Det har blivit svalare, det är inte längre 28 grader i det svalaste rummet på mitt arbete. Huset som är i sten eller betong, har samlat värmen i sig. Ohjälpligt upphettad. 28 grader som svalast, sen kommer du till korridorerna där luften tycks stå stilla och svetten bryter fram. Känns än varmare än där det nyss var 28. Nu är det 24 grader i det svalaste rummet, fortfarande varmt i korridorerna och tvättstugorna, men inte lika tryckande, ett hopp om ändring känns.
En av de första nätterna då svalkan kommit, men ännu bara höll sig utanför byggnaden, ännu inte lyckats jaga bort väggarnas hetta, så jobbade jag på i maklig takt, med stundvis svettdroppande panna och överläpp, en och annan rännil som tog sig loss, släppte nånstans i från och letade sig ner vid tinningen och över kind. Tog många pauser och stod vid ett öppet fönster och skippade efter luft och svalkan.
En av de boende behövde hjälp på sitt rum, jag bäddade ner hen i sängen, tog de blöta kläderna med mina vinylhandsklädda händer, ser mot hens soffa och helt oväntat sitter någon där, ler lite lätt, avslappnat och tillbakalutat. En arm upp på soffans ryggstöd, med ena foten uppe på det andra benets knä. Tänker att hen jag just hjälpt måste hunnit ur sängen i rysligt tempo, medan jag plockade ihop inne på clo. Så upplöses personen och soffan står tom och jag vänder mig om och där ligger den boende och sover i sin säng.
Tänker inte mer på det, kan säga att jag höll det glömt, till ett dygn senare, då nattpatrullen kom. Vi satt och pratade om något, om livet, om döden. Då kom föregående natts syn till mig. I sällskap kunde det luftats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar