Midsommarhelgen.

Jobbade midsommarhelgen. För att de boende ska förstå att det är natt, nu när nätterna är ljusa, fälls avdelningarnas alla persienner ner. Korridorerna och matsalarna ligger i dunkel. I sommar har vi en fjärde person. En utöver vi tre som är på varsin våning med två avdelningar med vardera 8-9 boende. En att ringa om det behövs hjälp. Han har varit hos mig en stund. Klockan är nu ett. Jag säger att jag behöver luft och han gör mig sällskap ut på balkongen. Solen har inte börjat gå upp än. Himlen är ljust grå över oss. Inga rosa moln eller gyllene stråk. Husen och gatorna nedanför oss är skugglösa, varken i ljus eller mörker. Vi ser allt. Vi ser ingen. De som är kvar i stan sover, eller ligger vakna i sina sängar bakom mörka fönster. En flagga vajar på ett tak en bit bort men allt är tyst. Inte ens vinden hörs. En ensam mås flyger förbi. Jag pekar mot kaprifolen nedanför huset andra ände, säger att om vi stått där och pekar mot denna vånings andra balkong, så hade vi känt dess doft. Våra telefoner piper till, ett rörelselarm. Vi går in i dunklet igen, låser balkongdörren bakom oss.

Jag sitter de lugna stunderna, i en soffa vid våningens entre, just mellan de båda avdelningarna. Där finns en tv. klockan var kanske två nu, jag reste mig, gick mot en av tvättstugorna. Sneglar ner åt den ena korridoren, den jag inte är på väg att gå i. Tycker mig se något röra sig nere vid golvet. Stannar och backar bak, står och ser in i mörkret, allt tycks stilla. Ingen rörelse. Gör mig redo för att gå igen och då glimmar det till. Som en liten ål, blänkande i silver, flyttar sig ljudlöst längs med golvet.  Sen en silverål till. Långt där borta, vid ingången till matsalen. Nu ser jag hela personen likt en skugga. En människa upp ur ålarna. Fortfarande ljudlös. Så tänds matsalens belysning. Jag ser att ålarna är reflexer på ett par gympaskor. En av de boende har gått upp, klätt sig, dragit upp sitt rums persienner, sett ljuset utanför, sett himlen som nu färgats i guld och rosa av den annalkande solen, vars ljust grå blivit krispigt blått, och trott det varit morgon. Hon får en smörgås och ett glas mjölk och lägger sig sedan när hon ätit klart.

Midsommar.

Vaknade efter kl 13. Sist jag såg på klockan, innan jag somnade, var den 01:12. Kanske sov jag i tolv timmar. Kanske i elva. Ska ut och jobba natten som kommer. Ska jobba helgens tre nätter, gå av på måndag. Jobbar onsdagen och torsdagens nätter nästa vecka.

Det är midsommarafton. På Gammlia, ett friluftsmuseum några hundra meter från mig, brukar ett midsommarfirande hållas. Midsommarstång som reses, dragspel och fiol som spelas. Familjer och vänner på filtar runt. Danslekar kring stången. Vet inte hur det är i år. Men om det var firande i år så drog det in på sin slutkläm när jag vaknade. Sen töms staden på allt liv. Umeå blir öde. Krogar och de flesta restauranger är stängda. Det åks ut på landet, till varandras lantställen. Grillning eller sillätning. Stads- och villagatorna  lämnas tomma kvar.

Ett år, då reste jag från Docksta hem till Umeå på midsommar. Ett sätt att undvika att fira. Då går en längs en landsväg från solvik till Docksta. Tar mellan 30 och 45 minuter. Såg ingen på den promenaden. Kanske någon i det sommarstugeområde Solvik är, men tror inte det, tror de alla var iväg på något lokalt stångresande. Inne i Docksta var det bara jag. Affärerna var stängda. Ica och Docksta järn. Bussen kom. Förutom busschauffören var det bara jag. Bussen åkte på en nästan bilfri E4, svängde in mot Bjästa, en ung kvinna klev på. Bussen for vidare. Övik-resecentrum låg öde. Gick upp till tågen. Perrongen tom. Bara jag. Klev på tåget. Blev ensam i vagnen. Bara en biljetkontrollant som snabbt passerade. Klev ensam av tåget på Umeå östra. Fortsatte rulltrapporna upp mot sjukhuset, gick över universitetsområdet, passerade Ica Berghem och gick Axtorpsvägen upp mot mitt hem. Det var bara jag. Hörde inte ens en bil.

Hade haft planer att cykla till Mariedal och Ersboda idag. Gå på Willys och blomsterbutikerna där. Såg att Plantaget skulle ha öppet till kl 14. Har äntligen fått upp hyllan och vill få dit de krukväxter jag drömt om snabbt. Nu får det bli nästa vecka. Ser på hyllan. Ditt några travar böcker flyttat och kaktusarna. Den ser hälsosam ut. Ung och hälsosam. Böcker och växter, det är något uppstyrda människor har, om det inte svämmar över. Hyllan är där för att böckerna började svämma över, har böcker i travar på en garderob ovanför hallen. En bokhylla vars hyllplan bågnar av de dubbla travar böcker som fyller dem. Mina krukväxter är nya. Murgröna och kaktusar och en kämpande åsnesvans jag fått av mamma, vars gröna svullna blad inte är lika gröna och svullna som hos mamma, så därför är jag osäker på om den rotat sig, funnit kraften till nytt liv, eller om den bara lever på det liv den en gång hade.

Nu drog en bil förbi utanför fönstret. Den tutade högt. Det finns liv i staden än. Kanske brände den rastlöst och hetsigt ut mot havet, eller drog den ett ärevarv runt kvarteret. Hoppas på det senare.

De halvt öppna ögonen.

Kunde inte förmå mig att vakna idag. Skulle upp tidigare då ingen arbetsnatt väntar. Men tryckte på snooz och efter två timmar låg jag äntligen vaken och stirrade i taket. Egentligen kändes det inte bra, hade inget hopp om att det som var kvar av eftermiddagen och kvällen skulle bli bra. Visste inte varför jag var så håglös, men tänkte att det är att jag jobbat två nätter på raken och nu ska vända tillbaka dygnet och bara gett mig några timmar att sova, även om det blev två till, som var 9:e minut stördes av snoozlarmet.

Gjorde min frukost. Åt. När jag hade yoghurten med nektariner och muslin kvar, tänkte jag att jag måste ut, ut och gå och frågade Anna-Karin om hon ville joina. Vi bestämde att mötas kl 19. Medan jag sminkade mig började jag messa med min moster. Vi skickar meddelanden till varann när det är helg. Idag är det fredag. Jag berättade om min morgon. Om en boende. Att han hastigt blivit sämre. Det var ett glapp mellan nattsköterskan och dagsköterskan. Jag  gick in till honom, på väg till datorn för att logga ut, såg att nu är det snart slut. Försökte få tag i anhöriga, så det skulle hinna hit och ta farväl, men de anhöriga svarade ej och minuten senare låg han död. Tyst gick han bort. Från nattens tidiga vrål, den rastlösa kroppen som fått lugnande och smärtstillande och nu helt stilla gått över från liv till död. Andningen som blev tystare och tystare, mindre och mindre häftig, med de halvt öppna ögonen. De halvt öppna ögonen som slutat se. Oscar höll hans hand. Sa när jag kom in att snart är det nära. Jag såg en stund på mannen i sängen, sa att det nog är över, att han redan är död. Så tyst, så liten, var övergången. Att vi inte ens var säkra. Vi stod tre stycken över honom. En kände hans puls, en kände på hans mage, jag höll min hand nära hans mun. Inget tecken på liv. När jag nu skrev om detta till min moster, medan jag sminkade mig, kom tårarna. De blev till rännilar i min foundation, vita bäckar genom rosa rouge. Tankar på det jag kanske missat, att om jag en halvtimme tidigare hade sett vart hän han var på väg, kanske hunnit få tag i både nattsköterska och anhöriga. Om det fanns ett lidande, smärta och oro jag kunnat lindra.

Mötte upp Anna-Karin och kvällen var varm. Vi gick i t-shirts och jeans genom skogen. Myggor bet mina anklar, där en glipa mellan socka och jeans lämnat huden bar. Vi flydde ur skogen när myggen blev för intensiva. Vi gick till Willys på Ersboda. Vi köpte mango och stjälkselleri, jag köpte grön paprika, vi köpte varsin sorts lakrits. Ute var det ännu varmt när vi strosade över handelsområdet, som nu var öde. Vi gick över mariehemsängarna där ungdomar drog ihop till fest och andra ägnade sig åt olika sporter. En familj matade änderna i dammen. Den varma luften bildade ett dis som solen förgyllde.

Hemma, efter att jag ätit nästan alla lakrits jag köpt, efter att jag ätit en mango, druckit en kopp te. Reser jag mig upp, ser på min murgröna som hänger från taket, tänker att jag ska känna om den behöver vattnas, men råkar då få hela krukan att gå i golvet. På min matta rullar blöta lekakulor från den spruckna krukan. Platsen där den hängde i taket känns tom, utan det gröna lövverket, plantan kläms in mellan kaktusarna som för en knapp tillvaro uppe på en garderob, i väntan på att jag ska besegra betongväggen och få upp hyllan. En utgift till. En kruka att köpa.

En fredag för någon vecka sen.

Vi skyndar genom skogen, Anna-Karin och jag. Vi pinnar på allt vi kan.  Bort, bort. Som att någon/något är oss i hälarna. En stund senare kommer jag inne på ok:s toalett kissa mängder jag inte trodde jag kunde rymma. Strax efter slutar vår kväll, men den började ca kl 17:00. Gick  då nerför backarna som leder till Öst på stan för att möta Anna-Karin. Här uppe och på backarna ner blåste det svalkande. Bland de raka gatorna Öst på stan stod vinden stilla och en hetta slog mot mig från husens väggar och gatornas asfalt. Mötte Anna-Karin längs Nygatan. Hon ville förbi sitt hem och byta kläder. Hon var högtidligt klädd i mörk klänning, mörka strumpor och mörka skor. Hon hade hållit i en begravning. Vi lämnade de heta gatorna, kom upp i den friskare luften.

När hon bytt kläder fortsatte vi uppåt, mot Mariehem. Solen sänkte sig och låg i våra ögon. Vi gick in på Burger King. Hon beställde ett mål. Jag bara lite chilicheese.  Killen i kassan hade först vänt sig till mig, fast jag stod lite bakom Anna-Karin. Sen förstod han inte min beställning. Han blev nervös. Jag förklarade igen och då tycktes han förstå. Vi satte oss vid ett högt bord på höga pallar och tyckte det var den bästa plats vi dittills suttit på, på Burger King. Vi pratade om killen i kassans skönhet. Anna-Karin sa att han spanat i mig. Jag trodde detsamma. Jag blev mallig, slog mig inombords för bröstet. Vi väntade på vår mat. Anna-Karins kom. Jag väntade vidare. Anna-Karin hade nästan ätit upp när jag kände mig bortglömd. Gick fram för att höra vad som hänt med min beställning, men den vackra unge mannen i kassan såg inte åt mitt håll. Hans fokus låg på kön framför honom. Försökte göra mig synlig. Men om han såg åt sidan, var det åt det håll jag inte stod. D flyttade jag mig dit, gick runt kön, men inte såg han mig för det, inte först iaf. Tillslut fick vi kontakt och han hade glömt min beställning. Fick en gratis dricka. Snopen satte jag mig hos Anna-Karin, berättade om min bortglömda beställning, om hur jag ignorerats, att han inte sett mig. Velat se mig. Drack den cola zero jag fyllt min pappersmugg med.

Vi gick till Icas kafé för en kaffe. Blev flamsiga åt att de sålde något som de kallade för fitnesspåse och sa att det är inte ett smeknamn en vill ha. Vi tog takeaway. Anna-karin en Americano och jag en cappuccino. Vi strosade mot Nydalasjön. Mötte ett gäng män. Vuxna män. Kanske i vår ålder. En lekte med en boll, slängde den i luften. De stirrade. Han med bollen höjde den för att kasta mot oss. Det var ett skämt. Han fångade den i luften. De skrattade. Vi stirrade rakt fram. Vi kom till en brygga, gick ut. Solen sken och några grillade vid stranden. Vi gick tillbaka upp på land och efter ett tag såg vi en stig som ledde in i skogen.

Inne i skogen följde vi ett irrvarv av stigar. Vi kom till en bäck, gick på några plankor, stod vid bäckens mynning och såg en myr bre ut sig och sjön bortom den, mötte en joggare, mötte senare ett joggande par med en lapphund. Vi svängde in på en annan stig, kom till en förgrening och en tillförgrening och så ännu en. Vi irrade oss in, runt. Anna-Karin sa att hon gillar att vara vilse. Jag svarade att det gör jag med. Vi visste inte riktigt hur stor skogen är, men vi visste att den var omgiven av vägar på alla sidor utom den där sjön ligger. Vi kom till ny myrmark. Jag höll koll på mina fötter, hitta torra tuvor, balanserade, ömsom hoppade fram. Anna-Karin stannar till. Först märker jag det inte. Hon säger: där står nån. Jag ser åt det håll hon pekar. Först ser jag inte. Hon pratar tyst, dämpar sin röst. Pekar igen. Då ser jag två ben, de står helt stilla. I ljusblå byxor. Anna-Karin berättar att hon såg hur personen gick och gömde sig. Och nu står han där. Stilla. Bland träden. Vi vänder om. Pratar på om något, låtsas vara obrydda. Jag  ser över axeln. Kliver ej längre på tuvorna, hittar ej av det torra, utan sjunker ner i det blöta. Vi lämnar myrmarken. Följer stigarna. Irrvarven av stigar. Vi ser oss över ideligen axeln. Vi pinnar på. Försöker förstå hur långt in vi gått, rör det sig om 20 minuter? 40 minuter? Vi ser en öppning, hoppas att vägen ska vänta i den öppningen. Vägen vi svängde av ifrån. Vi valde en annan stig. Bara en stig som skulle gå rakt ifrån myren. Inte den vi kom på, den som gått längsmed. Anna-Karins säger att nu är det över, nu kan vi andas ut. Jag säger att inte än, vågar inte lita på det. Han kanske hoppar fram här, just innan vi nått fram till vägen. Vi går raskare. Nervöst skrattande. Vi kommer till öppningen. Där träden sett glesare ut. Där vi sett att något öppnare än skogen ligger. Det vi tror är vägen. Det är vägen. En kvinna med en svart stor hund står där. Hon slänger en bajspåse i en soptunna. Hunden ser mot oss. Kvinnan joggar vidare. En dam med en liten hund kommer gående. Vi är i säkerhet.

Vi går på vägen. Pratar om att ta en buss hem. Gå in bland husen på tomtebo och hitta en buss hem. Men vi går till Ok istället. Jag kissar mängde som känns som flera liter. Ett stort och konstant flöde. När jag kissat och vi lämnat ok andas vi ut. Rädslan från skogen känns avlägsen. Overklig. En fantasi som tog oss med storm. Ett frö vi blåst upp. En röd jacka och två byxklädda ben. En som kanske ville vara ifred. En som stod och runkade och vi kom störandes. En som behövde ensamhet för att tänka, en med gråt ner för kinderna och vi kom störandes. En som  . . . ja något ofarligt, harmlöst och vi kom störandes. Antagligen.

Vi går längs cykelvägarna. Vi väljer att inte gå längs den cykelväg som går med skogen vi flytt ur. Vi svänger ner mot ålidhem, går över Ålidhöjd, förbi Iksu och hem.