2/10 2014

Väderleksreferat.

Mest verkar jag skriva högtravande referat av det gångna vädret. Som det som var igår och i natt. Den heta dagen. Då vinden blåste kraftigt. Blåste ner kvistar som täckte vägarna när jag cyklade hem imorse. Små spretiga svarta grenar över asfalten. Vinden som tog med sig den torra jorden från rabatter och under rosbuskar och la den tjock över vägarna mellan husen här på gården. Smutsigt och vilt.

Värmeböljan

Natten var varm. Inte varm som söderut. Utan varm för att vara Västerbotten. Värmen liksom syntes på himlens färger.

En av de boende klev upp 23:50. Hen dök upp helt tyst, sa ett glatt gomorron och undrade om det fanns kaffe. I några av rummen trängde soluppgången genom persiennerna och blev glödande ränder mot väggen, men det var senare, framåt fyra kanske.

Nu är natten över och en varm dag har börjat. 27 grader igår. Fast då sov jag. Idag sägs den bli lite svalare. Nu när jag cyklade hem mötte jag de i shorts, kortärmade skjortor och solglasögon. Folk har hunnit bli bruna, för värmen har pågått i några veckor.

Två bad

Han och jag åkte och badade två lördagar i rad. Första lördagen åkte vi ut till havet söder om stan. Jag läste kartan, för det var en väg jag inte kan. När vi rullade in på den nästan öde parkeringen spelades Make it easy on yourself från hans mobil.

Stranden, som är omgiven av utbyggda sommarstugor, har fin sand som lätt yr med i vinden. Vi sökte skydd bakom en sandbank. Vattnet var brunt, vilket förvånade mig. Om det är så om våren kanske, allt smältvatten som forsat fram, dragit med sig jord och annat? Vattnet var isande kallt och vi stretade ut i det långgrunda. Mina ben sved. Jag kippade efter andan när jag hastigt doppat mig och sedan skyndat upp. Han och jag doppade oss två gånger innan vi åkte därifrån.

Sanden hade letat sig in på oss, in mot vår hud, i vårt hår, i våra kläder.  Sanden hamnade i hans säng. Hans lakan blev som sandpapper. Våra kroppar sträva. I duschen försökte vi spolar bort sanden, men även efter dök den upp, gömd i örat, i ögonvrån.

Andra lördagen åkte vi lite norrut. Till en fjärd. Där brukade jag bada som barn. Där sträcker sig sanden från vägen, en grövre sand, det finns tallar lite här och där, knotiga tallar, inte raka och höga som i skogen. Gyllene barr blandas med sanden. Nere vid vattnet finns en remsa blandskog, många gröna blad, genom en öppning kommer en ut på en smal strandremsa. Där ser en fjärden, ser ut som en sjö och som vanligt luktar inte havet mycket hav här uppe.

I vattnet är botten sumpig och vi vadar ut. Vattnet är klarare nu. Gult som sund urin. Vattnet är fortfarande kallt. Och efter doppet vadar vi vidare, mot en udde vi blivit nyfikna på. Då plaskar det till nära oss. Vi ser  något komma mot oss under ytan. Något stort. Det plaskar till än en gång. Nu väldigt nära och vi flyr upp på land. Sen pratar vi ivrigt om det var en säl, en fisk, en orm, ett odjur, en okänd kvarleva från mörkare tider.

Efter att ha balanserat fram längs den småsteniga strandremsan ut på den lilla udden, efter att ha sjunkit ner i svart dy och gått över mjukt gräs solar vi en stund. Vi äter något. Vi åker hem. Vi är glada, tror jag, fast vi kan lika väl vara ledsna under våra leenden.

Sommaren i maj

Det är sommar nu. Min finlandsvitaros knoppas. Den andra rosen kämpar som den gjort i  många år. Den skulle nog blomma rosa om den någonsin blommade. Den fick en större kruka förra året. Den största krukan. Tänkte att nu tar den fart. Den tredje rosen tycks död. Fyra taggiga pinnar som spretar upp ur gjorden. Lila bladknoppar som skrumpnat ihop.

Hyresvärden högg ner häcken. De gör så kanske vart tredje år. Nu ligger min uteplats blottad, nära vägen utan skydd från de passerandes blickar. Ingen häck jag kan lägga mig platt på mage bakom och lapa sol i bikinin. Ibland sitter jag lutad mot träväggen som utgör skyddet mot grannarna. Sitter en stund med shorts och solglasögon. Försöker läsa en bok, eller lyssna på något i hörlurar. Men rastlösheten river i mig. Lyckas inte sitta mer än någon minut utan att jag går in, sen går jag ut, sen går jag in, sen går jag ut. OSv. I kanske 25 minuter, sen tänker jag att iaf d-vitamin behovet borde vara tillfredställt.

Inne låter jag de mörka gardinerna jag hänger över de ljusa, hänga kvar. Hemmet blir svalare då. Som en gotta med en soldränkt tältvägg.

Casting

Skulle gett mig själv en roll i min nästa film. Trött och sliten är rollen. Hon rusar fram, andan i halsen. Hon får aldrig göra klart, en larmsignal som jagar henne.

Övade här hemma, spelade framför webbcammen. Såg det jag spelat in. Justerade. Testade det maniska leendet. Testade uttryckslöst med ytlig andning. Testade mer. Men inget blev bra.

Mitt ansikte bytte från sexig clown till grotesk clown. Stort och overkligt. Kärnan var för glad. Så sprittande glad över att få göra film. Det sken igenom. Allt blev spel. Kameror tål inte skådespel. De ser det, avslöjar och gör det löjligt.

Nu ger jag mig en annan roll. Kanske en roll som from. Vi får se hur hon blir.

Just a girl with dreams about bikinis

Varje sommar köper jag flera bikinis. Kan inte låta bli. Drömmen om den lediga effortless vackra kroppen i solsken och vatten. Bildgooglar Bo Derek, Pam Anderson för H&M, Caroline Munro i The Spy Who Loved Me, Brigitte Bardot i St Tropez, Cheryl Ladd i Charlies Angels. osv. osv. Drömmer om vem jag ska bli i min bikini. Om solbrännan eller hur jag ska få lyster i den bleka hyn. Massa dagdrömmar och fantasier. Nu har jag drösvis med bikinis. Några baddräkter. Närde länge en dröm om en vit baddräkt. Nu när jag är med en, kom ingen tillfredställelse, den skär in, den blir lätt smutsig. När fortfarande drömmen om en vit trekants bikini, en enkel, en utan virkat och tofsar hängande från höfterna.

Beställde första bikinin för i år,  den kom igår. En som nästan går i ton med min hy. En bikini att vara blek i. Sofistikerad med blött bakåtslickat hår och svarta solglasögon. Kanske röka cigg. Sucka världsvant och läsa en bok som alla kommer prata om om ett halvår.

Svettpärlor

Hade tagit mig ner på stan. Valt en blus med rosa botten och lila och orangea blad och blommor på. Tyget är blankt, modellen luftig och knapparna guldglänsande. Till det hade jag svarta tajta jeans och ett par svarta lackloafers. Jeansen var ett misstag ty dagen var het. Inne på apoteket kände jag svetten pärlas på min överläpp. Ju mer medveten jag blev om det, desto mer tycktes den rinna till. Snart brister de, tänkte jag, alla pärlor blir ett vattenfall ner över mun och forsande från hakan. Men hann ut innan, blåstes torr i den varma vinden. Försökte röra mig långsamt långsamt.

När jag cyklade hem fick jag ta i, uppförsbacke och tio kilo kattsand som last. Känner mig aningen svettig när jag kliver in i min uppfriskande nog svala lya. Ser mig i spegeln och ser att det är glasartat blankt av fukten, liksom täckt av en en jämn yta svett, redo att brisera. Baddar ansiktet med toapapper, flera lager, upprepade gånger. Tar av mig alla kläder och ligger och försöker torka på sängen. Sen bildgooglar jag Margaux och Mariel Hemingway, Dorothy Stratten och Pamela Anderson.

ca kl :03:29

 

Dagdröm

Idag när jag sov, drömde jag om A. Hon var vikarie här på mitt jobb. Började dagen efter sin student. Hon var trött och förvirrad sin första dag. Hon blev vår bästa vikarie. Bästa som i att hon var lugn, fick saker gjorda, tog på sig arbete nästan jämt. Det var bara att ringa A, närsomhelst.

A är cool också. Tror det är ordet. Något hon har.  Hennes livserfarna men unga blick under de långa fransarna. Den  plutiga munnen, som tycktes ha blivit ännu lite plutigare en dag. Att hon är omgiven av en ton av vanilj. Hennes resor till Dubai och Libanon, från vilka hon kom tillbaka djupt solbrun, med skimrande långa naglar. Eller hela hon skimrade.

När jag färgade mitt hår såg hon det. Hon frågade om jag färgat det och jag ryckte nervöst till och svarade med en spasm. Hon sa att det var fint och jag rodnade och trevade med min hand planlöst ut i intet. A är 18 år yngre än mig. Jag lyckas inte behålla ett uns av något som skulle kunna kallas coolhet inför henne.

Idag under sömnen drömde jag alltså om A. Minns inte vad. Men inatt tänker jag på na mest hela tiden, känner henne nära. A som jag egentligen inte känner alls.

Måndag morgon

Det är vardag. Gatorna är inte tomma när jag cyklar hem. Möter alla dessa som ska till jobb och skola. Bilar och bussar, de som går och de som cyklar. Vill fort hem, allt känns bara rörigt och stökigt.

Hemma ser jag klipp med Liv Ullmann. Tar tandtråd. Min hörntand, en spetsig lång en, kommer åt ett sår jag har på pekfingret. Såret är en brännblåsa som brast och blev hudlös och våt. Plåstret har lossnat och tanden går ner, det smärtar till, tanden tar med sig smak från såret tillbaka i munnen.

Det ska bli 23 grader varmt idag, jag ska sova.

Dasen no 2

Vaknar efter kl 16.  SMs:ar med Jossan om Benjamin Ingrosso. En snap dimper ner. Det är han med den stora snoppen. En filmsnutt. Tror först att han runkar, men ser sen att han snurrar den likt ett rep. Den tjocka långa snoppen, den lilla kroppen i dess ände. Stänger ner, tar bort honom som snapvän.

Dasen

kl 20:40 går jag ut, ska till jobbet. Varit inne hela dagen, sovit och lagat mat. Missat den uppladdning som skett. Hur sommaren tagit i. Det hördes även i tystnaden på gården att det var rörelse. Människor som cyklade i klunga, klirr av flaskor, prat och grillar som osade. Klädda i shorts. När jag cyklar genom villaområdet just innan mitt arbete ser jag barn som spelar brännboll på en gräsmatta, en grabb som dragit ut ett mål i vägen och med klubba skjuter en boll i det, en flicka, kanske hans syster, sittandes bredvid på en stol sminkandes sig med mobilen som spegel.

På arbetet, när mörkret fallit, hör en kille av sig på Tinder. Han leder chatten mot sin snopp. Han vill berätta om den och jag ställer inga frågor som gör honom nöjd. Till slut säger han det själv, rakt ut, att den är mycket stor. Han berättar längd i slakt tillstånd, 20 cm, och i erigerat, 29 cm. Han frågar om jag har Snap och om jag vill se den. Jag svarar Ja. En bil drar förbi utanför, den spelar musik så högt att det får fönstren på avdelningen att darra.

Han inleder vår snap med att skriva att jag är het. Tack säger jag. Han frågar om hur läget är. Bra svarar jag. Känner nu att vi upprepar våra inledande fraser på Tinder från tio minuter bak i tiden. Funderar på när jag ska få se denna stora snopp. Då frågar han om jag vill se den. Snoppen. Eller kuken skriver han. Ja svarar jag. Han ber mig vänta, han ska styra upp ett fest-trick. Nu kommer en väntan. Viker tvätt i tvättstugan, styr upp risgrynsgröten som ska kokas inför morgonen, börjar tömma diskmaskinen. Bilen med den höga musiken drar förbi igen. Basen går dovt genom allt, rätt in i min skalle, känns som även jag darrar.

Tillslut kommer filmsnutten. Den ser ut att vara filmad i ett badrum och i dagsljus. Här uppe i Umeå är det mörkt. Det borde vara mörkt där han är också, Sthlm har han sagt att det är, men vad vet jag. Filmsnutten har bara hans nakna kropp, från axlar ner till just under knät. Låren håller han ihop, så snoppen inte syns. Han särar på låren och den långa snoppen dyker upp. Som en snabel, en anaconda. Jag skriver det i chatten. Oj så stor. Eller den är ju enorm. Han svarar som ett tredje ben. Jag skriver att den såg ut att nå till knäna. Ser att mina kommentarer behålls, att de inte försvinner som de vanligen gör i Snap. Han frågar om jag vill se mer, svarar att jag är nöjd. Han frågar om jag vill se den hård. Jag tackar, att det räcker gott med det jag fått se. Han skickar en emoji som har en ledsen tår på sin kind. Fortfarande är mina kommentarer om snoppens storlek kvar, men inte mina nya, de försvinner när han läst dem. Vi avslutar vår chatt och lite besviken är jag över att han inte ville se något av mig.

Natten går, morgonen kommer. Jag gör som andra nätter, öppnar dörren till balkongen och går ut i gryningen. Lyssnar på fåglarna och de andra ljuden, tåg och någon bil, avlägsna röster. När det är 45 minuter kvar till det att morgonpersonalen kommer brygger jag kaffe. Dricker några klunkar och väntar. Cyklar hem på öde gator, bredvid tomma parker, i en sovande stad. Solen bländar, 2:ans buss drar förbi, tidningsbud på elcykel trampar fort om mig.

Vårsommarn

Gräset är grönt nu. Bladen slår ut, det går snabbt. Knopparna blir skira musöron. I motljus är björkarna som vackrast. Nästan alla snö är borta, den som finns kvar ligger väl gömd under lager av svart grus på dunkla platser där skugga ständigt råder. Inte bara solen värmer, luften är varm. Varit det i en vecka nu. Isen gav nyss vika och instagramflödet fylls av årets första dopp. Bilder och filmer av droppar på solupplyst hud, blött hår och slowmotion-klipp av dyk, hur kroppar sakta sakta bryter vattenytan. Bikinis och shorts i parker slickandes på glassar.

Nätterna är kalla och ljusa. Snart är de inte mörka alls. Kvällen är ljummen när jag cyklar gammliabacken ner till jobbet. Luften sval och den lågt liggande, bländade solen varm när jag på morgonen cyklar gammliabacken upp hem. Fåglarna sjunger från kl 2. När jag står i arbetets tvättstugan och viker tvätt öppnar jag fönstret, så fågelsången ska höras in.

För ett år sen snöade det. Tjock vitgrå blöt snö la sig över allt. Då svors det förbannelse över den uteblivna våren på Facebook och Instagram.

Kristi Himmelsfärdsdag del 2

Kristi himmelfärdsdag

Vaknar innan kl sju. Solen har redan värmt upp min lägenhet. Min nacke är blöt av svett. Trots att jag är så trött att ögonen är svåra att hålla öppna, kliver jag upp, ut på uteplatsen, vattnar rosorna och ser ut på den öde gatan. Det är Kristi himmelfärdsdag så många är lediga och sover istället för att ta sig till jobb och skola.

Tar en banan, drar på mig mina träningstajts. De sitter åt över skrevet, mer än vanligt, får en bullig cameltoe. Tänker en stund att den är fin, sexig. Vickar på höfterna och den rör sig under tyget. Den är ändå ovanligt stor. Påfallande stor. Drar på mig en tröja, den slutar i midjan. Toen syns tydligt, det blanka tyget över. Fotar den, funderar på att skicka bilden till någon. Tänker att så här kan jag inte se ut nu, inte ut och gå i. Tar en annan tröja, en större, som hänger ner över rumpa och skrev. På med solglasögonen, i med hörlurarna, nycklar i handen, går ut.

Lyssnar på febriga stråkar som tycks handla om längtan, fysisk längtan. Om kåthet. Från filmer där kvinnan är vacker och ett mysterium. Le Mepris, Marnie, Vertigo, A lizard in a womans skin. Går över ängarna, i de blanka lila och orangea tajtsen, den blå tröjan med Champion tryckt i vitt och rött, de orange, rosa, vita skorna, de blåa oljeblanka shadesen.

Ser min skugga i gräset, de smala benen tycks ännu längre, axlarna så raka. Tänker att jag ser ut som Antonius Block. Max von Sydow med sitt blekta hår och ögonbryn. Den kantiga gängliga kroppen. Men med inslag av något plutigt. Min mjuka underläpp, överläppens kurva, brösten, rumpans runda skinkor. Utan krigets tyngd på mina axlar och döden i hasorna. Rödblont hår som fladdrar kring en skalle med tankar på sin egen uppenbarelse. Självmedvetet stegande fram. Utanför min port gör jag en extra gir ut, så jag ska se mig i helfigur i glasdörrens spegling.

Liggandes i soffan får jag en snap av en ung man. Han frågar hur läget är + en bild av sitt ansikte. Jag svarar trött + bild av mitt ansikte. Sen följer två dick pics från honom. Jag svarar att jag har hår på fittan idag och inte orkar något,  hör inte av honom mer.

En av dessa arbetsnätter.

Himlen blev aldrig svart i natt. Den lyste blått i det mörka. Snart kommer den inte ens bli mörk. Det blåste åter kalla vindar genom avdelningarna. En kvinna som bor där blev störd av den lilla flickan på stolen. Hon undrade vad jag skulle göra med na. Jag hade inget svar. Såg ingen flicka, såg inget som kunde tas för att vara en liten flicka. En annan kvinna vaknade förskräckt, såg bort mot något. Jag försökte få kontakt, men med öppen mun och redo att kravla iväg såg hon bara förbi mig, mot en och samma punkt. Tillslut bröts förtrollningen, vi fick kontakt och hon gick på toaletten. Hon frågade då vem det varit som skrek så hemskt? Hade inget svar igen, för inget skrik hade jag hört. Hon log, la huvudet rart på sne och ögonen blänkte.

Resten av natten flöt på. Inget konstigt. Bara en liten oro bland de boende, som att när det larmade så larmade tre. Och de där kalla vindarna, som svepande, virvlade runt mig.

Powernap.

Att komma hem en tidig morgon, hänga för fönstren för att hindra ljuset, äta frukost, lägga sig, somna och sova bort dagen är inget problem. Det är till och med en njutning. Men dagar som denna, första jobbnatten av flera väntar. Då ledigheten styrt om dygnsrytmen och jag vaknar 9:30 på morgonen, då en tupplur måste tas senare på eftermiddagen. Att stänga ute ljuset, ligga i sängen, höra ventilationen, ljud från trapphus och de andra lägenheterna. Ljudet från utanför, bilar som passerar, prat, balkong och bildörrar som stängs. Alla ljuden når mig dämpat. Känna slummern komma, hur jag sugs ner i dimman, det blir nästan mörkt, ljuden slutar höras. Just innan slummern blir sömn vill jag vakna, vill ut och andas frisk luft, höra ljuden klart och tydligt. Väcker mig, öppnar dörren, ut och andas. Intalar mig att jag fått en powernap.

Mötas

Jag såg honom igår, han kom gående mot mig, i täten av ett killgäng. Blev glad över att jag skulle få säga hej, vi som inte setts på riktigt på så länge. Bara chattat och snappat lite. Men när han kommer upp nära mig så är det inte han. Jag tänker att jag såg fel, ser ändå igenom hela gänget, kanske han bytt plats, i skydd bakom solglasögonen noterar jag snabbt varje skalle av killarna, nu ser jag honom längst bak, eftersläntrar, talandes i mobilen. Han lunkar sakta fram, kommer närmare, jag gör mig redo för mitt hej. Men nu ser jag att även denna inte är han.

Han blir i mina tankar.

Idag när vi nästan är klara, en sminkning av en teatergrupp kvar, skyndar jag upp mot logerna, ser hastigt i ögonvrån någon som kan vara han. Sittandes i en röd soffa med en tjej. Vi sminkar klart, vi rör oss ut, vi pratar och skrattar och börjar ta avsked. Nu ser jag honom sitta med den där tjejen i ett annat rum, när jag hastigt och med fokus på en annan går förbi. Vi blir kvar, för i värsta fall ses vi inte förrän nästa år och då blir hejdån utdragna. När min kollega tagit en rök på baksidan, vi gått in, kommer han och tjejen ner för trappen. Det var inte alls han. Bara en liten likhet. Läpparna.

Vi cyklar hemåt tillsammans, kollegan och jag. Vi cyklar längs älven och solen är varm. Idag var en sommardag med enstaka isflak som flöt genom älven, folk som flockades i parker och mot husväggar. Fartvinden är ljummen trots att det är kväll, solen ligger låg i våra ryggar. Så kommer han ännu en gång gående. Denna gång tänker jag direkt att det var lustigt, alla dessa som liknat han, men inte är han. Vi kommer närmare, likheten består. Mitt hjärta hoppar förvånat till. Det är han. Hela han är upplyst av varmt solsken, jag kommer med motljus, ler stort, vinkar hastigt och säger hej. Han kisar mot mig, ler, svarar: hej. Jag cyklar vidare. Hem.

Efter gryningen.

Vaknar en timme innan jag tänkt vakna. Känns som om jag inte sovit riktigt den senaste timmen, timmarna. Hörde en katt kräkas. Men det kan ha varit 30 sekunder sen och i slummern känns det som längre. Går på toa, tar en klunk vatten, sätter mobilen på laddning och tänker en kort stund att jag ska kunna somna om. Efter en stund tar jag upp boken jag läser, läser några blad. Tänker att detta är ett bra tillfälle att diska. Tänker sen att jag är inte en sån som tar tillvara på bra tillfällen att diska om möjligheten att ligga kvar apatisk i en säng finns.

Reser mig ändå upp, går ut på uteplatsen, ser på grådiset, den tomma gatan, ser om vallmon börjat go, om rosorna tycks ha överlevt vintern. Det har de, mörka, lilagröna knoppar täcker grenarna. Tänker att min uteplats saknar ciggfimp. Sen går jag in och diskar.  Diskar inte allt, en gaffel blir kvar.

Gräddar Croissanter. Sätter på musik. Fem sista låtarna på en låtlista. De fem får gå om några gånger.
Låtar med Herp Alpert, Della Reese, La Lupe, Los Hermanos Rosario.

Sölet

Allt bara slaskar. Sprätter i väg. Det är jag som är orsaken. Min oförmåga. Som när jag river en morot eller ett äpple. Små rivbitar yr, hamnar på en vägg, under ett bord, på golvet, en skåpdörr. Inte ser jag det, eller jo, jag ser, torkar upp, men missar ändå, så hälften blir kvar, torkar fast, blir hård struktur mot den yta de en gång så saftiga landade på.

Allt detta söl. Som jag orsakar. Så förbannat less. Vissa drar en trasa över en yta och lämnar den sedan blankt ren. Jag vevar på med den där trasan, doppar, kramar ur, ser till att den är ren, men inte blir ytan ren eller torr. Små droppar formar sig, ligger där i prydliga ränder efter trasan. Pärldroppar i rader som torkar och blir grådass.

Sen det som rinner, diskvattnet, vattnet från kranen jag slog igång med för stor hast, så vattnet slår ner i den smutsiga yta jag önskar skölja och skvätter hit och rinner dit. Tar med sig av smutsen, fettet, geggan från den grej som träffas av den hårda strålen. Bildar torkade brungrå rännilar längs skåpet under diskbänken, spisluckan och kaklet vid hon.

Sen har jag min il, när jag sprayar luckorna med något jag köpt på lidl i en aggressivt neonig flaska. Sprayar och sprayar och torkar av och torkar av. Kryper runt längs listerna, löser upp de hundratals torkade små äppel och morotsflagor. De nästan impregnerade skåpluckorna, spisen, denna jädra spis. Där stekflott sprätt och tomatsåsdroppar hoppat ur kokande kärl. På en vecka blir det kaos, på en vecka behövs alla mina gnuggmuskler.

Fluffet

Jumpern, sweatern, köptes in för @janabringlove. En flört med Lana Turner. Hur hon som 17 åring hade sin första roll. Iklädd en jumper går hon gatan ner. Spänd och förväntansfull ser hon sedan filmen. Hon ser sig själv komma gående där, i jumpern som visar de stora brösten, skumpande under luddet. Männen i publiken blir vilda, busvisslar, tjoar. Lana blir generad, känner sig bortgjord. Hon hade inte förstått vilken effekt de såg till att hon gav.

Lanas karriär gick från the sweater girl till superstar. Män och skandaler och en och annan bra film. Men varigheten som sexsymbol är kort, snart fick andra flickor klä sig i tajta jumprar, Marilyn Maxwell, Ava Gardner, Marilyn Monroe, Harriet Andersson, Jayne Mansfield. Ett tillsynes oskyldigt fluff som lät behagen synas.

En bitter blinkning till dessa sex kittens som åldrats, skulle tröjan  i @janabringlove vara.  Jag var 37 när filmen spelades in, Jayne Mansfield blev 34 år, Marilyn Monroe 36. När Lana närmade sig medelåldern drog hon stor publik, men fick inga roller. För bolagsbossarna bestämde. De bestämde att kvinnor skulle vara flickor för att räknas. Hon ska vara ung, oskyldig och vacker. Oförstörd. Inte veta sitt eget värde. Tacksam. Toppiga bröst under spänt tyg, men inte som ett utstuderat val. Ändå alltid redo att behaga.

Denna tröja är varm. Mycket varm. Kvävande varm. Korta stunder kan jag ha den på. Svetten samlas under, gör fluffet på insidan blött.

Dessa espressos

Beställer nästan alltid en espresso. Det har jag nämnt här upprepade gånger. Efter mitt år av sus och dus, då 2013, på filmfestivaler i Berlin, Tel Aviv, Lissabon, Zurich. När framgångsvågen ebbat ut, då kom vinterhalvårets mörker. Arbetande på äldreboendet. Tidiga mornar eller sena kvällar. Vandra i kulverten mellan avdelning och omklädningsrum.  Googla sig själv, finna spår av framgången, de porrsidor som tagit nakna screenshots ur filmen och listat mig som en kändis, i bokstavsordning följande nakenbilder av Kate Bosworth.  En kort stund var jag skärrad, sen blev jag upplivad. Där gick jag i mörkret, det limbo en stressad arbetsplats, ett oregelbundet schema, arbetshelger varannan helg, då en jobbar 27 timmar på tre dar, vänner jag inte orkade träffa, fester jag stannade hemma från och någon, kanske bara en person, ute i Europa trodde att jag var känd, ett bevis på att jag fanns, att jag gjort ett intryck.

Men för att behålla känslan av världsvan, för att det var allt jag mäktade med, tog jag med mig en bok, gick till ett cafe, beställde espresso, läste boken. Utan sällskap. Som en pretentiös tonåring på 34 år. Åren gick och jag slutade gå ensam på café, livet fick upp fart igen, orken kom tillbaka. Men espresso fortsatt jag beställa. Inte för att jag dricker den världsvant. Inte i ett svep, en hastig hutt. Nej, jag dricker den som en dricker vanligt kaffe, sakta, små små klunkar, kan få den lilla koppen att vara allt bra länge. 

Gryningen

Hänger upp mörkare gardiner över de jag har varje gång jag går i säng. Gjorde inte så förr, inte innan jag började jobba natt. Då såg jag sommarhalvårets ljus, min lägenhet blev sällan mörk. Sover med en sovmask, så ljuset störde mig sällan. Men för att inte vakna till liv och lockas av en stigande sol gör jag så här nu, för att vagga in mig i den trötthet mörkret kan ge. Upp med de köttrosa, över de skira blommiga.

Har blivit överrumplad lediga nätter av gryningen som helt plötsligt skiner igenom, som obemärkt smugit sig på.  Där i mitt mörker är det ständig natt, utan skiftning. Så ser jag den grå morgonen skina in genom en glipa, eller nere ditt det köttrosa tyget inte når.

En natt som blivit morgon, en natt med sällskap som skulle gå hem, förstod vi båda till vår förvåning att dagsljus rådde ute. Han hade kommit till mig i nattens svärta. Natten hade varit evig, timmar som gick utan ände. Vi låg och pratade nakna i sängen, nyfikna på varann men utan laddning. Båda i tron att det rådde mörker utanför. Kall natt. Inte att gryningen kommit och blivit strålande morgon. Ingen stor sak, inget livsomvälvande, bara en rubbning av var i tid vi trodde vi var.

Valborgsmässoafton