måndag 3 oktober 2016

Det kom en bra sommarvecka tillslut, den var nog inte längre än tre dagar och den kom i september. Men då var jag så som jag vill vara om sommaren, en kropp, som hoppar ner i kallt vatten och inte tänker på att det gör ont, som skippar efter andan och sen doppar sig igen och efter står på bryggan och låter vinden torka sig. Så var jag.

Vi hade åkt till docksta, mina systrar och kusiner och deras partners. Vi var på en topp och dimman blev till droppar på våra kläder, i våra hår och allt var bara vitt runt oss, vi såg inte någon utsikt, bara dimman. När vi kom ner från toppen rusade vi ut i havet på en strand i en långgrund vik och doppade oss.

På kvällen var det lekar. Stugan var varm och utanför var skogen svart. Vi gick ut och rökte ibland och jag fick känslan av någon lägerresa från tonåren, eller festerna när jag gick folkhögskola.

Andra dagen åkte vi till rotsidan, havet var grönt och det regnade och blåste. De från stockholm började sin hemresa och vi andra styrde upp lite mat innan de forsatte hem till umeå. Mimmi och jag stannade kvar. Och solen bröt fram och nu lyste havet grönt och vi doppade oss. Den kvällen gick vi upp på ett kalhygge och satte oss och såg Dockstas lampor och e4:ans bilar lysa där borta. Vi fick treva oss ner i mörkret till vägen när vi gick hem.

Vi var kvar i två dagar, då sken solen, vi badade till och med, drog varann i vattnet som var så kallt att benen domnade bort. Vi cyklade till ställen vi kunde gå upp på toppar från. Vi såg utsikten mot Ulvön i solnedgången och skyndade hem i skymningen, vi åt pannkakor och surströmming. Vi flyttade in i vardagsrummet, tog bort bordet, allt blev rörigt, vi kissade i skogen och cyklade till byn för att handla och lyssnade på Ulla Billqvist. Vi handlade cigariller nere på macken och låg sen i den mörka kalla kvällen på bron och kollade upp på stjärnorna och såg glöden lysa.

Sista kvällen letade vi reda på sopsorteringen, trampade runt inne i Docksta, såg några barn, såg in i folks hus och lägenheter, såg tv-aparater vara på. När vi cyklade ut till Solvik igen sken månen rakt i våra ögon och det var svårt att se vägen för det var en svart natt.

Dagen efter var det dimma och grått igen, vi gick in till byn med vår packning, vi var lite låga över att dagarna så fort tagit slut, att solen var borta, att det var höst igen, precis som när vi kom dit. Jag tog bussen mot Övik och Mimmi en buss söderut.

fredag 29 juli 2016

Jag ha åkt på någon slags sommar blues, känner mig övergiven i stan under heta dagar, ligger på min uteplats och hoppas på en bränna. Sen händer något, någon hör av sig, bjuder med mig, jag följer med, känner mig tråkig och introvert i sällskapet, orkar inte prata nog högt för att höras, inte säga något värt att lyssna på. Där är jag nu. Helt omöjlig. Det brukar ju gå över. Och för att stilla den här pyrande känslan av missnöje och obekvämhet så shoppar jag. Unnar mig. Ger mig presenter. Omatchande blommiga kuddar, ett blommig duschdraperi, som i katthårs hazen här hemma lyser klara och påpekar att allt annat tappat sin lyster, blivit slitet och skitigt, dassigt. Så jag vill ha mer. Mer saker, mer kläder,  mer smink. Lära mig contouring. Finns det kit för det, med rätt färger att skugga fram ett nytt fejs? Det är något jag ska leta efter, på nästa lön. Få tillbaka lystern.

Nu ska jag ut i solen igen, ligga där på min uteplats.

lördag 19 mars 2016

Jag tänkte skriva att jag är exhibionist. Så nätsökte jag för att se hur det stavades. Då dök det upp förklaring av ordet. Att det handlar om en önskan att visa sina könsdelar, utan att nödvändigtvis vilja ha sex. Att utförandet av denna önskan kan vara brottslig, för då är en en blottare. Sen stod det något om att en vill synas, att en vill märkas, att många konstnärskap grundar sig i exhibionism. Jag är för trött att riktigt förstå denna wikipediatext, men den som författat den återkom till just detta visande av könsdelar. Jag vill inte visa mina könsdelar, men seriöst, har inga problem med, vill nog, visa allt annat. Rumpa, mage, bröst, axlar, lite lår, lite själ, läppar.



torsdag 17 mars 2016

Olivia de Havilland fyller 100 år den första juli i år. Det tänker jag ganska ofta på. Tänker på henne med sitt vita hår lagt i en frisyr med volym och några äkta pärlor i en tajt rad runt hennes hals. Jag tänker mig henne så för att det finns en bild av henne så.  Tjusig sitter hon i sin våning i Paris. Olivia var filmstjärna under 30- 40- och kanske en del av 50-talet. Hon och Bette Davis var bästa vänner. När Joan Crawford mobbats bort från inspelningen av skräckisen Hush, Hush, Charlotte av sin motspelare Bette Davis, så fick Olivia Joans roll. Då var de alla tre medelålders och på väg att bli föredettingar, om inte skräckfilmerna gett dem roller och en ny publik.

onsdag 16 mars 2016

Igår gjorde jag en lista på mobilen av saker jag skulle göra idag. När en grej var gjord så raderades den. Nu finns bara en sak kvar, den där med att jobba på ett manus, den jobbigaste grejen. Flyr den lite, diskar istället, chattar med en snygg kille, tar nakenbilder och skickar till den snygga killen, skriver ett inlägg här.

söndag 13 mars 2016

uppdatering

Mitt hår är långt igen. Lite nedanför axlarna. Jag tvättar det ofta. Ibland fönar jag det torrt, om jag vet att jag ska bli sedd utanför mitt jobb, då vill jag ha snyggt hår med den där schvungen ett fönat hår kan ha. Jag städar också mitt hem, skurar golv och kökets skåpluckor minst en gång i veckan. Sprayar någon spray över badrummet och torkar bort. Den luktar fränt den där sprayen, när den är slut ska jag se om jag hittar någon som luktar typ blommor eller frukt eller något sådant. Jag diskar också flera gånger om dagen. Tömmer diskstället och ställer in allt i skåpen och lägger ner i lådorna.

Vågar inte lite på att det här är jag. Jag som länge haft kaos bland grejer, smuts och damm, diskho full av odiskade prylar, ett diskställ där de få saker jag diskar balanserar på varann i ett rangligt berg. En kyl sprängfylld av ruttnande mat i burkar, en frys som inte gått att öppna pga att isen tagit över.

Jag har fortfarande smutsiga fönster, full av nosavtryck från siameserna, damm och katthår i drivor under sängen. Två skåp i köket som väntar på att rensas ur. Men annars är det ordning som råder, bara på glömda ignorerade platser finns kaoset. Men ordningen började ta form i december och tar ännu ännu mera form. Kanske är jag nu och framåt en ordningsmänniska? Det vore nytt.


onsdag 3 juni 2015

Igår var jag trött. Trött är jag ofta denna vår. Igår fanns inga färger i mig och inga färger fastnade. Rouge och kajal och mascara och läppstift, inget funkade. Men jag stretade på med min matta blick. Gjorde sådant jag gillar att göra lediga dar. Tog en kaffe och läste en bok på ett kondis. Träffade mormor, Åt middag med en vän, gjorde ärenden på stan, såg ett genomdrag av en teater, drack té hos en annan vän. Kämpade och stretade på i vardagslyxen, i allt det som gör en gott.

När jag väl var hemma på rygg i min säng, tänkte jag att det här orkar jag inte mer, folk och aktivitet. Inte just nu. Så idag skaffade jag Netflix. Men Netflix skrämmer mig. Jag kommer stanna här hemma, framför allt de har att bjuda på. Kommer mata mig tom med serier och filmer. Frossa sönder allt innehåll tills inget blir kvar. För så funkar jag. Jag slukar sönder lättjan, slukar den så glupskt att kroppen blir spänd och stel, så huvudet värker stilla och tyst. En helt bedrövlig egenskap.

fredag 22 maj 2015

sjukdagar

Jag är hemma sjuk. Hostar och är matt. Pratar med dovt väsande för mig själv ibland. Ligger hopkrupen i soffan, läser en bok, ser något klipp, klappar en katt. Och när näsan inte snorat på en stund, när hostan tagit en vila, så får jag för mig att jag är frisk, att jag borde orka mig ut. För där ute spricker solen igenom molnen ibland, därute är det vår och lovande. Visst verkar det blåsa men skulle jag bara komma till skogen skulle allt vara lugnt och lite svalt. Så där ställer jag mig upp, tar några steg, inser att jag får gå tillbaka till sofffan, läsa min bok, se klipp och klappa en katt.

lördag 28 februari 2015

Allt är som det alltid varit. Det händer inte mycket, jag drar mig länge när jag har möjlighet, jag somnar i soffan efter arbetet. Har lyckats gå promenader, har tränat efter någon käck film på youtube. Har tre dagars ledighet denna helg och det var inte välbehövligt, för jag tar inte tillvara på den, har inte koncentrationen till det just nu, är också alldeles utvilad. Nästa vecka däremot, då har jag 48h arbete, det ska bli underbart, bli lite utarbetad, det är vad jag behöver bli, ha en reell orsak till varför inget skrivs klart, varför manusen till största del bara är i min skalle.


fredag 27 juni 2014

Idil drog till Istanbul i natt. Hon blir där över sommaren och flyttar sen till Örebro i ett år. Sofia och jag drog till hennes hem för att säga hej då. Hon har haft ett rum hos min vän Sven detta år och nu plockades grejer ner, Sofia och jag satt och låg i en soffa, en soffa som såg ut som den som min kompis Tina hade en gång, innan hon sålde allt och flyttade in i en husvagn för att efter den sommaren flytta till Gävle. Idil packade och fixade med en ryggsäck. Vi hade inte riktigt koll på tiden, men strax efter 23 eller något senare kom vi iväg.

Nätterna är ljusa nu och kalla, bara 6°c. Rosa, blå och vita himlar. Marken och husen är i ett lätt dunkel. Träden och gräsen är mörkt gröna. Asfalten blå med rosa stänk. Vi skyndade på lite, Idils ryggsäck på min pakethållare, massa grejer på Sofias cykel, Idil bärande kassar. Sofia bar hatt, det känns viktigt, en grå stetson som hon lät sitta långt bak på huvudet. Så säger Idil, kommer vi hinna, tåget går om tio min. Fanns ingen chans att vi skulle hinna, vi pinnar på fortare, tillslut tar Idil ryggsäcken från min packethållare och hoppar på. Vi trampar genom den öde stan, några utanför en bar, en kvinna som fotar ett taxinummer från en taxi utanför ett hotell. Himlen är galet vacker och jag har andan i halsen.

Har legat sjuk i två dar, snorat mängder, alltid slämmigt klet, i näsan, på överläppen, i gommen nerför halsen, i näsdukar och när näsdukarna tog slut i hårt toapapper. Jag sov också, i nästan två dagar, helt hjälplös kände jag mig, två timmar åt gången lyckades jag hålla mig vaken, såg filmen Bridesmaids under 14 timmar, men många långa sovpauser. Så idag vaknade jag och hade liv i kroppen.

Nu cyklade jag för allt vad jag orkade med Idil och hennes tunga ryggsäck, det gjorde ont någonstans i min kropp, det smakade salt i munnen och jag ville spotta ut slemloskor. Men vi han, genande över järnvägstorget och vägen där bara en öppen blå raggarbil långsamt for fram, rakt på rätt vagn. Vagn nr 18. Sittplatserna. Tåget hade försenad avgång, så Vi tog kort, vi kramades, Idil rökte en cigg, konduktörn sa: ska du med? till Idil och Idil hoppade på. Hon vinkade från ett öppet fönster och vi såg tåget försvinna.

Sofia och jag gick tillbaka över vägen, långt därborta kom den öppna blå raggarbilen tillbaka. Vi gick in på sju-till-nollett för att köpa något att dricka, vi började kolla i en stapel med gamla hyrfilmer som skulle säljas, radion spelade Michael Jacksonlåtar på rad, kanske är det hans dödsdag idag? Sofia plockade på sig filmer som skulle passa för stugan och hennes föräldrar. Jag plockade på mig efter kvinnliga skådisar jag har en soft spot för. Det var Gong Li, Rebell Wilson, Jennifer Aniston, Megan Fox, Nicole Kidman och Carolina Gynning.

När vi kommer ut från kiosken börjar jag bli extatisk. Säger att natten är underbar. Att livet är underbart. När vi cyklar genom stan, längs rådhusesplanaden där några festprissar spelar munspel och en kvinna rastar en Jack russel terrier, säger jag att livet är ju bäst nu, Just NU, jag vill alltid vara 35 och leva för evigt. Sofia säger, det är möjligt, det är du som bestämmer. Det känns bra. Sen far vi hem, det kommer ånga ur våra munnar för att luften är så kall och i sista backen upp på Berghem går vi.


fredag 28 februari 2014

Jag klippte håret kort i maj. Det hade varit tre varma veckor, varmare än vad sommar som kom blev. Jag var nervös, hade vaknat tidigt och börjat tvätta mina fönster, solen kom fram och värmde min rygg. Klockan 8:30 var min klipptid och jag cyklade ner. Satt och svettades och tyckte jag såg så konstig ut med det blöta håret som klipptes av och i det svarta frisörskynket. Svart klär inte mig och i den där spegeln såg jag allt smink jag bar, varje por, så jag började se ner i knät. Frisören klippte och klippte och blev klar. Håret blåstes torrt och jag fick syrligt doftande gegga i. Skynket åkte av och mot den ljusa klänningen jag bar såg allt så bra ut, jag började le, klev ut i förmiddagen, såg min spegelbild i fönstret, drog med handen över den kortklippta nacken, cyklade till mormor, drog hela tiden handen över den kortklippta nacken. Allt kändes så bra och mormor tyckte jag var så fin i håret



fredag 21 februari 2014

Igår limmade jag glitter på tuttarna. Det var precis när jag bestämt mig för att gå i säng. Det blev fint. Vet bara inte var och när det skulle passa att ha. Sen tvättade jag bort det och badrumsgolvet fylldes av ett glittrande damm.

Idag är jag ledig. Idag sov jag länge och tungt. Idag ska jag duscha. Det är planen. Ikväll har Mysan vernissage och den ska jag gå på.


onsdag 19 februari 2014

Det är februari och ännu ingen riktig vinter. Någon enstaka kall dag. Aldrig någon klar dag. Bara en fuktig varm dimma över oss som inte släpper igenom någon sol. När snön faller är den tung och blöt och bildar sörja på vägarna.

Och här sitter jag. Ledig en onsdag efter arbetsdar utan sovmorgon och med den stress en morgon och en förmiddag på ett äldreboende kan ge. Ibland ser jag allt framför mig, allt som måste göras, alla som ska hjälpas innan jag går hem. Då rusar pulsen. Ofta kan jag hålla bort de tankarna, ett tag, vara i nuet hos den boende som jag är hos. Men så piper larmtelefonen och jag vet att jag borde vara någon annanstans och just där jag är.

Och idag är jag seg, för så blir det. Lediga dagar finns ingen fart i mig. Då lapar jag té och skjuter upp frukosten. Då är jag tom.

fredag 8 november 2013

Fick höra att jag dansade som en 80-talsdiva. Tänkte att det stämde. Dels hade festnätterna den veckan varit kantade av 80-talsmusik, dels är jag svag för axelvaddar och 80-tals stuk på kläder. Drömmen är att se ut som Brigitte Nielsen eller Grace Jones eller som en av brudarna som står bakom Prince i någon video. Tror kläderna formar dansen, har inte alltid dansat så, när jeansen satt lågt och magen och ryggen var bara, så var jag en mästare på knäböjardansen, en dans mycket lämpad för r'n'b. Men den musiken har lämnat dansgolven och struttigare rytmer råder.

torsdag 19 september 2013

En vinter då jag gick i högstadiet föll ett regn som blev till is. Skaren blev hård och blank och träden och dess grenar täcktes av isen. När vinden fick grenarna att röra sig lät det som glas som slog lätt mot varann. Vi halkade när vi gick till skolan och vi halkade när vi gick hem. Hem gick vi många tillsammans, vi var flera som bodde i samma område och vi hade gått i samma klass sen mellanstadiet och vissa sen lågstadiet, förskola och dagis. När vi började högstadiet fick vi byta skola, till en större, en som var i brunt tegel och blått trä. Sen så försvann de isen som täckte världen omkring oss. Antagligen smälte den bort, livsfarlig och tungt fallande från allt högt.

måndag 26 augusti 2013

Vid rödljus är jag ingen som skyndar över vägen när det är rött men helt biltomt. Andra gör det, andra hittar luckor och smiter snabbt och smidigt över vägen. Jag står kvar, känner mig lite dum, som inte tar chansen, inte ser luckorna, som väntar pliktskyldigt tills det lyser grönt och är min tur. När jag var i Tel Aviv i början av sommaren märkte jag att alla var som jag, vi stod en drös människor och väntade vid en nästan otrafikerad väg, vi väntade på vår gröna gubbe och när han lös gick vi över. Det hände flera gånger, samma sak, denna pliktskyldighet. Jag kände mig som hemma. Efter några dar, började jag hitta luckor, blev jag en som skynda över, kanske vill jag bara vara annorlunda från min omgivning. Fick en av de gånger jag skyndade över höra att det var böter att gå mot rödgubbe, att det var därför folk så duktigt väntade på grönt.

måndag 19 augusti 2013

Den här bilden, den fanns i filmlexikonet jag hade som favoritbok som barn. Bläddrade igenom det varje dag, drömde om personerna på bilderna. Dorothy Malone lät som ett riktigt filmstjärnenamn och hur hon satt där med cigaretten och den där minen som har lite av ett leende över sig och orden under, Dorothy Malone i Douglas Sirks Svarta Änglar, det var fantasieggande för mitt nio-tioåriga jag.

snö

jag drömde om snö, om tung blöt nysnö, just när lappvantarna slutat falla. JAg stressade fram genom snön i drömmen, det var en hemsk dröm, allt utom snön var hemskt. När jag vaknade längtade jag lite till mars då kvällarna blivit ljusare och snön och kylan ännu finns kvar.

onsdag 14 augusti 2013

Denna sommar har apatin var större än vanligt. Skulle vara några dagar i Docksta, i mormors stuga med henne. Blev kvar, varje dag stapplade jag genom hallonsnåren nerför branten till havet, låg där på bryggan, läste, doppade mig när det blev för varmt, stapplade ibland upp och drack kaffe, diskade,lagade mat eller cyklade in till byn och gjorde ärenden. Blåste det för mycket blev jag kvar på trädäcket runt stugan, i lä i solen. Fick färg pga min apati. Mer bränna än jag någonsin haft, vilket inte betyder mycket. Lätt gul i ton. En lätt bränna som täcker det som av blekheten blottas. Blev överpepp och manisk i mitt solande, ville se om jag kunde bli mer brun, dagarnas soltimmar blev allt viktigare och resultatet försökte jag se varje kväll i spegeln i mitt rum. Hur pass mycket blekare rumpa och bröst var mot resten av huden. Låren och ryggen fick mest färg och varje gång jag cyklade på grusvägarna genom skogen och åkrarna mot byn blev jag lycklig av att se ner på de sommriga låren. Nu är jag i stan och luften är kall och solen kommer bara glimtvis, snabbt falnar min tunna bränna.

torsdag 25 juli 2013

Jag och min kompis Mysan gav oss ut på en cykelutflykt. Vi trodde det skulle vara kring en mil dit vi skulle, redan lite hungriga började vi trampa mot vårt mål. Vi verkade aldrig komma fram, det var längre än vi trodde, 9 km längre. Så när vi trampade där och kämpade med hoppet och hungern började jag tänka på min skolkamrat Lars. Han och jag gick i samma klass från 6:an till 9:an. Han var en vältränad kille som såg ut som en ung man redan som tolvåring. Tror han sedan började friidrottsgymnasiet, men jag är inte säker. Han sa iaf en gång under vårat högstadium att när man pressat sin kropp så mycket att den kräks så orkar man pressa den lika mycket till. Jag har tagit det som en sanning, enda sedan den gången ,för ca 20 år sen, han sa det, tänkt när jag varit helt slut och undrat hur jag ska orka, att jag har inte kräkts än så därför finns mina krafter kvar, därför orkar jag mer än dit jag hunnit. Och under denna cykeltur började jag tänka det Lars sagt, att det nog inte alls är sant, att jag låtit en vältränad tonårings ord vara lag i så många år utan att någonsin tänkt kritiskt kring det.