Frukost.

Snön kom. Krispig vinter under helgen och tills igår. Nu blask. Blött slask att vada genom. Ännu har dagen inte blivit ljus, de stundade novembermolnen ligger som ett skydd mot den kortvariga och bleka stundade novembersolen. Jag ligger i sängen, med min frukost. Inte croissanter, Nästan en sorg över det. Utan med en chiapuddig med bär. Kaffe och Juice till det. Ett gnagande missnöje över den där chiapuddigen. Fast den ser delikat ut saknar den all form av dekadens.

De Älskande. Slutet.

Har spanat mot deras fönster, sett att det lyst. Men de andra nätterna denna höst har jag jobbat på de två nedre våningarna. Inatt var jag högst upp, såg rakt in hos dem. Lyset var tänt, såg mer än det under sommarns heta nätter öppna fönster. Såg att det var ett kök, så det finns alltså ingen säng där, som jag fantiserat. Såg dem. En skymt av dem. De älskande. Och jag var inte imponerad.

40.

Idag är det min födelsedag. Fyller fyrtio. Hade inte styrt upp något firande, inte för att jag inte är peppad på att fylla fyrtio, utan för att jag inte gillar fester där jag står i centrum. Tyckte också att det räckte med Britney Spears-konsertresan Mysan och Jag gav varann som gemensamt fyrtioårsfirande, den vi var på i Augusti. Skyllde på att jag jobbade natten mot idag. Så jag skulle inte orka fira. Men under min natt funderade jag på hur jag skulle göra med denna dag, (det är väl ändå en milstolpe att bli 40?) när jag väckt mig själv, ca kl 13, till en dag i trötthetsdimman. Funderade att föra över pengar från sparkontot, gå förbi Ica och köpa en fryst hummer, låta den tina, antagligen lite för snabbt för att smaken ska komma fram, för att sedan kalasa på den och nubbe i mitt hem. och även styra upp något av de smörrebrödrecept jag googlat fram under natten. Blev glad av den tanken, att festa till det i ensamhet. Fest mat och nubbe. Smörja kråset så kinderna blänker av lustfylld mättnad. Men morgonen kom och jag började förstå att vänner tänker titta förbi. Hör av mig till mina systrar, styr upp restaurang och bio med dem, bort från hemmet, in i tryggheten och biomörkret. Nu ska jag sova någon timma.

Frukost.

Jobbade fem arbetsnätter på rad. Mina höjdpunkter var mina frukostar, den första, den jag äter på morgonen efter passet när dagen gryr, innan sömnen, var en kall gröt på havregryn och tranbär som stått över natten, den var två knäckebröd mackor med blåmögelost och en snaps Norrlands akvavit. Den andra, den jag äter ca kl 17:30, då det skymmer ute och jag just vaknat, är två croissanter med Nutella, ett glas blodapelsinjuice och en kopp kaffe. Båda är ljuvliga, båda frukostarna längtar jag till. När jag ätit upp den första längtar jag till att få vakna och äta den andra. När jag ätit den andra längtar jag tills kvällen är över och nattens arbetspass gjorts och jag får äta den första.

Min matlåda, kycklinggrytan med potatis och ris, den var inte en höjdpunkt, den visade sig vara nödvändig bukfylla att stoppa i sig innan det hunnit bli midnatt. En ska tydligen inte äta mellan midnatt och kl 4. Vid fyra äter jag dadlar, pistagenötter och en slurk kaffe.

Trollet.

Någon gång igår förmiddag matade någon in 24 kommentarer på min Instagram. Under olika bilder. De flesta var otrevliga, så de fick de som hade en snällare ton att verka sarkastiskt menade. Kommentarerna gick mest ut på att förklara att jag var gammal, såg ut som en gris, något om min äckliga fitta och att jag var äcklig.

Nu blev jag inte särskilt upprörd, kanske aningens upplivad, iaf trodde jag att det var det jag blev. För jag tar inte åt mig, ser inte hur jag skulle kunna se ut som en gammal gris, tänker att den som orkar scrolla igenom alla mina bilder och sen sitter och blir förbannad över dem måste leva ett liv som är rätt piss, eller har en kall rå humor.

Men när jag innan jobbet skyndar ner till Ica så möter jag en man som skyndar ner för trappen och in i hissen. Jag bor en trappa ner, huset står i en sluttning, så entreplan ligger en trappa upp från mig. Jag begriper inte vad mannen gjorde, varför tog han inte hissen från entreplan, varför skynda ner, var inte detta skumt. Jag grunnar och jagar upp mig. Trollets kommentarer hade lagt en orolig grund i mig, fått en skymt av att någon vill mig illa.

Fantasin skenar medan jag går i det fuktiga mörkret gatan ner till ICA. Att han velat mig illa, men när jag kom ut ur min dörr så bröts hans plan och han som inte hade någonstans att ta vägen tog till hissen som flykt. Att när jag skulle komma hem efter handlingen skulle han ha brutit sig in hos mig och slaktat katterna och skrivit gris på väggen, som när Sharon Tate blev mördad i Augusti 1969. När jag vänder åter, tar trappen ner, så spanar jag, försöker se om någon står gömd under den, eller bakom något av hörnen som leder till den lilla korridor min lägenhet ligger i. Men ingen finns där, ingen stormar fram likt Norman Bates i Psyko med en kniv redo att hugga ner mig. Sätter nyckeln i dörren, katterna möter mig som vanligt. Jag spanar runt, fortfarande orolig att någon ska ha gömt sig någonstans. Lugnet sprider sig. Jag andas ut.

När jag strax efter knatar till arbetet så slår det mig, att hissen alltid står på min våning, det är dess utgångsposition, att han nog istället för att trycka upp den till entreplan och vänta en stund funnit det smidigast att skynda ner till den och ta den upp till sin våning, jo, så måste det vara.

Docksta

Vi var i Docksta i början av september. Mimmi och jag. Vi kom dit en mörk kväll. Vi visste att det skulle vara mörkt och vi var säkra på att våra ögon skulle vänja sig vid mörkret under den 40 minuter långa promenaden från busstoppet till stugan. Vi gick en bit, såg stjärnorna lysa över oss. Det ser en inte stan, jo, en ser stjärnorna, men inte så här, inte detta myller av dem, alla små vars ljus inte tränger igenom stadens belysning. Men vi såg inte vägen vi gick på. Vi trevade fram med osäkra fötter, rädda att kliva i gropar eller snubbla på stenar vi inte kunde se. Efter tio minuter tände vi våra mobilers ficklampor och gick i rask takt. Nu såg vi bara vägen den närmsta metern framför oss, dit ljuset nådde, allt annat slukades i det svarta. Vi slog bort våra rädslor, pratade om Eros Ramazottis musik. Om sånt som är ofarligt, som är harmlöst, som är utan djup. kl 23:30 kom vi fram till det område där stugan ligger, omgiven av andra sommarstugor. Den trygghet det gav att det var tänt i vissa av husen, att det satt några och drack vin på inglasad veranda med tända ljus.

Dagen efter sken solen. Vi tog ett morgondopp i havsfjärden. Vattnet var kallt. förmiddagen var sval. Sen blev det varmt. Vi hade gjort som vi alltid gjort. Köpt cigg under stor show. Osäkra över vilken sort vi skulle ha. För vi är inte rökare, bara i Docksta under september. Bara de dagarna varje år. Jag drar inte ens halsbloss. Jag hade klätt mig för varmt och fick en T-shirt på Woodys. Svart och stor. Vi hade tänkt ta linbanan upp till Skulebergets topp och unna oss mat på restaurangen där. Men eftersom högsäsongen var över så blev det inte så. Det blev pizza vi tog med till en brygga.

När vi cyklade tillbaka till stugan fick min cykel punka. Jag la mig på ett broräcke i solen och Mimmi åkte för att köpa slanglagargrejer. När hon kom tillbaka la hon sig också på broräcket, vi rökte och sa att vi är coolast av alla kusinerna.

Fredagskvälln'

Hon vill åka till havet och se solen gå ner. Hon är på besök, hon bor i inlandet, i en by som sades vara så ful att fåglarna flög upp och ner för att slippa se. Vi tar hennes bil, vi kör ut, mot Homlsund och revet, en sandstrand mellan sommarstugor som vuxit och blivit flotta villor.

När vi åker hem, efter att ha ätit på restaurang Kajutan, efter att ha sett på den bolmande röken ur fabrikerna, fabriker som tornat upp sig likt hotfulla vackra drakar, som ligger där och bidar sin tid och pyser ur sig rök, så tar hon vägen på andra sidan älven, Obbola och Teg-sidan. När helljuset slås på bild världen svartvit. Himlen svart över oss, vägen och den kantande skogen gråvit. Men möten kommer och helljuset slås av och då ligger himlen mörkt blå över oss igen, då anas grönt i det mörka och vägens asfalt är inte längre blekt vitgrå, utan svart under oss.

Klippning.

Min sensate film klipps. Ännu en kortfilm. När vi spelade in den grät delar av teamet bakom kameran. Scriptan klarade inte av när sista scenen togs, som togs sist på inspelningens sista tag. Hon bröt ut i högljudd gråt och fick lämna set. 

Men nu, den film som tar form, den kommer inte få någon att gråta. En vän sa, en som jag bett se, att han först dragit sig för att höra av sig till mig efter att ha sett, för han visste inte vad han skulle säga. Hörde att han var rädd att klampa mig på tårna och såra. Han kände att han förstod vad jag ville förmedla men att det aldrig nådde fram till honom, inte på riktigt, inte så att han blev berörd. 

När jag ikväll såg den senaste versionen svor jag argt mot skärmen, ville slå sönder datorn. En osäker film har tagit form, en som inte litar på sin historia, sina karaktärer, en som håller på att konstla och krumbukta sig. 

Nu är jag även fylld av skrock, eller vidkskeplig, kanske är det mildare tvångstankar, men att genom att skriva detta, att filmen är ett magplask efter en vacker träningsperiod, så kommer det bli sanning, så kommer inte filmen gå att rädda. 

Efter inspelningen.

Vi samlas på teatern. Vi är där för att städa undan efter inspelningen, den stora hallen som rymt alla rum, rum som nu är rivna i bitar. Alla de som jobbat med filmen, team som klättrat högt upp i taket, de som byggt rummen, skådisar, fototeam, skripta, ljus. Men de flesta av dem har åkt hem, är på nytt jobb, är iaf inte här med oss. Vi är fyra stycken.

Jag har min illigt gula tröja från Biltema, den med reflexdetaljer. Linus gillar den, han gör ärenden och köper en likadan, vi tar kort på oss i dem. Emma och Hanna berättar vad vi ska bära undan, vi fyller en skåpbil med saker som ska till återvinningen och Emma och Hanna försvinner iväg. Linus pappa kommer och ett flak lastas fullt med mer saker som ska slängas och de försvinner bort.

Cyklar till stan och äter lunch med Emma och Hanna. Det blir indiskt, oljigt bröd och friterade saker. Fyller min buffétallrik med allt som är rött. Kycklingen och potatisen, blomkålen och ännu någon kyckling och en stark sås.

Det är övergången mellan sommar och höst, frisk, kall luft och en varm sol. Cyklar tillbaka till teatern. Hans-ola sitter med sina intensivt blå ögon på dess trapp, röker och dricker kaffe. Vi pratar en stund. Han är på teatern och repar sin föreställning om Den Heliga Birgitta. Efter en stund försvinner vi in. Jag blir ensam i den stora hallen, gula lysrör i taket och dörren öppen ut mot gården. Jag sopar. Sakta sopar jag. Tänker att det borde finnas ett effektivare sätt att sopa en så stor hall, att de som städar teatern omöjligt kan göra som jag gör. Det tycks inte bli rent, bara damm och grus och annat som läggs i olika mönster. Emma och Hanna kommer tillbaka och Linus har jag redan sagt hej då till, för han är klar här, han flyger hem till Stockholm om någon timme. Vi bär lite till, men snabbt blir jag matt liggande i gradängens trapp. Det är eftermiddag på väg mot kväll. Jag lämnar dem med det allra sista, cyklar hem, solen ligger lågt och skuggorna är långa och snart börjar nästa fas i att göra klart filmen, in i klipprum, framför dataskärmar.

En mörkögd augustinatt.

Längst bort i den ena korridoren, den som slutar mot bygget och inte mot parkeringen, som den gör i den andra änden. I den andra änden finns gatlyktor som lyser upp. I änden mot bygget finns en mörk grå vägg som hastigt rest sig. Det gör att den korridors änden inte får in något ljus, är mer i dunkel.

Där stod i natt en utomhusrullator. De är större än de för inomhus bruk och de har reflexer. Denna hade två stycken som när jag nått en viss vinkel träffades av ljus så de glimmade till likt två ögon på ett rovdjur. Det fick mig att varje gång rycka till, hinna få en skrämd kall il som rusade genom mig, innan jag än en gång mindes hur det låg till.

Tyra

Idag fyller Tyra tio år. Tyra som ser elegant och stor ut på bilder, men i verkligheten är en mycket liten katt. Liten och mager och alltid med en aura av något eländigt, likt en strykarkatt i gränder i en tecknad film. En gatpojke som dribblar en konservburk istället för en fotboll, en smidig liten ficktjuv som polisen och bystiga tanter tar i öronen. Ett hopplöst charmtroll utan framtid. Men nu är Tyra en innekatt. En katt som jamar hest, som möter mig vid dörren när jag kommer hem, sittandes med huvudet på sne. Som kommer fram till mig när jag sitter på toa och sätter ena tassen på mitt knä och sträcker den andra tassen mot mitt ansikte.

Tyra har haft en hopplös mage i alla år, diarreer som kommit och gått, som nu i sommar bara kom och aldrig gick. Som gjort henne hopplöst hungrig då allt rinner ut i halva hennes kroppsvikt per dag. Som därför ivrigt jagar upp mig på morgonen när matskålen står tom, som frustar och tar sin tass och slår den mot min kind tills jag reagerar. Tyra som ska få komma till veterinären snart för att se om något går att göra.

Och jag som förbereder mig på att Tyra snart kanske inte möter mig i dörren. Inte jamar hest efter mera mat.

Men idag lever hon, idag är det ju till och med hennes födelsedag. Tio år, vilket är 62 kattår. Idag fick hon ostkrokar, för hon älskar ostkrokar. Hon slår lovar kring min skål med ostkrokar, så pass hastigt och envetet att jag slutat äta ostkrokar och bara köper småpåsar åt henne. Jag hällde upp några i en liten skål, hon kom ivrigt springande, hon skrek högt, hon ställde sig på bakbenen för att hinna åt skålen så fort som möjligt, innan jag ställt ner den på golvet, hon slängde sig över dem, de for ut över golvet, hon slickade och bet och höll fast dem med den ena tassen och tuggade och svalde. Fort var den lilla skålen tom.

Och jag låg på mitt smutsiga golv, av torkad kattmat fläckiga köksgolv, där en tom juiceförpackning låg, en bit matfolie, en tom Loka-flaska. Låg där och filmade Tyra äta med sin iver. Filmade en två minuters film. En film att ha för att minnas hennes mativer, hur hon slukar sitt favoritsnacks.

Då jag inte sover.

Den ständigt halvöppna munnen och blicken stadigt på bilden som just tas. Inte på den översta bilden då, men minst lika självmedveten där. Hade just sökt på Victoria Johnson, Penthouse pet 1977, med fluffigt rött hår i softat ljus, med fluffigt rött hår mellan särade lår, i vita spetsunderkläder och glansiga särade läppar.

Francoise Sagan

Gjorde bildsökningar på Francoise Sagan härom dagen. Såg henne med sitt korta hår, det lite blonderade, med en schäfer i en sportbil, med katter i famn och med en tax. Såg bilder av henne i en päls som riktigt ung. Med tröja och jeans och bara fötter. Såg henne som äldre, med en terrier av något slag, i slacks och blus. 

Läste Bonjour Tristess nån gång, en sommar då det gamla biblioteket fanns, där det nu är systembolag, för det var där jag lånade dem, i den främre delen, innan seriealbumen och tidningshörnan, just ja, även innan tidningshörnan flyttade en trappa upp. Läste sedan iaf en bok till av henne.  Hennes böcker var tunna, inte ens 200 sidor, kanske bara just över 100. Tänker att det ingår i min person att ha läst henne. Ser det gärna så. Flickit och världsvant. Minns dock inte vad den/de andra boken/böckerna handlade om. Minns mest filmen, Jean Seberg i sitt korta blonda hår, Deborah Kerr i sitt röda lagda damiga hår. Franska rivieran, det blå havet och tallarna. De starka färgarna av den tidens färgfilm. Minns inte Francoise ord i boken. eventuellt lite, en aning av hennes språk finns långt inne i mitt minne. Men bara eventuellt.

De älskande 2.

Natten till den 7/8 hade de stängt sitt fönster. Då blev det tolv grader och luften hade fått höstens krispighet, luften behövde solen för att bli varm, plötsligt så där. Fort trodde vi alla att hösten kommit och jag tänkte att nu spenderar De älskande nätterna omslingrade för att hålla värmen, under ett täcke. Att de den natten fått krypa ihop. Deras tidigare svettiga kroppar, som höll avståndet för att inte förgås av hettan, kanske bara fingertoppar mot fingertoppar, kunde ligga nära igen.

Vi andra började ha långbyxor och tröjor, tog på oss pyjamasen och drog åter täcken över oss. 

Men värmen kom tillbaka, luften blev fuktig och varm. Den mörka natten åter tropisk och igår satt jag med vänner på en uteservering på ett däck på en av stadens krogbåtar. Vi såg älven flyta förbi, solen gå ner, natten bli mörk och älven svart med gatlysens speglingar som enda ljuspunkter. Värmen bestod i mörkret, fuktig och klibbig. En av oss kedjerökte, en ny cigg när den innan tog slut. På ciggpaketet fanns en bild av en kvinna med cigg och blekt ansikte, som såg längtandes på sin rosiga väninnan som kramade ett barn kärleksfullt i famnen. Paketet varnade för dåligt fruktsamhet.

När vi skildes åt, efter att skrattat åt våra tidigare äventyr, vår resa till Barcelona förra juni , en resa där vi likt tre vilsna idioter brutit ihop av skratt varje timme åt vår egna tafatthet, fotade vi en bro i en kvart, den tycktes vacker och gotisk i mörkret, den tycktes inget alls på bilderna vi tog. Vi skrattade lite till, sen gick vi åt varsitt håll.

Backpacker

Vaknar, alldeles för tidigt. Vaknade av hungern, visste igår att gårdagens slarv med maten skulle kosta delar av sömnen. En svulten kropp blir rastlös, men igår, dagen då jag vakade av var jag för trött för att styra upp maten. Åt tilltugg. Stillade den akuta hungern bara ytligt. Nu äter jag de två ägg jag stekt. Men innan dess, då jag fortfarande trodde mig ha en chans att trotsa den på jagande hungern försökte jag somna.

Hade just innan scrollat igenom Instagram. Där gjorde sig folk lustig över Leo i cyklop, nytagna paparazzibilder. Så då tänker jag på honom, hur kär jag var i honom efter Titanic, en film jag såg två gånger på bio 1998 men sen aldrig sett igen. Tänker på The Beach, en film jag aldrig såg. Men vars trailer måste ha rullat flitigt på tv sommaren 2000, då jag var helt ensam i pappas hus i Östersund. Bodde där nyopererad och medtagen, det blodiga underlivet. Experimenterade med brun utan sol, hade små linnen och stora byxor som hängde på höften, en rund liten mage som låg bar däremellan. I rosa solglasögon och en diet av svarta kalmataoliver. Hade inga vänner i Östersund. Eller jo, Saras pojkvän bodde där, så Sara och jag sågs någon gång för en fika. Men förutom de långa promenaderna till centrum och tillbaka var min enda kontakt med en annan värld tv:n. Videorna på MTV, pratshowerna, reklamen mellan.

Så denna tidiga morgon börjar jag tänka på Leo i The Beach. På svettiga pannor, stora kahkishorts, röka, tvinnade shokers. Denna backpackers-uniform. Deras glasartade blickar och rosiga kinder. Känner hur rummet tappar styrsel, hur pulsen börjar bulta bakom ögonen, försöker få luft. Får avbryta försöket till sömn, sätter mig upp, kliver upp. Står i mitt rum rådlös.

Någon vecka tidigare hade jag åkt på samma reaktion när jag helt plötsligt tänkt på säsongsarbetarna, de som drar till Hemavan, tärna, kittlefjäll, över vinterhalvåret, åker snowboard och jobbar på hotell eller i bar eller vad de nu gör. En gemenskap jag aldrig velat vara en del av väckte något starkt i mig, något som skulle ut fysiskt. Tänkte då att det var hettan som spökade, ensam i stan, en isolation från mina semesterfirande vänner, som väckte tanken på gemenskaper jag inte var med i. Nu är alla tillbaka, de har påbörjat sina första arbetsveckor. Så kan inte skylla på det. Men är inte backpackers och säsongsarbetare på skidorten lite samma, samma typ av välmående pårökta medelklass. De som behöver äventyr och vidder,  den obundna friheten. Eller jag vet inte . . . faktiskt vet jag inget om dem, begriper inte denna ångest, dess ursprung, så jag pluggar i Hörlurarna och jagar bort oron med Barbados Kom hem, steker mina ägg och äter dem.

De älskande.

Fönstret i huset mittemot mitt arbete står ännu öppet. Fönstret i vindsvåningen, under det svarta taket, det öppna fönster jag under arbetsnätterna fantiserar om att det sover två älskande under. Kanske tätt omslingrade, kanske inte, med tanke på hettan. Sina solkyssta kroppar i avslappnad sömn. Utslängda och tunga. Eller vakna, kämpande och frustande mot hettan. Fast i natt är det svalt, i natt var det 15 grader ute.

Blodmånen.

Det var som att alla balkongdörrar öppnades, ett svagt sorl kom. Ut för att se månen. Detta som händer ca en gång på 100 år. Månförmörkelsen, månen som färgas röd i skuggan av jorden.

Men jag blev inne, så matt idag, vakar av. Lätt riden av ängslan. Vill fly, in under täcket, med ansiktet mot väggen, tryckt nära. Blunda hårt.

Han som hörde av sig, han som ser söt ut. Blott 27 år.  Han som nog vill ha sex och som jag chattade med när sträckan mellan oss var längre och jag i min trygga ensamhet i Docksta. Men jag orkar inte nu. Kåtheten kanske är bortskrämd av sårbarheten. Att inte orka komma ut, inte ta den grejen, att bli någon nån stillar sin nyfikenhet med eller att bli ett skämt att berätta för någon, eller inget alls, någon som tas bort och sen raderas ur minnet för att tanken på mig väcker en lätt genans.

Nu är det min trötthet som kraxar likt en olyckskorp, det är nog allt. Vill inte stå här, inför någons granskande blick, blicken som vill tyda vad som är vad, som letar ärr och delar upp mina drag i manliga och kvinnliga, inte vara med om det i min nu kattbajsluktande lilla varma lya. Tyra som bajsar mest hela tiden. Den dåliga magens orsaker orkar jag inte ens snudda vid, den avgrunden av mörker som tär på den lilla kattkroppen.

Nån natt sen.

Det har blivit svalare, det är inte längre 28 grader i det svalaste rummet på mitt arbete. Huset som är i sten eller betong, har samlat värmen i sig. Ohjälpligt upphettad. 28 grader som svalast, sen kommer du till korridorerna där luften tycks stå stilla och svetten bryter fram. Känns än varmare än där det nyss var 28. Nu är det 24 grader i det svalaste rummet, fortfarande varmt i korridorerna och tvättstugorna, men inte lika tryckande, ett hopp om ändring känns.

En av de första nätterna då svalkan kommit, men ännu bara höll sig utanför byggnaden, ännu inte lyckats jaga bort väggarnas hetta, så jobbade jag på i maklig takt, med stundvis svettdroppande panna och överläpp, en och annan rännil som tog sig loss, släppte nånstans i från och letade sig ner vid tinningen och över kind. Tog många pauser och stod vid ett öppet fönster och skippade efter luft och svalkan.

En av de boende behövde hjälp på sitt rum, jag bäddade ner hen i sängen, tog de blöta kläderna med mina vinylhandsklädda händer, ser mot hens soffa och helt oväntat sitter någon där, ler lite lätt, avslappnat och tillbakalutat. En arm upp på soffans ryggstöd, med ena foten uppe på det andra benets knä. Tänker att hen jag just hjälpt måste hunnit ur sängen i rysligt tempo, medan jag plockade ihop inne på clo. Så upplöses personen och soffan står tom och jag vänder mig om och där ligger den boende och sover i sin säng.

Tänker inte mer på det, kan säga att jag höll det glömt, till ett dygn senare, då nattpatrullen kom. Vi satt och pratade om något, om livet, om döden. Då kom föregående natts syn till mig. I sällskap kunde det luftats.

Myror.

De kommer varje sommar. De vandrar in genom dörren från uteplatsen. De har en stig in i mitt kök. Upp på köksbänken. De kryllar runt där. Ibland när jag lyfter på något, en kopp, vattenkokaren, eller en tom kattmatsburk väller de ut, åt alla håll. En morgon när jag kom hem från jobbet var nektarinerna i fruktfatet täckta av svarta prickar, det var myrorna, de var överallt, lyfte en nektarin och de vällde ut ur ett hål i den. De hade ätit sig in i den, börjar göra gångar genom fruktköttet.

Deras stigar här hemma ändras lite under sommaren, från att ha gått rakt över golvet från dörren de kommer från, tar de nu en liten böj, som går nedanför min säng och jag snurrar som runt i min sömn, ibland faller ett täcke ner på golvet och när jag vaknat till och drar det upp igen så finns myrorna i täcket. Inte många, kanske fyra-fem stycken som klättrar över mig.

Ibland dödar jag dem, trycker fingret på dem, mosar så snabbt jag kan. Ibland tar jag en trasa med klorin och torkar upp dem i. De dör då. Får massor i ett svep. Men oftast knatar de på, fram och tillbaka, genom mitt hem. Tror de bor i min ena rosenbuske. Vill ha rosen kvar. Den har jag haft i snart tio år, den har frodats och blommat. I år var den vackrare än nånsin, blommor i överflöd, för att nu, under torkan, börjat se mer och mer ledsen ut.

Gryningar.

Nu gör jag så där igen, inte hänt nog många gånger för att vara en vana, men det har hänt några gånger. Att jag lämnar hettan här inne, i min pyjamas, denna gång den rosa blanka, den som vill se ut som en lyxig siden pyjamas, den jag hade första gången.

Först diskade jag. Natten har börjat och jag har ett berg av disk. Diskar inte allt och ibland skvätter vattnet så mycket att jag blir arg och därför medvetet skvätter än mer vatten kring mig, liksom tar i hårdare med borsten, häftigare rörelser, och diskvattnet landar på väggar långt bort, på golvet.

Medan jag borstar tänderna, medan jag känner svetten tränga in i pyjamastyget på ryggen, känna hur den luftiga pyjamasen börjar smeta sig mot kroppen, lägga sig liksom tungt över mina axlar, så lyssnar jag på spotifys förslag låtlista. Brukar vara många sydeuropeiska schlagers, poplåtar och rockballader. På latinska språk jag inte förstår. Men denna veckas börjar med Kate Bush, Wuthering Heights. Vilket är en överraskning. Jag lyssnar på den. Minns en dokumentär om na, om denna lilla genitjej som hon var. Vad var hon 17-18 när hon gjorde den låten. 18-19 när hon slog igenom. Först slutade hon göra intervjuer och live-framträdanden och kanske tio, femton år senare drog hon sig tillbaka nästan helt. Och nog är hon en legend, visst samlas folk varje år i röda kläder och dansar till just wuthering Heights.

Det får mig att åter tänka på Ingmar Bergman. På dokumentären jag såg, partiet om när Dick Cavett bygger upp sin studio i Sthlm. Dick Cavett som intervjuat USAs alla storheter. Raquel Welch, Janis Joplin, Gore Vidal, Norman Mailer, Gloria Swanson, Katherine Hepburn, Mae West, Bette Davis osv osv och ni förstår att han var stor, denne Dick. Och 1971 drar han till Sthlm för att intervjua Ingmar och Dick är nervös. Ingmar kanske också är det och de säger någon gång att det var ovanligt att Ingmar ställde upp på intervjuer, fast ändå finns det gott om intervju-material i dokumentären om honom.

Det leder till att jag lägger upp en plan, eller funderar på vad som är bäst, att om det visar sig att jag är ett geni och uppmärksamheten kommer, att ska jag då också inte göra intervjuer. Tänker där med svetten pyrande på ryggen, tandborsten fram och tillbaka i mun och Wuthering Heights i öronen att det verkar smart och smakfullt att hålla på integriteten. Mycket möjligt att jag nickar lite i samförstånd med mina tankar och med min ev briljans. Ev får jag även en liten nätt rysning av tanken på den framtida framgången. Så spottar jag, stänger av musiken och går ut genom balkongdörren.

Sätter mina bara fötter på de varma plattorna, kliver över häcken och gräset är fuktigt och svalt, tar det lilla steget ut på gatans trottoar som är varm under mina fötter. Kl är 2:47 och asfalten fortfarande varm, luften svalare än inne, men inte så att det ens är möjligt att frysa. Himlen glöder i rosa vid horisonten och tonas mot blått. Det ligger ett svagt dis i luften. Jag går en sväng, en man på cykel drar förbi, jag hör en enstaka bil. Går ner till den stora vägen, något hus bort, men just då är den öde. Så dyker ett ljus upp längts bort, en bil kommer, jag vänder tillbaka hem.

På Bio.

Kom inte ut idag, inte förrän på kvällen. Vaknade sent, för att jag var uppe sent. Vaknade i hettan. Tyra var hungrig. Hon gick fram och tillbaka över mig. Om och om igen. Först ville jag inte gå upp, sen kom jag på att om jag går upp får jag kaffe. Så jag gick upp, jag fick kaffe och Tyra fick mat.

Men jag hann göra något däremellan, kanske en liten slarvig dammsugning, så var det nog, eller var det igår? Vad var det idag då? Nåja, oviktigt.

Sen kom jag inte ut. Vad fanns där ute, sol? Hetta? Inget som lockade.

Christer hörde av sig, han ville sitta på en av restaurangbåtarna under kvällen med mig och Ida och tanken skrämde mig. Inte deras sällskap, utan alla dessa sommarmänniskor som skulle omge oss, som skulle dricka rosé eller Ipa och äta sweet potato fries. Jag skyggade tillbaka och sa att jag var skör och blir hemma. Men gick på bio. Tog en dusch, klädde mig fint, lite parfym, cyklade ner.

Såg en Dokumentär om Ingmar Bergman. Salongen var sval, nästan tom och mörk. Dokumentären var rolig. Bergman var ett as som det daltades med och ju mer det daltades desto asigare blev karln. En tar det utrymme en får antar jag. Blev förvånansvärt rörd, kanske tänkte jag att jag en dag kommer vara ett hyllat geni, dreams dont have deadlines, eller att någon annan jag jobbat med ska vara det och då sitter jag där, snyggt ljussatt och berättar anekdoter som ska visa på geniets väsen, dess lustar och längtan eller begåvning eller vad jag nu fått råka se och möta i hen. Kanske blir jag då rörd över det jag berättat och får fuktiga ögon som bedårar. Inte omöjligt.

Efter filmen gick jag på toa och sen strosade jag med cykeln längs älven, genom parkerna, där folk satt på gräset, vandrade i klungor, åt glass, cyklade förbi. Det var varmt fast kl var nio. Funderade över filmen jag ska spela in om en månad, om allt som saknas, om allt kommer lösa sig, om den ide jag just kom på är lysande eller omständig eller värdelös. Såg en arg kvinna med tre lekfulla stora hundar hon släppt lös. Efter en stund satte jag mig på cykeln och cyklade hem. Människor överallt, tillsammans, ute, slappa och loja och nöjda.

En vårafton då nån gång.

Tydligen var det år 2010. Känns mer nyss, inte åtta år sen. Det var nog i maj det året, för det känns som en av de kvällarna då ljuset känns evigt. Innan sommaren exploderat med sin grönska och allt fortfarande är kalt och grått, med en himlen som lyser rosa och blå. Att värmen anats på dagen, men kvällen och natten är kylig.

Ett fönster kan stå öppet i Annas lilla lägenhet. Ut mot gården. Hon ska spela en låt för mig. Förr när jag bodde med Anna och hennes son Simon, i en större lägenhet än denna enrummare, så såg de båda till att spela den senaste musiken för mig. För jag har aldrig lyssnat på den senaste musiken, om inte den senaste musiken är Britney Spears.

När Anna spelar musik för mig, eller ett klipp, som hon tycker är bra, så sitter vi ofta nära datorn, hon sätter igång musiken/klippet, sen titta hon på mig, för att se hur jag reagerar, om jag också dras med. Gör jag det börjar hon le. Hon spelade en gång Zarah Leanders Ensamhet, ett klipp då Zarah röker och lyssnar på sin egen skiva. Hon visade Etta James och Dr John som sjunger I rather go blind. Då fick vi båda gåshud, hon blundar då, eller skrattar till, kan vifta med händerna. Svär lite. Kanske fick vi båda en tår i ögat.

Denna kväll, eller afton. Afton känns som ett passande ord. Vårafton. Vårkväll. Ska hon spela en singel som just släppts. Kanske på Spotify. Vi sitter vid datorn, bakom henne är de stora fönstren, var av ett kanske är öppet och ljuden av en gård når in, av barn som skrattar en bit bort, fötter eller cykelhjul mot asfalt fortfarande täckt av vinterns ännu inte bortsopade grus, bakom hennes syns vårens ljusa himmel, den i ljust rosa och blått. Hon sätter igång låten, ser på mig, hon väntar på min reaktion. Det är Oskar Linnros Ack, Sundbyberg. Hon börjar le stort, hon blundar, hon njuter så av den. Jag ler, nickar med, säger att den är bra. Just då betyder den inget för mig. Vill tycka om den för att hon just då älskar den.

Nu betyder den något för mig. Nu kan jag lyssna på Ack, Sundbyberg och minnas denna afton. Känslan av att vintern är över, en har överlevt dammiga odrägliga April, sommaren står för dörren. Anna och den kvällen. Tror vi satte oss på en buss till Mariehem sen, upp till hennes vänner Filipa och Jerker. En känsla av ungdom, fast igen av oss var särskilt ung, på hösten skulle jag fylla 32 och hon, som är född dagen efter Marilyn Monroes död, 48. Nåt sånt, nåt oklart av bitterljuvt och alldeles underbart.

Svetten.

Det rinner om mig. Inte först, inte när jag cyklar ner mot stan, inte när jag klivit av cykeln och leder den över torgen och längs gågatan bort mot affären som säljer kattsand. Gör så för att kjolen jag har på är fin, för att den är nog lång för att riskera åka in i cykelhjulet och får jag inte visa upp den så var den ett meningslöst, på gränsen till besvärligt, val. Så jag låter kjolen vaja med i vinden, lätta lite lätt, så just ovan knät skymtar, går gågatan fram, över de båda torgen, fram till den stora vägen, som en gång var E4:an. Väntar på grönt, nu cyklar jag över, svänger direkt till djurbutiken, går in. Då kommer svetten, känner överläppen fuktas, droppar bildas på pannan. Inte orimligt mycket, helt hanterbart, helt rimligt. Ändå är butiken sval.

Lämnar butiken och sätter de tio kilon kattsand på pakethållaren. Leder cykeln tillbaka, gågatan fram, över de två torgen. Låter vinden och gången få kjolen i rörelse. Kommer till Nygatan, efter att ha svängt och gått uppför rådhusesplanaden en bit. Där sätter jag mig på cykeln och trampar hemåt. Det känns skönt, tar backarna upp till mig i ett svep, utan att gå av, rullar lätt gatan fram, kommer till min port. Kliver av, letar nyckeln i väskan, svetten forsar som till nu. Känner hur den kommer ur alla porer, att ingen yta av huden på min kropp tycks fri från vätskeutsläpp. Får fram nyckeln, går in, solglasögonen börjar glida ner längs näsan av all vätska som strömmar fram. Kommer in i min lägenhet. Klär av mig. Står naken med en rännil mellan brösten, ner över naveln och vidare. Fläktar med ett magasin. Men inget får svetten att stanna av.

Vill inte lägga mig ner, vill inte blöta ner soffan och sängen. Blir stående. Messar med en vän, vi ska bada. Svetten bara fortsätter. messar att när denna svettfors lugnat sig så kan jag klä mig, då kan vi cykla till sjön. Men den lugnar sig inte. Det bara rinner på. I en kvart, tjugu minuter. Dricker vatten. Så stannar den. Möter upp min vän. Vi tar oss upp till Mariehem, hon köper burgare på Burger King och i kön kommer svetten åter över mig. Ställer mig ute, väntar på na i den fläktande vinden. Googlar om det finns faror med detta svettande, men google lugnar, vilket i sig var en överraskning.

Morgondopp.

Efter nattens arbete, en arbetsnatt då svetten rann över hela mig, i den stilla luften inne på avdelningarna, är som att huset laddats med värme, att väggarna är övermättade av den och istället alstra hetta, låg stundvis nära ett öppet fönster, då var luften sval, nere på 24 grader, tänkte jag ta ett morgondopp.

Kvällen innan hade jag packat bikinin och en handduk. Nere i omklädningsrummet satte jag bikinin på och drop på mig mina kläder över. Morgonen var grå, fuktig och kvav. Fukten kom både ur mina porer och från luften, fick håret att frizza sig. Cyklade mot älven, mot en brygga jag sett ut, sett andra doppa sig från, nedanför Östra station.

Åskan började mullra, samla ihop sig, få molnen att svartna. Skyndade på, för om åskan rappade sig lite så skulle ett dopp vara uteslutet. Fantiserade om hur det svala vattnet skulle sluta sig kring mig, göra mitt hår blött, min kropp tyngdlös. Såg folk ute med sina hundar, hoppades att inga efterfestande drullar skulle ha fått för sig att avsluta natten med ett morgondopp och tagit över bryggan. Bryggan var tom, öde, förutom några måsar och nån tärna. Gick med iver ut på den, så nära nu, snart skulle jag ner i vattnet. Då kom en av tärnorna. Rakt mot mig. Den skränade och flaxade och dök. Jag höll påsen med handduk och badkläder över huvudet som skydd.

För tjugo år sen hade lokaltidningen en artikel om ett gäng aggressiva tärnor som höll till nära Ica Maxi. Hur en stackare fått sitt huvud blodigt av den huggande näbben. Så jag blir rädd, vänder tillbaka från bryggan, upp på land. Ser mot vattnet, funderar på hur de som har båtar gör, kan de gå ut till dem, eller har dessa tärnor tagit över bryggan helt. Åskan kommer närmare, ser en blixt. Måste få mitt dopp nu, snart är ovädret över mig. Går ut igen. Tärnan lika aggressiv, jag står kvar, kanske ger den sig. Men den lilla strömlinjeformade fågeln får mig att känna mig maktlös. Den vinner. Jag cyklar hem. Cyklar med åskan allt närmare, får ett pirr i mina fingrar, ser blixten, hör strax efter mullret. Små droppar finns i luften.

Hemma somnar jag. När jag vaknar ser jag rapporter om störtregn, en stor skur som inte den torra marken kunde ta emot, som inte direkt trängde igenom, som fick vägar att svämma över, bussar att fyllas med vatten, bilar halvt nere under ytan.

Sommarnattens leende.

Är på jobbet, öppnat fönstret till rummet mellan avdelningarna. Lagt mig på golvet då min rygg ömmar. Gjort några övningar för ryggen, läser i en bok mellan larmen. Natten är blå och mörkare än igår. Huset är varmt, hett, bara två meter ifrån mig, dit den svala nattluften från det öppna fönstret inte når, är det kvävande varmt. I korridorerna. På de boendes rum. Där har luften stannat. Där ligger den ogenomträngligt tjock.

Det är lördag. Natten mot söndag. Snart drar de som festat hem, hör vissa av dem här utanför, tjej och grabbgäng. På cyklar, gåendes, i taxi. Hör dem in, röster som passerar, bara ljuden, inte orden, cykelhjul och pedaltramp når mig, en skateboard. I natt åker vissa hem tillsammans. Ligger på golvet och minns det pirret, när något mer uppstått, en spänning som tycktes ömsesidig, darret i magen och kyssar som följde. Eller de missade chanserna, ens vackre väns trevande hand in i min och jag som släppte och rusade vidare.

Vissa av dem som följer varann hem i natt blir kära. Det känns fint.

Nu släcktes gatljusen, nu har gryningen börjat.

Hårfärgen del 2.

Prokrastinerar. Kan nog inte stava till det ordet, men vet vad det betyder, lärde mig ordet sent, men konsten har jag alltid kunnat. Tar bilder på webbcammen, försöker ha en annan min än den med sug i blicken och neutralt/sexy bitch face, men lyckas inte, tänker att den röda hårfärgen gör att jag kommer undan med att vara blek. Att nu tar alla förgivet att det är blek jag borde vara.

Lyssnar på Charlene.

Oh I've been to Nice and the isle of Greece
While I sipped champagne on a yacht
I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got
I've been undressed by kings and I've seen some things
That a woman ain't s'posed to see
I've been to paradise, but I've never been to me

Och tänker på Victoria Silvstedts sommarprat. 

Hårfärgen.

Docksta 16/7

Blev kvar en dag till. Åker alltså imorgon. Bokat biljett för tisdag den 17/7 kl 17:17. Idag var jag mest kåt och det resulterade i färre dopp och en evig väntan på snubbar på snap. En som nappade, som var peppad, men som var på sitt jobb. Så kåtheten blev oförlöst, bara uppsamlad och sen utebbad. 

Nu känns det nästan mörkt ute. Förvånad över mörkret som lagt sig. Himlen är ljus, men träden, marken, husen, är mörka. Känns mycket mörkare än igår och nätterna före. Ser långtradare lysa tydligt på andra sidan fjärden, där skogen inte skymmer E4:an. 

Fantiserar ännu om gryningsdoppet. Om S hör av sig på snap, så kanske han håller mig vaken till ljuset spricker fram och jag kan avsluta det hela med ett dopp. 

Docksta 15/7 del 2.

Går ner för ett kvällsdopp strax före kl nio. Har den tunna kimonon öppen över bikinin. När jag kommer ner har värmen gjort mig svettig. Vår plats här uppe, plätten mellan husen, ligger i skugga. Kvällssolen överrumplar mig, den är fortfarande het. Jag går ner i vattnet, det är svalt. Doppar mig. Simmar några tag. Ser då att det finns folk längre bort, en kvinna som vadar runt vid en brygga och en man som sitter på den. När jag klivit upp, min kropp blöt, fryser jag inte, hålls varm av solen. Tänker att det är overkligt. Denna värme. Denna hetta. Går ner i vattnet igen. Simmar, men undviker att åka för långt ut över den mörka kanten, ut över det djupa. 

Uppe i husen igen. Lyssnar på musik, sitter ute, i bara kimonon nu. Fönster och dörrar står ännu vidöppna. Men ingen vind drar fram, ingen svalka tycks finnas annat än i havet. Börjar se en film, en svalka kommer, en fukt i luften och jag stänger dörren, stänger fönstren. Ett av fönstren, ett vi sällan öppnat, som vi fått banka upp, bara lite lätt, ett krafttag för att få det att gå upp, tidigare idag, stänger jag nu. På fönsterbrädet ligger en hög gröna och gula larver. Jag hajar till, ser att det i karmen finns fler, som i hyllor, de ligger där, matta och livlösa. Jag tar ett stämjärn, skrapar bort dem, puttar ner dem på däcket, tänker att det var dem, deras bo, som gjort detta fönster så svåröppnat. 

Docksta 15/7.

De bestämde att åka tidigare på dagen. Åka innan matchen och inte efter. Jag vill vara kvar så länge det går, jag vill inte in till stan och svettas. Kollar bussar och tåg hem för imorgon, bestämmer att jag åker imorgon kväll. Mina systrar och Anton åkte idag, kl 14. Nu är kl 19:00. Rätt så precist så, eller kl är faktiskt 18:58. Jag dricker kaffe och äter sorbet. Har varit ensam i fem timmar. Har solat lite, har ätit, badat två gånger, pratat med Johannes, lyssnat på Bergmanpodden och Sommar. Behövt prat. Inte musik. Med detta lock för örat, det som kom när vågen i havet under badet igår slog till, med denna stilla hetta och att jag verkar ensam kvar bland stugorna här, skapar det en underlig känsla, kanske känslan av att vara övergiven, känsla av dröm, instängd. En känsla som prat bryter. 

Varför är inga människor kvar i stugorna? Är inte stugor gjorda för dessa dagar? Dessa heta dagar. Att det inte badas här nedanför? Att jag inte ser någon/något röra sig när jag spanar mot de andra husen. Går branten ner till vattnet två gånger, över det torra grästet, de förtorkade hallonsnåren. Det knastrar under fötterna. Går i bara bikini och solglasögon. Inga skor, ingen handduk. Kliver ner i vattnet, doppar mig, tar simtag hit, tar simtag dit. I säkert avstånd från det mörka djupet. Så rädd jag är för detta djup. 104 meter som djupast, längst ut i fjärden, där Docksta fjärden möter Ullångersfjädern. Just där vattnet når överst på låret börjar första branten, ner i mörker utan synlig botten. Igår så åkte Anton ner, han höll för sin näsa med en hand och sträckte den andra rakt upp. Sen åkte han ner tills den uppsträckta inte syntes och sen kom han upp. Han sa att han inte hade orkat ta sig ner till botten. Detta djup skrämmer mig. Att något djävulskt lurar där nere, som iakttar min sprattlande kropp, gör sig redo att dra mig ner. Ibland vågar jag mig ut en bit, ivrig av mitt mod plaskar jag helt plötsligt lite tafatt och skyndar in till det grunda igen. 

När jag går upp igen, efter mina dopp, de jag gått ner till i bara bikini och solglasögon, utan handduk, skor eller ombyte, med droppar från det svala havet över mig, kommer svetten fort, uppe vid huset blandas havsvattnet med svetten. 

Tänker på Gunnel Broström i Jag är Nyfiken Blå. Skådespelerska med hatt som gör Lena fascinerad. Eller är hon banal. Minns inte. Såg den för kanske 20 år sen. Men Minns Gunnel Broström. Minns henne som ensam och mystisk, vacker och ointaglig, i en svensk sommaridyll. Hennes kortklippta hår. Hon måste ha varit 45 plus, men inte än femtio år.  Hon spelar sig själv, eller iaf spelar hon en skådespelerska som Lena känner igen. Jag är skådespelerska ju. Eller jag är nog ett vårdbiträde, men om du googlar mig så står det Skådespelare. Och jag gör ju roller. I små filmer, nyss på en teater i Visby. Under mitt ensamma dygn här kommer jag kanske vara som henne. Som Gunnel. Ensam och mystisk och skrapar du på ytan, självupptagen och banal. Men ingen här vet att jag är en skådespelerska, för dem är jag min mormors och morfars barnbarn. För de på Ica, som jobbat här länge nog, som varit med om att jag kommit ner och handlat och gjort ärenden åt mot mormor. Bett om hennes kort, som legat i kassan. Ingen har har nog sett mig på film eller scen. Lite synd. 

Ser bilar nu, vid de andra husen, men allt känns fortfarande öde. Ser en katt en bit ner, den spanar ut över fjärden. Klockan har hunnit bli 19:39. 

Docksta 14/7 - Ulvön.

Vi åker till Ulvön. Kl 10:15 går båten och det är kö på och sedan knökfullt. Båten åker ut ur Dockstafjärden, ut i Ullångerfjärden och sedan mot Ulvön. Var bara grinig där, lite för trött, lite för varmt. Låter mina systrar och Anton dra ifrån mig, de rusar genom skogen mot en sjö, för har en betalt 225 spänn vill en se mer än lotstugan och Ulvöhamn med dess rosor och hus. Jag hamnar också vid sjön, mest för att jag inte vet var jag ska bli av och tiden har stannat. Den kvart det tar från det att vi skilts åt, till det att vi möts igen, av en slump, när de kommit ut ur skogen, sett sjön och börjat gå mot ulvöhamn och jag som sakta makat mig ner för lotsberget och sett kyrkan, dess gröna glasfönster och träden som vajade där bakom och börjat gå en väg uppför, där vi möts, de på väg från sjön, och jag inser att jag går mot sjön. Går vidare mot den, ser den, vänder tillbaka. Går och spanar in kapellet, ser noggrant, den bruna byggnaden, de vita väggarna där inne som är täckta av målade figurer och växter och gud vet vad. För jag ser inte så noga, försöker bara röra mig långsamt. Lyckas fördriva ännu en kvart och går sedan och väntar vid båten. Sitt och dinglar med benen, för jag har hamnat på en hög bänk som går runt ett träd. Sitter i skuggan. Väntar. Systrarna och Anton kommer. De ställer sig i kön som snabbt bildas vid båten, jag kommer efter. 

Båten åker åter ut i Docksta fjärden. Vi sitter ute och vinden tar i. Varma, heta vindar. Solen mot mitt ansikte, mot mina bara ben, glöder. Ser in mot land, det höga landet, alla små berg, öar och uddar. Som vilande elefanter, rosagrå i grunden, med vassa tallar som står som stubb. Denna karga kust som jag sällan ser, för inne i vår fjärd, in mot land, böljar det grönt, ängar med sädeslag eller kor, kuperat, dalar och branter, skogar och åter skogar. Visst syns de rosa klipporna även här, skiner igenom, reser sig över en, bara inte insett dess vidd förr. 

Vi slänger i oss mackor när vi kommit hem. Systrarna somnar, även jag en stund, ute på gräset. Kvällen är över oss men hettan råder än. När jag vaknat så gör Anton och jag oss redo för att bada. Agnes följer med. Vinden har fått till vågor och vattnet tycks ljust grönt. Från en bit ut i fjärden och in mot land är det gröna. Där längst ut ser det svart och mörkt ut. Vi badar i vågorna, vi slänger oss mot dem, vi låter dem ta oss upp och ner. Anton är den modigaste. Han simmar ut en bit. Vi andra håller oss på kanten till djupet, som nu inte syns lika tydligt, som brukar synas, hur botten brukar synas i det klara vattnet, den sandiga mjuka botten, för att sedan störta ner i mörkret. Men nu är allt ogenomträngligt av det ljusgröna. Jag får en våg i örat, det slår lock. 

Docksta 13/7

Det är så torrt. Marken krasar under våra fötter. Gräset har på sina ställen nötts bort, är grå dammig jord. Även trädens blad har börjat gulna på sina ställen.

Vi sitter ute, ätit vår frukost. Vi är i Docksta just nu, min syster, hennes pojkvän och jag. Åskan har mullrat och grannen kör hårt med en maskin som brummar. Ett konstant brummande, några enstaka pauser, i varje paus hoppas vi att han ska vara klar, men snart fortsätter brummandet. 

Först lägger sig en tunn hinna moln för solen, den blir tjockare, skuggorna försvinner. En katt kommer, en stor härlig fet katt. Spräcklig med svart svans. Som en ödla och katt i ett. Som ett litet välgött lejon, med alldeles för litet huvud, går den över vår gård. Från skogen, förbi äppelträdet, upp för den vilda stentrappan till uteplatsen i slänten, den som håller på att falla samman, den som en gång hade en damm nedanför sig, där vattnet porlade och små fiskar simmade. Små fiskar, som en annan katt, från en annan generation, brukade norpa, vilket störde morfar. 

Vi sitter på däcket, ser på katten. Katten som lägger sig på den blå träsoffan där uppe. Som sträcker ut sig. Min systers pojkvän går upp, katten kommer honom tillmötes, den åmar sig för hans händer, den gnider som mot stolparna, den lägger sig i gruset och vänder magen mot honom. 

En vind tar i, den slår igen ett fönster, den får med sig gula blad från träden som regnar ner över pojkvännen och katten uppe i slänten. Med vinden kommer en doft av rök. Pojkvännen går ner och jag går upp. Katten har hoppat upp på en sten, en bit från den blå soffan, från uteplatsen i slänten. Den ser på mig med sina runda ögon i sitt runda ansikte, den jamar ljust, den höjer sina små kinder, så de blir fluffiga runda bollar ovanför de små vassa tänderna. Den kråmar sig lite till, gnider sig mot stenen den sitter på. Men jag når inte fram till katten. 

Runt oss hörs ett svagt prassel. Från alla håll. Glesa tunga vattendroppar som landar mot den torra marken, på torra löv. Det tar en bra stund innan den första droppen träffar mig. Katten hoppar vidare uppför slänten, jag vänder ner mot huset. Sakta blir trädäcket som omger huset prickigt.

Nu har grannens maskin tystnat och solen skiner åter. Kl 13 idag ska regnet komma på riktigt, enligt smhi. 

Värmebölja

Det har varit sommar i en evighet nu. Nu är den väldigt varm, 27 grader och gräset är gult. Idag tornade mörka moln på himlen och vi pratade om att åskan var på väg. Men de mörka molnen höll sig över inlandet och nådde aldrig hit. Solen fortsatte gassa.

Ändå är badvattnet inte riktigt varmt än. Varken det hav jag plaskade runt i nere på Gotland, eller Nydalasjön, i vilken jag tog ett morgondopp i söndags.

Vaknar svettig och klibbig. Vaknade denna morgon och ville ha luft, klockan var nio och ute var det redan hett, så hett att den hetta jag tyckte rådde här inne tycktes sval när jag vände tillbaka in. Lät dörren förbli stängd och de mörka gardinerna hänga kvar, som skydd mot solgasset.

Blomklänningen no 2

Visby

Har sand över kroppen. Från badet idag, på Gotland. Nu är jag hemma. Kanske smakar min hud salt från havet. Att vara på den stranden var det sista jag gjorde på Gotland. Sista innan jag åkte till flyget och allt som hör borda ett plan till.

Mysan hämtade mig när jag landat.

Men idag strosade vi, Eva och jag genom Visby. Det var förmiddag och allt var så lugnt. Vi hade en timma fri mellan kl 11 och kl 12,  innan vi skulle till stranden. Ulrika hade hämtat oss ute i husen vi bott i under spelperioden. Eva och jag kvar, nyss var husen fulla, men igår och under natten åkte de andra hem.

Visby har varit knökfullt, Almedalsveckan har varit igång och idag hade den börjat ebba ut. Vi sa att det var så skönt att gå de snirklande gatorna fram idag, att veckans stress var borta, trängseln och jäkten hade försvunnit och nu var bara en härlig sömning småstad kvar. Bland rosorna, alla dessa rosor. De låga husen. Gatorna som svänger än hit och än dit.

Jag som fantiserat om en söt crepe, en med glass och slisk, vi som försökt två gånger tidigare få bord, sent framåt natten, på creperiet, som ligger strax efter Surfers, bara en bit upp för en gata som sneddar upp för en brant. Nu var vi först där och solen skiner över oss. Vi säger något om att mannen som jobbar där har en sådan vänlig och vacker röst. Vi pratar om Liz Taylor och Michael Jackson. Vi säger igen hur skönt det är, med lugnet, solen, fåglarna som hörs kvittra. Fler fyller borden kring oss, vi sitter på den lilla uteserveringen. Vi ser Camilla Kvartoft och blir lite starstruck.

Dagen innan var vår första lediga dag, då hade vi irrat ner till en stening lång strand mellan två  klippor nära husen där vi bodde. Branta tallklädda sluttningar ner mot havet. De vita stenarna som var mjuka och varma att ligga på. Havet som var blått och klart. Vi pratar om det  denna förmiddag på creperiets uteservering inne i Visby. Vi pratar om missödet med att vi gått fel när vi gått ner till havet, att vi glömt vårt vatten. Om de där varma mjuka stenarna. Om hur blått havet var.

Vi är avslappnade och nöjda, lite vemodiga över att behöva lämna.

Då stelnar Eva till. Hon säger: Nu är dom här. Först kopplar jag inte. Tänker att det är Bianca och Tiffany som vi såg tidigare utanför ett cafe på väg hit. Att de dykt upp bakom mig. Men bakom mig står fem-tio nazister. De har kommit gående och sen ställt sig helt stilla. De stod där en stund. Sen går de vidare. De har vita t-shirts, är nästan bara män. En ung kvinna.

Vi har vetat att de funnits där under veckan. Vi har fått rapporter om vad som hänt, om folk som mött dem och blivit rädda, om de som blivit nedslagna. De tilläts att ha ett bord på Söder torg, nära RFSLs lokaler. Det har sagts att vi inte ska gå själva. Men jag har gått själv, själv till bussar, själv till kulturhuset vi spelat i. Själv till ett mingel och själv hem från krönet kvällen innan, där jag ätit rökta räkor med Alica, Joakim, Vilde och Vildes partner. Det var  en varm kväll och jag hade den blommiga klänningen. Då solens sken nådde oss med glödande färg, då solen var på väg ner i havet.

Jag har inte velat vara rädd.

Nazisterna går vidare. De som stod uppställda bakom min rygg i vägskälet.  Eva blir skakig och jag börjar babbla. Något om att jag inte tänker låta dem förstöra min dag. Det fina vi just hade. Men jag darrar lite.

Då sneddar en man med rullator hastigt fram, han följs av två unga män. Mannen med rullatorn har en SD-keps. Jag skämtar med Eva om hur illa det kommer bli för honom om partiet han tycks stödja vinner. Vi skrattar ett litet nervöst skratt. För det var ett av samtalen under rep och speltiden här i Visby. Vad gör vi efter valet. Flyttar vi till Canada innan det är försent. Ett samtal då någon sagt att det är möjligt i ett eller två år till. Sen kommer det nog inte gå längre. En som säger att hen måste tänka värsta scenariot för att göra sig redo ifall SD hamnar i regering. En annan som säger att hen inte klarar av att tänka så, att hen måste tänka att allt kommer bli bra.

Eva börjar gråta. Tårar rinner fram under solglasögonen och vi fortsätter äta våra crepes. Hon äter en Monsieur, tomat, ost skinka, och jag en med limoncello de tänt eld på och en stor kula glass.

Sen betalar vi. Mannen med den vänliga vackra rösten säger vad vi ska betala och för vad. Vi trycker in summa och kod och får våra kvitton som vi glömmer på bordet. Vi går gatan ner mot Stortorget och handlar på Ica Kassen. Köper Loka. Vi går ut genom en annan dörr än den vi kom in genom, vi vrider våra huvuden ner mot Gutekällaren, för att slippa se mannen med SD-keps och rullator och hans två unga polare som stod nära dörren vi gick in genom. Vi går ner till Kulturhuset. Där är Ulrika och Annika. Vi får varsin salt kola av Ulrika. Vi sätter oss i den otroligt varma bilen och får en hysteriskt snabb vägbeskrivning av GPS:en. Åker till havet där Karin redan är, Vi badar, vi lyssnar på musik - på Julio Iglesias och Alla Pugachova.

Det är där, medan jag smörjer in mig med solskyddsfaktor som sanden klippar fast över hela min kropp, den sand som fortfarande är här med mig, hemma i Umeå. I mina skor, på mitt golv. I min väska.

Blommklänningen.

Fick en fix ide vid en klänning. En jag bara måste ha. La den i shoppingsidans varukorg. Ändrade mig. Den skulle ändå inte hinna komma innan jag åker till Visby. För det var i Visby jag tänkte att jag skulle ha den. Så där velade jag, ut och i denna varukorg. Klänningen fick en stor betydelse. Att om jag har den på mig i Visby kommer jag känna mig som typ Nicole Kidman i Cannes 2017, då hon hade tre bra filmer och en tv-serie som premiärade. Så löd mina dagdrömmar under de vakna arbetsnätterna. Tillslut köpte jag klänningen, tog expressfrakt för 99 kr. Den kom idag. Den är vacker. Kommer ha med mig den i bagaget. Kommer ev. ha den på mig, kanske om vi har en premiärfest eller avslutningsfest. Den kommer iaf inte förändra mitt liv likt Liz Hurleys säkerhetsnåls-versace klänning förändrade hennes liv. 

Tandtråd.

Slarvade med maten idag. Min frukost var inspirerad, eller rent ut sagt en ripoff av Joan Didions, den med salta mandlar och en coca cola. Det åt jag när jag vaknade sent om sides. Klockan hade hunnit bli 16:30. En stund senare tog jag en croissant och kaffe. Tvättade. Gav mig ut i natten och åt sedan den där glassen. En burk med Ben & Jerrys Half baked. Hoppades att det skulle räcka. Men det gör det såklart inte. För med gryningen kom en sorg över mig, en sorg som kanske kom av att sommarens tidiga gryningar är så långt borta från dagens sans och vett, en sorg ur att världen är vacker och himlen glöder, men mest av att jag ätit dåligt, sockrigt fluff som snabbt sänker humöret. Som öppnar falluckor ner i känslan av att inte ha blivit vald. En självömkan kommer, sätter sig i halsen och kramar åt.  Så då värmer jag matresterna, pastan och den dåliga pastasåsen där jag fick vitlöken att smaka gummi. Äter. Mår bättre. Falluckorna stängs, låser sig, funkar inte längre, humöret vandra problemfritt förbi utan att riskera att falla där i. Det är dags att gå tillsängs. Tar tandtråden, den åker upp mellan tänderna som en halvtimme tidigare tuggat pastan, såsen och den rivna parmesanen. Smakerna kommer tillbaka, de låg gömde mellan tänderna, för varje drag med tråden faller mer smak ner i munnen. Smaken är fadd nu, den är än värre än när den åts. Dricker vatten. Sköljer. Ska snart borsta bort den helt, byta ut mot pepparmint. Pepparmint för fräsch andedräkt.

En ledig vaken natt no 2.

De nätter jag jobbat har jag sett ut i den öde världen utanför. Velat dra fram på gatorna, ensam. På cykel. I denna värld utan skuggor, utan mörker och utan ljus. Denna natt var jag ledig och gjorde så. Cyklade först via Ica, köpte kattmat och glass. Det var fler där, många par. Par som köpte snask. Och jag som köpte kattmat och glass.

Hade kontakt med Johannes, skickade filmer av min cykelväg. Alla vyer jag såg. Förbi universitetet, lasarettet, upp på bron med utsikt över stan och den glödande himlen. För den glöder. Den delen av himlen som ligger närmast jorden, sen kommer ett stråk av luftigt rosa, sen en blåfärg jag inte kan beskriva. Vill säga neon, men det är inte helt rätt det heller. Men glöden skimrade i husens mörka fönster, de dit glöden nådde, där inte ett hus eller skog eller vädersträck stod i vägen.  Min cykelväg nerför swingen, genom öst på stan, tog skolgatan, mot vasaplan, sen förbi Sara-tunneln, en sväng genom Haga. Där tänkte jag på L. Då en gång när L fortfarande bodde här, när jag sprang på honom en gång för något år sen, att han skyndat ifrån mig, just här, tagit trapporna istället för att gått en bit till med mig. Han valde den absolut närmsta vägen hem. En väg jag inte kunnat ta för att jag hade cykeln.

I den öde stan var det bara på Subway jag såg det lysa. Såg tre personer stå där, redo att beställa. Det var som en film. Den ljusa natten och dessa tre som hängde på Subway, kanske enda öppna stället i stan denna tid på dygnet. Tänkte att jag vill göra film om en av dessa nätter. Då det är ljust och varmt. 18 grader. Om att hänga med sina vänner. Funderade på det, funderade på vilka som skulle kunna spela. Tänkte åter på L. På att han är en bra skådis. Jag drar min cykel upp för gammliabacken, när jag tänker på detta. En bil kommer, jag ser upp mot den, ser L åka förbi. Han vinkar.  Ser det hastigt, så det kanske inte hände, det kanske inte var han. Bara någon som drog förbi och vinkade. Någon ungdom som lekte med mig, var rolig.

Hemma äter jag min glass, tar bilder med datorns grynig kamera inne i dunklet bakom gardinerna. Klädd i skimrande guldiga plagg. Skriver till L och frågar om det var han. Det var det. Vi chattar förstrött. Jag skriver att jag just tänkt på honom innan han kom förbi i bilen.

En ledig vaken natt.

Morgonen no 2.

Ser ut på natten, när den är som mörkast är den grå, utan skuggor, utan mörker. En ljus himmel över öde gator, utan dunkel, bara ett ickeljus. Vill ut då, vill röra mig fram på de tomma vägarna. Men jobbar och blir kvar inne, förutom de stunder jag står på balkongen och andas in nattfukten.

Morgonen kommer och arbetet är över, cyklar en omväg hem. I solen ner genom centrum, längs älven, Öst på stan fram, upp förbi lasarettet. Ute är det inte längre öde. Det susar förbi mötande, de som cyklar om mig, bilar och de som går. De har med sig dofter av nyduschat hår, parfym och rakvatten. Allt det som nyss skedde,  duschen de tog för en halvtimme sen,  parfymen de sprutat på sig för fem minuter sen, rakvattnet som baddats på när de stod där framför spegeln.

Det är varmt och jag är klädd för gårkvällens kyla. Svetten rinner till, mitt hår blir varmt. Kan inte låta bli att tänka på vilken doft jag lämnar efter mig. Efter tio timmars arbete, i den instängda luften som råder på avdelningarna, där luften luktar. Luktar hårbotten. 

Morgonen no 1.

Ännu en arbetsnatt.

Vad googlade jag i natt? Något jag då, när en varm sol sprack upp i den mjölkigt grå natten, tänkte skulle bli intressant att formulera sig kring. Det var inte salta mandlar och coca cola. Eller var det? Salta mandlar och coca cola. Det ska Joan Didion ha intagit som frukost varje morgon enligt någon som bodde hos henne, hennes man och dotter på 60- eller 70-talet. Något den personen berättade i dokumentären om henne. Det var i Kalifornien. Kanske rökte hon cigg också, hade solglasögon.

Kollade sökhistoriken på mobilen nu. Wendy Hiller sist. Innan det Donyale Luna.

Donyale Luna blev jag kvar länge i. Upptäckte bilder jag inte sett tidigare. Hon var lång, 1,88 m. Hon var smal smal smal. Hon dog av heroinet 1979. Heroinet gjorde henne nog smal. Höll hungern borta. Eller så tog hon heroinet av andra anledningar.

Och Wendy har ett hotell som Burt Lancaster är på i filmen Vid skilda bort. De har en Thing, är ett item. De har funnit varann, inte svallande passion, utan en stilla sorg inne i deras medelålders kroppar, som inte vill behöva komma upp till ytan igen. De håller varandras händer. Men Rita Hayworth kommer, en skönhet åldrandes i rasande tempo och Burts gamla flamma. En som fick det att göra ont. De två som älskat varann passionerat och sårat och sårat och sårat. Klart inte Wendy har en chans och där någon gång säger  en butchig dam, som är gäst på hotellet, att Wendy är The lone type, precis som hon, den butchiga damen. Wendy förstår sitt öde och Burt och Rita försvinner iväg.

Midsommarafton

Huset jag bor i anses nytt och fräscht. Eller nyss gjorde det det iaf, för det var nytt och fräscht. Byggt 2005 där det en gång var en liten skogsdunge. Minns inte hur det såg ut här innan. Var på en fest i huset mittemot ett höstlov för längesen. Var 22 år och full, mycket full, det var vi alla. Det var november och allt var svart. Min vän sjönk ihop utanför, lutad mot cykelstället. Hon kräktes. Nu minns jag att vi aldrig kom till den där festen, att det tog slut för oss där utanför. Någon hämtade oss i en bil, jag erbjöd min vän min väska att kräkas i så att inte bilen skulle bli förstörd.

Allt detta skedde mittemot där jag nu bor. Ser cykelstället från mitt fönster, ser det vita huset som rymmer studentkorridorer. Den byggnaden har en fin mosaik i blått i porten. Men då var det en skogsdunge här, ev. några villor utspridda bland träden, kvar från en tid innan Berghem byggts. Det är Berghem jag bor på. Berghem andas annars 50-tal. Villor från 50-talet, lägenhetshus från 50-talet. Och mitt lilla område, byggt 2005.

Igår var jag hos A.K. Hon bor på Lilljansberget, det är nära, något kvarter bort, över en stor väg som säkert har ett namn. Liljansberget fanns innan det fanns hus där, det är en skog på en höjd. Där fanns ett elljusspår som vi motionerade i när jag gick högstadiet. Som vi hade utflykter i med mamma när vi bodde på ålidhem. Delar av skogen finns kvar, delar av spåren finns kvar. Men de tar abrupt slut av en väg som korsas eller byggnader som rests. Nydalahöjd har byggts i den bortre änden av skogen, och bostadsområdet Liljansberget har byggts i den närmre. I det hus A.K. bor i är det vitt och fräschare än här hos mig. En blank, ljus och trång trappuppgång.

Denna regniga midsommarafton cyklade jag efter kl 18 från mitt fräscha moderna hem, till hennes fräscha moderna hem. Genom fylligt grönt och öde gator. En sömnig känsla rådde. En rättning: Våra hem i sig är inte fräscha, det är husen de ligger i som är det, än så länge. Vi åt middag. Vi såg klipp med Marlon Brando från Linje Lusta, A.K hade inte sett det och det är något stort, när han kommer där svettig och Vivien Leigh och han nosar spänt på varann. Kl 20:30 cyklade jag till jobbet.

Rosa spegelselfies.