Det var som att alla balkongdörrar öppnades, ett svagt sorl kom. Ut för att se månen. Detta som händer ca en gång på 100 år. Månförmörkelsen, månen som färgas röd i skuggan av jorden.
Men jag blev inne, så matt idag, vakar av. Lätt riden av ängslan. Vill fly, in under täcket, med ansiktet mot väggen, tryckt nära. Blunda hårt.
Han som hörde av sig, han som ser söt ut. Blott 27 år. Han som nog vill ha sex och som jag chattade med när sträckan mellan oss var längre och jag i min trygga ensamhet i Docksta. Men jag orkar inte nu. Kåtheten kanske är bortskrämd av sårbarheten. Att inte orka komma ut, inte ta den grejen, att bli någon nån stillar sin nyfikenhet med eller att bli ett skämt att berätta för någon, eller inget alls, någon som tas bort och sen raderas ur minnet för att tanken på mig väcker en lätt genans.
Nu är det min trötthet som kraxar likt en olyckskorp, det är nog allt. Vill inte stå här, inför någons granskande blick, blicken som vill tyda vad som är vad, som letar ärr och delar upp mina drag i manliga och kvinnliga, inte vara med om det i min nu kattbajsluktande lilla varma lya. Tyra som bajsar mest hela tiden. Den dåliga magens orsaker orkar jag inte ens snudda vid, den avgrunden av mörker som tär på den lilla kattkroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar