Gryningar.

Nu gör jag så där igen, inte hänt nog många gånger för att vara en vana, men det har hänt några gånger. Att jag lämnar hettan här inne, i min pyjamas, denna gång den rosa blanka, den som vill se ut som en lyxig siden pyjamas, den jag hade första gången.

Först diskade jag. Natten har börjat och jag har ett berg av disk. Diskar inte allt och ibland skvätter vattnet så mycket att jag blir arg och därför medvetet skvätter än mer vatten kring mig, liksom tar i hårdare med borsten, häftigare rörelser, och diskvattnet landar på väggar långt bort, på golvet.

Medan jag borstar tänderna, medan jag känner svetten tränga in i pyjamastyget på ryggen, känna hur den luftiga pyjamasen börjar smeta sig mot kroppen, lägga sig liksom tungt över mina axlar, så lyssnar jag på spotifys förslag låtlista. Brukar vara många sydeuropeiska schlagers, poplåtar och rockballader. På latinska språk jag inte förstår. Men denna veckas börjar med Kate Bush, Wuthering Heights. Vilket är en överraskning. Jag lyssnar på den. Minns en dokumentär om na, om denna lilla genitjej som hon var. Vad var hon 17-18 när hon gjorde den låten. 18-19 när hon slog igenom. Först slutade hon göra intervjuer och live-framträdanden och kanske tio, femton år senare drog hon sig tillbaka nästan helt. Och nog är hon en legend, visst samlas folk varje år i röda kläder och dansar till just wuthering Heights.

Det får mig att åter tänka på Ingmar Bergman. På dokumentären jag såg, partiet om när Dick Cavett bygger upp sin studio i Sthlm. Dick Cavett som intervjuat USAs alla storheter. Raquel Welch, Janis Joplin, Gore Vidal, Norman Mailer, Gloria Swanson, Katherine Hepburn, Mae West, Bette Davis osv osv och ni förstår att han var stor, denne Dick. Och 1971 drar han till Sthlm för att intervjua Ingmar och Dick är nervös. Ingmar kanske också är det och de säger någon gång att det var ovanligt att Ingmar ställde upp på intervjuer, fast ändå finns det gott om intervju-material i dokumentären om honom.

Det leder till att jag lägger upp en plan, eller funderar på vad som är bäst, att om det visar sig att jag är ett geni och uppmärksamheten kommer, att ska jag då också inte göra intervjuer. Tänker där med svetten pyrande på ryggen, tandborsten fram och tillbaka i mun och Wuthering Heights i öronen att det verkar smart och smakfullt att hålla på integriteten. Mycket möjligt att jag nickar lite i samförstånd med mina tankar och med min ev briljans. Ev får jag även en liten nätt rysning av tanken på den framtida framgången. Så spottar jag, stänger av musiken och går ut genom balkongdörren.

Sätter mina bara fötter på de varma plattorna, kliver över häcken och gräset är fuktigt och svalt, tar det lilla steget ut på gatans trottoar som är varm under mina fötter. Kl är 2:47 och asfalten fortfarande varm, luften svalare än inne, men inte så att det ens är möjligt att frysa. Himlen glöder i rosa vid horisonten och tonas mot blått. Det ligger ett svagt dis i luften. Jag går en sväng, en man på cykel drar förbi, jag hör en enstaka bil. Går ner till den stora vägen, något hus bort, men just då är den öde. Så dyker ett ljus upp längts bort, en bil kommer, jag vänder tillbaka hem.