Tandtråd.

Slarvade med maten idag. Min frukost var inspirerad, eller rent ut sagt en ripoff av Joan Didions, den med salta mandlar och en coca cola. Det åt jag när jag vaknade sent om sides. Klockan hade hunnit bli 16:30. En stund senare tog jag en croissant och kaffe. Tvättade. Gav mig ut i natten och åt sedan den där glassen. En burk med Ben & Jerrys Half baked. Hoppades att det skulle räcka. Men det gör det såklart inte. För med gryningen kom en sorg över mig, en sorg som kanske kom av att sommarens tidiga gryningar är så långt borta från dagens sans och vett, en sorg ur att världen är vacker och himlen glöder, men mest av att jag ätit dåligt, sockrigt fluff som snabbt sänker humöret. Som öppnar falluckor ner i känslan av att inte ha blivit vald. En självömkan kommer, sätter sig i halsen och kramar åt.  Så då värmer jag matresterna, pastan och den dåliga pastasåsen där jag fick vitlöken att smaka gummi. Äter. Mår bättre. Falluckorna stängs, låser sig, funkar inte längre, humöret vandra problemfritt förbi utan att riskera att falla där i. Det är dags att gå tillsängs. Tar tandtråden, den åker upp mellan tänderna som en halvtimme tidigare tuggat pastan, såsen och den rivna parmesanen. Smakerna kommer tillbaka, de låg gömde mellan tänderna, för varje drag med tråden faller mer smak ner i munnen. Smaken är fadd nu, den är än värre än när den åts. Dricker vatten. Sköljer. Ska snart borsta bort den helt, byta ut mot pepparmint. Pepparmint för fräsch andedräkt.