Mulet.

Har hängt för fönstren. Stängt ute dagsljuset. Idag är det svalt, nästan kallt. Himlen är grå. Mötte min syster som kom med tåget, första resan hit sen pandemin kom till Sverige. Så sjönk jag ihop, förstod att jag inte var inplanerad för denna helg, den helg då jag är ledig. Hade jag inte mött henne vid tåget hade vi kanske inte setts. 

Cyklade hem och hängde för fönstren. Det kändes bäst så. Blev lugnare. Började se Halloween från 1998. Somnade mitt i, efter att jag tagit den billiga varianten av Ipren. Såg klart när jag vaknat. Såg just Halloween från 2018. Planen är att se Annabelle comes Home nu. Snart. Då jag fått i mig lite käk. 

Skräck dagen lång. När Annabelle comes Home är sedd ska jag se något glatt och dumt som jagar rädslan bort.

Juni.

Ännu för trött för att vilja göra något annat än att vara hemma. Sover i kapp. Vissa säger att det inte är möjligt, att sova i kapp inte funkar. Men det känns som om det funkar. 

Juni. Sysslolösa heta juni rusar fram. Började nyss, slutar snart. Högsommaren som redan är här. Mörkt grön och het. I natt åskade det. Hörde mullret när jag somnade. 

Min kreativitet är reducerad till nätshopping. Kläder för dagdrömmar. Kläder för ett liv med mer ork. Bäddräkter jag aldrig kommer bada i. 

I sömnen drömmer jag. Vänner och bekanta. Gamla älskare. I en strid ström, i massor, passerar de genom natten. 

Så börjar en ny dag utan plan eller mål. 

Hettan.

Vet inte hur länge det varit hett. När jag gick på ledighet, är det två dagar sen, jobbar på måndag igen, sa de att jag var lyckligt lottad, att det fina vädret skulle fortsätta veckan ut. Men jag blir helt rådvill inför den gassande solen. I två dagar har jag legat hemma, ätit, gått kvällspromenader, sett Lana Del Rey-videos på repeat. Sett lite film. Funderat kring min film. Lyssnat på Shirley Basseys vrålsång när Lana-melankolin börjat slå rot i mig.

D-vitamin borde jag få i mig. Men vad ska jag hitta på i solen? Ut på Nydalasjöns fullpackade badbryggor? Förstår inte . . . Nä, sommaren, dess vackra, ljuvliga dagar, de har jag alltid svårt att hitta nyckeln till. Min instinkt, min ryggmärg, säger åt mig att krypa ihop gömd.

Lite midsommarhelg.

Igår kväll åkte en tavla i golvet. En spegel på hyllan ovanför halkade ner i en glipa mellan hyllplan och vägg och slog av spiken tavlan sitter på. Spegeln fastnade i eluttaget, fastkilad mellan vägg och plast. tavlan flög och landade en halvmeter bort. 

Tavlan är ett litet landskap, uppbyggt i bl.a. kork. Det sittet bakom glas och nu, efter att ha åkt i golvet, så åkte blad från träden lös och ligger nu utspridda bakom glaset. Jag ställde tavlan uppe på en garderob. Spegeln fick jag slita lös, underligt nog hade den klarat sig. Den kom åter upp på sin hylla.

Imorse vaknade jag av att litet brak. En tavla hade puttats ner av Montzi. Nu satt den fastkilad mellan vägg och en hylla.  När jag vaknat till nog mycket, slet jag loss den, fast fick flytta ut hyllan en bit, så att det skulle gå lättare. Tavlan, som är mitt dyraste köp och inte värd det pris jag betalade för den, hamnade även den uppe på garderoben. 

Alla tavlor, speglar, hyllor, ska ju ner när sommaren är slut. Det är som att det har börjat sköta sig självt. Lägenheten stöter ut mig.

Igår var det midsommar. Jag firade min syster som fyllde 28. Vi åt lunch och fikade hos vår mamma. Efter det cyklade jag hem. Sen gjorde jag inget mer, såg film. Stirrade. Var trött. 

Idag flyttade jag om bland växterna. Några fick flytta bort från hettan i fönstret bakom glastet. Kaktusarna fick dess plats. Låg sen i sängen och stirrade ut. Såg kattnätet blänka i solen. Bladen på buskarna dras med i vinden.

Idag, väder och tablett.

Först en tunn blixt. Snabb som en blinkning. Tätt följd av muller och regn. När renget var över och solen åter härskade var luften ännu kvav och varm. Cyklade och hämtade ett par jeans jag köpt. Cyklade sen till Ica. Köpte mat för arbetshelgen och sen hem. Fuktig av svetten. 

Imorse svalde jag en tablett fel. Kanske var det så att jag hade den på tungan för länge, att dess yta fuktades och den blev klibbig istället för hal. Den fastnade i gommen, långt bak, vid gomseglet. Där satt den och skavde och sen började den fräta. Den sved och jag harklade mig tröstlöst. La mig för att sova och när jag vaknade var känslan av den kvar. Men svagare. Det  avtryck den gjorde där långt bak mot svalget är ständigt i mitt medvetande. 

Förövrigt är detta min plan för sommarens kläder:

Tio år.

För tio år sen skrev jag det första inlägget här. Nu kommer jag inte på något sätt att högtidlighålla det. Ingen passande bild. Det får bli så här, ett konstaterande.

Igår, nu på fm.

Igår blev det hett. Tog mig inte ut förrän jag skulle till ett möte kl 15:00. Flera trappor ner under jord.  Vi trixade oss ner, öppnade tunga dörrar. Bakom dem väntade halvtrappor och nya gångar och så var vi framme. En persisk matta och doften av kaffe. En text av Säkert! på väggen. Vi var hos ljudläggaren, jag och producenten. Vi fick kaffe och pratade och så skulle ljudläggaren se filmen och jag ville fly rummet. Flydde rummet en stund och så insåg jag att jag behövde vara där, säga vad jag tänkt. 

När vi var klara gick producenten och jag genom stan till Film i Västerbotten och styrde upp så ljudläggaren skulle få rätt filer, samt att han som ska göra färgerna också får rätt. Det lilla grå rummet på film i Västerbotten var så hett. Bakom persiennerna, med vägarna utanför, ett busstorg. Asfalt och åter asfalt. Husväggar, en grusplan och tågräls. 

Det var som ett vakum i tiden. Vi satt där, försökta småprata. Hans telefon ringde och jag flydde in i biorummet, med hopp om att där skulle det vara svalare. Var lite svalare. Allt blev klart, vi gick ut. Kanske hade det blivit svalare, jag tror det blivit kväll. Skugglöst. Beigt under moln. Vi skildes åt och jag gick med stirrig blick och ledde min cykel genom centrum.

Oöverstigligt trött var kvällen. Jag pressade mig att vara vaken. Målet var att somna efter klockan 22. Jag klarade det. Fast det var som att någon drog mig ner, en kraft som sög mig mot sömnen ideligen, att kroppsdelar ibland gav vika och sov till det att jag ruskade dem vakna.

Vaknade såklart tidig. Ser åter ut genom mitt smutsiga fönstret, ser den blå himlen, träden som träffas av solen, som rör sig i vinden. Försöker att inte köpa en luftig klänning i rosa på HMs hemsida. 

Sommar.

Det är en värmevåg. Dagarna är heta. Igår cyklade vi till nydala, Anna-Karin och jag. Vi gick ut på en brygga och där satt vi i våra badkläder och pratade. Vi skulle ha doppat oss men doppet blev aldrig av och sen cyklade vi till Ålidhem och handlade. 

Mitt ansikte var mosigt av värmen. Solskyddet och sminket bildade ett svampigt lager över min svettiga hud. När som helst kunde det brista, rinna iväg. 

Hemma färgade jag håret. Sen blekte jag ögonbrynen. Och slukades av sömnen. Var hungrig och min sista tanke innan sömnen tog mig var att jag skulle resa mig och göra mat. Vaknade med ett ryck tre timmar senare och då visade klockan på prick 22:00. Blev stirrande i taket innan jag vinglade upp. 

Åt. La mig sen åter i sängen, såg film. Somnade.

Det är ännu förmiddag, men ute, när jag ser ut genom mitt fönster, har solen redan börjat fräta bort färgerna. Dagens ljus håller på att ta över och jag hoppas på moln.

Framtida flytt.

Jag fick lägenheten. Den jag kollade på förra fredagen. 30 m2 mer än vad jag har nu. Jag går från 28m2 till 58m2 men bara 800kr mer i hyra.

Jag kommer ha hall och från den hallen kan en gå in i ett kök, ett sovrum, ett badrum, ett vardagsrum och en klädkammare. Från vardagsrummet går du ut på den lilla balkongen. 

Men jag får bara ett till fönster. Här i mina 28m2 har jag två fönster och en balkongdörr. I den nya får jag ett fönster i köket, ett i sovrummet, ett i vardagsrummet samt balkongdörren. 

Kunde inte sova den dag jag fått veta att jag fått den. Kom hem från arbetet, gick sakta hem, snirklade runt, kollade mobilen hela tiden om ett mejl damp ner, men nej. Hemma fortsatte samma rutin. Klockan 11 gav jag upp, somnade, vaknade till klockan 13:30 och tittade på mobilen. Mejl från Bostaden om att jag fått den!! Hjärtat pumpade igång. Hur jag än försökte somna om gick det inte och efter tre timmar av rastlös sängliggande glädje gick jag upp. Började messa vänner, åt mat, gick en omväg till jobbet, förbi mitt framtida kvarter. Stannade och såg på mitt nya hus. Barn lekte ute på den lilla gården, allt var grönt, så grönt. Huset mittemot äggule gult. Lämnade gården, gick en backe ner, genom en park med änder, förbi sjukhuset och genom östra station.

Morgonen efter, när jag jobbat färdigt, på något sätt tagit mig hem, så trött och utan aptit men med en malande hunger. Jag tvingade i mig maten, tog en värktablett och kröp till sängen. Där sov jag och livet kom tillbaka. Natten gick lätt och gick omvägen förbi på vägen hem. Solen värmde och jag kände mig generad, att jag går så här, spanar mot mitt nya hus. Två gånger. Gick genom parken, ytan på dammen simmig av pollen, gick en stig som sneddar över en grässlänt, upp för backen och liksom sneglade mot huset, lite så att det inte skulle verka uppenbart att jag inte bor där, utan som att jag går till mitt hem, att jag hör hemma där. 

Morgonen.

Det är 18 grader när jag går hem från jobbet. Går in bland husen i området jag jobbar i. Går genom en park som finns där inne mellan husen. Området är nytt för mig, en del av stan jag inte känner. Det är fint och lite rikt. Många äldre som bor här,  de kallar det Rynkeby. Det är något ledsamt med mornar som dessa, de varma soliga. Att här uppe sker de kanske en gång på en sommar. Kanske två. Ibland fler. Ibland inte alls.

Jag snirklar mig hem, väljer vackra vägar. Ser solen som studsar genom trädens lövverk, som studsar mot husens fönster och landar som simmiga ljusfläckar på betongväggar. Går i skuggan av björkar och stora nybyggda hus, av gamla träkåkar, passerar en park, går längs älven, passerar en till park. Så tilltar strömmen av folk på cyklar, som går, som är på väg till sina arbeten och jag tar mig hem och hemma börjar mobilen plinga. Det är svt:s, DN:s och SR:s appar som laddar inför presskonferensen. Att idag, klockan 9:30, ska Palmes mördare tillkännages. Jag lagar min mat. Jag äter den. Mobilen plingar till igen, samma appar. Nu har mördaren tillkännagetts. Det är Skandiamannen. Jag tänker att jag får läsa om det sen.

Morgonen.

Solen kom, det blev morgon och jag hängde för fönstren. Nu ska jag sova. Fast längtan efter sömn är borta. Så oinspirerad inför att somna.

Kvällen blev natt blev morgon.

Under kvällen plingade min mobil till. Min mejlkorg fylldes med notiser från tradera. Om Fågelfiguriner jag lagt till på min minneslista och vars auktioner nu skulle gå ut. Jag bjöd på några kantstötta småfåglar på grenar. Jag får punga ut ca 450 kr för dem, för jag vann och med frakt blir det så mycket. Den rosa Kakaduan och de blå undulaterna låg redan i den prisklassen så jag bjöd inte ens på dem.

Efter auktionen såg jag By the sea. Angelina Jolie och Brad Pitt i en film som skulle varit mycket mer levande om de varit  Liz och Dick. Nu pågick den bara.  Två timmars pågående. Deras hotellrum blev aldrig stökigt, vilket störde mig. Inte ens kläderna var fina. Fick se bröst, det var en kvalitet jag inte räknat med, alla kvinnliga karaktärers bröst, även några statisters, utom en äldre dams, hon förblev klädd i sin tillsynes varma tweeddräkt.

Natten kom och jag började laga mat. Matlådorna för arbetsveckan. Ute kom ljuset. Nyss var jag på uteplatsen. Hörde fåglarna. Kände kylan under mina bara fötter. Andandes och visste inte hur jag skulle hantera stunden, så jag tog bilder av min spegling i fönstret med kaktusarna.

Första veckan, nya jobbet.

Den är slut nu. Fyra nätter av arbete. Eller inte riktigt. För det var alldeles tomt. Vi var två personal som gick runt i de tomma lokalerna. Vårt pass på tio timmar. Liksom redo ifall någon i all hast skulle behöva flytta in. Andra natten städade jag en korridor och dammtorkade lister. Tredje natten fick vi gå upp på en annan våning och jobba med människor. Jag erbjöd mig att gå på alla larm, liksom med ett uppdämt behov av att göra nytta. Även följande natt, den fjärde, blev en trappa upp.

I fredags, på morgonen, då jag gick av, blev det en uppsluppen stämning. Började prata med några av de som ska jobba dag på covidenheten. Vi blev som unga, pratade snabbt, berättade om oss själva, ironiska och med humor och självförhärligande. En iver jag saknat. En känsla av terminstart i ett nytt sammanhang. Jag blev kvar efter att jag slutat. Chefen kom och vi kollade in plexiglasskivorna som ska göra det möjligt för våra boende att träffa sina anhöriga. Men det var något fel på dem och vi började skratta. 

Jag gick genom morgonrusningen hem. Det var varmt och lite mulet. Hade min tröja med en hamburgare på och ett par raka, aningens luftiga jeans. Hör mitt namn ropas och där kommer Anna cyklades och vi bryter ut i en spontandans och skrattar över lyckan att råkas. Hon har haft det tufft, först dog hennes chef, sen dog en vän och så mitt i allt blev hon farmor och barnbarnet bor oåtkomligt, pga pandemin, i Malmö. 

Hemma efter min dusch, ringer jag om att få kolla på en lägenhet jag står nr två i kö på. Får tid klockan 13 och nu är klockan redan 11 och jag väljer att bara försöka sova en liten timma innan. Vaknar klockan 12 alldeles illamående och yr, smetar på mitt ansikte och cyklar iväg. Visar mig vara ute i god tid och cirklar runt, tar omvägar, går med cykeln och lyckas komma fram fem minuter före det att vi ska ses. 

Det är kvartersvärden som ska visa lägenheten. Han är full av energi när han kommer. Han älskar detta kvarter så mycket och jag förstår honom. Det är fint, det är ett kvarter jag drömde om att bo på när jag var barn, men i de högre husen. Han visar allt, tvättstuga och soprum och förråd och så kommer vi till lägenheten. Den är smutsig och stökig och allt går i brunbeiget. Som en scenograf skapat en misär för en film. Secondhandmöbler från 70-talet. Det blir något vackert i det enhetliga, tonerna av brunt och beige, från väggar och tak och golv till möbler och grejer. Mitt i allt står en orange dalahäst och lyser. Den som får lägenheten får den helt renoverad, ommålad, nya golv, nya grejer i köket. Hoppas det blir jag.

Hemma igen är jag full av stirrig energi och dagen bara går och jag somnar på kvällen och resten av helgen har gått i sömndrucken dimma. Idag försov jag mig till Teas kalas klockan 13. Äter just nu det sista av min frukost och klockan är 16.