Vi åker till Ulvön. Kl 10:15 går båten och det är kö på och sedan knökfullt. Båten åker ut ur Dockstafjärden, ut i Ullångerfjärden och sedan mot Ulvön. Var bara grinig där, lite för trött, lite för varmt. Låter mina systrar och Anton dra ifrån mig, de rusar genom skogen mot en sjö, för har en betalt 225 spänn vill en se mer än lotstugan och Ulvöhamn med dess rosor och hus. Jag hamnar också vid sjön, mest för att jag inte vet var jag ska bli av och tiden har stannat. Den kvart det tar från det att vi skilts åt, till det att vi möts igen, av en slump, när de kommit ut ur skogen, sett sjön och börjat gå mot ulvöhamn och jag som sakta makat mig ner för lotsberget och sett kyrkan, dess gröna glasfönster och träden som vajade där bakom och börjat gå en väg uppför, där vi möts, de på väg från sjön, och jag inser att jag går mot sjön. Går vidare mot den, ser den, vänder tillbaka. Går och spanar in kapellet, ser noggrant, den bruna byggnaden, de vita väggarna där inne som är täckta av målade figurer och växter och gud vet vad. För jag ser inte så noga, försöker bara röra mig långsamt. Lyckas fördriva ännu en kvart och går sedan och väntar vid båten. Sitt och dinglar med benen, för jag har hamnat på en hög bänk som går runt ett träd. Sitter i skuggan. Väntar. Systrarna och Anton kommer. De ställer sig i kön som snabbt bildas vid båten, jag kommer efter.
Båten åker åter ut i Docksta fjärden. Vi sitter ute och vinden tar i. Varma, heta vindar. Solen mot mitt ansikte, mot mina bara ben, glöder. Ser in mot land, det höga landet, alla små berg, öar och uddar. Som vilande elefanter, rosagrå i grunden, med vassa tallar som står som stubb. Denna karga kust som jag sällan ser, för inne i vår fjärd, in mot land, böljar det grönt, ängar med sädeslag eller kor, kuperat, dalar och branter, skogar och åter skogar. Visst syns de rosa klipporna även här, skiner igenom, reser sig över en, bara inte insett dess vidd förr.
Vi slänger i oss mackor när vi kommit hem. Systrarna somnar, även jag en stund, ute på gräset. Kvällen är över oss men hettan råder än. När jag vaknat så gör Anton och jag oss redo för att bada. Agnes följer med. Vinden har fått till vågor och vattnet tycks ljust grönt. Från en bit ut i fjärden och in mot land är det gröna. Där längst ut ser det svart och mörkt ut. Vi badar i vågorna, vi slänger oss mot dem, vi låter dem ta oss upp och ner. Anton är den modigaste. Han simmar ut en bit. Vi andra håller oss på kanten till djupet, som nu inte syns lika tydligt, som brukar synas, hur botten brukar synas i det klara vattnet, den sandiga mjuka botten, för att sedan störta ner i mörkret. Men nu är allt ogenomträngligt av det ljusgröna. Jag får en våg i örat, det slår lock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar