Men nu, den film som tar form, den kommer inte få någon att gråta. En vän sa, en som jag bett se, att han först dragit sig för att höra av sig till mig efter att ha sett, för han visste inte vad han skulle säga. Hörde att han var rädd att klampa mig på tårna och såra. Han kände att han förstod vad jag ville förmedla men att det aldrig nådde fram till honom, inte på riktigt, inte så att han blev berörd.
När jag ikväll såg den senaste versionen svor jag argt mot skärmen, ville slå sönder datorn. En osäker film har tagit form, en som inte litar på sin historia, sina karaktärer, en som håller på att konstla och krumbukta sig.
Nu är jag även fylld av skrock, eller vidkskeplig, kanske är det mildare tvångstankar, men att genom att skriva detta, att filmen är ett magplask efter en vacker träningsperiod, så kommer det bli sanning, så kommer inte filmen gå att rädda.
