Det stora trädet utanför har fått knoppar. I flera dagar har solen och snön turats om. Stora fluffiga flingor som singlar ner, tunga små som rusar fram, solen som strålar på grenarna som blivit blöta och får dem att glänsa likt krom. 

Mitt shoppande fortsätter. Lampa, prydnadsföremål, en billig tavla, ett bord och fåtöljen hela min kropp kreverade inför. En iver som blev en längtan när beställningen lagts. Rostigt röd och varm och mjuk ska den stå under mitt fönster. Min tidigare tanke om det spröda nätta, om de praktiskt luftiga har bytts till en kärlek till och önskan om möbler som låter en trött kropp vila, möbler som ger en ett lugn, att få sjunka ner, landa.

Att jag en dag fann lugnet i tomma ytor på väggarna.

Blev rödhårig igen. Igår. Det var ofrånkomligt.

Våningarna.

 Det kommer en stund på kvällen då hela huset, utom den översta våningen, ligger i skugga. Där uppe strålar solen, lågt skiner den in i vardagsrummen, för det är de som vätter åt solnedgången. Det är mycket möjligt att samma råder på morgonen, men på den andra sidan, för den sidan med köken vätter åt gryningen, men just detta har jag ännu inte sett och eftersom husen står i en lätt sluttning kan det även vara så att det inte är på det viset. 

På min våning, en trappa upp men också första planet med annat än förråd och garage, är vi de första att hamna i skuggan. Det lockar mig att jag under en stund kan lämna min lägenhet som just lagts i dunkel, gå en trappa upp och besöka en granne och mötas av solen som forsar in, lägger sig på väggar, studsar mot dörrars och glas. När sedan skuggan även tagit över den lägenheten går vi en trappa upp för att fortsätta vara i solen. 

Ishtar.

 Vaknar av att mina fötter faller över sängkanten. Upptäcker att jag hamnat på tvären i min säng som är 160 cm bred. Går till toan, känner mig mosig, som att mer sömn behövs, men jag tänker att klockan nog är lite över 10. När jag kommer tillbaka till sängen ser jag på mobilen att klockan är 05. Det känns fel. För låg jag inte en stund nu på morgonen och scrollade på mobilen innan jag somnade om? Ser på mobilen igen, för att se vilken dag det är, kan jag ha sovit över en dag, men det är söndag och söndag borde det vara, men klockan borde vara kring 10:30 och inte strax över fem.

Jag somnar om. Vaknar åter kl 10:30. Ännu mosig.

Efter frukosten ser jag en film. Ishtar. Den är känd för sin uselhet och den är usel på ett tråkigt sätt, inte på ett underhållande sen, precis så som senaste Jönssonligan filmen var usel. En film som bara pågår, sakta vevar sig fram, skämt som saknar det som gör dem roliga. 

Medan jag ser filmen måste jag kissa hela tiden. Blåsan fylls fort på och jag måste tömma den och det skvalar varje gång. Inga droppar som bränner när de lämnar min kropp. 

Och min mosighet fortsätter. Hela dagen, även om blåstömningen lugnar sig. 

En ommöblering.

 Låg i min soffa och solen sken in i vardagsrummet. Tänkte hur vackert det var, fotade vyn. Solen skymde och dagen efter upprepades det. Samma tanke. Samt att solen bleker. Att solen förstör, att tavlorna, den ena målad 1899 hänger där och bleks, att det var i mitt hem den skulle falna bort.

Började möblera om. Ett projekt som ännu pågår, då möblerna hittat sin plats fort kämpar ännu tavlorna med att komma till sin rätt. De kändes plötsligt tunga och mossiga och några åkte ner i källaren en sväng och sen upp igen och kanske åker de ner igen. 

Men det är vad jag gör. Tänker på tavlor, sömnlöst snurrande. Väggarna har fyllts av små hål från platser jag testat hänga dem på och sen ändrat mig. Min förmåga att visualisera är begränsad och jag vill se på plats. 

Och visst beställde jag nytt. En fluffig japansk filmaffisch för en bortglömd film med Catherine Deneuve från 1968. Två affischer för även de bortglömda filmer men med Harriet Andersson och av Jörn Donner. En ram och ett antireflexglas. En vit fluffig matta till en kal yta som skapades i ommöbleringen. Fluffiga fårskinn att lägga på två fåtöljer, den ena som skydd, den andra för bekvämlighet. 

Pengarna rinner ur min fickor.