Brännbollsyran.

Jag skulle ha städat idag. Solen sken utanför och jag tänkte att jag städar istället för att går ut. Ofta orkar jag inte båda. Iaf skulle jag inte orka städa om jag först gick ut, men antagligen tvärtom, till och med skulle jag behöva gå ut om jag städat.

Men jag städade inte. Jag gjorde rent köksfläkten. Det tog längre tid än jag räknat med. Jag bytte till rena sängkläder i sängen. Försökte för tredje dagen boka en tvättid men systemet verkar inte funka och allt jag möts av är en röd text som ber mig försöka igen alt kontakta administratör. Kämpade ändå på i en timme med tvättiden, fast jag förstod att det var lönlöst. 

Ångesten kom igen. Den jag skrev om tidigare. Om när jag inte trodde mig få luft. Nog har jag anledningar att ha ångest och är det ångest vet jag varför, men jag har ändå trott mig må bra. Därför funderar jag även på om det är en fysisk åkomma, diabetes eller att blodtrycket rusat i höjden igen. Men ärligt så är det nog panikångest, kände så här för 25 år sen. Mina första år på gymnasiet kunde händerna svälla sig vita och oböjliga av ångesten. Synen fick blinda fläckar och balansen blev opålitlig. De fann då inget fysiskt fel och efter fyra år kom attackerna aldrig mer igen. Även här försvann minst en timme. Kanske två. Såg klipp med skådisar som pratar om sitt skådespeleri. Jane Fonda, Tiffany Haddish  och Natasha Lyonne. Det lugnade. Inte för att jag minns vad de sa, men de var färgglatt klädda i upplysta miljöer. 

Utanför lät brännbollsyran hela den soliga dagen. När kvällen kom, kom regnet. Ljudnivån från yran ökar och blandas med det forsande vattnet. Jag duschar och äter och försöker hålla tankar och andning i styr. Jag går sedan ner till Ica. kl är nog kring 20:00 nu. Det ser ut att skymma, men är antagligen regnmolnen som ligger tunga och blöta över mig. Det rör på sig ute, unga människor skyndar fram, musiken hörs, regnet hörs, ser en stor karusell resa sig mot den gråblå himlen. Den glittrar och byter färg och likt en pendel tippar ena änden mot marken och den andra änden reser sig mot skyn.  Jag skyndar min gata fram, vinden tar tag i jackan och sliter den bakåt, jag knäpper den och fingrarna blir stela av det kalla regnet. 

Inne på ICA är det fullt. De som inte ska in på yran har sökt skydd inne bland hyllorna, de är unga, så unga som jag var när vi hängde utanför yran under tidigt 90-tal. Då regnade det inte, vi såg alla som köade, vi  konstaterade att 23 åringar var för gamla för att följa modet. Vi satte oss sedan bakom själva området, vi hörde musiken ut. En man kom fram till oss, han hade runda glasögon och lockigt blont hår i en hästsvans. Han frågade om vi hade en kniv, en nyckel, något att skära med. Han hade ett band spänt runt sin överarm, ett band han nu ville skära av. Vi hade just sett honom använda en spruta i en ven under bandet på överarmen. Vi sa att vi inte hade något åt honom.  Han gick vidare.  Han såg sund ut. Vältränad. Kanske var han 23 år. Jag förstod inte då riktigt vad jag sett.

Jag följer min lista inne på Ica, handlar för arbetshelgen och morgondagens storkok. Betalar och fyller en kasse och min väska. Utanför ser jag mot området och karusellen. Vinden tar i, folk skyndar fram. Hemma dricker jag juice med is. Fyller på glaset med mer juice och mer is när isen smält. När jag druckit tre glas kokar jag en stor kopp te som jag bälgar i mig. Regnet forsar vidare utanför, slår mot plåt, musiken mullrar dovt genom väggarna. Jag ser ett klipp från inspelningen av Franco Zeffirellis Romeo and Juliet. Oliva Hussey dansar med några unga manliga motspelare till groovy musik. Hon är klädd i en stor ljusblå kaftan, killarna har smala jeans och tajta skjortor, en har solglasögon. I nästa klipp sitter Franco med sina unga skådespelare kring sig på en gräsmatta. Franco har en smutsrosa sidenkaftan. Allt andas en gången tid, en magisk lekfull tid. iaf för en sentimentaliker som jag. Musiken från konserten utanför mitt hus tar i, likt en explosion, en ljudvåg som rullar fram mot mig, väller genom min vägg, får fönstren att skälva, i dess eftermäle hörs en kör av röster, som änglasång, sen kommer mullret i mindre vågor, stadigt, pumpande. 

2019-05-12

Efter jobbet igår morse. När jag ätit min frukost. När jag skulle resa mig och gå för att borsta tänderna blev jag medveten om min andning. Luften for ur mig. Andades in och direkt ut. Luften stannade inte kvar. Satt kvar  i soffan flämtande. Som en hård ballong kändes mina lungor, en ballong som vägrade låta sig blåsas upp. La mig efter en stund ned, framstupa, med kinden tryckt mot det svala golvet. In med luften som genast for ut. Tänkte att nu dör jag. Ska jag ringa ambulans. Blev yr. Reste mig upp för att kissa och på toan insåg jag att jag lever än, jag har inte svimmat, hjärtat slår och tankarna funkar ändå. Min trötta kropp hade drabbats av ångest och med den insikten släppte ångesten och jag somnade gott.

Förmiddagen.

Hyllan för blommor och hyllan för böcker har ännu inte kommit upp. Har slutat försöka. Har hittat på att jag först ska få min cykel så jag kan cykla till min bror och hämta borren. Det är en ursäkt för att jag är lat. Eller rädd att även den borren ska gå bet på min hårda vägg och drömmarna om krukväxter ska gå om intet.

Det regnar idag. Tycker det är skönt. Dricker mitt kaffe och tar paus i serien Home fires för att bildgoogla Suzanne Brögger. Läste Jadekatten för en massa år sen, sen försökte jag läsa Creme Fraische  något år senare. Som jag upplevde boken då var att den handlade om en vacker ung kvinna med modet att bara ta för sig av allt som gavs till henne. Jag kände mig som dess motsats och lämnade efter att ha läst halva tillbaka den till biblioteket.

Vissa är vackra utan att det gör dem något gott. Andra kan göra guld av sin skönhet. Har vänner som är så strålande vackra, men de hukar sig i ångest och missar allt som världen tycks erbjuda dem. Kanske krävs det en stor styrka och massa mod och livslust att kunna dra nytta av sin skönhet.

Svullnad no2.

Mitt ansikte fortsatte vara svullet under natten. Knäppte pikén jag har på arbete upp till översta knappen. Ovanför kragen svällde hakan över, läpparna som smala fylliga korvar, näsan som nosen på en tapir, kinder likt ett köttigt böljande åkerlandskap, ögon som små glipor. Jag kände knappt igen mig när jag passerade speglar, vilket en gör i mitt arbete, varje toabesök för de boende, de som behöver hjälp, och min blick som letar upp mig i spegeln vi passerar. Alltid. Varje gång. Även i tvättstugans fönster mot de timmar natten fortfarande är mörk. Står och viker tvätten med mig själv i dubbla konturer mittemot. Öppnade fönstret i den tvättstuga där det löstagbara vredet fastnat. Ställde mig så jag såg ut i natten och fick den svala luften mot mig. Fri från spegelbilden och en paus från tork-skåp och tumlaren värmer. I den andra tvättstugan fick jag finna mig i värmen och spegelbilden som stirrade mot mig.

Svullnad.

När natten började la jag hårborttagningskräm mellan benen. En läkare sa att jag skulle göra så, för de slarvade när de opererade mig och håret växer på ett sätt som gör ont. Står på knä, med överkroppen lutad mot soffan medan krämen verkar. Huvudet liggande på en kudde. I koncentrerad väntan. Tar bort håret och krämen och sköljer. Smörjer in så ingen hud ska bli irriterad.

Jag ser en film. Ett gäng kvinnor råkar döda en manlig strippa och det ska vara roligt och vulgärt men jag ler knappt. Börjar bläddra i ett nummer av Vogue Paris. Ett nummer tillägnat Jane Birkin och hennes döttrar. Det är vita Converse på vart och vartannat uppslag. Det är en rymlig trenchcoat. Jag letar reda på en trenchcoat och vita Converse nätet, lägger i min digitala shoppingkorg, ska trycka beställ men ändrar mig och hjärtat slår snabbt. Ser en bild från tidigt 90-tal, Naomi och Kate som på långa ben tar sig ner för en trapp. I höga platåskor. Letar reda på liknade skor, de finns ej inne i min storlek. Klickar rutan att få veta när de kommer in.

Ser i en glipa i min improviserade mörkläggning. En grå strimma. Särar på gardinerna, ser ut mot en vit himmel och en grå värld. Lägger mig i sängen. klockan är någon gång mellan 3:30 och 4. Somnar.

Vaknar kl.13:25. Det igår släta ansiktet har sovit sig svullet. Ser ett mejl om att skorna med platå nu finns i min storlek, men utan natten känns de inte som samma måste. Gör min frukost. Diskar lite. Nu snart ska jag göra maten för de kommande arbetsnätterna. Pizza och melongazpacho för början av natten. Äpple rivet och blandat med havregryn och mjölk för morgonsidan.

Ledig.

Vintern kom tillbaka och gav sig av. Snö som föll och iskalla nätter. Idag var det behagligt och åter lyste björkarnas musöron i motljus.

Jag gick planlöst runt i stan. Ledig när andra arbetar, för fint klädd (i Jeansskjorta, vida jeans, militärväst, trenchcoat och läderskor) för att sitta hemma. Kom efter några hundra meter på att jag kunde gå till Bildmuseet. Köpte direkt jag kom innanför dörren en T-shirt med Carl Johan De Geers Skända Flaggan tryckt på sig. Sen såg jag konsthögskolans utställning. Upptäckte i ett hörn ett smickrande ljus och tog selfies där jag gav en seriös min och min hy tycks Baby-len. Skickade bilden till vänner och påtalande hur ung min hy var för dem. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Museet var att köpa Stig Björkmans bok om Antonioni. Gick mot centrum.

Gick långsamt. Formulerade för mig själv att detta är nog nyttigt. Jag som alltid går med syftet att träna, raskt i kläder jag kan svettas i, går nu lugnt utan mål. Inget annat mål än att bli sedd. Tar djupa andetag och formulerar att detta nog också är sunt, detta med djupa andetag. Tar ur hörlurarna med Victoria Silvstedt och E-type spelandes i, så jag ska höra fåglarna, vinden. Hör bilarna på Östra Strandgatan dra förbi. 

Inne i stan, när jag svänger upp i Rådhusparken kommer jag på att jag kan sätta mig på Tonka. Äta något, dricka cappuccino. Bläddra i Stig Björkman-boken om Antonioni och se om han skrivit något om Monica Vitti och Maria Schneider. Det är bara några gråhåriga damer på Tonka, jag tar ett bord närmast fönstret, med ryggen mot resten av stället. Utsikten är hus som tornar  i olika nivåer, hus så ingen himmel syns. Utsikten är också Vävens entre och Storgatan utanför. Ser folk komma och gå. Ser de jag känner igen, som hon den långa som bor i mitt kvarter. Hon som bott här länge. När jag första gången såg na var det ute på Mariedal. Det var en vinter och hon släntrade in, draperade sig över en bänk och tog selfies helt ogenerat. Jag och Mysan gick in på cafe Victoria, vi stod redo att beställa då hon svepte förbi oss, åter helt ogenerat, tog vår plats i kön och satt redan och fikade när vi beställde vårt. Någon vecka senare såg jag henne i mitt kvarter. Ser henne nu och då. Hon har också något självmedvetet över sig, som jag. Ofta ser jag henne ensam när jag själv är ensam. Idag var hon gråblonderad med bränna och sotade ögon. 

Bläddrar i boken. På första sidan står det om Vitti. Drar ut på stan när jag ätit klart, ska möta Anna-Karin kl 17. Träffar på en bekant och två vänner. Blir sen. Anna-Karin och jag strosar hem. Vi har bestämt att svänga av i en skog, men vi ser en man med två nakenhundar komma gående. Vi står och pratar så vi ska hinna se dem nära. Den stora ser ut att vara gjuten i järn, den lilla har en neongrön overall. Den stora luktar på min hand med sin svarta nos, ögonen lyser gula. Den lilla blir ivrigt spattig och vill till oss, men dess Husse drar i kopplet och de försvinner nerför backen. Inne i skogen träffar vi en fyrögd lappsk vallhund. Den är glad och vi sätter oss på huk, den turas om att bli klappad av oss och hundens matte pratar glatt och berättar att de fyrögda anses extra kloka.

När vi skilts från hunden har våra egna hunddrömmar fått fart. Vi skrattar så vi gråter om något skämt vi gör om min eventuella svarta mops. Sen handlar vi på Ica och skiljs åt.

Om nätterna no2.

I natt, just då jag konstaterat att natten var lugn och tiden stod still, kom oron. Hissen som åkte tom och släppte fram ljus när dörrarna öppnades. När jag gick på larm och tycktes se någon stå lutad över den boendes säng, någon som visade sig vara en golvlyft parkerad mot väggen i andra änden av rummet. Lukten av bränt, vilket är lukten som ryktas tillhöra andars närvaro. Iaf när inget värmeelement blivit överhettat, en platta glömts på, en dammig lampa som blivit het. I ögonvrån tycktes någon stå, hur jag än vände mig. Gryningen som stannat av utanför och jag som tände full belysning i köket och korridoren för att jaga bort kylan som spreds längs med ryggen.

Om nätterna.

Inte ens halva arbetsnatten har gått och redan har himlen börjat ljusna. Turkosa flammor i den mörka rymden. Natten är så stilla. Inte bara lugn, tiden står liksom still. Igår natt, på en annan avdelning, den jag brukar arbeta på, fanns en oro. Där finns boenden som skriker i sin drömmar. Denna natt var de tysta, sov lugnt och fint. Men jag hörde skrik. Inte deras skrik, inte gamla röster som luftade sin ångest. Utan barn. Från långt bort. Där och då, på avdelningen närmast marken, såg jag ingen gryning, såg bara mig själv speglas i fönstren mot natten utanför och hörde de unga röster som ropade fjärran ifrån.

Studio 54.

Nu har gryningen blivit vit. Vitgrå. Små snöflingor yr, har lagt sig på taken, på bilar, på gräset. Vägarnas asfalt är ännu blöt och svart. För någon timme sen var det blått ute. Djupt blått. De få fönster som var tända lyste gult. Och ännu några timmar tidigare var natten svart.

I nattens mörker ställde jag mig på balkongen för att få frisk luft. Denna natt jobbar jag högst upp i huset, på den tredje våningen. Brukar arbeta på bottenplan. Utsikten ser lite finare ut här uppifrån. Det var på dessa två avdelningar jag började jobba för 16 år sen. Blir kanske lite sentimental, fast alla våningars avdelningar ser likadana ut. Står en i korridoren kan jag vara precis på vilket våningsplan som helst. Även har det renoverats, nya möbler, nya färger. Kan vara så att jag frammanar sentimentaliteten, då långt innan jag fyllt 30 år, då vi var ett gäng sommarvikarier som fortsatte som timvikarier. Vi festade och roade oss. Vi jobbade bakis. Vi hade inga planer på att bli kvar här. Och av oss är bara jag kvar. I samma hus, på samma arbete, fast nu natt ut och natt in.

När jag står på balkongen ser jag hur ljus blinkar och glittrar. Röda och gula lampor långt bort. De ger mig samma känsla som de gav Ryan Phillip i Studio 54, när han i New Jersey natten ser ljusen från Manhattan lysa upp himlen. En längtan till något annat, bort från det futtiga grå. Erövra och bli en Gudom. När den lilla minut av frisk luft är slut, förstår jag att de röda och gula ljusen vid horisonten är lysena på  byggkranarna uppe vid sjukhuset, där det gamla revs och nytt praktiskt och användbart ska byggas.

Sheltien.

Efter att jag suttit i solen mot husväggen på Gammlia i fredags. Då vi hade sommarvärme. Gick jag genom en liten skog mot mitt hem. En man stod framför mig mitt på stigen, böjd över sin mobil. Vid hans sida stod en sobelfärgad Sheltie. Mannen reagerade inte på att någon kom bakom honom, han bara stod där lite böjd. Men hunden såg mot mig. Den svarta runda nosen, den halvöppna munnen som såg ut som ett leende, de svarta pigga ögonen. Hunden kom sakta mot mig, jag böjde mig ner. Mannen var bara en liten bit framför mig nu, ännu böjd över sin mobil, inget i hans kropp tydde på att han märkt att jag nu satt på huk bakom honom och klappade hunden. Hunden och jag var tysta. Hunden luktade på min hand, några klapptag, jag reste mig upp, gick förbi mannen och mot hemmet, den lilla hunden följde mig några steg.

Tindrandet.

Hade en paus från Tinder. Men är där igen. Oftast på arbetsnätterna, de stunder det är lugnt. Matchar med de unga och vältränade. Kanske har jag lärt mig läsa av den typ av man som kan tänkas ligga med mig. Bland de välartade jämnåriga finns jag som en bekant, en krydda i samhället, inget mer. Iaf tror jag att det är så. Och jag väljer något annat på tinder.

Alltid kommer frågan om vad jag söker. Från dessa män som är  10-15 år yngre än mig. Frågan blir hängande. Blir tom inför den. Går på arbetets larm. I de långa korridorerna. In på rummen, hjälper de trött staplande att hitta toastolen, torkar upp det som hamnar på golvet, byter inkontinensskydd som är blöta. Hjälper tillbaka i sängen, undviker kindpussar från munnar där tänderna är fulla av beläggningar. Försöker fånga den rynkiga handen, som nyss grävde i sitt underliv, i min, innan den stryker mitt hår. Går vidare i korridoren. Tar en stund och viker tvätt.  De förvirrade utan minne kommer ut, vill hitta ut, vill hitta sängen, barnen, en katt, kliva av tåget. De som när jag började jobba var över 70 år äldre än mig, de som nu ibland är blott 30 äldre än mig.

Men i förra veckan fortsatte jag en gång bortom den frågan. Då svarade jag att jag söker kärlek, flört, bekantskaper, sex. Men med honom, vilket jag inte skrev, handlade det bara om sex. Från min sida och hans. Vi skickade snaps. Som för att bli godkända. Han ville ses. Det var dags att komma ut. Och när jag kom ut är hans svar han att han bara träffar mig om jag tar hans kuk i stjärten. Jag svarade med en bild av min rumpa och ett ja, det får du. När han läst och sett mitt svar blockade jag honom.

Såg honom sen, en dag i solsken, han cyklade förbi mig. Hans ansikte såg nu ut som en råttas. En elak råtta. Om den varit en råtta i en tecknad film hade den haft gröna ögon och varit ond som fan.

Förrförra natten var jag inne på tinder igen. Såg S som jag träffade till och från förra våren. Han var då 25 år och gift. Han låtsades först inte förstå att jag var trans. Sen när han kommit, antagligen över mina bröst och mitt ansikte, när hans kåthet lagt sig, lät han sig förstå. Han berättade att det inte känts bra, att nästa gång vi sågs skulle jag bara få suga av honom. Men han blev kåt igen och struntade i vad han tidigare sagt. Han kom förbi. Han var ivrig de gånger vi sågs, hans käkar liksom pressades ihop, hans händer grep rastlöst efter mig, hans ögon gick i kors när vi höll på. När jag en gång nämnde det igen, att jag var trans, sa han att jag inte fick prata om det, att det gav honom ångest.

Han spottade mig i munnen och sa att han tyckte om mig. När jag inte reagerade  tog han med sina händer om mitt ansikte, han gjorde så vi fick ögonkontakt och sa igen att han tyckte om mig. Jag hade ingen reaktion på det, såg på honom frågande.

När han skrev, när jag såg att jag fått ett nytt meddelande av honom, blev jag så kåt att jag skakade. Berättade det för honom. Han svarade att han kände detsamma.

Han ville kalla mig hora, han skrev att han ville våldta mig. Vi bråkade om det. Han vill kissa mig i munnen och jag sa nej. Han ville att han och en av hans kompisar skulle ligga med mig. Jag sa nej igen. Det slutade den gången med att jag skrev ett långt meddelande om hur tråkig han var, hur osund hans "kärlek" till sex var, att jag inte ens varit nära att komma, vilket var sant, trots den skälvande kåtheten. Han läste mitt meddelande och började svara. Såg symbolen för att han skrev. Då tog jag bort honom, så inte hans svar skulle nå mig. Sen dess har vi inte hörts.

Det var då, förra våren och  sensommaren, för under högsommaren sa han sig behöva styra upp sitt liv, sitt äktenskap. I slutet av sommaren kom han på andra tankar.. Nu såg jag åter på hans bild i blädderhögen på tinder. Nu är han 26 år, säkert fortfarande gift. Han såg söt ut, de gröna ögonen, de stora läpparna. Jag swipar åt höger. Vi matchar. Jag ser på hans bilder igen. Lägger i från mig mobilen. Tar upp den efter en kort stund och tar bort vår matchning.