söndag 23 april 2017

Igår skjutsade jag min syster på cykeln, vi for från Avion, ett stort köpcentrum just innan fält med kor som betar, mot mormors äldreboende, genom ett villaområde vi inte känner till. Vägarna var sopade från vinterns grus, snön borta, allt var rent och grått, husen grå, vägen grå, gräset grått, himlen grå. Det var en blek sol genom moln, inga skuggor, alldeles folktomt. Vi vinglade fram, sick sack i gatnätet, kom fram. Vi var hos mormor en stund, kanske en timme. Sen fortsatte vi på min cykel in till stan där min syster skulle hoppa på en buss hem till sig och jag fortsatte hem till mig.

I en backe hoppade min kedja, den visade sig trasig. Men då var jag så glad att det inte gjorde så mycket. 

Idag fick jag därför ta bussen till min bror, idag var det sol, grått och små snöflingor om vartannat. Jag lekte med mina syskonbarn, drack kaffe och sa inte så mycket. Sen tog jag bussen hem. Åter nysopade gator, gråa, dammigt och folktomt. Såg en ung tjej som skjutsade en kille på cykeln,  de hade jeansjackor båda två. Han rökte och var välkammad, som James Dean.  Han hoppade av och log mot henne, gick därifrån. Hans jeansjacka var också lite James Dean, hennes större, som 80-tal fast sålt på typ monki.

Jeansjacka var/är ett vårtecken, när ens klasskamrater tog fram sina, när jag hade min. Fast min var inte så fin, den var i strechigt material, något som försökte se ut som denim. Den var mörk och blev fult sliten, inte snyggt sliten som jeans blir slitet, utan som strechjeans blir slitna. Jag hade den länge, trots tappade knappar. Så jävla ful. Om våren kom den fram. Jag var nog 20 när jag köpte den, våren 1999 antar jag. H&M. Hade den iaf två år senare, sen byttes den ut mot en grå kort läderjacka, med stor 70-talskrage, trasig dragkedja och bred mudd i midjan. Köpt på Erikshjälpen. Det var en fantastisk jacka. 

Bussen fortsatte, lämnade de unga på cykeln bakom sig. Jag ville ha luft och gick av vid lasarettet, strosade, drev, runt, sakta, såg mig om som jag inte sett området förr, fast jag sett det tusentals gånger, gick in på universitetsbiblioteket, ner i magasinen, såg på böcker, sökte inget speciellt, bläddrade i Hedda Hoppers biografi The Whole Truth And Nothing But. Lånade den inte, drev vidare ut, allt var ljust, så där jämngrått nu, folktomt, som en öken för att allt har samma färg, himmel och mark och hus och träd och allt tycks vara utan liv. Gick in på Ica, där var det liv, till och med kö, folk handlade saker i färgglada förpackningar, skyltar som lyste rött, förpackningar i grönt och vitt, gult och rött, juicer, godis och frukter. Handlade en ost och pingvinstänger pga erbjudande om fem för femton kr. Hade egentligen inte råd. 

Nu var jag redo att gå hem.



fredag 17 mars 2017

Det var slutet av sommaren, nätterna hade fått en stund mörker. En som var i gänget jag var ute med sa att vårt möte var som i en film. Hon sa att han och jag passerade varann, vänder oss om, går mot varann, börjar kyssas, att jag tog hans hand och vi gick därifrån.

Det var som att det året, den period som slutande den här natten, hade varit en slutspurt, jag hade hånglat, legat i, legat runt. Den morgonen hade en annan främmande man lämnat min säng efter ett två dagars långt one-night-stand, nu var en ny på väg dit.

Jag var 27, blonderad, brun-utan-solad, lösögonfransar och en stickande juicy tube på mina läppar. Han var 21, på besök i stan visade det sig, i ljus kavaj, smala byxor, smal slips och med en äkta djup bränna.

Ute på torget börjar vi prata, han och jag. Han frågar mest om min röst. Frågar om jag varit sjuk nyss. Jag säger att det har jag inte. Full var jag och hade glömt att jag i början av veckan snorat och hostat mig hes.

Vi fortsätter till en park. Han släpper inte min röst, min längd. Han fiskar och jag vet vad han fiskar efter och har bara ingen lust att just han ska veta. Han har inte med det att göra. Så jag låter min axelbandslösa topp bara fortsätta glida ner under brösten. De ploppar fram, jag drar upp toppen när jag förstått att han sett.

Vi fortsätter, nu ljusnar natten. Mitt hem är målet. Jag är så trött så jag lägger mig på trottoaren ett tag. Han föreslår att vi ska gå hem till hans kompis. Det vill inte jag.

Vi hamnar nakna i min säng i dunklet bakom mina köttrosa gardiner. Han för in sina fingrar i mig och blir arg, håller kvar dem, håller fast mig. Han frågar vad det är. Jag har fått en svullnad i mitt underliv, svällkroppar som kommit tillbaka, som ställer till det, som gör mig trång och är en påminnelse om det könsorgan jag aldrig velat ha. Jag svarar att det är inget. Att jag inte vill fortsätta. Jag säger att han gör mig obekväm. Att vi kan sova istället. Så vi ligger där i mörkret och snart är vi igång igen och hans fingrar sticks in i mig. Den här gången håller han fast mig hårdare, skriker. Vad fan är det här? Jag säger som det är, att jag gjort en könskorrigering en massa år tidigare. Han håller fortfarande fast mig, han är stark och vältränad, längre än mig. Har vackra muskulösa fotbollspelarlår, för det är det han har gjort, spelat fotboll.

Han förklarat att jag lurat honom. Jag säger att det har jag inte alls. Jag säger att det hade han inget med att göra. Jag säger att han inte ens bor här, att han bara ville ligga och det var inte som att vi skulle skaffa barn ihop. Han säger att det inte är samma sak, att jag ändå lurat honom. Han är arg och jag gör mig liten, kryper ihop, klämmer fram några torra tårar. Jag är inte ledsen eller rädd. Inte än. Nu vill jag bara ta mig ur situationen. Han är inte redo att gå. Han klär på sig, jag tvättar av sminket. Nu är jag naken och blottad framför honom. Han är påklädd.  Han reser sig för att gå, ska säga hejdå. Han ser på min rumpa, för jag ligger på magen. Han ler, säger att han är trött, att han kanske lägger sig brevid mig. Där ligger han, sträcker ut sin hand och griper om min ena skinka. Han säger: den känns inte som en killrumpa. Jag säger att nej, den är ju inte det.

Vi börjar ha sex. Lampan är tänd, han är så vacker, han ligger där på rygg, med sina musuklösa ben brett i sär, han är vit där badbyxor brukar sitta. Jag har hans kuk i munnen, hans läppar kröker sig. Jag håller på att spricka av kåthet och jag faller ur sängen. Han skrattar och jag försöker låtsas som inget hänt. Han kommer över mitt ansikte och hämtar sedan toapapper så jag kan torka bort det.

Vi sover i min lilla säng, vaknar tidigt båda två, ser ut på den grå dagen, bodde fint då, hade värsta utsikten, älv och hustak med stadskyrkan tronade i horisonten. Han går, vi kramar varann.

tisdag 14 mars 2017

Singel igen

I december 2015 blev jag singel igen. Det var inte så att jag gick från ett långt förhållande, utan jag kom från år som nucka. I början var nuckskapet självvalt, sen blev det en vana. Men hösten 2015 blev jag sjukskriven och fick efter tre veckor mer energi och med mer enegi kommer mod. För mod kräver ork. Att jag också var tvungen att uppdatera min mobil för att kunna skaffa försäkringskassans app hjälpte till. Med den uppdaterade mobilen kom tinder in i mitt liv och med tinder kom män, flört och sex.


måndag 6 mars 2017

Idag tog jag en omväg hem efter jobbet. Solen sken, snön gnistrade och kl var två. Gick ner mot älven, där var det krångligt och förvirrande, vägbyggen och avstängningar som gjorde att vägen blev en annan. Framför mig dyker han upp, en man jag dejtade i våras. Han var rar och trevlig och nästan helt oförställd. Men vi blev inte kära i varandra och det enda som var sårat i mig var mitt ego när det rätt fort tog slut.

Nu gick han där framför mig, framåtlutad och i hast. När jag beskrev honom för mina vänner då i våras, då vi dejtade, sa jag att han såg ut som en attraktiv apman. Något med öronen, bettet, de glada ögonen. Nu hade han vantar som förlängde hans armar, kanske hängde de långt ut på handen, eller var förstora, som gav ett nytt apdrag till honom.

Han såg mig inte, han hade bråttom. Jag försökte skynda ikapp, men han ilade på. Efter att själv ilat på bakom honom började jag fundera på om jag är i skick att bli sedd av honom. Trött efter arbetshelgen, lite sömn tre nätter i rad, lite mosig, rätt blank, smink som blivit kladd efter dagens slit, klädd i de gråa mjukisbyxor, gråa hood, röda jackan från 70-talet, ica maxi versionen av timberlands, noppig mössa och solglasögon som lämnar röda märken vid näsroten och får mina djupt sittande ögon att se ut sitta ännu djupare.

Nu var det så att just där, då jag kommit fram till att jag inte ville bli sedd av hon, där fanns ingen väg att svänga av på. Jag hade andan i halsen av tanken på att han skulle vända sig om. Jag sackade efter, han pinnade på, vi fick längre och längre mellan oss, han kom till ett vägskäl, risken att han svänger och ser mig när han ser sig om ökade. Men han pinnade vidare rakt fram, såg sig aldrig om jag jag svängde äntligen ner till älven.

lördag 10 december 2016

Idag slutade jag jobba kl 14. Det är ett nytt schema med nya helgturer. Förr så slutade en kl 17 efter 9,5 timmars arbete. När jag lämnade arbetet, ombytt till de mjukiskläder jag allt som oftast klär mig i just nu, skymde det, himlen var blå, luften var blå, den tunna krispiga snön var blå. Jag gick in mot stan, där var det fullt av folk så klart, för det är lördag och december. Mötte upp en vän och vi gick tillsammans till den teatern som en gång var en bio. Där inne i röran av alla grejer som plockas ner, som röjs bort, för stället ska rivas någon gång snart, satt några, de drack calvados, de bjöd på calvados, jag sa först nej, sen sa jag: men bara lite, jag sa  nej och bara lite till två glas. En av dem sålde några av sina tavlor, de som inte får plats i hennes nya lya. En gång var jag i hennes gamla lya som var en våning, hon rökte inomhus och det luktade ljuvligt av blandningen cigg och parfym. Vi känner inte varann, hon och jag, men jag var där för ett jobb, hon skulle vara med i en film jag sminkade och fixade kläder till, vi skulle stämma av grejer. Det var ganska precis 12 år sen nu.

Nu var hon omgiven av vänner, bekanta till mig, de som bjöd oss att sitta ner och dricka calvados. Kandelabrar var tända och ibland kom någon in för att se på den konst hon sålde. En av hennes skivor spelades. Vi sa nog inget viktigt eller djupt, det var bara varmt småprat, det flöt på, jag blev varm i kinderna av äppelspriten, sjönk ner i fåtöljen, någon ville höra lite Thåström, sen blev det Siwan, Ulla Sjöblom och Taube för att sedan återgå till en av hennes låtar. Några bröt upp och gick hem, vi blev färre, en stund efter kl 16 gick jag hem, då var det inte blått i luften längre, nu var det mörkt och hade varit så i en timme eller så.

Hemma åt jag chips och rivna morötter, somnade i soffan, vaknade, duschade. En bra dag.

måndag 3 oktober 2016

Det kom en bra sommarvecka tillslut, den var nog inte längre än tre dagar och den kom i september. Men då var jag så som jag vill vara om sommaren, en kropp, som hoppar ner i kallt vatten och inte tänker på att det gör ont, som skippar efter andan och sen doppar sig igen och efter står på bryggan och låter vinden torka sig. Så var jag.

Vi hade åkt till docksta, mina systrar och kusiner och deras partners. Vi var på en topp och dimman blev till droppar på våra kläder, i våra hår och allt var bara vitt runt oss, vi såg inte någon utsikt, bara dimman. När vi kom ner från toppen rusade vi ut i havet på en strand i en långgrund vik och doppade oss.

På kvällen var det lekar. Stugan var varm och utanför var skogen svart. Vi gick ut och rökte ibland och jag fick känslan av någon lägerresa från tonåren, eller festerna när jag gick folkhögskola.

Andra dagen åkte vi till rotsidan, havet var grönt och det regnade och blåste. De från stockholm började sin hemresa och vi andra styrde upp lite mat innan de forsatte hem till umeå. Mimmi och jag stannade kvar. Och solen bröt fram och nu lyste havet grönt och vi doppade oss. Den kvällen gick vi upp på ett kalhygge och satte oss och såg Dockstas lampor och e4:ans bilar lysa där borta. Vi fick treva oss ner i mörkret till vägen när vi gick hem.

Vi var kvar i två dagar, då sken solen, vi badade till och med, drog varann i vattnet som var så kallt att benen domnade bort. Vi cyklade till ställen vi kunde gå upp på toppar från. Vi såg utsikten mot Ulvön i solnedgången och skyndade hem i skymningen, vi åt pannkakor och surströmming. Vi flyttade in i vardagsrummet, tog bort bordet, allt blev rörigt, vi kissade i skogen och cyklade till byn för att handla och lyssnade på Ulla Billqvist. Vi handlade cigariller nere på macken och låg sen i den mörka kalla kvällen på bron och kollade upp på stjärnorna och såg glöden lysa.

Sista kvällen letade vi reda på sopsorteringen, trampade runt inne i Docksta, såg några barn, såg in i folks hus och lägenheter, såg tv-aparater vara på. När vi cyklade ut till Solvik igen sken månen rakt i våra ögon och det var svårt att se vägen för det var en svart natt.

Dagen efter var det dimma och grått igen, vi gick in till byn med vår packning, vi var lite låga över att dagarna så fort tagit slut, att solen var borta, att det var höst igen, precis som när vi kom dit. Jag tog bussen mot Övik och Mimmi en buss söderut.

fredag 29 juli 2016

Jag ha åkt på någon slags sommar blues, känner mig övergiven i stan under heta dagar, ligger på min uteplats och hoppas på en bränna. Sen händer något, någon hör av sig, bjuder med mig, jag följer med, känner mig tråkig och introvert i sällskapet, orkar inte prata nog högt för att höras, inte säga något värt att lyssna på. Där är jag nu. Helt omöjlig. Det brukar ju gå över. Och för att stilla den här pyrande känslan av missnöje och obekvämhet så shoppar jag. Unnar mig. Ger mig presenter. Omatchande blommiga kuddar, ett blommig duschdraperi, som i katthårs hazen här hemma lyser klara och påpekar att allt annat tappat sin lyster, blivit slitet och skitigt, dassigt. Så jag vill ha mer. Mer saker, mer kläder,  mer smink. Lära mig contouring. Finns det kit för det, med rätt färger att skugga fram ett nytt fejs? Det är något jag ska leta efter, på nästa lön. Få tillbaka lystern.

Nu ska jag ut i solen igen, ligga där på min uteplats.

lördag 19 mars 2016

Jag tänkte skriva att jag är exhibionist. Så nätsökte jag för att se hur det stavades. Då dök det upp förklaring av ordet. Att det handlar om en önskan att visa sina könsdelar, utan att nödvändigtvis vilja ha sex. Att utförandet av denna önskan kan vara brottslig, för då är en en blottare. Sen stod det något om att en vill synas, att en vill märkas, att många konstnärskap grundar sig i exhibionism. Jag är för trött att riktigt förstå denna wikipediatext, men den som författat den återkom till just detta visande av könsdelar. Jag vill inte visa mina könsdelar, men seriöst, har inga problem med, vill nog, visa allt annat. Rumpa, mage, bröst, axlar, lite lår, lite själ, läppar.



torsdag 17 mars 2016

Olivia de Havilland fyller 100 år den första juli i år. Det tänker jag ganska ofta på. Tänker på henne med sitt vita hår lagt i en frisyr med volym och några äkta pärlor i en tajt rad runt hennes hals. Jag tänker mig henne så för att det finns en bild av henne så.  Tjusig sitter hon i sin våning i Paris. Olivia var filmstjärna under 30- 40- och kanske en del av 50-talet. Hon och Bette Davis var bästa vänner. När Joan Crawford mobbats bort från inspelningen av skräckisen Hush, Hush, Charlotte av sin motspelare Bette Davis, så fick Olivia Joans roll. Då var de alla tre medelålders och på väg att bli föredettingar, om inte skräckfilmerna gett dem roller och en ny publik.

onsdag 16 mars 2016

Igår gjorde jag en lista på mobilen av saker jag skulle göra idag. När en grej var gjord så raderades den. Nu finns bara en sak kvar, den där med att jobba på ett manus, den jobbigaste grejen. Flyr den lite, diskar istället, chattar med en snygg kille, tar nakenbilder och skickar till den snygga killen, skriver ett inlägg här.

söndag 13 mars 2016

uppdatering

Mitt hår är långt igen. Lite nedanför axlarna. Jag tvättar det ofta. Ibland fönar jag det torrt, om jag vet att jag ska bli sedd utanför mitt jobb, då vill jag ha snyggt hår med den där schvungen ett fönat hår kan ha. Jag städar också mitt hem, skurar golv och kökets skåpluckor minst en gång i veckan. Sprayar någon spray över badrummet och torkar bort. Den luktar fränt den där sprayen, när den är slut ska jag se om jag hittar någon som luktar typ blommor eller frukt eller något sådant. Jag diskar också flera gånger om dagen. Tömmer diskstället och ställer in allt i skåpen och lägger ner i lådorna.

Vågar inte lite på att det här är jag. Jag som länge haft kaos bland grejer, smuts och damm, diskho full av odiskade prylar, ett diskställ där de få saker jag diskar balanserar på varann i ett rangligt berg. En kyl sprängfylld av ruttnande mat i burkar, en frys som inte gått att öppna pga att isen tagit över.

Jag har fortfarande smutsiga fönster, full av nosavtryck från siameserna, damm och katthår i drivor under sängen. Två skåp i köket som väntar på att rensas ur. Men annars är det ordning som råder, bara på glömda ignorerade platser finns kaoset. Men ordningen började ta form i december och tar ännu ännu mera form. Kanske är jag nu och framåt en ordningsmänniska? Det vore nytt.


onsdag 3 juni 2015

Igår var jag trött. Trött är jag ofta denna vår. Igår fanns inga färger i mig och inga färger fastnade. Rouge och kajal och mascara och läppstift, inget funkade. Men jag stretade på med min matta blick. Gjorde sådant jag gillar att göra lediga dar. Tog en kaffe och läste en bok på ett kondis. Träffade mormor, Åt middag med en vän, gjorde ärenden på stan, såg ett genomdrag av en teater, drack té hos en annan vän. Kämpade och stretade på i vardagslyxen, i allt det som gör en gott.

När jag väl var hemma på rygg i min säng, tänkte jag att det här orkar jag inte mer, folk och aktivitet. Inte just nu. Så idag skaffade jag Netflix. Men Netflix skrämmer mig. Jag kommer stanna här hemma, framför allt de har att bjuda på. Kommer mata mig tom med serier och filmer. Frossa sönder allt innehåll tills inget blir kvar. För så funkar jag. Jag slukar sönder lättjan, slukar den så glupskt att kroppen blir spänd och stel, så huvudet värker stilla och tyst. En helt bedrövlig egenskap.

fredag 22 maj 2015

sjukdagar

Jag är hemma sjuk. Hostar och är matt. Pratar med dovt väsande för mig själv ibland. Ligger hopkrupen i soffan, läser en bok, ser något klipp, klappar en katt. Och när näsan inte snorat på en stund, när hostan tagit en vila, så får jag för mig att jag är frisk, att jag borde orka mig ut. För där ute spricker solen igenom molnen ibland, därute är det vår och lovande. Visst verkar det blåsa men skulle jag bara komma till skogen skulle allt vara lugnt och lite svalt. Så där ställer jag mig upp, tar några steg, inser att jag får gå tillbaka till sofffan, läsa min bok, se klipp och klappa en katt.

lördag 28 februari 2015

Allt är som det alltid varit. Det händer inte mycket, jag drar mig länge när jag har möjlighet, jag somnar i soffan efter arbetet. Har lyckats gå promenader, har tränat efter någon käck film på youtube. Har tre dagars ledighet denna helg och det var inte välbehövligt, för jag tar inte tillvara på den, har inte koncentrationen till det just nu, är också alldeles utvilad. Nästa vecka däremot, då har jag 48h arbete, det ska bli underbart, bli lite utarbetad, det är vad jag behöver bli, ha en reell orsak till varför inget skrivs klart, varför manusen till största del bara är i min skalle.


fredag 27 juni 2014

Idil drog till Istanbul i natt. Hon blir där över sommaren och flyttar sen till Örebro i ett år. Sofia och jag drog till hennes hem för att säga hej då. Hon har haft ett rum hos min vän Sven detta år och nu plockades grejer ner, Sofia och jag satt och låg i en soffa, en soffa som såg ut som den som min kompis Tina hade en gång, innan hon sålde allt och flyttade in i en husvagn för att efter den sommaren flytta till Gävle. Idil packade och fixade med en ryggsäck. Vi hade inte riktigt koll på tiden, men strax efter 23 eller något senare kom vi iväg.

Nätterna är ljusa nu och kalla, bara 6°c. Rosa, blå och vita himlar. Marken och husen är i ett lätt dunkel. Träden och gräsen är mörkt gröna. Asfalten blå med rosa stänk. Vi skyndade på lite, Idils ryggsäck på min pakethållare, massa grejer på Sofias cykel, Idil bärande kassar. Sofia bar hatt, det känns viktigt, en grå stetson som hon lät sitta långt bak på huvudet. Så säger Idil, kommer vi hinna, tåget går om tio min. Fanns ingen chans att vi skulle hinna, vi pinnar på fortare, tillslut tar Idil ryggsäcken från min packethållare och hoppar på. Vi trampar genom den öde stan, några utanför en bar, en kvinna som fotar ett taxinummer från en taxi utanför ett hotell. Himlen är galet vacker och jag har andan i halsen.

Har legat sjuk i två dar, snorat mängder, alltid slämmigt klet, i näsan, på överläppen, i gommen nerför halsen, i näsdukar och när näsdukarna tog slut i hårt toapapper. Jag sov också, i nästan två dagar, helt hjälplös kände jag mig, två timmar åt gången lyckades jag hålla mig vaken, såg filmen Bridesmaids under 14 timmar, men många långa sovpauser. Så idag vaknade jag och hade liv i kroppen.

Nu cyklade jag för allt vad jag orkade med Idil och hennes tunga ryggsäck, det gjorde ont någonstans i min kropp, det smakade salt i munnen och jag ville spotta ut slemloskor. Men vi han, genande över järnvägstorget och vägen där bara en öppen blå raggarbil långsamt for fram, rakt på rätt vagn. Vagn nr 18. Sittplatserna. Tåget hade försenad avgång, så Vi tog kort, vi kramades, Idil rökte en cigg, konduktörn sa: ska du med? till Idil och Idil hoppade på. Hon vinkade från ett öppet fönster och vi såg tåget försvinna.

Sofia och jag gick tillbaka över vägen, långt därborta kom den öppna blå raggarbilen tillbaka. Vi gick in på sju-till-nollett för att köpa något att dricka, vi började kolla i en stapel med gamla hyrfilmer som skulle säljas, radion spelade Michael Jacksonlåtar på rad, kanske är det hans dödsdag idag? Sofia plockade på sig filmer som skulle passa för stugan och hennes föräldrar. Jag plockade på mig efter kvinnliga skådisar jag har en soft spot för. Det var Gong Li, Rebell Wilson, Jennifer Aniston, Megan Fox, Nicole Kidman och Carolina Gynning.

När vi kommer ut från kiosken börjar jag bli extatisk. Säger att natten är underbar. Att livet är underbart. När vi cyklar genom stan, längs rådhusesplanaden där några festprissar spelar munspel och en kvinna rastar en Jack russel terrier, säger jag att livet är ju bäst nu, Just NU, jag vill alltid vara 35 och leva för evigt. Sofia säger, det är möjligt, det är du som bestämmer. Det känns bra. Sen far vi hem, det kommer ånga ur våra munnar för att luften är så kall och i sista backen upp på Berghem går vi.


fredag 28 februari 2014

Jag klippte håret kort i maj. Det hade varit tre varma veckor, varmare än vad sommar som kom blev. Jag var nervös, hade vaknat tidigt och börjat tvätta mina fönster, solen kom fram och värmde min rygg. Klockan 8:30 var min klipptid och jag cyklade ner. Satt och svettades och tyckte jag såg så konstig ut med det blöta håret som klipptes av och i det svarta frisörskynket. Svart klär inte mig och i den där spegeln såg jag allt smink jag bar, varje por, så jag började se ner i knät. Frisören klippte och klippte och blev klar. Håret blåstes torrt och jag fick syrligt doftande gegga i. Skynket åkte av och mot den ljusa klänningen jag bar såg allt så bra ut, jag började le, klev ut i förmiddagen, såg min spegelbild i fönstret, drog med handen över den kortklippta nacken, cyklade till mormor, drog hela tiden handen över den kortklippta nacken. Allt kändes så bra och mormor tyckte jag var så fin i håret



fredag 21 februari 2014

Igår limmade jag glitter på tuttarna. Det var precis när jag bestämt mig för att gå i säng. Det blev fint. Vet bara inte var och när det skulle passa att ha. Sen tvättade jag bort det och badrumsgolvet fylldes av ett glittrande damm.

Idag är jag ledig. Idag sov jag länge och tungt. Idag ska jag duscha. Det är planen. Ikväll har Mysan vernissage och den ska jag gå på.


onsdag 19 februari 2014

Det är februari och ännu ingen riktig vinter. Någon enstaka kall dag. Aldrig någon klar dag. Bara en fuktig varm dimma över oss som inte släpper igenom någon sol. När snön faller är den tung och blöt och bildar sörja på vägarna.

Och här sitter jag. Ledig en onsdag efter arbetsdar utan sovmorgon och med den stress en morgon och en förmiddag på ett äldreboende kan ge. Ibland ser jag allt framför mig, allt som måste göras, alla som ska hjälpas innan jag går hem. Då rusar pulsen. Ofta kan jag hålla bort de tankarna, ett tag, vara i nuet hos den boende som jag är hos. Men så piper larmtelefonen och jag vet att jag borde vara någon annanstans och just där jag är.

Och idag är jag seg, för så blir det. Lediga dagar finns ingen fart i mig. Då lapar jag té och skjuter upp frukosten. Då är jag tom.

fredag 8 november 2013

Fick höra att jag dansade som en 80-talsdiva. Tänkte att det stämde. Dels hade festnätterna den veckan varit kantade av 80-talsmusik, dels är jag svag för axelvaddar och 80-tals stuk på kläder. Drömmen är att se ut som Brigitte Nielsen eller Grace Jones eller som en av brudarna som står bakom Prince i någon video. Tror kläderna formar dansen, har inte alltid dansat så, när jeansen satt lågt och magen och ryggen var bara, så var jag en mästare på knäböjardansen, en dans mycket lämpad för r'n'b. Men den musiken har lämnat dansgolven och struttigare rytmer råder.

torsdag 19 september 2013

En vinter då jag gick i högstadiet föll ett regn som blev till is. Skaren blev hård och blank och träden och dess grenar täcktes av isen. När vinden fick grenarna att röra sig lät det som glas som slog lätt mot varann. Vi halkade när vi gick till skolan och vi halkade när vi gick hem. Hem gick vi många tillsammans, vi var flera som bodde i samma område och vi hade gått i samma klass sen mellanstadiet och vissa sen lågstadiet, förskola och dagis. När vi började högstadiet fick vi byta skola, till en större, en som var i brunt tegel och blått trä. Sen så försvann de isen som täckte världen omkring oss. Antagligen smälte den bort, livsfarlig och tungt fallande från allt högt.