BLT.

Fastnar i klipp med Matty Matheson. Han lagar mat. Stor och full av tatueringar lagar han mat som dryper av fett. Det började med att jag sökte på recept på BLT:s. Kanske att det fanns något knep som lyfte dem, tänkte att om det fanns skulle de kunna bli min efterjobbet-frukost.

Och där var han! Matty Matheson. Han skivade sitt bacon själv, stekte det knaprigt och hällde sedan på äppelcidervinäger, lönnsirap och Cholula. Han gjorde franska riddare av Brioche att lägga det hela på. Han sötade även riddarsmeten. Mer minns jag inte. Antar att även tomater och sallad ingick, annars blir det ingen BLT. 

Sen fortsatte klipp med honom. Han lagade mat som fick nya lager av drypande härlighet och jag såg och såg, men minns inget av det jag såg. Allt verkade gott och jag såg när jag var hungrig. Chili och fett i olika slag. Potatis och koriander och frityr. Kommer nog inte förmå att laga nåt av det han lagar. Kommer bara slukas av klippen medan hungern gror. 

Plasten över trenchen.

Igår gick jag till Mariedals handelsområde och köpte kattmat. När jag klädde mig, efter att ha sett inlägg på insta om att det var vår, tog jag min Trench. Min ännu ej använda trench. Köpte jag den före jul? eller just efter? minns inte, även oviktigt. Hade iaf inte burit den än. Av märket Tommy Hilfiger. Den var nog lite dyr. Den har ett storrutigt foder, men är inte en vinterjacka. Den har hängt på en galge med ett plastöverdrag över kappan sen den anlände till mig. Plastöverdraget är tunn, vanlig genomskinlig plast. Den typ av plast Miss Jones älskar att tugga på.

Lägger plasten på byrån, sen ser jag att den kan eventuellt ramla ner och jag vill inte att Miss Jones ska råka tugga i sig den, det är inte bra. Tar plasten och trycker fast den mellan vägg och byrå. För jag vill iväg, inte in och slänga den i soporna, det känns tidsödande. Går ut. Det blåser kallt och jag förbannar mig att jag inte tog mössa. 

För att komma till Mariedal går en över ett par konstgjorda ängar. Där finns en damm och en ny damm byggs lite längre ned. Det finns gäss och änder i den redan befintliga dammen. Ängarna böljar och på ena sidan slutar de vid en slalombacke, på den andra vid ett radhusområde. På sommaren finns det får i en hage. Det finns även en diskgolfbana samt fotbollsplaner med tillhörande barack för ombyte och dusch för fotbollspelarna. När jag går där, över ängarna, minns jag att Miss Jones inte finns mer.

Idag när jag gick ut tog jag mössan. 

Linnés blommor.

Min syster delar ett test. Ett från någon sida som har med Linné och Uppsala att göra. Ett enkelt test. Du klickar i alternativ på hur du skulle göra i några frågor. Sen får du veta vilken blomma du är.

Fråga fyra lyder så här:

• Du har tjugo personer framför dig. De är i olika åldrar, och några är glada medan andra ledsna. Du har tio kakor att dela ut.
  • Ger du helst en halv kaka var till alla, så att det blir rättvist?
  • Eller ger du hellre fler kakor till de som det är synd om?

Jag ser inte det alternativ jag vill kryssa i. Inte det jag instinktivt just när jag läst frågan vill göra. Att jag vill ge kakor enbart till de glada. Hur jag denna tidiga kväll, nyvaken efter sömnen efter en arbetsnatt, vill äta kakor med glada människor. Jag vill inte trösta och ta ansvar. Men äta sötsaker i ett glatt gäng låter underbart.

Väljer därför att rättvist ge kakor till alla. Blir en Blåsippa. Känner inte igen mig i beskrivningen av Blåsippan som lyder: 

Den lysande blåsippan är en ambitiös och långsiktig tänkare. Som strategisk planerare har du redan under hösten förberett dig för att tidigt kunna blomma på våren – Linnés favoritårstid. Du är insiktsfull, intelligent och har öga för organisation. Den ädla och himmelsblå blåsippan ser därför till att samarbeta med skogens små myror för att sprida sina frön vidare.

Arbetsnatten.

Arbetsnätterna är lugna nu. Stilla i flera timmar. Alla sover och jag rör mig mellan tvättstuga, kök och soffan vid TV:n.

Satt i soffan vid TV:n och såg Big Brother.  Där kring kl 03. De lever instängda. De vet att Corona finns, teamet gick in och berättat för dem för någon vecka sen, det läste jag om på Expressen. Men de vet ändå inget. Om alla som blir utan jobb. Om allt som stänger ner. Om hur många av oss som sitter hemma. Att de barturné-gig som brukar vänta reality-kändisar inte kommer ske för dem.

De skulle gå ner i vikt, en tävling där de delats upp i två lag. Eftersom det jag hann se av detta avsnitt är allt jag sett av Big Brother, förstod jag inte riktigt. De bråkade iaf om vem som tjuvätit, vem som inte tränade nog mycket. Någon fyllde år och de målade en tavla till henne. Miljön är tråkig. Stora ytor med klatschiga färger. Ett ljus som gör varje hörn upplyst men att allt känns grådassigt. Det ser ut som jag minns att det såg ut då, förr, för 15 år sen, när det sändes första gången. En annan tid.  Att de där inne fortfarande lever i en annan tid. Där är det då fast det händer nu.

Såg iaf inte klart. Larm gick, uppgifter tog mig från dem. Sen steg solen och jag bredde smörgåsar, bryggde kaffe och de boende började vakna. En stund senare kom kollegorna, de som ska jobba dagen. En stund av normalt. Borta från vargtimmens isolation. En rapport, småprat och prat om Corona.

På vägen hem, fast det är vardag, är det inte mycket rörelse. Hemma. Dusch, mat och sömn.

Miss Jones.

En vecka utan henne. Första natten utan Miss Jones sov jag fram till morgonen. Orörlig. Stilla. Ja, det är samma sak. Sov djupt och drömfritt.

Sen drog allt igång. Allt hade redan dragit igång, men det drog igång än mer. Denna Covid 19. Är det bara två veckor som gått sen allvaret slog oss. Mina försiktighetsåtgärder från veckan innan var ändå aningslösa, jag kände mig överdrivet dramatisk som tackade nej till filmfestivalen i Sundsvall som andra åkte till. Jag gick inte ut och firade Christer, men vågade inte skriva varför. För att det då var Onsdagen innan allvaret. Men om allvaret kom den följande fredagen eller veckan efter minns jag inte.

Nu tappar jag bort mig. Precis det som hände med sorgen över Miss Jones. Den tappades bort. Läget var annat och jag hamnade i någon bita ihop och jobba på-mentalitet. Där en del av att bita ihop är att stanna hemma, gömd från smittan. Varje dag blir en ny tidsrymd. En nedmontering av livet så som många av oss varit vana det.

Mobilen plingar till. Nyhet om att Ishallarna ska funka som förvaring av liken. Mobilen plingar till. Vänner ska ut och dricka vin och slurpa Ostron i stöd för krogarna.

Vårgryning.

Våren är här. Vägarna var nästan bara när jag gick till arbetet igår kväll. Mina termostövlar kanske har gjort sitt för denna säsong. Solen stiger redan vid fem. Himlen sprakade. Först ljusnar den, lyser grön över oss. Sen kommer det rosa och lila. Följs av rött och orange för att bli ett gyllene ljus i ett dis. Men när dagen väl var här då var himlen mjölkigt grå och marken utan skuggor.

Drömmar inför karantän.

Under mina arbetsnätter lyssnar jag på poddar. En lur i örat, stänger av när jag är med de boende. Men i tvättstugan, när jag tömmer diskmaskinen, städar och spritar av ytor, då lyssnar jag på deras prat.

Deras röster blir som arbetskamrater.

Under de gångna veckorna har jag umgåtts mindre med mina vänner. Jag var först med att dra mig tillbaka pga mitt jobb. De andra börjar nu så smått hålla sig för sig själv.

Natten som var, var jag ledig, så jag sov. Drömde att mina vänner försvann iväg på ett tåg och jag blev kvar på perrongen. Rod Stewart hade varit med i drömmen, men inget hade handlat om att han uppskattade mig, trots att jag är lång, typ blond och svenska.

Ur ett tåg kliver Martina Montelius och Gunilla Brodrej. De har podden Lunch med Montelius så deras röster är några av de röster som håller mig sällskap under arbetetsnätter.

I min dröm är de båda klädda i damiga kläder. 50-tal kanske. Blommigt och glansigt och jag undrar inte om jag inspirerats av filmen jag såg den kvällen, innan drömmen. Trumbo. I den spelade Helen Mirren Hedda Hopper. Hedda Hopper var en fd skådis som blev skvallerjournalist. Klädd i vida kjolar, handskar och stora hattar blev hon en av de mäktigaste i Hollywood. Hon var konservativ och hatade kommunister. Hade hellre sett en film om henne än om rättrådige och duktige Dalton Trumbo.

Att Martina var en tant i min dröm, fast vi är jämngamla, kan nog ha att göra med att hon fått böcker utgivna, skrivit pjäser, regisserat, samt driver en teater. Medan jag sminkat lite här och där, tv, teater, opera och kortfilm, att jag alltid arbetat inom äldreomsorgen, samt nu fått ihop tre kortfilmer, en fjärde på gång, där bröst visas i samtliga. Martina ligger liksom i en annan liga, en skillnad jag skulle vilja skylla på ålder.

Gunilla såg inte ut som Gunilla. Hon hade Trudie Stylers fejs och en välfriserad blond kalufs. Trudie Styler är Stings fru och hon spelar Eileen Ford i serien Pose.

Jag välkomnade dem i drömmen, sen hände inte mycket mer. Vaknade väl. Kanske av Montzi som tagit sig in under täcket och gått till attack. Drömmen var iaf banal och övertydlig. Mina vänner försvinner och jag blir lämnad kvar med poddarna. I riktiga livet blir vi isolerade i våra hem, pga smittan som drar fram och kvar blir poddarna.

ps. Har bakat bröd för fjärde gången sen epidemin slog till mot Sverige. Bakade även kardemummabullar igår.

Efter arbetsveckan.

På måndag, alltså imorgon, är jag ledig. Planerar att baka bullar. Har hört att en ska ha rumsvarmt smör i degen och inte smält. Att en ska pensla bullarna med sockerlag. Det vill jag prova.

Filmen Trumbo om Dalton Trumbo finns på svtplay. Den planerar jag att se.

Det var iaf de planer jag gjorde upp under förra arbetsnatten. För min lilla ledighet efter en vecka med 50 timmars arbete. Brukar längta till ledigheten. Särskilt efter de veckor som är 50 timmar. Men jag längtar inte. Det är som att bullbaket blir ett sätt att slippa tänka på vad som pågår. Det ofattbara som bidar sin tid. Det vi inte riktigt vet vad det innebär.

När jag gick till arbetet igår kväll var det liv på vägarna. Vuxna unga som var på väg ut i natten. De tycktes finklädda. Rockar och kappor, parfym och kassar med flaskor. Det var inga höga röster. Inga vrål. Samlade vandrade de i klungor eller två och två. På ytan normalt.

Min arbetsnatt var helt stilla. Så lugn att det inte fanns något att dokumentera när den närmade sig sitt slut. En tvättstuga full av hon som dog igår kvälls grejer. Jag hann tvätta undan allt.

Trion.

Var vi en trio. Miss Jones, Tyra och jag. Eller var det de två. En duo. Och jag. Men vi finns inte längre. De är inte här vid min sida. Inte vid varandras sidor. Det skedde smärtfritt men inte utan sorg. För mig. Hur det skedde för dem vet jag inte. De finns inte längre. De blev kremerade. Tillsammans med andra.

Och jag har en ny katt. Bara så där. Här är hon. En kattunge. Livfull som de en gång var.

Montzi ligger över mitt bröst när jag skriver. Hon har somnat. Hon glider ner och nu ligger bara hennes bak uppe på mig, hon har hamnat mellan kropp och arm. Gled ner utan att vakna.

La ut på Instagram att Miss Jones är död. En som jag följer, som följer mig. Hon föder upp katter. Orientaler och Peterbald. Hon beklagade sorgen och sa att de båda nått en aktningsvärd ålder för att vara siames. Att de idag har en medellivslängd på 6 år.

6 år. Hoppas inte det stämmer. Siameser borde få leva länge. De är fantastiska små liv.

Har det gått en vecka nu?

Igår började jag läsa K av Katarina Frostenson. Blivit nyfiken på henne. Läste Klubben och i Klubben lyfts Frostenson talang. Och Jean Claudes förmåga att samla folk och göra spännande kulturkvällar. De utöver det vanliga. Försöka nå en nivå högre.

Hon tänker som de deprimerade en känner, de som slukas av sig själva, de som tror att de är världens nav. Som suckar förtvivlat att till och med gud är emot dem. Som att någon är emot dem. Katarina tror att Bonniers är ute och smider planer att störta dem. Henne och Jean Claude. Hon tror att de är viktiga nog att samla dessa krafter, denna planering, alla de som är beredda att ljuga, för att de inte ska få ha Forum längre. En plats som redan då börjat tappa sin glans.

Det är lockande läsning. In i dimman. In i självförnekelse eller kanske lögner. Rakt upp och ner ljug. Ljug för att klara sig själv. Tro sig ha haft rätt till det som skett.

idag, när jag vaknade. Meddelande från Signe om promenad och eftersom jag sover länge rusade jag bara upp och ut. På med solskydd och borstade tänderna. Vi möttes. Vi gick. Upp och in i skogen. Längs en å. Vi höll avståndet och när en joggare passerade blev jag allvarlig och sa till Signe att du ska stå längre ifrån. Hans flåsande når långt.

En ung man kommer över isen på sjön och in i skogen. Han går bakom oss. Jag grips av oro. Jag jagar på tempot. Pratar fortare. Inte att han skulle ha Corona. Utan att han skulle vara galen. Leva ut någon lust att döda oss. När vi är ute ur skogen sansar jag mig. Klarnar. Blir då rädd att han var ensam med sin rädsla. Att han försvann in i skogen för att ta sitt liv. I denna skog där en vet att  om någon försvunnit och sen eftersöks, att de då valt att dö. Där i den lilla skogen i utkanten av staden. För det har hänt förr.

Solen skiner och vattnet hade pårlat, pärlat, i ån. Hade vi hört fågelsång. Antar det. Vi går en bit ihop även utanför skogen, jag och min syster. Utanför ett Coop vinkar vi hejdå och jag börjar lyssna på Alex och Sigges podd. Sigge är helt naken. Rädslan hörs i hans röst, i hans tankar. Ivern. Att han inte kan greppa läget. I ett USA, där drömmarna är oändliga, där topparna är högst, där du flyger skyddslös högt över ogripbara avgrunder. Nu kan luftslottet rasa samman och han är mitt i det. Han riktar sin frustration mot Sverige, att vi inte förstår allvaret. Att vi har en myndighet som inte beordrar oss att stanna inne.

Och kanske har han rätt.

Det får vi se. Läget är liksom omöjligt att förstå när facit ligger långt bort i framtiden.

Miss Jones.

Har inte skrivit om hur illa det var med Miss Jones. Antydde tom att jag lekte med henne för någon dag sedan. Skrev: Leker med katterna. Det var inte sant. Jag bar henne, hade henne i mitt knä, klappade henne.

Miss Jones fick somna in idag. Hade bokat tid för henne samtidigt som för Tyra. Då haltade hon, men slutade halta och rusade åter runt i kattrusighet.  Bokade av tiden för Miss Jones. När Tyra dog dämpades Miss Jones.

Jag kollade inte upp haltandet pga att Miss Jones har . . hade cancer. Det fanns nya tumörer på juver. En som blödde ibland.

Tiden gick. Hon började halta igen. Veckan innan Montzi flyttade in ägnade Miss Jones det mesta av sin tid till att ligga under täcket. Att jag inte tog tag i saken då. Lät Miss Jones få somna in innan den lilla pigga dunbollen kom, ångrar jag. Hade hoppet kvar. Ett egoistiskt hopp.

Miss Jones fortsatte ligga under täcket på dagarna för att framåt kvällarna komma fram och lägga sig i mitt knä. Hon hoppade hukad fram, med ena framtassen uppdragen. Hon åt lite. Drack inget. Kissade lite.

Bokade åter tid för insomning. Måndagen den 9/3 kl 15. Helgen fram till den måndagen tyckte jag att hon hade mer energi. Hoppades på att något tvärt skulle ändras. Att Miss Jones bara skulle läka. Sånt sker inte. Bokade ändå av tiden.

Miss Jones blev magrare och magrare. Slutade gå på toa. Jag bar henne till maten, som hon åt av. Montzi nyfiken efter, Miss Jones stel av ev smärta och ev rädsla. Montzi storögd iakttagare, Montzi som la sig nära Miss Jones när hon sov, när Miss Jones inte  kunde väsa bort henne. Montzi som sen hoppade iväg när Miss Jones vaknat och åter fräst.

Miss Jones skulle göra ett hopp. Jag hade lyft upp henne på köksbänken, jag klappade henne medan jag lagade mat. Hon fick för sig, som hon alltid gjort, att hoppa upp på köksfläkten. Hon tog sats. Jag hade inte förstått vad hon tänkt göra. Hennes hopp gick fel, ett fall ner bland matskålarna, in i väggen på andra siden den lilla kokvrån. Så förvånad. Ej den eleganta katt hon varit. Den med muskler och styrka. Den som skulle kunna falla från höjder högre än denna och inte bli liggande förvånad och skrämd. Jag tog henne i min famn, la henne under täcket.

Jag började ge Miss Jones vatten genom en liten grej. En slags spruta. Små små droppar fick hon. Som hon slickade i sig under ett slags tvång.

I måndags bokade jag åter en tid. Idag Torsdagen den 19/3 kl 14:30.

Natten som var låg hon som vanligt bredvid mig. Kände hennes andetag. Hennes tassar som sträckte sig. Varje rörelse tänkte jag att jag skulle minnas. Hennes blick. Ville ha det sparat i mig så jag kunde skriva om det idag. Idag är minnena luddiga. Minns bara tanken, viljan, att minnas allt från natten.

När jag vaknade var Miss Jones på väg att halta i väg. Jag bar henne till maten. Hon åt medan jag lekta med Montzi. Miss Jones gick på toa och tillbaka till maten och åt vidare. När hon ätit klart bar jag henne till fönstret. Solen sken och hon satt där. Först hukad, sen sträckte hon på sig. Efter en stund la jag henne i mitt knä. Så hoppade hon upp på soffans ryggstöd. Rev lite på den. Tog sig försiktigt ner, blev  handfallen stående i mitt knä, hon ville ner från soffan, men den var för hög. Lyfte henne ner på golvet och hon började halta mot sängen. När hon var vid den lyfte jag upp henne och hon kröp in under täcket. Där låg hon sedan till det att vi åkte iväg.

Jag satte igång en deg. Den skulle få jäsa under dagen.

Det blev dags att åka. Taxin var här. La miss Jones i väskan. Jag tittade knappt ner på henne under bildfärden. Hos veterinären fick vi ett rum. Jag tog upp henne i mitt knä. Hon såg sig nyfiket runt, precis som Tyra gjort. En sköterska kom och hon fick lugnande. Tyra hade fort lagt sig som en boll och somnat men Miss Jones fortsatte vara vaken och på helspänn. Efter tag började hon slicka sig om nosen. Hennes ögon gick nästan i kors och så kom maten upp. Jag la henne i väskan och torkade upp spyan. Sköterskan kom och Miss Jones fick lägga sig på bordet. Hennes ögon slöt sig inte i sömn. De var öppna. Veterinären kom. Hon fick sina sprutor och där låg hon. Snabbt hade hon dött. Ögonen fortfarande öppna. Hon var borta direkt.

Jag stannade en stund, ensam med henne. Såg på hennes stora mörka ögon. Nu nästan alldeles svarta av vidgade pupiller. Tassarna bleknade. Trampdynorna blev blekt rosa, nästan vita, nästan blåvita. Såg att svansen var vidgad, att raggen var rest. Försökte släta till den. Radera bort vad den nu kunde betyda. Lägga raggen. Göra den smal och trygg.

Började gå hem. När Tyra gick bort lät jag vacker smäktande musik dränka mina öron. Det var den 28/1. Kanske även det en torsdag. Minns inte nu. Den 28/1 var en annan tid. Hade jag ens hört talas om Corona. Kanske. Hade jag kunnat tro att vi skulle vara där vi är idag. Nej. inte en tanke påt.

Börjar Lyssna på Filip och Fredriks podd. Dagen är grå. Folk är ute och rör sig. Jag ler åt vad de pratar om. Hur de pratar om det. De pratar om Corona och Agnes Wold och Sven Bertil Taube.

Hemma lyssnar jag på Cats! Gillade inte filmen, men vem gjorde det, jag gillade inte musiken. Varför lyssnade jag på den? Kanske för att inte gråta. Inte känna. Musikalartister. De som jobbar så hårt och de tindrar och kan så mycket. En energi. En pepp. En glans. Men så grunda. Hör hur de sjunger och sjunger. Denna vidriga musik om dessa katter.

Så sjunger de peppade rösterna detta: And we all say
Oh! Well, I never! Was there ever?
A cat so clever as Magical Mr. Mistoffelees
Oh! Well, I never! Was there ever?
A cat so clever as Magical Mr. Mistoffelees

Jag börjar gråta. Lyssnar om och om och om igen. Gråter och bäddar rent i sängen. Bort med blodfläckarna från Miss Jones ibland blödande tumör. Bort med hennes lukt, men det slår mig sen. Att jag bara rensade, bäddade bort henne. Snabbt. Direkt.  

Bakar ut brödet. Gräddar brödet. Gör en soppa. Brödet som började bakas när Miss Jones ännu levde tas ut ur ugnen när hon varit död i någon timma. Jag går till sängen, tänker att hon ligger där, under de nybäddade täckena. Sen tänker jag på natten. Hur ska den bli. Utan henne vid min mage. 

De 11 år vi fick ihop är slut. 

Bilderna är från hennes sista dygn. Det är en dramatisk gest. Att fota och lägga ut bilder av den lilla kattens sista timmar. Jag fotade även henne död. Så gjorde jag också med Tyra. Vet inte varför.

Classic Interiors.

Nu slukar jag inte nyheterna. Den senaste presskonferensen såg jag ej. Kanske skulle den handla om Volvo och Scania och alla som blir utan jobb.

Scrollade runt på Pinterest. Såg bilder av de där hemmen. De med krukväxter och rottingmöbler eller någon slags andra halvan av 1900-tals-design. Sen kom en bild. Ett danskt hem. Det var som lite mer förfinat. 50-tals klassiker som blivit tidlösa. Vita väggar och enstaka tavlor. En vägg av bara hyllor med böcker. Några böcker i prydliga små staplar på golvet under en bänk och på bänken.

Önskar att jag vore sån. En som inreder så. Att jag planerat min lilla lya utifrån högklassig smak. Typ fem, om ens det, väl utvalda möbler. En vägg med böcker. Bara några enstaka tavlor.

Hade självklart aldrig lyckats med det. För jag svämmar alltid över. Svämmar än hit och än dit och så fylls det på. Jag ser de tomma ytorna som tomrum att fylla. När granen plockas ner och jag får hindra mig att inte hitta något som ska ta dess plats.

När jag gör mina filmer och ser varje detalj som viktigt, att min senaste film aldrig lyckas hålla en linje, att den vill för mycket och svämmar över till ogreppbarhet.

Bara inse det. Ta djupa andetag. Inse det oviktiga i det hela.

Arbetsnatt.

I söndags tog jag en promenad med en vän. Den senaste tiden har hon varit nyförälskad, tentapluggat, hunnit med en operapremiär och en klubbkväll. Den tid jag hållit mig lite lätt isolerad. För henne blev besöket på Ica den första glimten av hur läget blivit. Efter det hamnade hon i mitt tillstånd, slukar nyheterna och funderingar kring isolationen och framtiden.

Natten som var, var min första arbetsnatt sen förra tisdagen. Det var skönt att vara tillbaka, med dementa som inte vet läget. Det är mer handsprit, ytdesinfektion, handtvätt och mindre kramar. Jag bad en kollega att inte sätta sig bredvid mig i soffan när rapporten skulle lämnas efter natten. Jag sa att vi måste hålla 1 meters avstånd nu. Det kommer inte gå hela tiden, vi har ett arbete som kräver närhet, men jag tror att de stunder som kräver närhet ska få den närheten och de stunder som kan ha 1 meters avstånd ska få ha det. Kanske gör det ingen skillnad när smittan väl är där, men ja, vad säger man. Vi vet inte ens om Covid 19 finns ute kring oss. Än så länge har Västerbotten 18 dokumenterade fall.

Nu ska jag gå till jobbet. Det ska bli skönt. Imorgon, där ca kl 6:00 när nyheterna börjar sändas på tv:n. När jag sen vaknar ur min sömn efter att ha fått sova en stund på dagen, så vet jag att de nyheterna kommer vara bättre än de som kommer dagen efter. Att kunna snabbspola förbi.

Ännu en Dag.

Igår blev jag trött på en vän. Vi messade och hans domedagstankar blev tröttsamma och tjatiga. Att mötas av den hopplöse, med armarna bestämt i kors, som bara ser död, våld och fattigdom i vår snara framtid tog på mitt tålamod. Igår kväll var jag hoppfull. Kunde se att jag kan leva vidare, även om det värsta händer, ja förutom om döden tar mig, att jag kan hitta andra sätt att skapa och drömma, fast en misär skulle råda. Det var en tröst igår. Han plockade ner den.

Men efter sömn kom hoppet tillbaka. För vad har jag för val. Jag vet inte vad som är bäst. Jag tvättar mina händer. Jag undviker folk. Jag ringer mina vänner och familj. Jag äter, ser film, läser bok och leker med katterna. De som bestämmer vad som gäller nu vill vårt bästa. De har ett kunnande jag saknar.  Jag får lita på dem. Om detta är den sista dagen jag har det bra, så vill jag ha det bra på den och inte vara i en framtid som ännu inte är över oss.

Dagen efter.

Vaknar av att solen skiner vitt i mitt ansikte. Klockan är lite över 10 och jag blir förvånad över hur mycket den är. Ljuset får mig att tro att det är en tidig morgon.

Ljuset är så vitt. Är det vitare än vanligt? En utplånande vit stråle. Tyst är det också. Livlöst tyst.

Miss Jones och Montzi sover. Eller hade Montzi vaknat och börjat leva rövare, men att jag inte tog in det, inte ljuden av hennes fumlande, inte synen av henne i framfart?

Ligger kvar i sängen och ser rapporter på sociala medier om länsade hyllor i affärerna. Tänker att det blir nog till att handla istället för att klippa film idag. Sen tänker jag, medan jag dricker mitt kaffe, att tänk om detta är sista chansen att klippa film. Messade med en vän igår och hans undergångs tankar har smittat av sig. Han såg framför sig en total kollaps. Att fattigdom och våld sprider sig i spåren efter smittan, rädslan och börsraset. Att en polisstat reser sig. Att kulturen får klara sig på andra sätt, att ett ställe som Film i Västerbotten inte prioriteras.

Går ner till Ica, den närmast. En Ica Nära med ett fantastiskt läskutbud. Det är nästan slut på bönor, linser finns det inga kvar av. Det är inte fullt med människor, men de som är där köper mycket av varje vara, det ser jag i deras korgar. Jag dras med mer och mer. Hyllan med Pölsa tycks orörd, köper tre burkar. Köper fyra små burkar Tonfisk i Olja. Tre förpackningar med olika typer frysta grönsaker. Köper två påser Potatis. Köper den sista förpackningen Toapapper. Tänker att detta ska stå orört, till det att jag blir sjuk, till det att min karantän börjar. Från bakom mig i kassakön nås jag av en kvinnas bakisandedräkt. Hon står där, med sina bedövade och ledsna ögon. Jag får kväljningar.

Hemma ringer jag Signe, vi pratar om att Tinder är nog en stor smitthärd nu. Ringer pappa, vi pratar om Bond-filmerna, han sitter hemma och ser Viaplays James Bond-maraton. Ringer Mysan. Vi planerar en promenad på söndag.

Nu ligger jag i soffan. Glömmer ideligen den deg jag satt igång. En med grovt rågmjöl som skållats. Sen ska en pytsa i vetemjöl i små omgångar och röra i den med kärlek. Men någon riktigt kärlek till degen lyckas jag inte uppbåda.

Dagen.

Ser på Morgonstudion. De ser annorlunda ut. En lyster har försvunnit från hud och hår. Tänker att de nog får sminka sig själva nu. Ser inte länge. Går istället ut och gör mina ärenden.

Igår köpte jag hem mediciner, köpte alla på mitt recept. Astma- och blodtrycksmedcinierna känns viktiga nu och om en förkylning isolerar mig vill jag ha just de hemma.

Idag köpte jag kattmat, nya leksaker, samt två jeansskjortor, tre skålar till katterna och en ny spegel. De första inköpen var planerade, de kattrelaterade. De andra skedde när jag strosade runt inne på Kupan.

Sen kånkade jag hem mina inköp. Över mariehemsängarna. Det var dimma och öde. Egentligen kanske det inte var så öde, mötte folk som även de var ute och gick. Men känslan av undergång ligger och ruvar och därför blir dimman och de få flanörerna något jag läser på ett annat sätt än vanligt.

Min mobil plingar till med jämna mellanrum under dagen. Det är SR-appen, SVT:s app, DN, som kommer med rapporter om Corona och om Börsras. Mobilen plingar flera gånger under mitt stånkande hem.

Hemma lämnar jag grejerna jag köpt. Efter en liten paus i soffan går jag ut igen. Upp till Kvantum. Har en liten lista, knäckebröd, Turkiska inlagda gurkor, citroner, kattsand och Duschkräm. Köper det plus en tandkräm som ska göra tänderna vita. Vet att de inte är bra, vet att den riskerar slita på emaljen, men jag använder en sån ibland, en gång i veckan typ, lite slip, förhindrandet av nya fläckar.  Hoppas jag. Träffar en bekant, hon och hennes man och två barn prepp-shoppar inför coronan.

Stånkar och kånkar åter på väg hem, förbi Axtorpet och hämtar ut böckerna jag beställde på Bokus Bokrea. Är glad över dem, över att ha säkrat med böcker inför en tid av mindre umgänge.

Hemma kommer huvudvärken. Jag äter, är rastlös, tar värktablett. ideligen n på apparna. Försöker hålla koncentrationen på dokumentären om späckhuggaren som drabbades av psykos efter ett plågsamt liv och dödade en ung djurskötare.

Igår bestämde jag mig för att inte åka till filmfestivalen Sunny Girl skulle visas på. Jag är inte rädd för att bli sjuk själv. Jag är rädd för att föra smittan till mitt arbete, ett arbete där jag jobbar nära de i riskzonen. Och rädd för böket det bli om jag smittar mina kollegor. Vi behövs vara på vårt arbete, vi kan inte jobba hemifrån. Vi behövs också som en trygghet för de boende. Nu när anhöriga helst inte ska hälsa på är våra bekanta ansikten extra viktiga. Håller vi oss friska kan vi vara där. Inget spring av ev främmande vikarier som kallas in.

Så jag håller mig hemma. Igår gick jag inte ut och firade en vän som fyllde år. I helgen planerar jag att se film, läsa, äta och handla mat, samt gå promenader.

Fick nyss rapport av Mysan, som varit och handlat, om att toapappret är slut bland hyllorna. Vad har jag missat? Kommer jag få duscha min stjärt efter uträttat behov.

Velandet.

Har nu kalla fötter. Kan jag ens få jobb, nästan 43 år då jag skulle vara utbildad Bagare och konditor. En 43-åring med 23 års erfarenhet av bageri, ja, en nyutbildad, lätt sargad av stress, nja.

Mitt liv nu duger. Ibland mer. Ibland mindre. Att jag nyss haft premiär på en kortfilm, att jag redigerar en annan, samt planerar för en tredje. Det är bra grejer.

Natten har kvar sin magi. Nu när ljuset kommer. När gryningen börjar synas. En ny fas.

Sen kan jag var så trött. Och kommer jag kunna vara bra, tålmodig, närvarande, om fem år. För även om jag kommer fortsätta göra film, kommer det aldrig bli mitt arbete. Jag kommer vara inom kommun. Jag kommer jobba med de äldre.

Bäst blir iaf kursstart den 26/10. Då blir det bara två månader av tjänstledigt, samt att jag nog kan jobba jul, mellandagar och nyår. Då kan jag ha semester i sommar. Har 46 dagar semester. Vet inte vad som hände. Tog bara mina 4 veckor förra året. Tar mina 4 veckor i år. Resten får offras till ev tjänstledighet.

Och jag H A T A R semester. Blir stressad av fritid, av att jag ska vila och leva ut. Vill bara sova. Gå i ide.

Ok, jag borde prova något nytt. Ett sabbatsår av Bageri och Konditors-utbildning. Ev. e ny väg. Ev. bara ett litet avbrott.

En paus från demensvården innan jag åter blir en del av den, fast som boende, om ca 30 år.

Och att få lukta nybakt efter arbetspasset. Det känns bäst.

En lista.

Skriver av rastlöshet. Av ledan. Att något ska lossna när jag skriver, sättas i rörelse. De små texterna blir inte bra, krystade, konstlade, tomma. Så får det vara.

Inte heller känns bagarplanen självklar.

Det behöver inte vara rätt väg. Frågan är om jag är på rätt väg nu. Bagare är en annan väg. En annan luft. En ny energi. Att få bli nybörjare. Är det rädslan för det nya som håller mig tillbaka. Mina korridorer är så vana. Uppgifterna också. Även de knappa resurserna. Allt kan jag utan och innan.

Men idag rasade börserna, kommer vi ens leva i en ekonomi där vi köper bröd om ett år eller två.

I vår ska jag iaf göra detta.

1) Köpa utrustning så jag kan filma mina egna filmer. Om det blir en iPhone med appar och andra tillbehör, eller systemkamera, det får tiden utvisa.

2) Spela in en ny film, innan grönskan tagit oss med storm, medan världen ännu är grå och dammig under den gassande solen.

3) Söka Bagare och Konditors-utbildningen.

Det får räcka, det är nog. Det är egentligen ganska mycket.

Färgade bort mycket av det röda i håret. Nu är jag varmt råttgrå.

Var på väg att beställa hem en drös kashmir-tröjor i beige, gräddvitt, djupt blått eller en osockrig rosa.

Nu bildgooglar jag Lauren Hutton, Kate Moss, Jane Birkin. Scrollar även igenom Pradas, Hermes och Calvin Klines kollektioner från 1997-2001.

Plockar min ögonbryn tunna. Fyller inte i dem.

Söker en förändring, en nystart. Funderar på att utbilda mig till bagare. Att det ska bli mitt brödfödejobb. Det är nu eller aldrig. Jag fyller 42 i år. Om jag ska hinna få ett annat arbetsliv är det nu det gäller.

Tidiga mornar. Att dofta nybakt istället för det jag doftar nu efter ett arbetspass. En annan uniform. Och allt bröd. Allt detta fantastiska bröd.

Min mage är lätt gul, mitt ansikte är rosa. Hur blev det så?

Stiltjen.

Har varit ledig sen onsdag förra veckan. Min sista natt var jag hemma sjuk.

Montzi kom.

Jag stannade. Så stilla jag stått. Fick panik då jag inte förmådde lämna soffan och styra upp mat. Var inte uppslukad av en serie, av en bok, av en film. Utan scrollade upp och ner och hit och dit. Facebook. Pintereset. Klipp på youtube jag inte såg klart.

Fångad i min egna apati.

Är förvånad över att jag igår kväll såg Spirited Away i ett svep. Att jag hade fokus så pass länge.

Imorgon blir det åter rutiner. Två arbetsnätter stundar.

Mina ångestdämpare.

Scrolla genom Pinterest, bilder av hemmen med massa tavlor och krukväxter. Där solen skiner in genom höga fönster.

Kolla lediga lägenheter och se att jag har bra chans att få tvåor med bra läge och rimliga hyror.

Sitta och titta på sidan för komvux Bagare och Konditors utbildning.

Här är bild på min utsikt. Jag finner den inspirerande. Inte bilden. Men utsikten.

Tyras kudde.

När jag städade förr måndagen tog jag bort spåren av Tyra i kudden. Det skedde naturligt. Jag dammsög, såg allt katthår i hennes fåtölj, sträckte mig efter kudden, insåg vad jag gjorde och beslutade att fortsätta. Skakade av, dammsög och la den sen tillbaka.

Klippt barret.

Reste mig upp, gick till badrummet, tog en sax och klippte av några centimeter av håret. Det var ingen galen klippning, ingen skrik-på-hjälp-framfart över min frisyr.

Funderar mycket på mitt hår. På en annan färg. Att ett nytt steg måste tas på hårfronten. Det brukar vara så när livet skaver. Att något med ens hår måste ändras.

Jane Fonda kallar det Hairpiphany.

En annan sak som händer när livet skaver är att en börjar chatta med främlingar som skickar DM:s till en på Insta. De jag annars brukar radera. Nu är det bara en jag chattar med. I'm always Bothering you får jag tillsvar när jag skriver att jag måste laga mat, se en film, lägga mig att sova. Han öser på med komplimanger och jag svarar att jag inte gillar komplimanger, att de oftast verkar ha ett motkrav.

Borde bara blocka honom. Men så känner jag mig dum. Tänker på honom ensam någonstans. För ensam måste han va, annars skulle han inte skriva till mig, ung som han är, på helgkvällar.

Imorgon ska jag dricka kaffe igen. Fick för mig att sluta. Blev sugen på te. Har om mornarna druckit stora koppar te med droppar från en färsk lime i. Mindes idag att Mysan sagt att livet hennes tappade färg den tid hon avstod från kaffet.

Ta sig ut.

Gick till Västerbottens Museum. Visste att det var en ny utställning, en vars mingelbilder från vernissagen jag såg på Facebook för någon helg sedan, mellan arbeten i det nyvaken scrollandet. Att jag då kände mig glad över att bo i Umeå. Alla de som jobbar med konst och kultur, alla de som är intresserade av konst och kultur.

Det är inte bara i mitt hem jag känner saknaden efter luft. Alla platser, de jag brukar tycka mycket om, är döda för mig. Eller stumma. Kvantum, Lidl, promenaderna, snön, vännerna. 

Gick ut. Kylan biter och det hjälper. Gick till Museet, såg utställningen, såg en till, såg även en med tavlor ur deras arkiv. Det var bara jag i salarna. Ett konstverk lät. Jojk och rapp och trummor och spänningar från elledningar. Men i de andra salarna var det tyst. Det enda som hördes var mina byxor som skrapade mot varann när jag röde mig från bild till bild. Inget mer. Inte ens mina andetag. Hör någons mycket snabba steg. Tittar fram bakom en skärm, ser baksidan av en person på väg bort utanför den sal jag just då var i. 

Inne på en toalett tar jag selfies.

När jag kliver ut ligger solen lågt. Den ser varm ut men kylan biter ändå. Det är en vacker skymning och jag knatar till Ica Berghem. Mina ben blir kalla, det känns bra för att det känns. Inne på Ica glömmer jag allt, koncentrerar mig på vad jag skulle köpa. Ser bland hyllraderna en fryntlig herre som för 21 år sen ansågs vara en vacker ung man. 

Montzi och krukväxterna no2.

Montzi och krukväxterna.

Mitt hem.

För någon vecka sen såg jag på mitt hem och kände: tänk att jag bor här, har fått det så fint.
Idag har jag undrat hur jag kan bo här! Hur blev jag kvar, var finns luften och ytorna.

Vad hände? Varför bytte jag blick på det som är mitt?

Söndag.

Montzi rusar runt. Miss Jones ligger under täcket.  Miss Jones är inte alls särskilt glad över hur en kattunge stormar fram. Igår blev jag nedkissad två gånger av Miss Jones. Hon fräste argt mot Montzi och skvätte ner mig.

Natten gick bra. Vi sov alla i sängen, men Montzi fick hålla sig på säkert avstånd annars började Miss Jones att fräsa. Jag är hemma och vaktar, medlar, har koll.

Och något i mig brister.

Att ha kattunge igen. Att trion vi var, Tyra, Miss Jones och jag, is no more.

När Tyra och Miss Jones flyttade in bodde Johannes i stan. Han kom över. Jossan kom också över. Linda, Kattis och Amez ordnade en fest för Miss Jones. Signe, Agnes och mamma var förbi efter julmarknaden. Jag sminkade Ida till en av hennes performances. Hon satt på mitt golv med allt smink runt sig och Tyra. Tyra hade kommit kanske samma vecka, så hon var själv med mig.

Jag hade bara bott några månader i denna lägenhet. Jag hade nyss fyllt 30. Jag kände mig gammal och vuxen och på efterkälken redan då. Gick ut på fester ibland. Iaf oftare än nu.

Just nu är det inte kattungens sårbarhet som tar. Det är Miss Jones. Min älskade gamla katt. Hon som gömt sig. Det har knappt gått 24 timmar sen Montzi flyttade in. Deras relation är redan bättre än den var då.

Och jag överdriver. Att ha varit nästan helt själv i över en vecka, om inte förra lördagens teater och efterföljande middag hade skett, samt denna fredags häng med Anna-Karin. Så isolerad. Det ensamma arbetet och hemma sjuk. Det är inte bra för tankarna, att hålla dem raka. Det är inte bra för känslorna. Saker blossar upp, inga måttliga proportioner.

Gud så denna text blir dålig. Jag behöver luft, komma ut. Andas och se nåt annat än dessa väggar.