Nervositeten.

 Varit så stressad i veckan. Svårt att sova. Uppe i varv. Nervös inför dessa första dagar av pluggande, nervös under de första dagarna av pluggande. Sängen började lukta på ett annat sätt. Min andedräkt fick en annan ton. Min saliv en annan smak. En doft  och smak sprungen ur nervositeten. En kall dämpad doft. Som något halt och blött. En daggmask i en insjö. Jag andas med öppen mun och tar sats när jag sväljer. Kämpar mot kväljningarna inför det jag utsöndrar. 

Januarimornar.

 Igår vaknade jag mycket tidigt. Klev upp innan de i huset mittemot hade vaknat. Började baka ut en deg som stått på jäsning, knäckebröd med råg och kummin. Utanför fönstret, i den svarta morgonen, föll snön. Stora blöta flingor som la sig glest och tydligt på de blanka bilarna. 

Denna morgon vaknade jag också tidigt. Satte igång en ny deg för knäckebröd. Idag är marken blöt och blank, snön har blivit svart is, himlen grå som kol.  Det är mörkt i huset mittemot, fast klockan är tjugo i åtta. 

En ny jacka/kappa.

Den liknar en jag hade 1998. Samma dåliga fejkläder. Samma färg. Denna lite bulligare. Jag bar den på en promenad idag och försökte sträcka min hals så hakan var ovanför kragen. Det var en kamp, ibland la jag bara huvudet bakåt så hakan stod rätt ut. De sista hundra metrarna knäppte jag upp den och lät halsen sjunka ihop. Det var så skönt. Min hals är inte lång, det är lite av en sorg. 

Natten före kursstart no2.

 Jag somnade inte om. Jag läste lite. Jag släckte. Mitt hjärta bultade till stressat. Jag tände. Läste lite till. Jag kände ivern, oron, rastlösheten stegra och tillslut gick jag till köket. Skar upp torrt bröd och satte igång ugnen, la brödet på gallret när ugnen var 100grader och gav mig på ett försök att förvandla det torra brödet till skorpor. 

Började lyssna på ett avsnitt av Bergmanpodden, om Marionetternas liv. Började koka knäck då jag har grädde och mandlar kvar. Satte mig vid datorn och började skriva på en ny film då jag trots mitt dramatiska avsked till min filmkarriär i ett tidigare inlägg, den för någon timma sen, just innan jag somnade, faktiskt ännu när drömmen om fler filmer, ännu tror att jag ska lyckas klämma in några till. Skriver. Kokar te. ställer plåten med knäck ute på balkongen. Börjar lyssna på ett nytt avsnitt av Bergmanpodden, nu Viskningar och rop. Tar in plåten med den stelnade knäcken, äter av den. Tänker: din jävla odisciplinerade grisjävel som inte kan låta bli sötsaker, inte konstigt att du är där du är i livet.

Klockan är nu 05:00. Har varit vaken sen kl 00:10. Somnade antagligen just efter 00:00. Sov iofs till kl 14 igår, tolv timmar djup sömn. Drömde om den där mannen som tyckte om mig, som ville vara med mig, han som var porrstjärna och trots att jag var ett dåligt knull ville ha mig och det trots, eller kanske pga att han försörjer sig på att just knulla. Nåja, han finns ju inte. Han fanns i min dröm. Den där huden jag tog på kände värmen av tog jag aldrig på eller kände aldrig värmen av. Så konstigt med drömmar, det finns nog ingen som han och det är tråkigt för mig. 

Här kommer iaf fler bilder ur den film jag spelade in i somras. Kanske ska den hete De dumpade. De som dumpas. De dumpades midsommar. De nobbade. De nobbades midsommar? Jag vet inte.

Natten före kurstart.

 Somnade. Gick med munskydd i en korridor, hörde röster som skrattade från en öppen dörr. Klev in. De tystnar. En tandsköterska med mjuk kropp i vita kläder, en slarvig blond tofs och munskydd satt framåtlutad över ett bord. En tandläkare, med rak bred rygg, en hals med hud jag ville ta på och svart hår på sitt huvud satt vid en dator. Även han i vita kläder och med munskydd. Jag sätter mig i tandläkarstolen och han börjar hissa upp den. Upp upp upp far jag. Närmar mig taket nu och ingen av dem ser åt mig, de sitter tysta där nere och höjden gör mig knäsvag och rädd och min röst finns inte, så som alltid i folks mardrömmar,  jag vaknar och ligger åter i mörkret i min säng. Hjärtat pumpar och jag är klarvaken. Sov kanske 10 min, kanske mindre. Förbannat.

Julgransplundringen.

 Den var ljuvlig. Vi bestämde att nu ska vi ha en varje år. Bara vara ute i bättre tid, så vi hinner köpa glögg till extremreapris och inte vara på jakt efter den då den redan plockats bort. Men julmust fick jag tag i. 

Vila i frid drömmar.

 Imorgon börjar min utbildning till USKA. Jag skulle logga in på min skolmejl, men det gick inte. Jag såg instruktionsvideon de skickat om hur jag skulle göra. Den var så långsam att jag tre gånger glömde bort att jag såg den och gick därifrån. Jag la mig en stund på golvet och grämde mig. Över mejlen jag inte kollat upp, för problemet jag hade, hade nog gått att åtgärda under en veckodag. Jag låg där på golvet och sörjde  de drömmar om framtida filmer som nu dog med det förståndiga valet att gå en utbildning inom det jag redan arbetar med. Jag tänkte att jag är så jävla barnslig och banal, att ha mage att sörja drömmar som ännu inte blivit av vid 43 års ålder. Jag låg där och kände oron över att jag aldrig klarat en utbildning och sen såg jag fler instruktionsvideor de skickat om hur classroom och kursplan skulle användas och läggas och även de var så långsamma att jag lämnade  datorn medan de snurrade, surrade  och och fann dem när jag åter loggade in på datorn en stund senare. Filmade med mobilen en stund av de sega instruktionerna. Pilen som sakta for över skärmen, rösten som entonigt malde på. La ut på Instagram, trodde folk skulle förstå att det kändes tufft, skrev att imorgon börjar jag utbildning till USKA. De som såg mitt klipp och hörde rösten och såg pilen åka över skrev hejarop och pepp. Jag la mig ännu en jävla gång på golvet och kröp ihop i fosterställning och kände mig så dum, ville de inte att jag ska göra film? tycker de att jag ska ge mig in en värld av långsamt prat? Så när ångesten blev för stark och jag fräst tillbaka mot några av lyckoropen så raderade jag klippet.

Här är bilder på min lilla kortfilmskarriär, de filmer jag regisserat, f. 2016 d. 2021.

Den långa sömnen.

 När jag vaknade såg det ut som att det börjat ljusna. Jag var ännu mycket trött och ville helst somna om. Såg efter vad klockan var och den visade 14:10. Jag hade vaknat i skymningen. Sovit i 12 timmar. 

Mindes en av nattens drömmar. Jag hade provspelat för en roll i en porrfilm. En barsk kvinna med blonderat hår, svart polo och svarta fyrkantiga glasögon gav mig feedback. Hon sa att jag var för stel, för rak svank, inte särskilt bra alls och hade ingen framtid inom porren. Han jag spelat mot, en gyllene ung man med mjuk varm hud över svällande muskler blev kär i mig, trots att jag varit usel, han ville umgås, pratade för min sak med castingkvinnan, han sa att jag kanske ändå hade något. Sen följde han mig ut. Han gick med mig när jag gjorde mina ärenden, en solig vårdag på ålidhem. Vi handlade mat och vi började planera ett hem ihop. Jag tänkte att det var ju underligt, att en porrstjärna skulle falla för mig, jag som är så dålig på sex. Jag undrade vad jag skulle säga till mina vänner om honom. Vi bar sedan möbler och krukväxter och han var naiv och rar och såg på världen med stora glupska ögon. Jag tänkte att jag nog var den ansvarsfulla i vår relation. 

Låg kvar en stund i sängen. Bara låg där. Förvånad över alla timmar som gått. Lite uppiggad över att ha varit åtrådd. Lite sorgsen över att det bara var i en dröm. Sträckte ut min hand med öronpropparna, skulle lägga dem i lådan, men armen var inte medgörlig, den gjorde inte som jag sa och jag orkade inte tjafsa, så jag släppte dem på golvet och när jag en stund senare satte mig och såg dem ligga där tänkte jag, vad konstigt, varför ligger de här på golvet? 

En svamlig fredag i Januari.

 Jag vakar av idag efter mina fyra arbetsnätter. På måndag börjar min första kurs på min utbildning till USKA. Allt är som vanligt. Mitt lilla liv pågår med att jag jobbar, sover, äter, tar alvedon mot huvudvärk, Sandra köper fika till oss för en av våra nätter, den vi tror kan ha blivit vår sista ihop. Vi finns inte schemalagda tillsammans igen.Vi tar oss sakta sakta med många avbrott igenom fem timmars versionen av Fanny och Alexander. Jag ser en dokumentär om Charlotte Perriand och blir rörd över hennes sätt att se på hem och saker, om hennes drömmar om livet som skulle levas i de lägenheter hon planerade med de möbler hon skapat. Jag planerar maten för lördagens julgransplundring då min ena syster ska komma hit. Jag oroar mig för Jussi och känner på mattorna efter kiss flera gånger per dag. Jag söker bland kattungeannonserna på blocket efter en ny katt. Jag möter Karin två mornar när jag är på väg hem från arbetet och hon på väg till sitt. Mysan ringer en kväll och vi SMS:ar som vanligt om allt möjligt och idag skickar jag en bild på mitt nyvakna fejs efter två timmarssömnen jag begränsar mig till dessa vaka-av-dagar. Jag SMS:ar med min moster Åsa, så som vi gör varje fredag, vi skojar om världsläget, vi pratar Candide och att vi trots den insikten som Voltaire hade redan då så har vi inte lyckats bli mer empatiska, inte slutat suga ut fattiga i vår strävan efter överflöd.

Min mobil fylls med notiser om rekordvärme under 2021, haven som blir varmare och varmare och hur en upphettning av dem förändrar våra villkor här på jorden. Hur polerna smälter och extremväder uppstår. 

Min mobil fylls med notiser om pandemin, om smittotalen som ökar, och vi pratar om det en natt, vad händer när vi alla blir sjuka, alla vi i huset, vem ska jobba då? Vem tar hand om våra brukare när vi fått omikron? En morgon pratar vi om anhöriga som inte förstår att vi är i ett speciellt läge, att pandemin förändrar saker, att viktiga operationer ställs in, skjuts upp, kanske aldrig blir av, för att välfärden sakta nedmonteras för att riskkapitalister ska kunna sko sig på våra skattepengar, för att medelklassen ska kunna äga mer, äta gott, slippa städa och renovera kök i all evighet. Och för att pandemin kom när tråden vi redan balanserade på var tunn och skör. Att i denna pandemi är inget som vi önskar.

Min Mobil fylls med notiser om Nato och Ukraina, om Ryssland och om svenska trupper som flyttas till Gotland. Om att läget är oroligt, att det finns ett hot och jag vet inte, men allt känns som år 1939 då Nazityskland invaderade Polen trots omvärlden bestämda missnöje med detta. 

Ser en intervju med en KD-politker som kallat Annie Lööf för quisling och jag tänker är det inte KD som är quislingar, KD och Moderaterna som nu likt Quisling vill komma åt makten med hjälp av Nazisterna. Även om de Svenska nazisterna förfinat sitt språk, inte längre står där med rakade skallar och hailar och brölar och hatar. Så nog finns hatet där, nog bygger deras popularitet på att de valt en syndabock för ett förändrat Sverige och nu enar en massa människor i att hata, hata, hata sig blinda på vad som egentligen blivit fel. Så som Hitler gjorde. Och SD är inte Nazister längre men rasister fortsätter de vara och det är samma jävla giftiga skit som kan förgöra oss. 

Jag tröstköper en film. Diva. Regissören dog igår och jag fann en Blue ray och jag längtar till imorgon då min syster kommer hit och vi ska äta gott, den snaps jag gjort, den knäck och kola jag kokat, de knäckebröd jag imorgon ska baka ut, den julinspirerade plockmat jag planerat.

Den nya filmen.

 Den blir inte bra. Satt idag med dess producent och den blev bättre. Hon kom med förslag och idéer på ändringar och filmen blev bättre. Men den är ännu inte bra. Kanske kan den inte bli bra. Jag menar, min mest lyssnade artist 2021 var Lena Philipsson. Det förbryllar mig. Ja, jag lyssnar på henne. Men så mycket? Och kan någon som lyssnar väldigt mycket på Lena Ph skapa stor konst? Kan en nå sitt mörker? Kan en göra ansträngningen det krävs för att något ska bli bra och mer än bra om en lyssnar på Lenas Anthem eller Stjärnorna eller Lära så länge man lever? Jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det. Så tråkigt att just jag som vill skapa något stort fick en så banal musiksmak.

Trettondagen.

 Igår var Signe och jag på fika hos mamma. Hon bjöd på saffranssemla och fruktkaka. En sån där torr med torkad frukt i som hör julen till och som trots sin torrhet är oväntat saftig. Jag fick julkänsla. Första gången i jul. Först på trettondagen. Allt julpynt utom en julduk hade mamma plockat ner. Men duken låg under fikat vi åt och doften av saffran och pepparkakor och fruktkakan gjorde mig avslappnad och salig. Julen är ändå bäst när andra hastigt plockat ner den, när de pliktskyldiga slutar fira och våndas och den blir ens egen. En vecka kvar nu till tjugondag knut. 

En dag i januari.

 Gick ut och gick. Har det som mål. En promenad varje dag. -7 skulle det vara. Det kändes kallare. Luften bestod av nästan frusna droppar som la sig över hyn och kläder. Min jacka blev frasig då den fångar upp dropparna och de fryst. För min jacka är fluffig. En dunjacka i vitt. 

Gick in på en stig i en skog. Den var lätt översnöad. Det blev tyst efter några hundra meter. Mjukt och tyst och de isande dropparna i luften var inte kvar. Det förstod inte jag då, jag trodde att jag vant mig, blivit härdad. När jag kom ut ur skogen och en vind nådde mig blev jag åter kall och isad. 

Inne i skogen hördes en hund. Jag såg skymten av en svartvit jycke och dess husse i färgglada kläder när jag vände mig om. Efter tag var de borta, de måste valt att gå en egen väg, göra en egen stig, kanske en stig de vet om brukar ligga där under snön. För jag hade inte sett några avstickar möjligheter. 

Gick förbi området där jag och min fantasison lever vårt fantasiliv. Tog foton. Gick hem genom Ålidhem. Lekte med tanken på nya områden för mitt fantasiliv. Jag drömde av vi bodde på de gårdar jag passerade.

Såg en man med två barn och en hund vars like jag aldrig sett. En grov spets, fluffig och grann. Som en kantig dvärgspets som blivit enorm.

Avloppet.

 Jag rensade handfatets avlopp i badrummet. Har inte gjort det alls i denna lägenhet. Flyttade hit i september 2020. Jag hade sett det komma, hur vattnet rann långsammare och långsammare ut. Hur handfatet blev smutsigt fort, ungefär samma dag som jag städat. 

En av mellandagarna rensade jag då det tycktes rinna ur handfatet oerhört långsamt. Skruvade av nån grej där under, den har säkert ett namn, men jag kan det ej. Det vatten som var i handfatet låg kvar. Kanske en liten droppe som singlade ner på golvet. Grejen jag skruvat av var full av en grå grynig sörja. I röret ner mot golvet låg en driva av samma gråa sörja. Tog bort all grå sörja. 

Men kvar fanns en propp, den som ännu hindrade vattnet att rinna ut. Jag tog en tandborste, vispade runt. Inget hände först. Så damp det ner, med ett klaffs, ännu mer grå grynig sörja. Sen en liten klutt till. Men vattnet var ännu kvar, fördämningen var inte bruten. Avloppet forsatte att ge ifrån sig små kluttar som damp i golvet. Jag tog ståltråd, förde ner den från handfatet ner i avloppet och tog emot med handen från andra sidan. Jag hade turkosa plasthandskar på mig. Jag drog och mer sörja lösgjordes och vattnet började rinna ur, inte snabbt, men i en stril stråle. Jag bytte hål, drog lite till. Lite mer kom lös. Nu var den gryniga sörjan svart och hårig. Långa testar hår och jag visste att mer av det slemmiga svarta håret var kvar då jag inte kunde se genom avloppet ner till min hand några centimeter nedanför i dess andra ände. 

Ingen stor förlösande propp släppte. Lite åt gången. Bit för bit. Fick jag bort. Hårtest på hårtest. Jag förbannade mig själv att jag låtit det gå så lång tid. Nån gång blev jag klar. På golvet låg det gråa gryniga slemmet blandat med det svarta och håren. Jag samlade upp med toapapper, spolade av golvet med duschslangen. Grynig slem och svart jox smet iväg med vattnet, inte ner i golvbrunnen, utan in i en svåråtkomlig vrå bakom toan. Jag knökade mig ner, åter med toapapper som verktyg. Tillslut ansåg jag mig klar.