Jag blev så förvånad av min reaktion. Och skamsen. Det började med att jag hörde att kronprinsessan Victoria delat ut pris på Gaygalan. Någon beskrev hur han skrek av glädje när hon äntrade scen. Fick kanske lite gåshud när jag hörde det. Dagen efter kollade jag upp klippen som finns. Och började gråta. Tårarna rann. Rann för att jag blev rörd av publikens glädje över att hon stod där på scen. Men jag kände hur pinsam jag var. En stund senare såg jag om klippen, tårar åter nerför mina kinder. Ser en tredje gång, tårar rullar igen. Då fotar jag det hela. Fotar mitt gråtande fejs. Visst gillar jag Svensk Damtidning men inte kan jag väl vara en sådan royalist? Tror, hoppas för min stolthets skull, att det har mer att göra med att hovet tillslut, om än sent, tar ställning för sina medmänniskor i en värld som känns allt hårdare och fördömande.

Rosa Parks

Hon skulle ha fyllt hundra år idag. Men hon dog 92 år gammal. Har tänkt mycket på hennes mod den där gången då hon vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. När tog hon beslutet, var det planerat eller kände hon där och då att nu får det vara nog. Hur det än var ger det mig gåshud för det var så sjukt coolt, så sjukt modigt, så sjukt mäktigt.

Grace var ihop med Dolph. Vilket lyft för honom. I min värld är Grace bland det mäktigaste som finns, så mäktig att min katt Miss Jones är döpt efter na.

Grace Jones - I've Seen That Face Before (Libertango)

Jag ska till jobbet nu. Det är egentligen inte synd om mig, men det känns så, det är så tidigt och mörkt och lite kyligt och jag vill faktiskt bara sova och leka med katterna och se saker som är roliga på nätet.

Här sitter jag glad med halvöppen gylf. Eller här satt jag igår glad med halvöppen gylf.