Vi var i Docksta i början av september. Mimmi och jag. Vi kom dit en mörk kväll. Vi visste att det skulle vara mörkt och vi var säkra på att våra ögon skulle vänja sig vid mörkret under den 40 minuter långa promenaden från busstoppet till stugan. Vi gick en bit, såg stjärnorna lysa över oss. Det ser en inte stan, jo, en ser stjärnorna, men inte så här, inte detta myller av dem, alla små vars ljus inte tränger igenom stadens belysning. Men vi såg inte vägen vi gick på. Vi trevade fram med osäkra fötter, rädda att kliva i gropar eller snubbla på stenar vi inte kunde se. Efter tio minuter tände vi våra mobilers ficklampor och gick i rask takt. Nu såg vi bara vägen den närmsta metern framför oss, dit ljuset nådde, allt annat slukades i det svarta. Vi slog bort våra rädslor, pratade om Eros Ramazottis musik. Om sånt som är ofarligt, som är harmlöst, som är utan djup. kl 23:30 kom vi fram till det område där stugan ligger, omgiven av andra sommarstugor. Den trygghet det gav att det var tänt i vissa av husen, att det satt några och drack vin på inglasad veranda med tända ljus.
Dagen efter sken solen. Vi tog ett morgondopp i havsfjärden. Vattnet var kallt. förmiddagen var sval. Sen blev det varmt. Vi hade gjort som vi alltid gjort. Köpt cigg under stor show. Osäkra över vilken sort vi skulle ha. För vi är inte rökare, bara i Docksta under september. Bara de dagarna varje år. Jag drar inte ens halsbloss. Jag hade klätt mig för varmt och fick en T-shirt på Woodys. Svart och stor. Vi hade tänkt ta linbanan upp till Skulebergets topp och unna oss mat på restaurangen där. Men eftersom högsäsongen var över så blev det inte så. Det blev pizza vi tog med till en brygga.
När vi cyklade tillbaka till stugan fick min cykel punka. Jag la mig på ett broräcke i solen och Mimmi åkte för att köpa slanglagargrejer. När hon kom tillbaka la hon sig också på broräcket, vi rökte och sa att vi är coolast av alla kusinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar