Tydligen var det år 2010. Känns mer nyss, inte åtta år sen. Det var nog i maj det året, för det känns som en av de kvällarna då ljuset känns evigt. Innan sommaren exploderat med sin grönska och allt fortfarande är kalt och grått, med en himlen som lyser rosa och blå. Att värmen anats på dagen, men kvällen och natten är kylig.
Ett fönster kan stå öppet i Annas lilla lägenhet. Ut mot gården. Hon ska spela en låt för mig. Förr när jag bodde med Anna och hennes son Simon, i en större lägenhet än denna enrummare, så såg de båda till att spela den senaste musiken för mig. För jag har aldrig lyssnat på den senaste musiken, om inte den senaste musiken är Britney Spears.
När Anna spelar musik för mig, eller ett klipp, som hon tycker är bra, så sitter vi ofta nära datorn, hon sätter igång musiken/klippet, sen titta hon på mig, för att se hur jag reagerar, om jag också dras med. Gör jag det börjar hon le. Hon spelade en gång Zarah Leanders Ensamhet, ett klipp då Zarah röker och lyssnar på sin egen skiva. Hon visade Etta James och Dr John som sjunger I rather go blind. Då fick vi båda gåshud, hon blundar då, eller skrattar till, kan vifta med händerna. Svär lite. Kanske fick vi båda en tår i ögat.
Denna kväll, eller afton. Afton känns som ett passande ord. Vårafton. Vårkväll. Ska hon spela en singel som just släppts. Kanske på Spotify. Vi sitter vid datorn, bakom henne är de stora fönstren, var av ett kanske är öppet och ljuden av en gård når in, av barn som skrattar en bit bort, fötter eller cykelhjul mot asfalt fortfarande täckt av vinterns ännu inte bortsopade grus, bakom hennes syns vårens ljusa himmel, den i ljust rosa och blått. Hon sätter igång låten, ser på mig, hon väntar på min reaktion. Det är Oskar Linnros Ack, Sundbyberg. Hon börjar le stort, hon blundar, hon njuter så av den. Jag ler, nickar med, säger att den är bra. Just då betyder den inget för mig. Vill tycka om den för att hon just då älskar den.
Nu betyder den något för mig. Nu kan jag lyssna på Ack, Sundbyberg och minnas denna afton. Känslan av att vintern är över, en har överlevt dammiga odrägliga April, sommaren står för dörren. Anna och den kvällen. Tror vi satte oss på en buss till Mariehem sen, upp till hennes vänner Filipa och Jerker. En känsla av ungdom, fast igen av oss var särskilt ung, på hösten skulle jag fylla 32 och hon, som är född dagen efter Marilyn Monroes död, 48. Nåt sånt, nåt oklart av bitterljuvt och alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar