Har grannet träluckor på skåpen i köket? Det är tvärs över, det är nu tänt efter att ha varit släckt en längre tid. Innan jul såg jag målare i den lägenheten. Men träluckor? Fanns det som alternativ. Det vill jag med ha! Lackat trä. Så fint. Dagdrömmer också om att byta ut mina gula stolar till vackra i varmt lackat trä, likt honungsdoppade, likt gräddkola. Men det får inte bli av, jag måste hålla igen, måste landa i att vara nöjd och prioritera en kamera och en bäddmadrass.
Det är sol idag och -16 grader. I veckan har storheter dött, Lars Norén, Cloris Leachman, Cicely Tyson, Annette Kullenberg. Har inget klokt att skriva om det.
I natt ska jag jobba första natten av fyra. Idag ska jag laga mat inför de fyra nätterna. Äter rejält när jag kommer hem och dessa fyra mornar som stundar kommer det bli köttbullar, potatismos, frysta morötter och stuvad spenat. Under nätterna äter jag rivet äpple med havregryn, yoghurt, honung och kardemumma x 2, innan kl 00:00 och efter kl 04:00. När jag vaknat efter dagssömnen dricker jag kaffe och juice, äter hembakt knäckebröd med smör, samt ett äpple och en blodapelsin.
Var seg idag. Dagen kom aldrig igång. Gjorde saker i väntan på att göra något annat. Dagens stora projekt var att gå till Coop och handla och sedan baka knäckebröd. Väntade på ork eller inspiration till att orka masa mig iväg. Såg klipp på youtube, Carla Bruni som pratade om sina iconic looks, Lea Seydoux och Lou Dillon som pratade om ikoniska bilder, skådisar, låtar, artister, Vogue-omslag. Såg mer, såg trötta SNL-sketcher. En intervju på 30 minuter med Nicole Kidman. Och för varje klipp satt jag rastlöst och väntade på att det skulle ta slut så jag skulle kunna ta i tu med min dag som blev min eftermiddag som blev min kväll.
Vet inte vad klockan var när jag kom mig iväg till Coop. Mörkt var det. Men jag hade helt tappat tid och rum och försökt mig på en tupplur. En omotiverad tupplur. Den kom ej ur trötthet. Den kom sig av . . har inget svar.
Så för en stund lämnade jag min tvåa som jag pyntat med möbler och prylar, sånt jag tycker är fint. Med krukväxter som kämpar för sina liv under detta mörka halvår. Jag tog min förtitvååriga kropp och gick iväg. Hemma låg katterna kvar i soffan, i värmen från min kropp som just legat där. Jag tänkte på katterna, på siamesen Tyra som dog förra året, på Jussi som inte är kry. På fina fluffiga Montzi. Jag tänkte på arbetsnätterna som stundar från och med imorgon. Jag börjar tänka att jag nog är den lilla människan som lever sitt lilla liv. Här på sidan om. Ingen dramatik. En sån vissa stora konstnärer säger att de vill nå med sin konst, sina filmer, sin musik. En sån stor konstnär jag har haft ambitionen att va. Men nu är jag en liten människa inne på Coop som lägger punschrullar i sin korg för att unna sig, trösta sig, dämpa sin oro med senare på kvällen, ha nåt att se fram mot.
Hemma igen lagar jag mat, lyssnar på poddar, lägger ut den starkt lysande månen på stories på Instagram, äter några Punschrullar innan jag äter min mat, hungern har gjort sötsuget till en kraft jag inte försöker rå på. När jag ätit bakar jag brödet. Många plåtar med tunna små kakor blir det. Måste köpa en kruskavel. Nästa sista plåten är i ugnen nu.
Och en dag kanske en stor konstnär berättar om ett liv likt mitt. En stor aktris spelar en roll likt mig. Eller ännu värre, en stor aktör i drag. De gör det alldeles underbart bra och prisas. I en stund dyker de ner, hittar nycklarna, hittar berättelsen. Regissören och manusförfattaren ser vikten, ser det lilla livet som ska lyftas och den stora skådespelerskan finner en ömhet och en slags förståelse för sin roll, trots hennes apatiska brister. Sen kommer applåderna och kanske priserna och för det känner jag ett lågintensivt ständigt närvarande avundsjukt agg när jag knatar vidare i min lilla apatiska vardag dag ut och dag in vecka för vecka månad efter månad år efter år decennium efter decennium i sekel efter sekel, eller ja, kommer väl inte bli flera hundra år.
För ett år sen idag fick Tyra somna in. Då hade snön nyss kommit, allt var inbäddat i fluffig vit snö under en lugn grå himmel. Drömde för nån natt sen att jag skaffat siames igen.
Jussi lägger sig på mitt bröst när jag ser Sophia Loren på tv, iaf just denna gång, hon lägger sig även på mitt bröst när jag nyss vaknat eller ser annat än Sophia Loren. Men just denna kväll såg jag Sophia Loren, mest var det om en italienskamerikansk kvinna, nåt år yngre än Loren, men som älskade och kände en samhörighet med Sophia.
Jussi sträcker ut sina tassar på varsin sida om min hals. De är mjuka och varma. Hon har sitt runda ansikte så nära mitt. Sen lägger hon sig på sidan, sträcker sig, lägger en tass för min mun. Hon spinner. Ibland kvittrar hon till, som en duva, för det är så hon låter. En liten drill istället för att jama. Hon är ännu inte bra, men urinvägsinfektion är just nu över. Dock kvarstår problem som tiden får utvisa vad som kommer behöva göras åt.
Har fått en oro inför sommaren. En sommar i stan. Igen. Och hur blir den i denna lägenhet. Har fyllt mitt vardagsrum, har bonat. Byggt mitt bo, fullt av grejer, möbler, tavlor, som gjort för att kura ihop i när vinden, regnet, mörkret, snön, kylan råder. Hur blir det en het sommardag? Hur blir det under sommarnätter som aldrig blir mörka? Ska en ha möblerat på ett annat sätt för de soldränkta dagarna? Ska det vara luftigt och kalt då?
Har inte bott här på sommaren än, den som kommer blir min första.
I min förra lägenhet var gardinerna alltid fördragna. Den lägenheten var så liten, stod på marken, nära trottoaren, så förbipasserande kunde se in. Rakt in till dess djupaste grunda inre. De gardiner jag aldrig drog isär var ljusa och blommiga. De passade liksom att vara instängd bakom dem när sommaren gassade på därutanför.
Hur blir det med de stora fönstren här? De som når upp till taket, som gör trädet utanför vardagsrummet till en del av mitt hem. Kommer sommaren bli olidligt påtaglig med sin prunkande prakt? Ja, den som lever får se.
Gunnel Lindblom dog och jag såg tre av filmerna hon regisserat. Paradistorg, Sally och friheten, Sommarkvällar på jorden. Det var mycket grönt i dem. Starkt grönt. Frodigt grönt. Gröna väggar, grön natur, gröna skåpluckor. Sen alla känslor. De bara exploderade, föll skrikande till golvet, till marken, de skrek från hjärtat helt plötsligt. Svarar först lugnt i telefonen, ett hej, sen skriker de: JAG HAR JU BETT DIG ATT INTE RINGA, DU FÅR INTE RINGA MIG DET HAR JAG JU SAGT!!!!. Annars var de allvarstyngda och stilla staplande eller ivrigt fnittrande. Ofta kändes det koreograferat, in i minsta rörelse. Att här ska du stanna, snurra så och säga den repliken för att här stå stilla, räkna till fem, sen gå fram och sätta dig ned. Samt ständigt skåda ut i tomma intet.
Men jag ville tycka om dessa filmer. För jag gillar ju Gunnel. Jag gillade väl idéer i filmerna. Eller teman. Kvinnor som beter sig på alla möjliga vis. Jag gillade den stora röda soffan som Nora har i Sally och friheten. Det var allt en bra ljuvlig soffa. Stor som attan, tvåhörnssoffa. Säkert någon lyxig 70-tals design och säkert italiensk. Gillade att Sally och Simon åt massa räkor och drack öl. Att det var unna sig maten förr, för det minns jag. Hur mamma och hennes vänner köpte räkor och vitt vin och sen åts det. Jag älskar räkor.
Och Gunnel har något extra, men hon är bara med i Sally och friheten.
Färgade håret åter rött och har fått sova i några nätter. Vaknar och det är ljust ute. Det är så ljuvligt. Så efterlängtat. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ske igen. Jo, såklart på sommaren då det är ljust dygnet runt, men då, då är det ett annat ljus. Ett ödsligt nattljus. Mjölkigt grumligt skugglöst. Iofs är denna dag skugglös. Trodde det var sol när jag vaknade, men ja, det var det inte. Utan över oss är en vitgrå himmel och sen detta flödande snötäcke som utan solen tappat sin lyster. Skator som landar på taket mittemot, skator som jagar varandra. Inga ljud som når in, bara ett surr av ventilation och från kyl och frys.
Det är en snöstorm igen och varningar på mobilen. Känner hur vinden tar i, liksom får huset i en liten lätt gungning. Ser snön yra runt där utanför, hur bilar åter täcks, hur snön bildar drivor, hur grenarna på träden åter blir kala när viden tar snön med sig. Några ungdomar lekar i snön utanför mitt fönster. De står midjedjupt och slänger sig bak. De skrattar och det är fint att se. Igår var det också snöstorm och min syster kom förbi med medicin, då jag fått frossa av vaccinet, och inga bussar gick då på grund av ovädret. Sen var det lugnt idag, fram till nu ikväll. Iofs ett ständigt snöfall, men litet och lätt med sakta nersinglande flingor. Inte som nu, hårda av farten.
Det är då allt bra vackert med snöstorm. Men bilderna fångar inte snön som yr runt. Som rusar rasande fram i formationer, som drar upp likt vågor som bryts, som snirklar och gör en snurr, som kommer i stora sjok, som kommer små och slingriga, som stannar och blir till stilla moln innan farten tar i igen.
Handlade mat idag. Antagligen på grund av midjekrisen och den förlorade lystern och strålglansen köpte jag zucchini och rödbetor, fetaost och halloumi och en veganglass. Veganglass känns nyttigare, iaf som lite snällare, kanske mest för miljön. Sen blev det de vanliga blodapelsinerna, citronerna, limen och de frysta morötterna och de frysta färska kryddorna. Men ingen kyckling. Ingen styckad och rimmad del av en gris. Ingen ko eller kalv som blivit mald i småbitar. Inge underbara salta krispiga chips. Ingen påse godis, dock blev det ju den där burken med vegansk glass . . . Tänker att min mat nu ska vara härliga grönskar och härliga ostar och så ska allt vara enkelt och rent och så härligt. SÅ blir jag härlig. Så jädra härlig. SÅ strålar jag snart åter. Det är planen. Vara härlig i mitt härliga hem och laga en massa härlig mat och sen stråla och åter tjusa och lägga världen för mina fötter, eller nåt . .
Under 2018 och 2019 fick jag höra att jag strålade. När jag ser bilder från då ser jag det. En lyster i huden, en lyster i ögonen. Mitt sista år av ungdom. Allt bara tog slut. Nu är jag denna stinkande degiga massa. Oformligt smal, bullig på oväntade ställen och en hals som sjunkit ner i kroppen och blivit kort och bred samt placerat huvudet framför axlar och bröstkorg. Som en gnu, en döende gammal gnu, så ser jag ut. Och stanken. Den sipprar ohjälpligt ur mig, för mun och röv och alla dessa porer. Läcker stank som ett såll. Håret luktar som en gammals hygien efter en halv dag. Alla skarpa linjer, alltså de vackra skarpa linjerna, som kindbenen som haklinjen, de är nu diffusa. Min smala midja, min platta smala midja, den är inte en del av mig längre, den drog, den kommer aldrig komma tillbaka. Nästan smal nyvaknad efter lång sömn, innan mat och gas. Innan livet tar vid. Sen en ständig svullnad och källa till delar av den stank jag sprider.
Mörka ringar under ögonen som tar en påsform, säckar ihop, deras bågar som drar ner mitt ansikte, som i leenden blir tredimensionella.
Trött. Alltid trött. Trött under hela tiotalet och så less på att vara trött. Tio år av olika graders trötthet gör ingen glad.
Skulle bota min åldersnoja, såg klipp med Marie Louise Ekman. Hon strålar. När hon presenterade Carl Johan De Geers utställning på bildmuseet lyste de två. Hon liksom skuttade upp på scenen. Detta såg jag när jag var där, det utspelade sig framför mina ögon. Så ser hon även ut i klippen. Skarp och rolig. Trots sorg över Gösta som är död.
Och där sitter jag och osar stank med min hopsjunkna degkropp. Med de matta och ändå glansiga livlösa ögon jag har. De jämngrå ögonen. Min ruttna fläskkropp, likt tunn bacon som säljs billigt, täckt av blek svampig hud. Så sitter jag och ser levande Marie Louise Ekman och jag känner mig ännu mer gammal och passé.
Varför orkade jag inte välja lusten och leken. Varför vågade jag inte ge mig hän.
Varför valde jag duktig och slitsam. Nytta framför nöje. En plikt och att härda ut.
Jag tror iaf att jag ska bli rödhårig igen.
Ännu så glad över att bo här. Känns för bra för att vara sant, att det kanske snart tas ifrån mig. Eller att något annat företag köper husen och blåser ut allt det vackra och gör en lyxrenovering som betyder död åt det jag älskar med lägenheten. Min lägenhet är en tvåa på 58m2 och det är ingen otrolig yta för en 42åring. De flesta av mina vänner bor större, även bland de yngre. Det är en hyresrätt i ett kanske ospännande hus från 1965.
Hade foundation igår. Det blev för mycket, så jag smetade och smetade och smetade och jämnade ut allt som tuben råkat släppa iväg. Mitt ansikte, mina läppar, allt blev jämngulvitt och sen var det som att sminket blev en tydlig mask. Läppfärgen sjönk inte in i huden, inte rouget heller. Det besvärade mig. Kände mig målad. I farmors persianpäls som hennes mamma sytt åt henne, gick jag på kalas ute i snön. En skål och hurrarop för Ingunn som fyllde 65. Vi samlades utanför hennes hus och så tog vi i och ropade HURRA HURRA HURRA HURRA och vi fyllde våra medtagna muggar med Gluhwein och Ingunn hörde från där inne och stack ut sitt huvud och drog sedan på sig en jacka och vi minglade runt, tog biscottis med klämma ur en burk och allt var fint och ljuvt och snövallarna reste sig upp höga runt oss. Och jag stod där med mitt dockmålade ansikte och var torr och tråkig.
Är liksom nyförälskad i Coop. Det kändes som en nystart, fast först i efterhand. Inte längre ser de trötta och livsleda ut, de bakom kassan. Kanske var den gröna färgen mig ovan och nu har jag inte bara vant mig, utan tagit den till mitt hjärta.
Har skaffat appen. Men förstår ännu inte Coops poängsystem, frågar vänner, för vi är visst fler som handlar på Coop. Men inte heller de förstår. Anna har nu 32 000 poäng och hon lyckas aldrig använda dem.
Jag undrar vilka vi är, vi som väljer Coop. Ica dominerar. Ica lyser liksom som den största stjärnan på mataffärshimlen och Coop känns som månens baksida, kall och öde, i jämförelse. Så varför väljer vi Coop? Varför dras vi till den affären? Jag gjorde det var praktiska skäl, det folktomma, den brist på trängsel som pandemin gjorde så eftersträvansvärt. Men jag är inte ensam på Coop, vi är fler och på Stora Coop var det nästan trängsel en dag.
Himlen ljusnade. Nyss så mörk och svart och så höjde jag blicken en stund senare och nu ligger den där i sin blånad.
Drömmer vardagligt nu förtiden. En situation som inte är märkvärdig. Som ett tillstånd. En stilla stund. Någon bekant är närvarande, miljön är trygg. Dagsljus. Behagligt och lugnt. Men min puls ökar, ett hot finns som jag inte ser, inte upplever och jag vaknar vettskrämd.
Snön som fallit och jag gick på stigar. Sjönk ner till låret sista biten fram till mitt hus. Inte hela vägen, men en bit där stigen blåst över och jag inte förstått hur djupt mitt steg skulle landa.
Morgonen är mörk. Klockan är nu 07:36 och himlen är svart. Även i fönstren mittemot är det släckt, en ljusslinga på en balkong, en julstjärna i ett fönster. En bil vars röda lyktor sken upp garaget så bilen tycktes komma ur en lucka till den brinnande underjorden.
Jussi ska till veterinären idag. Idag känns det lite tungt. Rädd att behöva åka därifrån utan henne. Att antibiotikan inte hjälper. Den hjälper ju inte. Varför hjälper den inte? Åh, lilla katt.
Måndag den 4/1 när jag åt min mycket sena frukost skramlade det till, lät som en smäll, den smäll glas gör när den går i kras över ett hårt golv. Jag såg liksom upp mitt mitt tak, tänkte att nu hände något hos grannen. Kanske en ruta sprack i tusentals bitar. Kanske en låda glas gick i golvet och bitarna som spred sig ut.
När jag ätit min frukost såg jag hur en bit i parketten lättat, lossnat från sin plats.
Lämnade mitt hem och spanade upp mot grannen för att se om spår av kraset kunde anas. Allt såg ut som vanligt.
När kvällen kom fick jag ett sms av en vän söder ut. Hon frågade om jag känt jordskalvet och jag svarade nej. Sen föll poletten ned.
Idag ska hatthyllan äntligen komma upp. Nu när det gått några månader så känns det som att jag kunnat göra det själv, trodde liksom att nån bara skulle svänga förbi och sätta upp den.
Fick just ett sms som löd: Godmorgon, Grabbarna blir lite sen pga all snö men vi ska göra ett försök att ta oss fram. (tumme-upp emoji).
De ska göra ett försök att ta sig fram. Kanske blir de mer än lite sen. Kanske kommer de inte alls om försöket misslyckas.
igår föll snön och en skulle inte gå ut om det gick att undvika. Såg från mitt fönster snön vina. Såg bilar bli insnöade, skottas loss av tålmodiga samlade personer. De bilar som stod mot mitt hus klarade sig, men de bilar de stod mittemot drabbades av snön. Det skiljer dem bara några decimeter åt, men skillnaden var stor, kanske en 50 cm snöns skillnad. Kanske 1 meter där vinden tog i. När kvällen blev sen smet jag ut. En plogbil drog fram, plöjde undan snön för andra gången på gården. Jag smet ut bakom den, gick i dess nyupplogade spår en liten runda.
Grabbarna var just förbi. En kan va en gotlänning. De ska återkomma för de behövde köpa grejer. De lister som ska sättas dit. För det är inte bara hatthyllan som ska på plats.
Gick hem efter en lugn arbetsnatt, nyårsnatten. Vi satt med andan i halsen då en nyanländ boende hade rapporterats som sömnlös på nätterna och våldsam. Hen sov hela natten, men hens varje suck, varje hostning, rörelse, fick oss på helspänn.
Jag jobbade med Jonas och det kändes fint. Vi pratade och såg alla 8 avsnitt av Rosens namn. Han hade köpt päroncider till tolvslaget och hade godis som han hällde i skålar. Vi såg fyrverkerierna genom dimman.
Morgonen kom och jag gick hem. Det var öde ute och bussarna gick tomma. Jag blir rörd över nyår. Det känns högtidligt och dramatiskt. Även när jag jobbar. Det är få mornar så är så öde som nyårsdagens morgon. Och möter jag någon har det varit vingliga personer på väg hem från en fest. Men inte denna nyårsdags morgon.
2020 var snällt mot mig, jag har klarat mig fint. Inga anhöriga som drabbats av ohälsa eller förlorade jobb. Mitt jobb har varit givande och de två nya arbetsplatserna har väckt lusten i mig. Denna lägenhet är som en gåva som ännu ger. Min största sorg var att Tyra och Miss Jones dog, saknaden finns ännu. Men så är livet. Så är det att ha husdjur.
Snön föll inte i fem dagar till. Kanske en dag till. Sen höll det sig kring nollgradigt och idag kom kylan. Minus 10 grader. Jag gick ut när solen sänkte sig, himlen brann bakom mig och framför mig blev den allt djupare blå. Småfåglar kvittrade och mina steg knastrade. Jag kände mig mycket glad.
Nu har det blivit mörk och när jag står vid fönstret ser jag snön gnistra på de parkerade bilarna i gatlysenas sken och värmen från elementet når mina ben.
Jussi äter ännu antibiotika och den gör henne nästan symtomfri, men vissa dagar blir hennes urinvägsinfektion åter märkbar och jag blir, inte förtvivlad, men håglös, uppgiven.
Köper tavlor och mina väggar täcks. Jag tänker att nu är de fulla men så ser jag något, en fantasi om nödvändigheten med en vacker tavla just där och så bjuder jag och lägger höga bud och vinner därför. Är en mästare på att betala överpris för gamla oljemålningar.
Så är mina dagar.
