Vända dygnet, vaka på (kan det kallas så?).

Dessa nätter när jag ska vända dygnet, göra mig redo för kommande arbetsnätter, känns fria, lite dekadenta, att stanna uppe efter kl 01 och se film. Att inte ha som mål att somna kl två. Att inte ha larmet ställt på kl 10. Brukar tänka, när nätter måste sovas, att natten är min kreativa tid, då jag får tillgång till hela min hjärna, all min förmåga. Men dessa nätter då jag är ledig och vaken, gör jag inget, bara är, låter tiden gå, tar inte tillvara på nån av mina, av mig, tillskrivna förmågor, gör inget bruk av min tro att ha tillgång till hela min hjärna. Lika slö som vanligt. Lika slapp och tomstirrande. Lika hattigt hoppande mellan mobil, disk, en film, en tanke som försvann.

Sångsvanen.

 I nån vecka flög sångsvanar över himlen. Ibland i medvind, då gled de fram i en rasande fart, ibland i motvind och då såg en hur de kämpade, flaxade, tog sig fram med motstånd. Ibland sken solen på dom så dom var alldeles gula mot den blå himlen. Ibland var dom lika grå som molnen. Dom flög norrut. Dom lät sådär som sångsvanar låter. Med de långa halsar utsträckta. Dom stora vingarna som kraftfullt tog dom framåt. En kväll när jag gick till arbetet hörde jag svanen innan jag såg den, det gör en iofs varje gång de kommer, ibland inbillar jag mig att jag även hör deras vingtag. Men nu var det en ensam svan och den flög inte norrut, den flög västerut, liksom på tvärsen. Den lät gällare än när dom är tillsammans, vingtagen tycktes komma tätare, den flög lägre, den flög snabbt och orytmiskt. Fort hade den passerat över mitt huvud men jag hörde dens ensamma skrän en stund efter det. 

Niagara no2.

 Jag pulade i mig sött sen, efter att alla skivor av muslibrödet sjunkit ner och landat i magen. Då kom ett sug efter mer. Poppade Popcorn. Jag kokade kola på socker, sirap och smör och hällde över . Ställde i kylan på balkongen och efter fem minuter stoppade jag munnen full med hårda krispiga söta popcorn. Mådde illa rätt direkt. Fortsatte mata gapet. Näve på näve. Åt och åt och illamående tilltog och magen svällde upp och jag fortsatte ändå. 

Tog med mig popcornskålen till framför tv:n. Såg Niagara. Jean Peters man är jädrigt störig, alltså han verkar inte förstå vilket kap han har, att hans fru är så över hans liga. Han är bara glad och dum och älskar frukostflingföretaget han jobbar för. Och Marilyns man Joseph Cotton är rätt störig han med, ångest och självömkan och så tröstlöst hopplös, så där som män kunde vara i deppiga 50-talsfilmer. Dessa män som svettades och våndades och vankade av och an. Marilyn spelade över, det var i hennes mun-fas, när hon verkligen använde läpparna när hon sa sina repliker. Hon la av med det sen, kanske i Bus Stop? Trots det är hon såklart helt trollbindande. Jean Peters är så naturlig och otvungen och så rationellt klok i sin roll, hon är vi som ser filmen, det är genom henne bitarna faller på plats, hon är allseende. Och inte mindes jag den sista actionfilmsaktiga halvtimmen, då Marilyn är ute ur bilden och Jean Peters och Joseph Cotton har nån olycklig ofrivillig katt och mus-lek som självklart slutar i det enorma vattenfall som namngivit filmen. Kanske slutade jag alltid se den när Marilyns döda kropp låg i dunklet på golvet under klockorna i tornet. 

Nu ska jag borsta klibbet ur käften. Sockret och sirapen och smöret. Känner hur det klär gommen, täcker den, letat sig in mellan tänderna, ligger där och verkar, söndrar, lockar på karies likt sirensång. 

Skinamarink.

 Idag blev inget gjort. Såg på instagram saker jag missat. Nåt på konsthögskolan, nåt på café pilgatan. Inte för att jag ville dit, men liksom ändå, att inte göra något, bara skjuta på pluggandet och hålla sig hemma för att en ska plugga när en hel dag gått och en kunnat höra en kör sjunga fredssånger eller se nån performance, det går som inte att komma ifrån att det ändå hade varit bättre att ta del av det än att inte göra något alls. Verkligen inget. Såg Extras, en serie. Skrattade. Såg i mobilen samtidigt som jag såg. Såg två avsnitt. Men vad gjorde jag all annan tid? Tiden är som borta. Jo, kokade tomatsås och lagade Melanzane. Åt Melanzane. Och sen åt jag upp resten av muslibrödet jag bakade igår som fika att bjuda på när Anna B var här och vi såg en film vi satt och kisade mot. Den var långsam och mörk. Mörk bild. Alltså riktigt mörk bild. Ibland frågade vi varann: är det något där nu? Visst är det? Ja jo mmm jo jag tror det. Inget hände. Ibland hände något och då fick vi hopp. Men den var en pärs att se och vi sa att vi inte vill se den. Men av den limpan jag bjöd på igår ut jag upp resten idag. Åt skiva på skiva på skiva på skiva. Ville nästan gråta för att jag var så omättlig på detta söta frukt och frörika bröd. 

Svarade på resten av EN fråga som jag började på igår. Kom igång strax före kl 22,  skrev nyss sista orden i mitt knapphändiga svar, bläddrade sedan i kapitlet, läste de övriga frågorna som ska besvaras och gav upp. 

Niagara.

Vaknade. Kollade klockan. Den var 10:00 och eftersom jag la mig kl 04 och ska jobba i natt försökte jag somna om. Somnade om. Vaknade igen kl 12. Ingen sorg värkte denna förmiddag. Bara konstaterande. Nu är jag vaken. Nu borde jag somna om. Nu vaknade jag igen. Ok, jag har fått mina timmar, jag får vara nöjd. Så enkelt. Så skönt. Kanske lite tråkigt. Lite tomt. Att bara vara och vara praktisk. 

Nåt helt annat, har filmen Niagara på hjärnan. Kan inte sluta tänka på den. Det är den med Marilyn från 1953, den när hon drar olycka och död i sina spår. Och har en rosa klänning och röda blanka läppar och ber en fest spela en skiva hon har med sig och så nynnar hon till texten, kiss kiss me, say you miss me osv och festen stannar. Låten är långsam och hon är nåt helt annat än nån annan av de stackars tjejerna på den festen. Det finns bara en person där och då och det är hon Marilyn, eller Rose Loomis som hon heter i filmen. När såg jag den sist? 25 år sen? Mycket möjligt. Kanske mer? 30 år sen? Såg den iaf många många gånger i mina tonår. Inte för att den var bra, men för att det var den Marilynfilm jag hade att tillgå. Och nu tänker jag på den. Tänker att jag borde se om den. Se hur hon går mot och från kameran. Hennes gula regnjacka. De där röda glossy läpparna. Klockan som klingar och att den betyder något, hon hajar till, andas hon ut då? Hon luras och får sitt straff, det är vad klockringningen leder upp till iaf. 

Jean Peters är med. Hon mindes jag som så snygg. En sån kontrast mot Marilyns upppumpade blonderade blanka uppenbarelse. Brunett med getingmidja och nära till förstånd och skratt. Jean Peters la av med film sen, hade ihop det Howard Hughes, den rika ohygeniska ,men ändå väldigt bacillrädda, eremitmiljonären. Han älskade undersköna brunetter. Ava Gardner, Katherine Hepburn och Jean Peters, bl.a.  

Att vakna.

 Vaknar ledsen. Så ledsen att det gör ont i magen, i bröstet.  Inte varje morgon, men några mornar i veckan. Titt som tätt. Och så ligger jag kvar i sängen med min värkande ledsamhet till det att den släppt lite. Tar nån timma. Scrollar. Lyssnar på podd. Pussar katterna. Stackars katter, så många fasthållningar och tvångspussar de får per dag. Liksom fångna här, med mig, jag ger dom mat, dom vet inget annat, dom vet inte om ett liv utan påtvingade pussar. Så dom finner sig i det. Lägger sig nära, kryper inpå. 

Om jag vore ledsen över världsläget, det vore väl fint. Men jag är bara ledsen över mig själv. Tror jag. Eller kanske en dröm jag inte minns. Kommer som upp ur sömnens mörker med min sorg, den följer med in i vaknandet. Eller välkomnar den mig när jag vaknar? Jag vet inte, borde ta tag i det där, för att gå runt och ha ont av ledsamhet känns ändå åtgärdsbart med terapi. Kanske KBT. Många tror ju på det. 

Vad kan en säga.

 Tänk att jag inte skrivit något om det som händer i Palestina och Israel. Inte ett ord har jag fått ner om det som drog igång den 7/10 2023. Eller det drog väl igång för snart 80 år sen, eller kanske rent av ännu tidigare. I ens tankar nästan jämt, men jag finner inga ord, alla dessa barn som dör, alla dessa vuxna som dör. Detta dödande Israel tycks rättfärdiga. Svält och bomber åt folk de borde skydda och ge frihet. Men Palestina har krympt och krympt och trängts ihop på mindre och mindre yta. Och nu detta, ett oförsvarbart dödande av barn, av deras föräldrar, av sjukvårdspersonal, hjälparbetare och journalister. Vad kan en skriva om sån grymhet? Gör något här någon skillnad. Varje protest som hörs från Israeler, protester mot det Israels regering, är en strimma hopp, att det finns en chans till något annat än detta blodbad. 

Prydnadskuddarna.

 Här är dom. På dagbädden. De kuddar jag köpt i omgångar. Sammanlagt 2700kr har de kostat, de fyra nya. Har fyra från förr. De flesta kvadratiska byttes bort, trycktes upp på en hylla i klädkammaren. Några fick stanna kvar på dagbädden. Rektangulära beställdes på nätet. Kanske är det värt det. Världen är kaos, lidandet oändligt och jag köper kuddar och får allt att handla om mig. Kapitalismen har erövrat mig.

Första vårdagen.

 Solen värmde. +8 grader kändes som en värmebölja. Var och fikade med en vän, vi träffades på en bar/restaurang nere vid älven. Vi hade tänkt sitta ute, men vinden blåste och vi gick in. Vi fick en soffa, vi beställde varsin cappuccino. Min vän, som jag knappt känner, men sprungit på i flera år, ett tag bodde vi i samma port, är väldigt snygg. Liksom inte bara fysiskt, utan även stilmässigt. Han har en stil som nästan är skrämmande i sin perfektion. Inget pråligt, bara orimligt otvunget och utan minsta fel. Känns som en smak en föds med, inget som går att lära, vissa har det, andra inte. Såg hans skor, så snygga skor och jag ville gömma mina klumpiga dammiga gympaskor under soffan vi satt i. När vi skulle gå efter en timme och han beställde in notan var den nollad. Han blev bjuden och jag fick rida med på det gratiskaffet. Sånt händer nog bara väldigt snygga människor med oklanderlig stil. 

Jag strosade hem. Bytte om. Polly hämtade upp mig i sin bil. Vi åkte till Galleri Verkligheten. Vi trängdes, vi såg performance, jag sittandes på huk mot en vägg mellan Dante Kristin och Maria, med Tora framför mig. 

Polly och jag åkte vidare, skulle på konsert med Mi von Ahn på Kajen i Väven. Vi minglade lite, vi lyssnade på musiken. Vi åkte hem, för vi drack inte och för att ljudvolymen steg och trängde bort vårt samtal och våra tankar när nästa band drog igång.

Hemma igen skrev jag en stund med Dante Kristin. La ut alldeles för många intetsägande bilder från kvällen på instagram. Men ville så gärna att det syntes att jag gjort något, att jag varit i vimlet, att jag inte bara sitter hemma och har katt. Och som ett avbrott i den meningslösa selfiekavalkad som annars är det jag lägger ut. Ändå slank en selfie med, från sängen, med ett par av dessa läsglasögon som jag är så till mig över. 

 

Läsglasögonen.

 Är med läsglasögon nu. Än så länge har de nyhetens behag. Blir uppiggad av att lätt läsa på mobilen. Blir uppiggad av gesten en gör när glasögonen åker på och av. För med läsglasögon blir det som nära var suddigt tydligt, men den annars så skarpa världen en armlängd bortanför är nu ett enda blurr. Så jag kan inte längre scrolla mobil och se på tv samtidigt, inte om jag vill läsa alla dessa minitexter folk envisas med att ha på sina bilder eller små filmer, några poetiska ord, ja ni vet. Ändå så nyfiken så länge på vad de skrivit och nu kan jag läsa det. En ny värld, men i enskilda block, nu gäller antingen det ena eller det andra. 

Pluggandet blev inte nämnvärt roligare eller enklare med glasögonen. Hade hoppats att mitt flackande sinne berodde på att ögonen inte fick sitt, att de inte såg klart nog, men så verkar inte va fallet. 

Behöver en större handväska. Så läsglasögonen och ett praktiskt skyddande fodral får plats. Men pengar rinner ur mina fingrar. För den lön jag nyss fick har jag köpt prydnadskuddar för 2700kr. Jag har köpt en reservdel för 500kr till dammsugaren. Samt impregnering till möbler för 450kr. Så en ny handväska är inte på tal. 

Tur att läsglasögon är snorbilligt. Två par, 45 kr vardera. 

Nattskjortan.

 Vaknade intrasslad i min nattskjorta. Jag upptäckte det inte först, inte under den stund jag låg kvar och scrollade mobilen. När jag efter ca 45 min skulle resa mig satt min arm fast, liksom kom inte högre. Armen var fast i skjortan och på något sätt höll den på att slå knut om mig. Tog ett tag att lösa knuten, ett stund tänkte jag att nu dras den hårdare om mig, men jag tänkte om, gjorde på annat sätt, kom lös. 

Sover med tre täcken på varann. Försökte ett tag med bara två, men de gav mig chans att snurra runt och att jag vaknade nästan flygande alldeles för tidigt. Så det tredje kom tillbaka, det jag nyss la undan pga midvinterkylan som lättat, vårvinterns blidväder som nalkas.

Men under dessa tre täckens tyngd hade jag i sömnen snurrat in mig i nattskjorta, min kropp som sorkars liv under snön. 

GG.

 Såg Camille. Den med Greta Garbo och Robert Taylor från 1936. Kan känna ett släktskap med Camille, dålig med pengar och slösaktigt leverne, ingen lovande framtid i sikte. Hon har iofs väldigt överarbetade frisyrer och män som verkligen trånar febrigt efter henne. Jag har ingen frisyr, är stolt över min ickefrisyr, typ lite Gloria Steinem i mitt barr och vad jag vet inga män som febrigt längtar efter mig. Men även i Garbos i privatlivet stora passivitet kan jag känna en samhörighet. Att hon bara var. Knappt gjorde något. Hon reste väl en del, blev bjuden hit och dit, typ åkte på Onassis yacht, badade naken inför Jane Fonda, slängde ut blommorna Ava Gardner ställt i hennes rum då Garbo stannade hos henne några dar i Palm Springs. Åh, just ja, Garbo gick upp och simmade i havet varje morgon. Och samlade pengar på hög, tror hon var snorrik när hon dog vid 85 års ålder och då hade hon inte jobbat sen hon var 36. Vi blir bara mer och mer olika ju mer jag tänker på det. Men när jag köpte en kappa i vintras, en beige stor, hade jag en åldrad Garbo som inspiration, från alla dessa bilder av henne vandrandes runt i New York i fotriktiga skor, solglajer och kappor i beiget.  För någon morgon sen, efter en arbetsnatt, filmade jag mig själv i kappan och solglasögon. La ut på insta i stories och Elin och Dante Kristin kommenterade likheten med Garbo, den åldrade Garbo, hon som blev en urban myth för New York-bor under lite över två decennier. Spot on ändå. Där hittade jag en likhet till, behövs nu när olikheterna radat upp sig, men att vi går överallt, och jag kan säkert bli Umeås svar på Garbo, nån en ser gåendes här och där, kanske redan är, men i en stad som Umeå och utan Garbos superstarkvalla så blir/är jag bara ett orginal.