Snön.

 Snön faller ur en grå vit himmel. ibland sakta, singlade stora flingor, stundvis snabba och små, så de blir likt streck under lampskenet. Ibland växlar det per sekund. I mörkret ser en snön byta skepnad med vinden, de snabba som suddigt rusar ner, sen stannar de, stilla hänger de i luften, nästan lättar lite uppåt för att åter rusa i fart snabbare än ögat kan uppfatta ner mot marken. 

Det har snöat i flera dagar. Det ska snöa i flera dagar. Allt bäddas in i mjuk tystnad. I en temperatur farligt nära plusgrader, så med andan i halsen koller vi väderappen för att se om världen snabbt ska gå från inbäddat vitt till blött slaskgrått.

Montzi och smörgåsarna.

 Montzi hoppar mjukt och lätt upp på bänken och går fram mot smörgåsarna jag brer. Jag lyfter ner henne och hon upprepar samma mjuka hopp. Åter lyfter jag ner henne och denna gång hoppar hon upp på bänken med kraft. Jag tar henne i mina händer och den annars mjuka kroppen är helt spänd, den sträcker sig, den greppar efter nått att hålla sig kvar i, den är tyngre. Kroppen vill inte bli nedlyft, den vill åt skinkan på mina smörgåsar. Ser på hennes ansikte och öronen har hon lagt bakåt, irriterat. Får äta mina smörgåsar stressat då hon ideligen gör utfall mot dem, envetet tar sig upp på bordet och fram till dem. 

Grådask.

 Färgade håret. Ett nytt försök att slippa en markant utväxtkant. Rädd att jag nu ser ut som hon i Gone Girl när hon flytt och färgat över sitt lystriga blonda för en grådassig askbrun. Som att jag klätt ut mig till en grå mus. Klätt ut mig till omärkbar. 

Min filmkarriär har gått i stå. Nä, vad vet jag. Den saknar flyt, den är som för alla andra hoppfulla som inte blir valda, majoriteten som inte ens blir mediokra. Grubblar över varför, hittar teorier om att jag inte är ung och vacker nog, 42 år och därför inte spännande, att jag bor i norr, i Västerbotten, att det är ointressanta miljöer, det nybyggda lägenhetsområdet "Nätter och dagar  i juli" utspelar sig i. Min sorgsna komedi, en remake på kortskräckisen janabringlove. 

Tänker också att mitt tåg gått, att jag aldrig kommer nå den nerv som de som blir valda lyckats nå. Jag är ljummen där de är en eld. Att ständigt vara en av de hoppfulla, en av de som fortsätter skapa utan att det betyder något för någon annan än en själv.  

Just scrollade jag genom facebook och instagram. Tryckte gilla och hjärta på bekantas vars filmer blivit antagna till filmfestivaler, vars filmer och insatser blivit guldbaggenominerade. 

Här är bild på mitt hår:

Jussi.

Denna storögda lilla katt är nu sjuk. En UVI som verkar vara mer, kanske är det njurarna som har problem, kanske är det en urinledare som mynnar fel. Jag förbered mig på det värsta. Kanske har jag börjat ta farväl. Hon tumlar runt med kragen, tar sig upp på höga höjder, somnar djupt utsträckt vid min sida eller överst på en bokhylla. Denna runda kropp som likt en miniatyr King kong svingar sig upp för klösträdet är kvar, lika kavat, lika stundvis påträngande social som tidigare.

 

Förmiddagsslummern.

Efter frukosten la jag mig för att sova. Min sömn har varit dålig de senaste nätterna och nu, den morgon som var, vaknade jag kl 5: 30. Vilket inte är konstigt pga av att jag somnade tidigt, kanske även fått mina 8 timmars sömn. Men andra nätter, de föregående, har jag sovit högst 5 timmar.

Det ljusnar när jag börjar somna, klockan är närmare tio nu, jag åt frukost framför tv:n, såg filmen Little. Chattade med en vän som blivit sjuk. Drar sedan täcket över mig, ligger i soffan, sjunker in i slummern, ännu inte riktigt sömn, verkligheten ger vika och jag står utanför en port, en bekant port, likt en random folketshusentre en sommardag. Jag skippar efter luft och vaknar. Allt är så varmt. När fick mina lungor andas frisk luft sist, kommer de få andas kallt igen. Tänker att jag inte vill somna om, men sömnen tar mig och jag vaknar 2,5 timmar senare, fortfarande trött, nä, inte trött, bara viljelös. Nu skymmer det och jag ligger kvar i två timmar, scrollar mobilen. Tänker på entrén i drömmen och kan inte placera den, en plats jag nog aldrig varit vid, en plats som antagligen inte finns. Eller var det entrén till folketshus i Ljungaverk, där jag såg Tillsammans i september år 2000.

Mitt hem, tredje advent, Lucia.

 

The Boy Friend.

 Ser musikalfilmen The Boy Friend från 1971. Twiggys första filmroll. Hon dansar och steppar och är klädd i 20-tals outfits. Jag kryper ihop i min fåtölj och somnar. I drömmen är jag klädd som henne, klippt i hennes lilla bob. Mina möbler flyttas runt och jag tänker att det spökar. Först är jag inte rädd, vet ju att lägenheten är varm och snäll. Men det fortsätter, dörrar far upp och min granne flyr. Jag ser mig i spegeln och bakom mig står min kopia. Som en levande skugga och hur jag än flyttar mig lyckas jag aldrig stå öga mot öga med min dubbelgångare, då hon alltid är bakom mig, en vars ansikte skyms av mig i spegelbilden. Vaknar och drömmen bryts, somnar åter om och pendlar mellan slummer och korta stunder vaket i en timme till. 

Snön.

 Snön kom igen. En arbetsnatt föll den obemärkt. Jag satt vid fönstren, ett hörn på avdelningen där jag har flera fönster vid min sida och ett framför mig. Först när jag ställde mig upp och medvetet såg ut såg jag att marken var vit, men vägarna ännu svarta som himlen. Sa till min kollega att det kommit snö och vi blev båda glada. Den tycktes inte falla just då. En stund senare var även vägarna vita och snön hade fortsatt med sitt osynliga fall. Vi kisade nu ut, spanade under gatlyktorna för att se om den föll. Såg inte skymten av den. Vi gick över till andra sidan huset, spanade åter och min kollega ropade till, pekade mot en lyktstolpe och sa där, där ser en snöfallet.

Igår, när jag släckt lamporna och skulle i säng, blev jag sittande i min mörka lägenhet och tittade ut på de snötäckta grenarna. Marken låg vit och natthimlen var gulgrå, så som den kan bli när en mulen dag blivit natt och stadens ljus studsar i snön och fångas i molnen. Inget mer hände. Jag bara satt där och såg ut. 

Bellan Roos.

 Såg Mannen från Mallorca. Blev lite sentimental av att se ett postkontor, att de en gång fanns, att i dem satt jag med min kölapp och väntade på min tur. Hämtade paket och betalade mina första räkningar. Egentligen är det bättre nu. Men en gång fanns de och var en del av mitt liv och nu finns de ej och jag betalar räkningar med mobilen och hämtar paket på Ica. 

Också det grå, lysrören, det vardagliga, var fint att se. Något som är borta nu i film. En produktion ska se dyr ut och miljöerna ljussätts och designas och allt blir en fantasivärld utan ens en tå i verkligheten. Här var det grådassig vardag i vinterns mulna dagsljus mellan biljakterna.

Så jag såg Mannen på taket. Dessa trötta poliser, små bitar som gavs men sen långt senare föll på plats. Och Gus Dahlström som en gång spelat 91:an Karlsson i ett gäng filmer var Mannen på takets pappa och Bellan Roos hans mamma. 

Bellan Roos såg ut som Karl Alfreds flickvän Oliva som ung, med sitt svarta hår och magra gängliga kropp. Minns henne som rapp i de filmer från 30-40-talet som jag sett. I biroller. På wikipedia står det att Satkärring var hennes rollfack, men jag minns henne inte som en satkärring i nån av de filmerna. Bara som kvick och slagfärdig. 

Född 1901 är hon 75 år när Mannen på taket har premiär. Hon verkar ha jobbat hela tiden sen 20-talet. Småroller i film och tv, radio och teater och revy, hon forsätter jobba så i några år till in på 80-talet. Och som Mannen på takets mamma är hon otrolig. Jag börjar gråta. Inte en falsk ton. Hur hon rodnar ilsket när poliserna stoppar henne från att snygga till i sonen rum. Hur hon och Gus som föräldrarna har en återhållen anklagande ton mot Beck och Rönn under den fika de bjuder på medan de frågas ut, den bara anas, finns där i små formuleringar, tonfall, blickar. För alla är så civiliserade. Att ha fått se det, att ha fått bli berörd av dem.

Lördag.

 Vaknade ca kl 03. Valde att inte ens försöka somna om och när morgonen kom föll jag inte in i min vanliga slummer utan gick upp och åt frukost.

Såg dagsljuset. Minns inte sist jag såg dagsljuset. Det var en grå dag och regnet slog mot fönstren och vinden fick byggställningen som nu bara täcker husets ena sida att skaka. 

Såg Mank. Mank är två timmar lång och den tog fyra timmar att se. Kanske såg jag bara tio minuter åt gången, pausade och budade på en tavla på tradera. Pausade för att se om jag blivit överbjuden. Pausade för att gå på toa. Pausade och reste mig och glömde vad planen var. Pausade och spikade upp två tavlor då jag nu tyckte att tiden var mogen, att det var en anständig tid att störa grannar på. Pausade för att se om Picasso litografierna en lagt ut på tradera verkligen kan vara värda att köpa då ingen garanti för att de inte kan vara helt nytryckta finns. La ändå ett bud på en. 

"Mank" greppade aldrig tag i mig. Trots gamla Hollywood och 35 åriga Amanda Seyfrid som porträttlik Marion Davies. Marion Davies var mellan 30 och 40 när filmen utspelar sig, född 1897 som hon var. Mank är även han född 1897, spelas av 62 åriga, oj, nu har jag glömt hans namn, men kritikerna har älskat hans svettiga porträtt av denna alkade eldslåga. Nåja, det var inte skådisarnas åldersskillnader som ställde till det. Kanske tröttheten och att filmen är tråkig. 

Sen slumrade jag i två timmar i soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och hungern sög i min mage. Nu kokar pastan.

Coop Ålidhem.

 Friskförklarad och lite hostig. Julpyntade dagen före första advent och handlar på Coop Ålidhem pga folktomt. Ica Åldidhem är ett myller av liv och färg. På Coop har det alltid varit hösten 2020, där var Stefan Löfvens ord följda innan de sas. 

Blev överraskad då en julhörna fylldes upp till taket. Ett överdåd som inte var väntat. Så såg jag att det ändå bara var pepparkakor, julskum och julmust. Inget överraskande, inget oväntat, inget exotiskt. 

Går bland de folktomma hyllorna och blir yr av den tid som gått. När jag var barn och Coop ÅLidhem var Konsum och färgerna var blå och vit och inte grön som nu. Då det fanns en chark och vi fick smaka på osten innan vi köpte och expediterna var äldre kvinnor och tycktes känna mamma, nu är de alla unga och lätt hopsjunkna bakom kassan. 

När mormor och morfar flyttade tillbaka upp efter 30 år i Stockholm så började de handla på Konsum ålidhem och fortsatte med det länge, även de blev bekanta med personalen som kände igen dem på likheten med deras dotter, min mamma. 

Sunny Girl.

 Nu finns den att se, under några få dagar, på Drakenfilm. Den vann inte Storspoven. Det var faktiskt tråkigt. 

Köksgolvet.

 Jag lägger mig på golvet i köket. I ugnen har jag fem potatisbullar.  Jag har en liten lampa tänd på matbordet, samt ljuset från ugnen som når ut. Klockan är snart 22. Från min mobil hörs Filip & Fredriks podcast. Deras röster är som ett smatter av ord jag inte bryr mig om att urskilja. Romantik om fulla genier, om män med mustascher och tjocka hår och en talang. Om sprit. Tappar tråden hela tiden. 

Montzi kommer fram med sina runda stora ögon och jag tänker: kommer hon hoppa över mig så som Tyra och Miss Jones gjorde när jag la mig på golvet, men Montzi lägger sig vid mitt ryggslut och  går  till attack  med små vassa klor mot min byxlinning.

Idag har jag i samråd med en sjuksköterska kommit fram till att jag ska tillbaka till jobbet på måndag. En arbetsnatt. Sen vila. Istället för att börja imorgon och då köra fyra arbetsnätter på raken. Jag är frisk nu. Lite mör och matt, men frisk. 

När jag låg på golvet för en liten stunds sen, kändes inget verkligt. Allt var vant. Ett golv, en ugn med dålig mat som värmdes, två katter och de två vana rösterna från podden. Men inget stämde. Inget var som det brukat va. I en större och luftiga lägenhet är jag nu, men två fluffiga katter. Med lite smak och bara en aning till doft. Fick en känsla av att jag upphört. 

Nätterna.

 Allt står stilla. Matt, hostar, en ständig astmahaze i gommen. Och en låg feber nån gång inom ett dygn. Aldrig högre än 38,1. Inte hittills. Tar alvedon och efter en stund är febern borta. 

Jag smiter ut på natten, går en liten runda på de folktomma gatorna. Snön har hunnit bli blöt och grå och sedan frusit igen, i ett tunt lesset lager av skrovlighet. 

Natten som var kom jag ut efter klockan 02. Ändå såg jag andra som var ute och gick. Som skuggor långt borta. Inga vanliga nattvandrare. En herre, en dam. Var för sig. Kanske är de i en liknade situation som jag och där drar vi fram som spetälska ensamma i natten. 

Vintern.

 Snön kom. Mycket snö. Den ligger tjock på grenarna på trädet utanför vardagsrumsfönstret. Det är väldigt vackert. 

Jag får gå ut, trots att jag har smittan. Jag får inte träffa någon, jag får inte prata med någon, jag får inte handla. Men jag får gå utomhus och utomhus går jag efter klockan 00:00. Så jag inte riskerar möta någon i trappen, eller råka komma nära någon jag möter på gatan. 

Igår föll regnet och det var ljuvligt. Min jacka blev blöt, mitt hår blev blött. Jag gick ner till älven och såg den mörk flyta fram. Idag hade snö fallit hela dagen och först varit blöt för att frysa till under kvällen. På hård skrovlig ojämn snö gick jag en liten runda.

Och det luktade inte vinter. 

Då jag tappat luktsinnet och mycket av smaken var en del av vintern inte nåbar för mig. 

Annars mår jag ok. Haft feber, har ännu snuva och hosta. Men alla jag pratar med varnar, säger att när du tror du kan andas ut, att det är över, slår den till igen. Så jag bävar och längtar och försöker samtidigt vara i uthärdliga nuet. 

I väntan på provsvar.

 Imorse var mamma förbi med ett test. Hon hade även handlat mat och godis åt mig. Hon ringde på dörren. Jag spritade mina händer, drog på mig ett munskydd, tog in matkassen och testet som mamma ställt just utanför min dörr, medan mamma satt i trappen utanför och väntade. Gjorde enligt instruktion testet och drog på mig ett nytt munskydd med nyspritade händer och la sen testet utanför dörren.

Imorgon, eller i övermorgon, får jag svar. 

Mår ganska bra. Lite trött. Ibland febrig. Hosta. En förkyld röst. 

Om jag inte har Covid så är det hela ett mysterium. 

Sett hela fjärde säsongen av The Crown. 

Orolig att jag vid rapporten på lördagsmorgonen ska ha smittat kollegor. Hostan som kom på vägen hem, i den grå gryningen. Hade just handlat på Ica. Kände mig stark och nästan rusig. Den tuffa vecka jag klarat av, bristen på sömn, att min kropp och mitt humör ännu inte vikit. Att jag slutit upp och gått ut extra. Så hostade jag till. Tänkt att det kanske var den friska luften, men hostade till fler gånger under min raska promenad hem och hemma kröp jag ner i badet. Lyssnade på Podd. Efter badet åt jag två frallor med spansk salami på, la mig sen för att sova och när jag vaknade var det tydligt att jag hade symtom.

Med symtom.

 Förra helgen, natten mot söndag, larmade det från ett rum. Personen som larmade kände sig inte kry. Jag gick ut, drog på mig visir, långärmat förkläde och handskar, utöver det munskydd jag redan bar. Gick in igen och tog temp och konstaterade feber. 

Nästa natt var där ännu en misstänkt med symtom, vilket hade upptäckts på dagen. Natten efter var båda konstaterat sjuka i Covid. Jag jobbade extra en natt. Ledig i två nätter. Tog prov i smittspårningsyfte på torsdagen. På fredag kom svar som var negativt och jag gick åter ut extra när nu 8 av 12 boende hade konstaterad smitta. 

Vi bär nu skyddskläder hos alla. Vårt skydd är munskydd, visir, långärmat förkläde och handskar. Vi som jobbar med de smittade går inte in till de som inte har smitta, om absolut inte nödvändigt, som tex att den som var satt på att gå in till de utan smitta saknar delegering och därför ej får ge medicin. 

Igår, lördag, vaknade jag på eftermiddagen med symtom, hosta och huvudvärk och en febrig känsla i kroppen som sent på kvällen blivit feber.  Så min extra natt var jag alltså smittsam, då en med största sannolikhet smittar innan symtom. Jag blev antagligen smittad nån gång förra helgen eller under början av veckan på arbetet. Har pga situationen på jobbet och i samhället har jag i veckan ställt in grejer, nä vem lurar jag, som att jag har grejer inplanerade, knappt haft det sen pandemin drog igång i mars, men en grej fanns inplanerad och den ställde jag in, mitt uppskjutna firande av min födelsedag, film och middag med min syster Signe.

Har dock handlat mat, samt hämtat ut en tavla som blivit inramad under veckan som gått. Men sen igår har jag hållit mig hemma i min lägenhet och funderar över om kompostpåsen måste läggas i frysen då den kommer börja stinka och jag som inte får lämna lägenheten under rådande tillstånd.

Nu ska jag göra te och se säsong 4 av the Crown. Imorgon, måndag, ska jag ta ett nytt test. 

Montzi!

 Hon är så gullig, så jävla gullig. Jag skriker med en kvävd stämma genom sammanpressade käkar: DU ÄR EN SÅN GULLIG KATT, EN SÅN GULLIG GULLIG GULLIG KATT!!! Hon ser på mig, lite ryggar hon för hon vet att jag kommer ta henne i min famn och pussa henne över hela hennes bedårande lilla fejs.

Vädret.

 När jag gick till arbetet i fredags kväll var det 12 grader varmt. Kvällen var mörk och under gatlysena var gräset grönt. Såg några ungdomar dra fram en bit framför mig och en stund kändes det som en sensommarnatt. Det gröna gräset och hur kroppar som inte fryser rör sig. När morgonen kom var den grå och fuktig. I diset blottades novembers kala grenar.

Imorse, måndags morgon, hade luften blivit kall. En gryning i kyla är något annat än den disigt fuktiga gryningens dova färger. I kylan vibrerar luften, färgerna lyser likt neon. Jag halkade till när jag skyndade över en bilväg. På stigen i skogen jag valt för min väg hem fick jag kliva över tio fallna träd från stormen förra veckan.

Flyttkaosets slut.

 När jag i juni fick veta att jag fått denna lägenhet började jag packa ner mitt hem. Jag började mitt flyttkaos nästan tre månader innan själva flytten. Nu har jag bott här i ca två månader och i veckan som var tog flyttkaoset slut. Nästan allt är på plats.  Inga konstiga köp väntar. Som den fula svarta plåthyllan. Som blev ett måste att ha efter att jag sett en bild av en luftig våning med ljusa väggar, rymd, rum i fil, väl valda möbler och en svart hylla som stod underligt till bakom en stor dörr och bredvid en soffa. Hyllan var full av saker och kändes som en nödlösning, men kändes också som livet som hävdade sin plats i det stylade hemmet. Sen såg jag på All That Jazz av Bob Fosse och den är från 1979 och det sena 70-talet är nog det snyggaste jag vet. Ännu lite popkonst-ärtigt, lite bohemiskt 60-tal, men utan alla färger, sen finns inslag av Art deco samt att det stundade 80-talet anas. I en våning i filmen står tavlor lutade mot väggar, travar av böcker väller fram, krukväxter spridda, en neonskylt i blått samt en ful illa placerad hylla i plåt. Såklart beställde jag en svart plåthylla för 500kr från Ikea. Samt lutade en del tavlor mot väggarna istället för att hänga upp dem alla. Min hylla fylldes av spel och pussel, en Carl Larsson-bild står lutad med sin röda ram på ett hyllplan, de tyngsta coffeetable böcker jag äger står på hyllplanet längst ner, för att ge stadga, högst upp en spegel och två garderobsblommor med sina gifta blad på säkert avstånd från katterna. I veckan som nu tar slut blev tv:n monterad, jag hängde upp de tavlor- Helga Henchen, Curt Agge, Bo tapper -som ännu skulle hängas upp och de sista/senaste tradera köpen anlände, tre speglar och två pallar.  Jag lämnade in en tavla för inramning. Ännu saknas två trösklar och hatthyllan som snickaren ska montera.

En arbetsnatt.

 Två arbetsnätter gjorda. Två kvar. De två som varit har gått bra, nog mycket för att det ska vara roligt, nog mycket för att tiden ska gå fort. Få dubbellarm inget tripplelarm. Oftast en att gå till åt gången och då finns tid att se den som larmat, att vara närvarande i mötet. Med en sömnlös boende såg jag Kamala Harris och Joe Bides tal. Mellan 02:30 och 03:30 sändes det. Några gånger fick jag lämna min plats vid tv:n för att gå på larm. Det fanns en hoppfullhet, en lättnad, massa gråt på tv:n. Jag drogs med, min puls slog extra. Jackie Wilsons Higher and Higher spelades och den blivande Vice Presidenten och Presidenten dansade och pekade ut mot publiken. Mina ögon tårades.

Innan arbetspass.

 Sov till klockan 15:30. Somnade kanske just före kl 10. När jag vaknade visste jag att det var kört med mer sömn för jag ville inte sova en stund till. Jag ville ligga i soffan och se serier. Jag ville dricka te och äta glass. Efter en timme klev jag upp. Gjorde i ordning mina matlådor, en slags snackslåda med pickles, ost och skinka, två overnightsoats av havregryn, äpple, kardemumma och yoghurt. Kokade kaffe, lyssnade på Lantzkampen. Tog en alvedon och en Ipren pga huvudvärk sen igår. När jag ätit min frukost dök jag ner i soffan, sett the morning show, sminkat mig, druckit te. Om ca 20 min ska jag gå hemifrån. Det skymde när jag vaknade och nu tycks det beckmörkt utanför. Lyssnar på Verdis Requiem. Huvudvärken släppte.

Nyheten som fyller alla utrymmen är att Joe Biden är USAs nya president och Kamala Harris Vicepresident. En gnutta hopp spirar, en utandning av lättnad. 

Efter stormen.

 Det var storm i måndags. Såg hur regnskurar rusande fram mellan husen, likt spöken i farten, vilsna på drift. Fick meddelande av min syster, hennes arbetsplats som ligger i en tillfällig byggnad, rest medan det nya byggs, gungade i stormbyarna. De drabbades av sjösjuka och kände sig oroliga att bygget skulle rasa samman. Jag blev lättad när hon meddelade att hon kommit hem i säkerhet. 

Dagen efter sken solen och det var milt. Ingen vind och jag gick ner till Haga för att få en bild inramad. Sen strosade jag runt på stan, gjorde några ärenden. Gick längs älven hem. Solen studsade i älven och bländade och jag fick kisa. Träd hade knäckts i stormen. Det fanns folk och fordon och sågar som rensade upp längs vägen.

I trappen upp mot min dörr möter jag en man med en stor låda full av krossat glas. På hans jackas rygg står det nåt om en glasfirma. Så nånstans upp i huset hade ett eller flera fönster krossats av stormen. 

Dagen efter skickar mamma en bild från Nydala, hon skulle cykla runt, men träd låg fallna i drivor över vägen och hon hade fått leda cykeln för kunna ta sig fram.

November.

 Sover lite, några timmar per dag. Jobbar på nätterna. Förra veckan blev det 51 timmars arbete med mellan 0 till 3 timmars sömn på dagarna. 

Ändå var jag glad. 

Tror det är november. Hela november är som en stor sömn. Dagsljus anas bara. 

Eller nej, såklart är det inte därför. Men jag uppskattar november. Jag uppskattar bristen på spirande livskraft utanför dörren. Jag uppskattar att det är en tid för vila, för återhämtning.

Att jag är glad är att jag haft roligt på jobbet. Vi har fått vara två. Att få vara två gör att en räcker till lättare. Att en kan finnas där för de boende. För gästerna på korttids. Det är inte alltid två räcker. Men oftare än som ensam. De som bor hos oss är ofta förvirrade och sårbara och behöver någon som inte känner larmet burra i fickan och kalla en bort. 

Nu har jag inget mer att skriva. 

Ägandet.

 Köper saker. Går jag utanför dörren köper jag grejer. Sitter jag hemma framför datorn köper jag grejer. Budar på tradera auktioner, beställer hem en bok, köper filmer på Itunes. 

Lånar inte böcker. Hyr inte film. Laddar inte ner film. Streamar liksom inte. Jo, på Netflix och HBO och SVTplay. Men köper ändå film. Förstår inte ens Itunes så det är bara dumt.

Kan va att få kontroll. Att äga något är att ha kontroll över iaf en sak. En sak som är min och ingen annans. Inget löfte som blir sviket, ingen återlämning som uteblir, att bläddra i sitt bibliotek av filmer, böcker att återse. Skapa en grund.

Dock har jag travar av böcker jag inte läst. Högar av filmer jag inte sett. Jag äger dem och då dör lusten för just den.

Samma med kläder. Vill äga dem. Inte låna någons klänning, blus, byxa whatever. Som alla de skjortklänningar jag köpte i sommar för att vara härlig i men sen aldrig bar. 

Ett klädminne, då världen utanför var ett med mig i en sekund, är ett lånat plagg. Vintern 2002 och jag bodde i Sigtuna. Carolina var uppe från Skåne och Ylva kom från Göteborg och vi åkte till en fest inne i Stockholm. Lånade en topp i rosa, pärlemor-neon-rosa paljetter som täckte framstycket, en tunn tråd som höll allt uppe runt nacken, smala band, glest isär som täckte ryggen. Huden var bar och ljus, mitt hår mörkblont. Var just mellan mina två stora brun-utan-sol-perioder. Några år på 00-talet då jag inte var orange.

Toppen var lånad av Karin som läste teologi i Uppsala och nu är präst och som hon fått av sin bror som är dragqueen och skådespelare. De var världen utanför som nådde mig, som klätt mig, en världsvana jag aldrig skulle besitta.

Det var Susanne som bjudit oss på festen. Vet inte vad det var för fest, var det något med en teater? Det var Susannes gäng, vilket var en massa snubbar, Susanne och en blond ung kvinna, äldre än vi, klädd i beiget och tajt, beiga läppar, pudermatt hy, stora insektsögonlikande solglasögon likt ett diadem i sitt blonderade hår. Hon var London och en sista suck från 90-talet. En kort stund var hon den äldre coola, sen fann hon en själsfrände i en äldre man som tycktes klibbig och hon pratade slirigt med mig om deras connection medan han såg ivrigt på henne och jag kände hennes sorg.

I östermalsmtorgs tunnelbanestation fick Ylva för sig att åka kana mellan rulltrapporna och vi såg henne falla ner med huvudet före i rulltrappan och hur hennes huvud lealöst vickade med trappens rörelse. Carolina skrek och vi rusade dit och Ylva ställde sig upp med en generad min och avtryck av de räfflade stegen på sin kind och tinning. 

Vi hamnade på en efterfest i en sunkig liten lägenhet i ett hus med en vacker port och trappuppgång på Strandvägen. Sen lämnade jag dem. Stötte ihop med Norrbottniska Lisa som jag gick samma kurs som på Sigtuna Stiftelsen och vi började den långa färden med pendeltåg till Märsta och sedan buss till Sigtuna och eftersom det var tidig morgon gå av på torget och gå den smala huvudgatan med de gamla låga husen och sen vidare upp till Stiftelsen och vårt hem.

Kom Ylva och Carolina ikapp oss? snart 19 år sen, klart jag inte minns. 

Inredning, inredning, inredning.

 Ni får förlåta, men jag är bara inredning nu. Fullt absorberad av min nya lägenhet. En hunger, aptit, en rastlös iver över möbler och tavlor. En önskan om mer, en shoppinglust och ett habegär som ligger och stadigt glöder.

Mitt hem är inrett med de saker jag hade och med allt jag köpt under sömnlösa nätter då ivern blivit oregerbar. Med en kropp som skakat av habegär. Ikea, tradera, med mera. 

I tisdags, då mina fyra arbetsnätter var gjorda och jag kommit hem efter passet, började jag hänga tavlor. Eftersom huset renoveras bankas det redan från klockan 08 på morgonen och jag tog mig friheten att även jag banka med en hammare. Tavlor hängdes i köket och en i hallen. Fler ska upp, de i sovrum och vardagsrum, men det får bli en annan gång, en annan vecka. 

Fåtöljen.

 Den fåtölj jag i hets beställde som första möbel till mitt nya hem kom allra sist. Den fåtölj jag väntat på med oro och vånda. Osedd. Från en shoppingsida vars kvalitet jag inte litar på. Mer pengar än vad folk med min lön betalar för en fåtölj pungade jag ut. 

Skulle mitt hem bli belamrat av möbler, då dess mått är 117 bred och 92 djup, skulle den ta det sista lilla utrymmet. Skulle den vara ful och illa gjord. Våndades för att jag var rädd att om den var knas så skulle den bli ett bevis på att jag inte har koll, inte är värdig en vuxen lägenhet, att jag drömt för stort och orimligt.

Den kom i fredags, för en vecka sen, efter ca sju veckors väntan. Den var är vacker och mjuk och under den vecka som gått har jag inte kunnat se mig mätt på den. Den får plats. I sin svällande form lyckas den vara nätt. I ett gråvitt manchestertyg som kanske katterna en dag gör slut på, kan jag krypa ner i den, lägga hela min rygg i dess bredd och ta stöd av fötterna på armstödet. En kopia  eller "inspirerad" av italienska 70-tals marenco. Likt den men tamare. 

Sömnlöst.

 Vaknade. Klockan var kanske fem. Hade ingen lust att somna om. Det tog ett tag att inse det. Åt först friterad kyckling ur kylen. Tänkte att jag skulle somna om om jag blev mätt. Men låg vaken. Börjar lyssna på ett poddavsnitt, den är som alltid drömmande sentimental. Sentimental över år då jag fanns, han berättar om något stort år 2016, 2008, 2002 och jag försöker minnas om nåt stort hände mig då och jag minns inget och en känsla av att inta ha funnits kryper sig på och ju mer jag hör ju mer ville jag fylla munnen med något. 

Går upp. Kokar vatten. Tänder inte. Vill vara kvar i mörkret. I ljuset från lampan på parkeringen utanför. Brygger te. Torkade av spisen utan att kunna se hur det blev. Tar fram en liten påse godis som jag känner efter med handen i skafferiet för att hitta . Sätter mig i soffan i vardagsrummet. Ser inredningsvideor på youtube. Nicky Haslam som visar sin jaktstuga. Han berättar om de som besökt den, Sir John Gigelund, Joan Fontaine, Joan Collins och sen  håller han upp en kollage av bilder av honom och Paris Hilton som hon skickat till honom.

Nicky har en grå hoodie på sig, vita jeans, vit hår i en medvetet tilltufsad frisyr. Hans ben har kroknat, hans knä möts när han går. Hans nacke har sjunkit ihop. Han låter händerna mötas vid ryggslutet när han med små steg hasar sig fram i det gröna gräset. Han har blivit en gammal man och bilder av ett liv då kroppen var stark syns skymta stående på bord.

Minns att jag läst om honom i Vanity Fair en gång, att han bott på en ranch i Arizona, klätt sig som en cowboy och hur skallerormarna, eller var det coytees, tog hans pekingeser. 

En ljusning på himlen anas nu. En lampa är tänd i huset mittemot, jag ser en skymt av någon som satt sig vid sitt köksbord. Jag ska göra en till kopp te.

Jussi.

 En sån förnöjsam liten katt.

Sommar.

 Det är tydligen ännu sommar. Så som meteorologer räknar. Fem dygn på raken under tio plusgrader i medeltemperatur  och det är höst och det har ännu inte skett. Trots regnet och fukten och de grå himlarna har det varit milt. 

Idag sken solen igen och på Instagram uttrycktes ett hopp om att den skulle stanna.

 Igår hade jag huvudvärk igen. Vaknade och kände en stank. Som att jag låg otvättad i otvättade lakan med mitt otvättade hår. En evig instängdhet som brustit och sipprat ut. Tror det kom ur min mun, flödade ur min mun. För sängen och jag var rena. Reste mig, vinglade till kranen, lapade vatten.

Drack mitt kaffe, åt de skånska pepparkakorna med blåmögelost på. Drack ett glas äppeljuice. Åt en banan och en satsumas. Chattade med en vän men fick svårt att formulera mig. Tappade upp ett bad och kröp i. Hoppades att det skulle råda bot mot sprängningarna i skallen. Låg i badet, blev varm och mjuk. Kände hur min läpp sprack lite, hur en droppe blod sipprade fram och nuddade min tunga. En liten svag ström av blod från min läpp fortsatte rinna under hela dagen. 

Efter badet somnade jag i soffan. Det gjorde mig lycklig att ha en soffa att somna i. 

Vet inte varför jag var i så dålig form. Varför jag stank så olidligt? Dricker knappt alkohol och hade inte gjort det kvällen innan. Hade burit en kaktus och en kruka från Ica. Kanske tål inte min axlar mer än så, kanske leder det till att de spänner sig. Min egna stank har jag inga teorier om.

Soffan.

 Soffan kom torsdag morgon och just när den var monterad bröt solen fram för att snabbt försvinna och himlen åter bli mörk av regn. Två veckors regn. Inte konstant, men nästan.  Ett dis av fukt i luften. Dropparna som smattrar mot byggställningarna som täcker huset. 

Fast idag är himlen klar. Halvligger i soffan, ser ut genom fönstren. Grenarna är kala, några få löv kvar. 

Sängen kom förra fredagen. Sängen var aldrig en målbild. Men jag blev så glad att inte behöva ligga på golvet längre och kroppen pirrade vid tanken på sängen när jag var ifrån den. 

Soffan var en målbild, att den skulle vara stor och låta min kropp vila på mjuka kuddar. Nu beställde jag inte en soffa med stora mjuka kuddar, men nog lång för mig att ligga raklång i. I torsdags mellan klockan 08-12 skulle den leveras och jag gick av och an, nervös och ivrig. Den kom. Solen bröt fram. Skulle sedan somna pga efter arbetsnatt men sprang upp och tittade att den var där, inte bara en fantasi, en dagdröm som verkade verklig. 

Igår fredag låg jag i den, åt godis, drack te, såg sista avsnittet av Ratched, såg klart Landstormens lilla lotta. Regnet slog hårt utanför och jag tog upp en pläd mamma eller mor vävt. 

 Så är detta mitt hem nu. Idag klockan 12 slutade lägenheten på Rågången ha med mig att göra. Var där och lämnade nyckeln igår kväll. Kollade till den tomma lilla lyan. Där var den. Det ekade. Det luktade rengöringsmedel. Det var så vant. Lukten i trapphuset. Ljuden som når in. Såg på utsikten en stund. Stod vid fönstret och stirrade ut. Sen gick jag. 

Jag vandrade från lägenheten, ner mot Ica, en väg jag gått så många gånger, fram och tillbaka, i 12 år. Nu gick jag där för sista gången och skulle efter jag köpt godis på Ica inte gå tillbaka. 

idag tog jag en promenad. Upp till Nydala. Strosade runt. Såg på vattnet som blivit klart av kylan. Alla gula löv som omgav mig. Såg hur dimman välde ut mellan träden och rann över badplatsen. Blev borta lite över en timme. Gick hemåt. Blodet börjar pumpa. En iver tilltog. Klev in i min port, kollade postfacket. Vandrade gången till mitt trapphus. Lukten av trapphuset, om det är parfym, något rengöringsmedel, vet ej, men blommigt sött luktar det alltid. Klev upp för trappen och in till mig. Att jag får bo här, i detta kvarter, i denna lägenhet, vågar inte tro på det än. 

En stund sömnlöst.

 Somnade tidigt och vaknade därför kl 02:00. Iaf kollade jag på klockan då. Började sakna Miss Jones. Klockan 02:45 började jag scrolla snabbt bakåt i telefonens bilder och ödet fann det så att jag hamnade på den sista bilden jag tog av Miss Jones. Efter det gick jag bakåt sakta, bild för bild, stannade på de med Miss Jones. Såg hoppfullheten i bilderna, de lyckade närmandena av Montzi på Miss Jones. Då de fredligt funnits i varandras närhet. Sen såg jag detaljerna, de torkade blodfläckarna på mina byxor, på lakanet, efter miss Jones blödande tumör. Detaljer av att Miss Jones tid var utmätt. Vad jag inte ville att det skulle ha varit så.

Min målbild.

När jag började leta efter en ny lägenhet såg jag framför mig hur jag skulle dricka kaffe i ett kök vid ett köksbord. Hur jag skulle se solen stråla utanför. Stråla över gröna löv, gula löv, snötäckta grenar. Den blå himlen ovanför. 

Nu sitter jag här. Med min kopp kaffe i mitt kök och utanför skiner solen och nuddar små träd som just börjat släppa sin gröna färg och få en ton av dovt gult. En husfasad täckt av byggställningar i skugga med ett tegeltak som nås av solen. Ovanför makar en liten tunn tuss till moln sig sakta över en blå himmel.

Igår morse vs idag morse.

 

vs.