Idag var jag inte trött. Kände inte tröttheten i ögonen. Inte under ögonen. Inte kroppen. Inte i knoppen. Jag skulle inte säga att jag var pigg. Men jag var definitivt inte trött. Plötsligt trodde jag att det är fullt möjligt att likt Julia Dufvenius  vara slät och ljus och inte vara mörk och påsig under ögonen. För mina påsar och dess huds transparenta mörker kändes inte idag, så som de alltid känns i månader, kanske år. 

Snön föll mjuk och blöt i stora blaffor. Himlen, marken, luften, allt var i samma nyans av ljust grå. Ljuden dämpade. En sån vilsam bra dag det har varit idag.

Mellandag två.

Fick svar på de meddelanden jag skickat till folk. Har varit på Bio, gått promenad och har fler promenader inplanerade innan jag jobbar igen på nyårsafton. Nu tänker jag på något Joan Didion sa om att se till att en är ensam så att en skriver. Typ så. Och det borde jag göra för jag har dragit igång projekt och borde bli klar med dem, eller ta dem till nästa steg. Men istället låg jag passiv och tyckte synd om mig själv och då såg jag till att jag fick träffa vänner och nu är tiden slut och jag kommer aldrig bli en filmare för jag får inget gjort. 

Det är också det att jag ska lyckas montera en lampa i taket i köket. Över bordet. Borra i ett tak skrämmer mig och det här med att en måste köpa kontakten själv. Nu hänger lampan i taket med tejp på den plats där jag vill fästa den. Har inte satt i någon glödlampa då det både vore meningslös då jag ännu inte köpt någon kontakt och att tejpen kan släppa och glödlampan gå i kras över bordet.

Borrade upp en vägglampa. Så nervös. Så obeslutsam. Ska den verkligen vara där, kommer det se tarvligt ut. Den är från Ikea, är det ens värdigt med en Ikealampa ovanför en ikeasoffa? Men nu är den där och jag ligger under den och läser och det är ljuvligt.

Fy fan va tråkig text. Fy fan vad tråkig jag är. Men inget händer ju, jag bara är. Och jag bara är mig. Vilket är tråkigt banalt och passivt. 

Kanske är jag deprimerad. Nära att bli deprimerad. Saknade något i jul och dagdrömmer om ett liv med ett barn. Vilket hus vi ska bo i. En lägenhet i ett postmodernistiskt hus på Tomtebo har jag valt ut. Byggt kring 1990. Nästan aprikost sandfärgat tegel med roströda och turkosa detaljer. Bågar och altaner och burspråk till de olika lägenheterna. Där skulle jag och min son ha en trea. Jag vill ha en son. För tonårsdöttrar har redan lärt sig självhat och att hata alla andra och att kontrollera sig och hata de som inte kontrollerar sig lite extra mycket i allt redan undertryckt hat hon bär på. Medan en tonårsson bara glatt snubblar och råkar välta alla cyklar i cykelstället och hans polare garvar då lika mycket som han. Allt är en dröm då min son bara är glad och lugn och lite fumlig. Ser ingen mobbning, ingen ångest, inga olyckor eller aggressioner, ser inga föräldramöten och eller morgonstress att hinna väcka, ge mat och se till att barnet hinner till skolan, i min dagdröm om en liten familj. Jag ser hur vi skyndar till Coop och köper godis och chips och tacos till fredagskvällen, att vi hyr en film på Itunes, att vårt hem är lugnt och avslappnat, mattor och gröna växter och rörigt men inte stökigt. Hur jag läser en bok uppkrupen i soffan under lövverket av en benjaminfikus, hur min son sitter vid matbordet med en kompis och ritar och det enda skavet i vårt liv är den öppna planlösningen lägenheter envisas med att ha. 

Klockan är 08:00 på morgonen. Såklart ännu mörkt. Mörkt i lägenheterna tvärs över. Jag har fått sova mina åtta timmar då jag la mig tidigt. Ska väl lägga mig under min lampa över soffan i vardagsrummet och läsa. 

Det har fallit ett tunt lager snö i natt. 

Mellandag.

 Mina lediga nätter är jag orolig att sova för lite. När jag lägger mig kommer en nervositet över att kanske vakna efter några timmar, med en kropp redo att röra på sig, redo att arbete, så som den varit van att göra de föregående nätterna.

Igår la jag mig kl 22:30. Vaknade kl 04. Var orolig att inte kunna somna om och nästa gång jag öppnade ögonen var allt ännu svart. Och tyst. Så tyst. I ett hus lyhört som detta hörs grannas morgonbestyr och nu hördes inget. Såg på klockan. Den visade kl 07:40. Låg kvar i sängen till kl 08:20 då jag såg en blå ton anas mellan persiennerna. 

Har ätit frukost och lyssnat klart på en podd jag började lyssna på igår. Skickat iväg meddelande till vänner om att jag är ledig till fredag och gärna ses. Skickade några meddelande iförrgår också. Bara en svarade och hon kunde inte ses, då hennes mamma blivit sjuk och hon var på väg tillsjukhuset. 

Klockan är nu 09:46 och det hörs ännu inga ljud från mina grannar. I huset på andra sidan är det mörkt i de flesta lägenheterna. Det är mellandagar och jullov för många. Himlen har ljusnat och det blå har blivit grått. Har tvättid kl 12:00 till kl 17:00.

Charlotte.

 Så många pratar om stackars Charlotte och hennes  läppar och vojar sig över att ansiktet nu är så förstört att de inte längre kan ta in vad hon säger. 

Jag stör mig inte alls. Jag tycker det känns rimligt att en rik hemmafru på Manhattan stelnat pannan och fyllt på läpparna. Jag hör vad hon säger och ser de känslor hon försöker uttrycka. 

Men när jag ser 57 åriga Sandra Bullock kan jag inte tänka på annat. Vad har hon gjort? varför ser hon yngre ut än mig? Vilka ingrepp har hon gjort? Eller när jag ser Julia Dufvenius i julkalendern undrar jag hur hon kan se så pigg och slät ut under ögonen då jag är så fluffigt påsig och mina jämnåriga vänner iaf har hälften av den åldrade trötthet jag har och inget av den lystra pigghet Julia har. Julia är ju några år äldre än oss. Iaf ett. Kanske tre . .  ska Googla. Tre år. Och så fort de två dyker upp i det de är med i tänker jag inte på annat. Hur är det möjligt att trotsa tidens gång så? 

En vän säger att hennes syster, som är nio år yngre än oss, gjort fillers under ögonen. Det kallas behandling och inte ingrepp. Jag googlar fillers under ögonen och läser att jag måste göra fastare fillers på kindbenen som håller de lösa fillers under ögonen på plats. Allt känns som ett sånt jävla projekt. Och så jävla dyrt och jag pallar inte med. Iaf inte min ekonomi. Kanske om mitt liv bara skulle vara äta, jobba, sova, hålla hunden ung och slät. 

Men Charlotte stör mig ej för jag vill inte ha hennes jokerliknande mun eller hennes panna som tycks fryst och satt för lågt ner, nästan över ögonen. Jag vill bara se evigt ung ut på det sätt Sandra och Julia och den där jävla Marion Cotillard gör.

Såg Annette. Filmen börjar och de är sig själva. Regissören och Sparks och Adam och Marion och de sjunger, går gatan ner. Marion ser osminkad ut. Avslappnad. Håret är utsläppt. Hon strålar och sjunger och är liten och nätt när hon håller armkrok med Adam.

De kliver in i sina roller och Marion blir själfull och sorgsen. Stilla och vacker. Som porslin som fått liv. Hennes roll är helt i händerna på det öde Adams roll bestämmer åt henne. Han stor och mörk och djuriskt. 

Att Marion är äldre än mig skulle ingen någonsin tro. 

Fy fan för att vara låginkomsttagare och bli 40+. Och sen när krämporna sätter in.

Julafton.

 Vi firade jul. Vi skrattade så vi grät. Vi visste inte riktigt varför. Men vi skrattade och skrattade och vi kunde inte sluta. Signe var den faster som lekte kurragömma med Alma och Tea och när vi såg henne krypa ner under ett bord och hur Alma följde efter och hur det där bordet ungefär är i Teas blickhöjd tappade jag det. Det kändes tappart och uppgivet och sen fortsatte leken ett tag till och vi vuxna satt i soffan med skrattårar nedför våra kinder.

En timme tidigare hade Tea slängt ut julklapparna och slitit upp sina som en terrier som slår rekord i att döda råttor. 

Och en stund före det hade Signe varit det finaste av jultomtar. Som ett fluffigt moln med skägget på sned. 

Vi åt och vi var mätta och vi fortsatte äta och massa mat blev kvar. De ostar jag köpt var det bara jag som ätit av. De vita böner jag lagt in åts bara några av. Mina kanderade popcorn gick åt. Annars hade vi så mycket gott, vilt kött från djur jag nu inte minns vad de var. Men älg vet jag fanns i köttbullarna. Sherrysill och gravlax och allt sånt där som brukar finnas på ett julbord. 

I julklappsleken fick 11 åriga Alma den fickplunta jag köpt för 60kr på Dollarstore. Jag fick en lite liten krukväxt, en peperomia. Frida föreslog att nästa jul vi firar ihop höjer vi summan på klappan i julklappsleken från 50kr till kanske 100kr så vi får annat  än skräp. 

Fick Gravlax, sherrysill, alla de ostar jag köpt, julskinka och Janson med mig hem. Samt två askar marmeladkulor och där jag bytt bort min gröna ask mot ett till med de i olika färger, då Agnes bara gillar de gröna och jag tycker den gröna är tråkigast, kanske mest av princip. 

Hemma såg jag tre avsnitt av Emily in Paris och åt marmeladkulor och av mina ostar. 

Orkade inte till Julnattsmässan och Mysan orkade inte dit heller. Vi som planerats att mötas där. 

Decembersol.

 Solen når inte längre in i mitt hem. I början av november lämnade den vardagsrummet och nån vecka senare köket. Min lägenhet ligger ständigt i skugga. Minns inte från förra året när solen åter börjar skina in.

Vet inte om de högre upp i huset har sol. Andra som bor i andra hus har iaf sol. De som bor några våningar upp. Undra hur det känns? Att äta lunch med decembersolens orangea sken över bordet?  Att se världen nedanför ligga i skugga. Som att vara i ett plan som lämnat den grå dagen och gått över molnen till strålande sol. Advent får en annan ton då, ett annat skimmer, om det stundvis badar i varmt ljus.

Gail och Helen.

 Vaknade tidigt igen. Inte lika tidigt som föregående nätter. Nu vaknade jag varm och svettig med ett ryck kl 04:30. Tog upp mobilen. Det ska en inte göra om en vill somna om. Men jag ville inte somna om. Läste om två starlets på 40-talet som snabbt blev alkade. Rattfyllor och karriärer i sank och korta liv. En dog 36 år gammal 1961, den andra dog vid 47års ålder 1968. Gail Russell och Helen Walker. Gail började dricka för att hon var så oerhört nervös och hamnade i Helens vodkastinna dimma. Aldrig hört om dem förr och jag vet inte hur det kom sig att jag började läsa om den för några timmar sen.

Sömnlöst.

 Inte fått sova under två nätter. Lägger mig sent för att kl 23 blir jag rastlös, mäter och fantiserar och kollar sidor med möbler och så landar jag tex i att en Togo Small Settee i macnhestertyg i aubergine ska kunna få rum om min ljusa fåtölj från joxet åker ut och jag flyttar om lite med borden. Men jag är inte säker så jag mäter en gång till och visualiserar och så slår pulsen hårt och jag tänker är fantasin möjlig, hade jag inte vad den kostar nyss på kontot och så tänker jag en gång till och mäter för en ny möbel och jag blir så osäker och pulsen stiger lite mer och habegäret kliar i fingrarna och får fötterna att pirra och blicken att flacka och kl 01 går jag och lägger mig och scrollar Instagram och ser massa vackra hem och somnar och vaknar av att Montzi slår mot fönstret sittandes på fönsterbrädan. När jag reser mig upp i sittande rusar hon iväg och jag stänger dörren om sovrummet och missar att Montzi ännu är kvar och när slummern just börjat slå rot slås det åter mot fönstret och jag är klarvaken. Kl är 04:30 och mitt hjärta bankar tydligt och hårt. 

Tar mitt täcke och går till vardagsrummet. Tänker att det är så fint som det är. Känner ett litet lugn. Ser serien Rita och i slutet av det andra avsnittet jag ser börjar jag pausa och fundera på annat. Tar fram affischer jag lagt bort och flyttar de två jag tejpade upp i badrummet igår och nu hängs de undanlagda upp. Affischer från svensk film på 60- och 70-talen och jag känner mig som en sentimentaljunkie  för tiden då mina föräldrar var unga och nu är kl 07 och jag äter choklad och lakrits och dricker te och borstar tänderna och ser nästan ett helt avsnitt av serien Nissar och somnar. 

Igår åkte Mysan och jag till Dollarstore. Kl 19:00 hämtade hon mig. Det var epatraktorer utanför och ungdomar där inne och en morsa som letade en veganhylla mycket intensivt och hennes tysta barn skyndade efter dragandes korgen. Jag köpte alla ljuklapparna jag skulle köpa i år under de ca 35 minuter vi var där. Det är bara till brorsbarnen vi köper. Jag fyllde korgen med skräp som var luddigt och fluffigt och glittrigt och blankt och pajigt fånigt. Brukar inte lyckas med mina klappar till dem. Har nya strategier varje gång. Inget hopp om att dess klappar kommer göra succé.

Julpynt.

 Tog upp julpyntet, pyntade. Eldade ikapp adventsljusen. Min lilla gran har fallit omkull i katternas lek och pyntet har fått flyttas högre och högre upp. Den lilla granen har blivit tilltufsad. 

En Torsdag veckan före jul.

 Hade planer för idag. Åka ut ut till Ersboda/mariedal, gå på Kupan och Dollarstore och fixa julklappar. 

Sen började jag se Hacks och blev lite slö och tänkte att efter lunch går jag till Ica Maxi och Strömpilen och handlar delar av den mat jag tänkt fixa till jul, samt kattmaten de får nu, det frysta råa köttet som de älskar.

Före lunch körde jag en omgång med revaxör. Hört att det ska göras regelbundet, ett år sen sist och nu, ja nu hände inget. En halvtimma i det ena örat. En halvtimma i det andra. Blev hungrig under den dryga timma det tog att inte skölja ut något vax. 

Åt. 

Blev slö igen och valde att skippa Ica Maxi och strömpilen och istället, framåt kvällen, skicka iväg fakturorna och ta en dusch. 

Fortsatte se Hacks. 

Somnade i soffan. Vet inte hur länge jag sov. Vaknade iaf kl 18 och pratade en stund med Mysan. 

Åt. 

Såg resterande avsnitt av Hacks. 

Tejpade upp små affischer som följt med en tidning i badrummet. En affisch för Nybyggarna och en för Jag är nyfiken gul med Lena Nyman i svarta solglasögon. Tejpen blänker fult och släpper från den målade väggen. Ska köpa häftmassa imorgon eller nån annan dag. 

Tog en dusch. 

Nu är kl 23:30. Har surfat runt och kollat på möbler på nätet. På Togo och Pacha och Little Petra och Pernilla 69 och Karin 73 och gött mina materiella begär som bygger på vad jag ser andra ha, de med pengar, de som har en månadslön en bra bit över mina ca 24000 kr, om jag jobbat heltid, vilket jag inte gör, för jag jobbar 74%. 

Men jag hade pengar. För mig en massa pengar. För dem lajvade jag medelklass i ca ett år, köpte möbler och konst  en birma och en perser och en stereo och en tv som blir en tavla när den stängs av och så var pengarna slut och nu känner jag mig smutsig av mitt obetänksamma spenderande. 

Att jobba 74% och natt innebär att jag jobbar tiotimmars pass, fyra nätter i rad, ledig sex nätter, åter fyra nätter arbete,  ledig sju nätter och så snurrar det på. Det betyder också att jag är typ ständigt jetlaggad på ett vardagsgrått arbetarvis och får ut efter skatt mellan 15-19 000kr i månanden. Om 25 år går jag i pension. Jävla skit.

ps. Hacks handlar om en komiker som slitit hela sitt liv, lever i ett palats i vegas och jobbar varje vaken stund samt sover oerhört lite. 

Veckan.

 Idag är det fredag. Det skymmer. kl är 13:03.

I måndags vart allt först grått. Jag vaknade tidigt och utanför fönstret blev det disigt när ljuset kom. Veterinären skulle ringa och Jussis öde skulle beseglas. Lyssnade på en podd där de glittrigt pratade om en längtan bort från det grå och mörka. Bort från sina stora våningar i Stockholm. Mamma messade att det var -21. Jussi satt i fönstret och hennes stora huvud på hennes lilla runda kropp följde nyfiket allt utanför. Jag gick ut, skulle till strömpilen, köpa kattmat och läppglans. 

Dimman hade frusit och på de platser den låga solen hittade fram glittrade kristallerna i luften. På en liten höjd där hus och trädd syntes en regnbåge som bara steg rakt upp och inte tycktes ta en böjd form. Jag tänkte inte på Jussi. 

Veterinären ringde och en plan gjordes och jag slapp ta beslutet. 

Jag tog på mig att jobba en natt extra, tisdag till onsdag.

På måndagskvällen åt jag middag med Anna. Vi skulle ha gått på bio men vi åt istället indisk mat i lugn och ro och sen köpte vi varsin påse godis och satt hos henne och pratade. 

Natten tisdag till onsdag jobbade jag. Sandra var springare och vi fick äntligen ses. Hade köpt röda stearinljus i olika storlekar, samt köpte fika till natten, saffransbullar och julmust.

På onsdagskväll var det ett jobbmöte.

På torsdagsmorgonen var det ett informationsmöte inför vårdutbildningen. Kl 09 på berghem. I det hus där SFI tidigare låg. Jonna var där och det gjorde mig glad. Mötet tog en kvart och det var en kvart av att åter sitta i ett klassrum vid bänkar och allt var sig likt, det kändes vant, trots att det var 20 + år sen sist. 

Det känns som att jag dödar mina drömmar och börjar något nytt, att utbilda mig till det arbete jag redan har, ett låglöneyrke. Blir så förbannad när vänner peppar och skickar hjärtan när jag meddelat att jag ska börja plugga till USKA. Jag klarar inte av att svara dem.

Efter mötet gick jag till stan. Handlade fotkräm och boken om hon som blivit dumpad av alla Malmös killar. Jag åt en saffranssemla och tog kaffe till fast jag egentligen ville ha en apelsinläsk. Jag bar hem kattsand. 

Jag sov i soffan och missade ett samtal från Veterinären. 

Jag såg And just like that . .  Jag googlade bilder av Susan Sarandon för att jag mindes att hon hade mörka ringar under ögonen och ändå var snygg och under mina ögon har fyra års nattarbete och att vara 40+ satt sina spår.

Har sovit under tre täcken. 

Nu är kl 13:21. Snön faller. Himlen är grå, snön är grå. Det är tyst. 

Jussi.

 Min katt Jussi är sjuk. Hennes problem kvarstår och det gör mig ledsen. De problem som varit med henne från början. Hon är en glad katt som får ont när hon kissar, alltid läcker urin och åker på urinvägsinfektioner och får en urinblåsa som blir dålig med tjocka väggar. 

Så banalt att sitta här och sörja en katt. Av allt i ett liv så sörjer jag min katt. En katt som ännu inte är död. Så klassiskt ensam medelålders kvinna att ha kattbesvär och tillhörande ledsamhet.

Jag ska i dagarna bestämma om jag ska göra ett försök att rädda henne, resa till veterinärer i andra städer. Att hon ska ner i väskan i timmar. Kanske på ett tåg eller i en buss. Vilka hotell tar emot en med en inkontinent katt? Och hoppas de hittar roten till och lösningen på problemet. Eller ska jag bestämma mig för att hon ska få somna in. En sista gång i väskan i en kvart i taxin till veterinären. Inget hopp. Bara en liten varm kropp som får bli kall i lugn och ro. 

Så går jag hem med min tomma väska.