Länkar till mina filmer.

@janabringlove

Sunny Girl

Nätter och dagar i juli

The Lonely Cougar And The Heartbroken stud

Samt att de två Victor regisserat och klippt, Ta av mig och Jag vill nå dig, finns på Drakenfilm.

Dit vintersolen når.

 Dagdrömmer om en nybyggd mindre lägenhet högt upp i ett hus. Så högt upp att vintersolen når in. En lägenhet för unga, en första lägenhet med ful öppen planlösning, en för de med kapital och framtid, ett första steg på bostadsmarknaden. 

Har ju min drömlägenhet, den jag bor i nu, kök och hall och vardagsrum och klädkammare och sovrum och badrum. En balkong. Stora fönster. Allt jag önskar. Alla saker jag har som jag nästan älskar, känner ett starkt band till, som kanske rotar mig, ger mig bas. Visst, den nås ej av solen mellan november och februari, jo, ibland, genom att reflekteras mot huset mittemot och in i min en kort minut under midvinterns gryningar.

Men jag dagdrömmer om att vara nån annan, nån som inte fyller 45 och aldrig kommer ha råd att köpa ett eget boende, utan vara den som har råd och kommer fortsätta ha råd att hugga för sig, tjäna pengar, prestera och utvecklas och som inte blir fäst vid saker, utan möblerar sparsamt och rotlöst, som bara ser ett hem som en hållplats på vägen. Som sitter där uppe i solskenet i en äggulegul soffa bland krukväxter och kala väggar  en stund och sen iväg på nya äventyr.

Magen.

 Såg inte Paddington 2. Såg en fransk film med Sophie Marceau som har en pappa som vill få dödshjälp. Hanna Schygulla hade också en roll. 

Igår vaknade jag ledsen, magen sjöng sin sorg ut i hela kroppen. Pluggade med Jonna. Samt att läkaren lämnade rapport via telefon om mitt senaste provsvar och nytt prov ska tas. Såklart blev jag helt sjuk framåt kvällen. Magen svällde och gjorde ont och jag förstod att jag var döende. Tog djupa andetag, stoppade undergångstankarna med att se reactionvideos av folk som såg Finlands bidrag i ESC. Cha Cha Cha. Jag grät när såg såg att de blev så där överspelat till sig, så där som en måste bli när en filmar sin reaktion. Igår kväll tyckte jag att Cha Cha Cha var det största som hänt på länge. Jag tänkte att låten och framförandet var ett konstverk. 

Idag gjorde jag prov i Gerontologi och Geriatrik. Idag förbereder jag mig för en dödsdom och lyfter på locket till hoppet. Jag har gjort ärenden. Köpte kattsand, toapapper, rödbetor, potatis, sötpotatis, kyckling, olja, smör. Glömde köpa yoghurt. Ska sova en stund snart, så fort jag ätit något, för att i natt jobbar jag extra. Det blir bra, bra att skingra tankarna, göra något konkret och få extra pengar.

ps. har inte fått en dödsdom av någon läkare, det är bara en känsla inför fortsatt utredning.

En soffa till en familj.

 Igår var jag pigg. Gjorde ärenden, lagade storkok, bar upp balkongmöblerna, dammsög. Kände mig normal. Som att jag skulle orka ett normalt liv. Började drömma om en familj, för det kändes som jag skulle ha energi till det. Började drömma om en stor gul soffa jag och min ihop fantiserade lilla familj skulle hänga i. Jag planerade ommöblering av just denna lägenhet, att här skulle en familj kunna bo, kanske skulle tom mina ihop fantiserade ungar gilla att bo trångt, iaf till att de blir tonåringar. Och där skulle jag stå med långt grått hår och skrattrynkor och laga mat och baka bröd och ha tålamod och värme.

I natt stördes sömnen av Majsan som var vild och välte ut krukor och slog på grejer och levde allmän rövare och under dagen var skallen min en ömmande seg gegga. Den trötta kroppen var tillbaka. Så snabbt. En dålig natt så ligger jag platt. Tröttheten la sig som blå sorg i magen, sorg som letar sig upp i halsen och fyller bröstet vid vissa andetag. 

Annars idag så pluggade jag med Jonna, sen impregnerade jag mina ljusa möbler som står och torkar och därför har jag under kvällen hängt i min säng. Åt fil och müsli och bröd med ost till middag. Ska göra té nu, ska se Paddington 2. Eller jag vet inte, det är ju en familjefilm, alltså en barnfilm. Hugh Grant är med, han gillar jag nu på hans äldre dar.

De tre katterna.

 Jag har inte ekonomi för tre katter. Inte när de blir sjuka. Inte två på samma gång. 

Majsan har ett öga som strular, som behöver opereras eller tas bort. Enögda katter har det bra sa veterinären. Alternativet är att åka till Sundsvall och låta en ögonexpert se om operation är möjlig. Om det är värt det. För ögat kan ändå komma att behövas opereras bort. 

Montzi slutade äta och Jonna körde mig till en akuttid hos veterinär i Vännäs. Hennes barn somnade i baksätet. Montzi har inflammation i tandköttet och smärta därför. Inget gjordes på plats, jag skulle kontakta veterinär med kunnande om tänder dagen efter, vilket jag gjorde och hon har tid 30/5 kl 08:30 på morgonen. Mysan kom och hämtade mig och Montzi. Hardy, hennes son, sov i baksätet. Han hade velat följa med för att träffa mig och inte stanna hemma och se film med sin storebror. Han sov hela vägen. Han träffade varken mig eller såg film den kvällen. 

Solen sken in genom dammiga fönster i väntrummet. Det var bara jag där, nån kom ut och med en hund på bår, nån hämtade sprutor, en annan städade en toalett. Men de var bara där korta stunder. Annars bara jag, solskenet och en kyl som en kunde köpa måltider och gobitar ur via swish. Och Montzi i väskan.

Montzi åt kokt kyckling när vi kom hem. Hon äter lite nu, men hon äter. Jag kokar kycklingvingar åt henne som jag sen rensar benen ur och låter svalna i sitt avkok så det blir gelé.

Jag har försäkringar på mina katter. Självrisken är 2500 kr. Men om ögon- och tandvård ingår vet jag inte. Det kan vara så att det inte gör det och de ca 10 000 det skulle kosta att ta bort ett öga kan jag nog skrapa ihop. Men inte om jag också ska betala ca 7000 för en tandoperation. 

Så här sitter jag för att samla ork att ringa Agria och höra vad som gäller.  Redo att rasa som ett okunnigt korthus.

Vårkvällen.

 Efter nattarnas teammöte gick jag och handlade på Kvantum. Det skymde och gatlysena hade tänts när jag kom ut från affären. Himlen var ljusblå med stjärnor på. Jag fick en längtan efter att ta bussen hem. Att åka buss en sen kväll med en vacker vårhimmel utanför. Sitta inne i det gula skenet, kanske är bussen nästan tom, kanske halvfull. Skumpa ner för backen och se ut genom fönstret på vårljuset och av gatlysen upplysta cykelvägar och bortanför i kontrast mot himmeln en svart taggig rand av skog och hustak. Kanske skulle jag ringa upp min kusin och kanske skulle vi prata så jag glömde min hållplats och fått gå tillbaka upp genom östra station. Men enligt appen hade bussen just gått och nästa skulle gå om 25 min. Om 25 min skulle jag nästan vara hemma om jag promenerade. Så jag knatade hem. 

Väl hemma messade jag kusinen om jag kan ringa upp, men hon hade däckat framför en film och vi bestämde att höras imorgon. Äter smörgåsar, dricker té och ser ett program om rika i Sverige på SVTplay. Sitter vid mitt köksbord, taklampan tänd och speglas i fönstret som blivit svart av natten utanför. Nån säger att ett visst mått av ojämlikhet gagnar ett samhälle, nån med tysk brytning på sin engelska säger att det är bra om rika har det bra och att det är bättre nu när vi har flest rika per capita i världen än på 70-talet då de flydde landet för Danmark, Tyskland och Schweiz. Men ingen säger hur vi ska få folk att vilja arbeta inom vården, för vem vill göra det när stor rikedom är målet med arbetet? 

Valborgshelgen.

 Trötthet kom över mig, leder och hud och hjärna kändes ömma och svullna. Kunde igår inte bestämma mig, vi skulle på bio, Signe och jag, vi skulle äta tidigare. Vi skulle se tre timmar långa Beau is afraid. Vi skulle äta Indiskt. Så tog det bara stopp, att duscha, att klä sig, att äta lunch, allt var som ett motstånd, som att det skulle göras i en vattenström. Ringde Signe, höll på att ställa in, men vi sköt på middagen 30 minuter. 

På Bussen ner på stan var unga män högröstade och redo för fest. Vi satt mitt i deras bröl. 

Vi åt på Taj Mahal, vi åt båda Paneer Hindustani. Vi köpte båda varsitt Nan och varsin cola zero. Vi åt inte upp våra Nan, de var kompakta och vaniljsmaken tog över. 

Beau is afraid var tre timmar av mörka roliga grymma scener, roades av varenda en, men tyckte ändå inte att de gjorde filmen bra.

Klockan 22 lämnade vi Folkets bio, himlen hade svaga ljusblå spår kvar av dagen. Vi gick längs kungsgatan och det dofta starkt av röka, nån ca 100 meter framför oss bolmade på en joint som aldrig tycktes ta slut och vi var förundrade över hur avslappnad han var kring det hela, men kanske hör det till effekten av drogen?

Idag vaknade jag inte heller till, samma ömma svullnad till kropp och själ. Skulle plugga, skulle göra klart uppgift sju och börja på uppgift åtta. Men såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av Veep. Handlade även inlagda gurkor, två burkar, åt halva av den ena burken när jag kom hem. Handlade även burktomater, tomatjuice, citroner och parmesan. Drack tre glas med tomatjuice, citron och tabasco. Kokade tomatsås som jag åt med pasta och parmesan kl 19. Magen arbetade så den blev hård som en sköld. Då var jag redo att plugga, gjorde klart uppgift sju. Lämnade in. Började inte på uppgift 8.

Diskade. 

Började se Before Sunrise. Bara sett ca 20 minuter hittills. Har sett den förr. Det högg till över tiden som gått. Filmen såg gammal ut. Jag vet hur gammal Eathan Hawk ser ut idag, fårad och vild. Då 1995 hade han babysläta kinder. Jag fyllde 17 året den hade premiär, min vän Eva älskade den, vi hyrde den nog, såg den i vårat lilla gäng av jag och Eva och Karin, Lotta, Kristina, Marja och Maria. Det högg också till över att inte vara ung längre. Deras möte där på tåget. De liknande möten jag själv haft. De unga männens blickar jag fått när jag var ung som dom, när dom tagit kontakt, på resa, i en skivbutik, på ett café, under ett arbeten vi gjort ihop, under kurser vi pluggat tillsammans. Nu händer inte sånt. Eller jo, men då är det nån gränslös person som blir påstridig. Det suger liksom till i magen över tiden som går, jag blir yr och knäsvag, hjärnan hänger inte med, den stannar kvar. 28 år fyller filmen i år. 45 fyller jag.