söndag 23 juli 2017

Holmön

Vi hade pratat om att åka till holmön, det var när våren höll på att bli sommar. Sen gick sommaren. Hon var borta, i Grekland, i Köping. Jag var i Barcelona, på Fårö. Jobbade däremellan. Sen kom denna vecka och vi bestämde att vi åker ut till Holmön på fredag.

Jag var så peppad, berättade för alla på jobbet att jag skulle dit, frågade om de varit där, kollade upp vädret. Vädret såg inte lovande ut. Grått och 13 grader hann bli sol och 15 grader i väderprognosen för fredagen.

Så brände vi iväg i hennes bil, parkerade den, väntade på färjan, folk stod redan i en prydlig kö när vi kom, i god tid, ca 40 minuter innan avfärd. En man i gula lysande kläder nickade åt oss, han hade en klickgrej i handen och så klev vi på. Vi gick upp på däck och lämnade ett småmulet fastland för ett soligt hav och en solig ö visade det sig.

Vi hyrde cyklar. Vi cyklade iväg, lite på måfå, lite utan plan. In i byn av röda hus och gårdar, in på en loppis i en lada, kanske ett skjul. Jag fann inget. Hon fann en Jeansoverall för 20 spänn. Sen cyklade vi så himla glada vidare, glada över hennes fynd, glada över solen som sken varm över oss. Cyklade på de små vägarna ut till en fyr. Vi sa hela tiden att allt var så fint, vi kunde inte säga annat, för det var allt vi var uppfyllda av. Denna ö, dess natur, dess bebyggelse, cyklarna och vinden och fåren i hagarna. De små enarna. Björkarna och rönnarna. De höga tallarna med raka stammar som dök upp när vi närmade oss havet.

Vi tittade på fyren. Sen gick vi en stig söder ut. Fortfarande så uppfyllda av allt vi såg att vi bara kunde prata om allt vi såg. Eller prata, vi berättade för varann vad vi såg eller så pekade vi på det och så att det var vackert/härligt/underbart. Stigen gick med havet på ena sidan. Ibland nära så det syntes, ibland svängde stigen av in i skogen. Ibland var marken dyig och kärrig, ibland stenig och torr och full av smultron. Massa smultron. en stressande mängd smultron faktiskt.

Vi kom till vårt mål, en vik där en kan bada som vi sett på en karta. Det var sand och stenar och en tall på en udde. Viken såg ut att ha dyig botten men den var fin och sandig och så fånigt långgrund att en stretade på och på och det blev aldrig djupare, inte förrän du var längst ut i viken. Hon badade naken och jag invigde min vita baddräkt. Hon klättrade upp på en stor sten och jag plaskade runt. Sen blev hon rädd att hon skulle rispa upp hela kroppen och särskilt rumpan när hon hasade sig ner. Men det gick bra.

Med smörgåsar i hand hoppade vi sedan runt i våra bikinis på den lilla udden. Vi fortsatte se och berätta vad vi såg. Havet som glittrade och de vita molnen som drog fram. Dofterna av växterna, av vattnet. Solen värmde oss. Ön var varm. Det var sommar ute på ön och in mot fastlandet såg vi de grå molnen ligga slukande lågt. Vi började gå tillbaka, vi cyklade runt lite till. In bland husen och ut på andra sidan. Längs en lång rak väg kantad av skog. En död huggorm i ett dike, några människor som fiskade under en bro. In i skogen för att se vattnet skogen skymde, något som såg ut och luktade som en sjö.

Så cyklade vi raskt tillbaka för cyklarna skulle lämnas kl 17. På affären köpte vi något att äta och fick tipset om var vi skulle sätta oss. En strand som var stenig och klippig och uppvärmd av solen och ännu varm. Vi åt vår mat, gravlax, camembert, rädisor, chips, päron, och trivdes gott i solen. Molnen från fastlandet kom krypande upp på oss, himlen blev religös med strimmor av sol ner i havet genom molnen. Luften blev genast kall. Vi sökte skydd i väntrummet nere i hamnen och klev sedan på båten. Nu stod vi först i kön. EN annan man i gult nickade åt oss att komma ombord och klickade för varje person som klev på.

Resan hem gungade färjan, hon höll sig fast i bordet och blundade ibland. Vi var så glada över dagen ute på ön där det varit sommar, där vi farit runt på de skraltiga cyklar vi hyrt. Där varje krök, varje nytt träd, sten, hage, gräs, känts som en spännande fantastisk upptäckt.

måndag 17 juli 2017


Cyklade till och från Ålidhem på lördagens förmiddag. Antingen är jag ute och rör mig tidig morgon, skyndar till jobbet innan kl 07:00, eller framåt eftermiddagen och kvällen. Aldrig på förmiddagen. Nu är det juli och stan är tom. Ålidhem särskilt tomt. Min gata som kantas av studentbostäder på ena sidan likaså. Solen sken och skuggorna var långa och svala.



solandet

Ligger på min uteplats då solen skiner och jag är hemma och ledig. Drömmer om solbrännan från år 2014.  Har solskyddsfaktor 15. Annars när jag är ute på utflykt, vid havet, skogen, upplängs älven, i en park i stan och inte kommer kunna söka skydd från solen inne i mitt hem har jag 30. Nåja. Jag blir uttråkad där jag ligger. Rastlös snarare. Läser bok, vänder på mig. Reser mig ungefär var 20 minut. Sätter mig upp, speglar mig i dörrens glas, reser mig, går till dörren, gör en liten blick snett bakåt över vänster axel och går in. Precis så gör jag varje gång. Som om jag övat in det.

I lördags luktade det gott kaffe varje gång jag kom in i mitt hem. Det retade mig att jag tänkte att det luktade just gott kaffe. Att jag inte tyckte det luktade plain vanligt kaffe. Utan att jag som någon medelklassmännska tyckte det luktade gott kaffe. I söndags var däremot doften av gott kaffe dränkt i doften av den kycklinggryta jag lagat på lördagskvällen.


söndag 16 juli 2017

frisyr

Har funderat på lugg, oj så jag funderat. Försökte övertyga de som varit emot, lyckats med en. Men ikväll klippte jag av en decimeter på längden istället.



fredag 14 juli 2017

Snorar, lite småförkyld. En hel avdelning på jobbet är förkyld, både de som bor och de som jobbar där. Snorade rätt friskt, det rinner, klar och vattnig. Snart, när förkylningen släpper blir det segt och slemmigt.


tisdag 11 juli 2017

Tröjorna



Sommarn'

Så konstigt med sommar, den är underbar vissa stunder, för att sedan bara vara rastlöshet. Ingen ro. Vill att något ska hända, något stort, något spännande. Inte jobb och regniga dagar. Vill ha cykelturer till bad. Vänner. Men vännerna lämnar stan, drar på semesterresor och kvar är jag. Ändå har jag haft det bra, en resa till Barcelona i början av juni och en till Fårö i slutet av juni. En stund av att se in i dimmiga ögon under ruffsigt hår. Utflykter nerför längs älven och uppför älven med cykel. Bad i medelhavet, i bottenviken, från en strand på Fårö och i det strömma vattnet vid Baggböle. Men nu bara väntan och längtan och rastlösheten.  För sekunden något är över så vill jag ha mer. Och mer kommer, det gör det alltid. 








måndag 12 juni 2017

Anna, Sven och jag åkte till Barcelona. Vi var där från den 29/5 till tidigt på morgonen den 4/6. En av kvällarna, vi hade kommit ut sent och letade ett matställe. Jag hade en brun liten klänning, helt strechig, med glänsande kopparstråk i. Den är skön, lite slapp, väldigt elegant. Tycker jag. Men en vän, han som var med mig när jag köpte den, beklagade att den saknade midja och var formlös. 

Nåja, i den klänning, lite mer sminkad än till vardags, rätt slirig av bourbon, glad av sällskapet, strosande på Barcelonas små gator i den mörka varma natten bad jag att få ta några bloss av Svens cigg. Den han rökte. Bara något bloss. Han rökte riktigt smala ena, Vogue tror jag de hette. Jag tog några bloss, lämnade läppstift märken, gav tillbaka. Sen tog jag några bloss på nästa också och så gjorde jag under resten av veckan.

Nu är jag en riktigt fånig rökare, drar inga halsbloss och vet inte riktigt hur jag ska hålla i den. Ibland hostar jag till, blir lite täppt i näsan. Men jag kämpade på, lät stinkpinnen ligga mellan mina fingrar, försökte låtsas som om jag gör det jämt, världsvan och fri, dekadent och obrydd och var mycket lycklig och glad.

måndag 22 maj 2017

Jag har en uteplats. Alla i mitt hus har en uteplats eller en balkong. Lägenheterna är små så det är många uteplatser och balkonger. På min skiner solen från morgon till ca kl 13:30 under sommaren. Det är då jag är på den. I början av våren är jag hastigt ute, vattnar växterna. Har en finlands vita ros i en kruka, den är spretig men levande och blommar varje år. Har en till Finlands vita ros, den kom förra året och verkar livlös. Har en ros till, en som aldrig blommat men vägrar ge upp. Vet inte hur den ser ut, om den är gul, rosa eller vit. Den har andra blad än den finska. Förra sommaren gav jag upp den, slängde rosen ur sin kruka och gav dess plats till den nya finska vita. Men när jag såg hur den slängda rosen låg där med rötterna bara från jord, spretande och långa, på plattorna på uteplatsen fick jag ont i magen och planterade den igen, fast i en sämre kruka, en mindre. Denna vår är det iaf den rosen som lever och kanske inte rosen som fick dess plats.

Har en tuja också. Den köpte jag förra året. Var glad över den, den fick en stor svart och ful plåtkruka, men det var en billig kruka och det jag hade råd med. Den stod grön hela vintern, också i början va våren, sen kom de kalla nätterna, snön som föll långt in i maj, minusgrader. Nu är den torrgul längst ut i barren och de lossnar lätt. Har vattnat. Kanske för mycket, kanske ruttnar den. Men då borde den inte vara torr, eller . . Vet inget om tujor, hur de ska behandlas och vårdas. Ska googla sen. Tuja.

Jag är alltid lite hukande och spänd på uteplatsen. När värmen kommer på riktigt kryper jag ut i luftiga kläder som jag kryper ut för att lägga mig platt i bikini på filtar och kuddar jag krypet ut med. Sen ligger jag där, drömmer om färg, hoppas att ingen ser på mig från det stora huset mitt emot. Ett hus fullt av studenter, så varje fönster är en liten lägenhet. På sommaren är det halvtomt, det är uppskattat av mig, då känner jag mig mindre sedd.

Tar ibland med mig katterna ut, i koppel, kryper ut med dem i min famn, de kryper ofta lite platt mot marken, obekväma med kopplet och alla ljud och vindar och växter och insekter.

Blir aldrig riktigt bekväm där ute, varje rörelse, varje rastlöshet i mig blir starkare, risken att vara iaktagen, att någon känner mig enbart från vad den ser av mig där ute. Kanske tänker: Nu kryper hon ut igen.


söndag 23 april 2017

Igår skjutsade jag min syster på cykeln, vi for från Avion, ett stort köpcentrum just innan fält med kor som betar, mot mormors äldreboende, genom ett villaområde vi inte känner till. Vägarna var sopade från vinterns grus, snön borta, allt var rent och grått, husen grå, vägen grå, gräset grått, himlen grå. Det var en blek sol genom moln, inga skuggor, alldeles folktomt. Vi vinglade fram, sick sack i gatnätet, kom fram. Vi var hos mormor en stund, kanske en timme. Sen fortsatte vi på min cykel in till stan där min syster skulle hoppa på en buss hem till sig och jag fortsatte hem till mig.

I en backe hoppade min kedja, den visade sig trasig. Men då var jag så glad att det inte gjorde så mycket. 

Idag fick jag därför ta bussen till min bror, idag var det sol, grått och små snöflingor om vartannat. Jag lekte med mina syskonbarn, drack kaffe och sa inte så mycket. Sen tog jag bussen hem. Åter nysopade gator, gråa, dammigt och folktomt. Såg en ung tjej som skjutsade en kille på cykeln,  de hade jeansjackor båda två. Han rökte och var välkammad, som James Dean.  Han hoppade av och log mot henne, gick därifrån. Hans jeansjacka var också lite James Dean, hennes större, som 80-tal fast sålt på typ monki.

Jeansjacka var/är ett vårtecken, när ens klasskamrater tog fram sina, när jag hade min. Fast min var inte så fin, den var i strechigt material, något som försökte se ut som denim. Den var mörk och blev fult sliten, inte snyggt sliten som jeans blir slitet, utan som strechjeans blir slitna. Jag hade den länge, trots tappade knappar. Så jävla ful. Om våren kom den fram. Jag var nog 20 när jag köpte den, våren 1999 antar jag. H&M. Hade den iaf två år senare, sen byttes den ut mot en grå kort läderjacka, med stor 70-talskrage, trasig dragkedja och bred mudd i midjan. Köpt på Erikshjälpen. Det var en fantastisk jacka. 

Bussen fortsatte, lämnade de unga på cykeln bakom sig. Jag ville ha luft och gick av vid lasarettet, strosade, drev, runt, sakta, såg mig om som jag inte sett området förr, fast jag sett det tusentals gånger, gick in på universitetsbiblioteket, ner i magasinen, såg på böcker, sökte inget speciellt, bläddrade i Hedda Hoppers biografi The Whole Truth And Nothing But. Lånade den inte, drev vidare ut, allt var ljust, så där jämngrått nu, folktomt, som en öken för att allt har samma färg, himmel och mark och hus och träd och allt tycks vara utan liv. Gick in på Ica, där var det liv, till och med kö, folk handlade saker i färgglada förpackningar, skyltar som lyste rött, förpackningar i grönt och vitt, gult och rött, juicer, godis och frukter. Handlade en ost och pingvinstänger pga erbjudande om fem för femton kr. Hade egentligen inte råd. 

Nu var jag redo att gå hem.



fredag 17 mars 2017

Det var slutet av sommaren, nätterna hade fått en stund mörker. En som var i gänget jag var ute med sa att vårt möte var som i en film. Hon sa att han och jag passerade varann, vänder oss om, går mot varann, börjar kyssas, att jag tog hans hand och vi gick därifrån.

Det var som att det året, den period som slutande den här natten, hade varit en slutspurt, jag hade hånglat, legat i, legat runt. Den morgonen hade en annan främmande man lämnat min säng efter ett två dagars långt one-night-stand, nu var en ny på väg dit.

Jag var 27, blonderad, brun-utan-solad, lösögonfransar och en stickande juicy tube på mina läppar. Han var 21, på besök i stan visade det sig, i ljus kavaj, smala byxor, smal slips och med en äkta djup bränna.

Ute på torget börjar vi prata, han och jag. Han frågar mest om min röst. Frågar om jag varit sjuk nyss. Jag säger att det har jag inte. Full var jag och hade glömt att jag i början av veckan snorat och hostat mig hes.

Vi fortsätter till en park. Han släpper inte min röst, min längd. Han fiskar och jag vet vad han fiskar efter och har bara ingen lust att just han ska veta. Han har inte med det att göra. Så jag låter min axelbandslösa topp bara fortsätta glida ner under brösten. De ploppar fram, jag drar upp toppen när jag förstått att han sett.

Vi fortsätter, nu ljusnar natten. Mitt hem är målet. Jag är så trött så jag lägger mig på trottoaren ett tag. Han föreslår att vi ska gå hem till hans kompis. Det vill inte jag.

Vi hamnar nakna i min säng i dunklet bakom mina köttrosa gardiner. Han för in sina fingrar i mig och blir arg, håller kvar dem, håller fast mig. Han frågar vad det är. Jag har fått en svullnad i mitt underliv, svällkroppar som kommit tillbaka, som ställer till det, som gör mig trång och är en påminnelse om det könsorgan jag aldrig velat ha. Jag svarar att det är inget. Att jag inte vill fortsätta. Jag säger att han gör mig obekväm. Att vi kan sova istället. Så vi ligger där i mörkret och snart är vi igång igen och hans fingrar sticks in i mig. Den här gången håller han fast mig hårdare, skriker. Vad fan är det här? Jag säger som det är, att jag gjort en könskorrigering en massa år tidigare. Han håller fortfarande fast mig, han är stark och vältränad, längre än mig. Har vackra muskulösa fotbollspelarlår, för det är det han har gjort, spelat fotboll.

Han förklarat att jag lurat honom. Jag säger att det har jag inte alls. Jag säger att det hade han inget med att göra. Jag säger att han inte ens bor här, att han bara ville ligga och det var inte som att vi skulle skaffa barn ihop. Han säger att det inte är samma sak, att jag ändå lurat honom. Han är arg och jag gör mig liten, kryper ihop, klämmer fram några torra tårar. Jag är inte ledsen eller rädd. Inte än. Nu vill jag bara ta mig ur situationen. Han är inte redo att gå. Han klär på sig, jag tvättar av sminket. Nu är jag naken och blottad framför honom. Han är påklädd.  Han reser sig för att gå, ska säga hejdå. Han ser på min rumpa, för jag ligger på magen. Han ler, säger att han är trött, att han kanske lägger sig brevid mig. Där ligger han, sträcker ut sin hand och griper om min ena skinka. Han säger: den känns inte som en killrumpa. Jag säger att nej, den är ju inte det.

Vi börjar ha sex. Lampan är tänd, han är så vacker, han ligger där på rygg, med sina musuklösa ben brett i sär, han är vit där badbyxor brukar sitta. Jag har hans kuk i munnen, hans läppar kröker sig. Jag håller på att spricka av kåthet och jag faller ur sängen. Han skrattar och jag försöker låtsas som inget hänt. Han kommer över mitt ansikte och hämtar sedan toapapper så jag kan torka bort det.

Vi sover i min lilla säng, vaknar tidigt båda två, ser ut på den grå dagen, bodde fint då, hade värsta utsikten, älv och hustak med stadskyrkan tronade i horisonten. Han går, vi kramar varann.

tisdag 14 mars 2017

Singel igen

I december 2015 blev jag singel igen. Det var inte så att jag gick från ett långt förhållande, utan jag kom från år som nucka. I början var nuckskapet självvalt, sen blev det en vana. Men hösten 2015 blev jag sjukskriven och fick efter tre veckor mer energi och med mer enegi kommer mod. För mod kräver ork. Att jag också var tvungen att uppdatera min mobil för att kunna skaffa försäkringskassans app hjälpte till. Med den uppdaterade mobilen kom tinder in i mitt liv och med tinder kom män, flört och sex.


måndag 6 mars 2017

Idag tog jag en omväg hem efter jobbet. Solen sken, snön gnistrade och kl var två. Gick ner mot älven, där var det krångligt och förvirrande, vägbyggen och avstängningar som gjorde att vägen blev en annan. Framför mig dyker han upp, en man jag dejtade i våras. Han var rar och trevlig och nästan helt oförställd. Men vi blev inte kära i varandra och det enda som var sårat i mig var mitt ego när det rätt fort tog slut.

Nu gick han där framför mig, framåtlutad och i hast. När jag beskrev honom för mina vänner då i våras, då vi dejtade, sa jag att han såg ut som en attraktiv apman. Något med öronen, bettet, de glada ögonen. Nu hade han vantar som förlängde hans armar, kanske hängde de långt ut på handen, eller var förstora, som gav ett nytt apdrag till honom.

Han såg mig inte, han hade bråttom. Jag försökte skynda ikapp, men han ilade på. Efter att själv ilat på bakom honom började jag fundera på om jag är i skick att bli sedd av honom. Trött efter arbetshelgen, lite sömn tre nätter i rad, lite mosig, rätt blank, smink som blivit kladd efter dagens slit, klädd i de gråa mjukisbyxor, gråa hood, röda jackan från 70-talet, ica maxi versionen av timberlands, noppig mössa och solglasögon som lämnar röda märken vid näsroten och får mina djupt sittande ögon att se ut sitta ännu djupare.

Nu var det så att just där, då jag kommit fram till att jag inte ville bli sedd av hon, där fanns ingen väg att svänga av på. Jag hade andan i halsen av tanken på att han skulle vända sig om. Jag sackade efter, han pinnade på, vi fick längre och längre mellan oss, han kom till ett vägskäl, risken att han svänger och ser mig när han ser sig om ökade. Men han pinnade vidare rakt fram, såg sig aldrig om jag jag svängde äntligen ner till älven.

lördag 10 december 2016

Idag slutade jag jobba kl 14. Det är ett nytt schema med nya helgturer. Förr så slutade en kl 17 efter 9,5 timmars arbete. När jag lämnade arbetet, ombytt till de mjukiskläder jag allt som oftast klär mig i just nu, skymde det, himlen var blå, luften var blå, den tunna krispiga snön var blå. Jag gick in mot stan, där var det fullt av folk så klart, för det är lördag och december. Mötte upp en vän och vi gick tillsammans till den teatern som en gång var en bio. Där inne i röran av alla grejer som plockas ner, som röjs bort, för stället ska rivas någon gång snart, satt några, de drack calvados, de bjöd på calvados, jag sa först nej, sen sa jag: men bara lite, jag sa  nej och bara lite till två glas. En av dem sålde några av sina tavlor, de som inte får plats i hennes nya lya. En gång var jag i hennes gamla lya som var en våning, hon rökte inomhus och det luktade ljuvligt av blandningen cigg och parfym. Vi känner inte varann, hon och jag, men jag var där för ett jobb, hon skulle vara med i en film jag sminkade och fixade kläder till, vi skulle stämma av grejer. Det var ganska precis 12 år sen nu.

Nu var hon omgiven av vänner, bekanta till mig, de som bjöd oss att sitta ner och dricka calvados. Kandelabrar var tända och ibland kom någon in för att se på den konst hon sålde. En av hennes skivor spelades. Vi sa nog inget viktigt eller djupt, det var bara varmt småprat, det flöt på, jag blev varm i kinderna av äppelspriten, sjönk ner i fåtöljen, någon ville höra lite Thåström, sen blev det Siwan, Ulla Sjöblom och Taube för att sedan återgå till en av hennes låtar. Några bröt upp och gick hem, vi blev färre, en stund efter kl 16 gick jag hem, då var det inte blått i luften längre, nu var det mörkt och hade varit så i en timme eller så.

Hemma åt jag chips och rivna morötter, somnade i soffan, vaknade, duschade. En bra dag.

måndag 3 oktober 2016

Det kom en bra sommarvecka tillslut, den var nog inte längre än tre dagar och den kom i september. Men då var jag så som jag vill vara om sommaren, en kropp, som hoppar ner i kallt vatten och inte tänker på att det gör ont, som skippar efter andan och sen doppar sig igen och efter står på bryggan och låter vinden torka sig. Så var jag.

Vi hade åkt till docksta, mina systrar och kusiner och deras partners. Vi var på en topp och dimman blev till droppar på våra kläder, i våra hår och allt var bara vitt runt oss, vi såg inte någon utsikt, bara dimman. När vi kom ner från toppen rusade vi ut i havet på en strand i en långgrund vik och doppade oss.

På kvällen var det lekar. Stugan var varm och utanför var skogen svart. Vi gick ut och rökte ibland och jag fick känslan av någon lägerresa från tonåren, eller festerna när jag gick folkhögskola.

Andra dagen åkte vi till rotsidan, havet var grönt och det regnade och blåste. De från stockholm började sin hemresa och vi andra styrde upp lite mat innan de forsatte hem till umeå. Mimmi och jag stannade kvar. Och solen bröt fram och nu lyste havet grönt och vi doppade oss. Den kvällen gick vi upp på ett kalhygge och satte oss och såg Dockstas lampor och e4:ans bilar lysa där borta. Vi fick treva oss ner i mörkret till vägen när vi gick hem.

Vi var kvar i två dagar, då sken solen, vi badade till och med, drog varann i vattnet som var så kallt att benen domnade bort. Vi cyklade till ställen vi kunde gå upp på toppar från. Vi såg utsikten mot Ulvön i solnedgången och skyndade hem i skymningen, vi åt pannkakor och surströmming. Vi flyttade in i vardagsrummet, tog bort bordet, allt blev rörigt, vi kissade i skogen och cyklade till byn för att handla och lyssnade på Ulla Billqvist. Vi handlade cigariller nere på macken och låg sen i den mörka kalla kvällen på bron och kollade upp på stjärnorna och såg glöden lysa.

Sista kvällen letade vi reda på sopsorteringen, trampade runt inne i Docksta, såg några barn, såg in i folks hus och lägenheter, såg tv-aparater vara på. När vi cyklade ut till Solvik igen sken månen rakt i våra ögon och det var svårt att se vägen för det var en svart natt.

Dagen efter var det dimma och grått igen, vi gick in till byn med vår packning, vi var lite låga över att dagarna så fort tagit slut, att solen var borta, att det var höst igen, precis som när vi kom dit. Jag tog bussen mot Övik och Mimmi en buss söderut.

fredag 29 juli 2016

Jag ha åkt på någon slags sommar blues, känner mig övergiven i stan under heta dagar, ligger på min uteplats och hoppas på en bränna. Sen händer något, någon hör av sig, bjuder med mig, jag följer med, känner mig tråkig och introvert i sällskapet, orkar inte prata nog högt för att höras, inte säga något värt att lyssna på. Där är jag nu. Helt omöjlig. Det brukar ju gå över. Och för att stilla den här pyrande känslan av missnöje och obekvämhet så shoppar jag. Unnar mig. Ger mig presenter. Omatchande blommiga kuddar, ett blommig duschdraperi, som i katthårs hazen här hemma lyser klara och påpekar att allt annat tappat sin lyster, blivit slitet och skitigt, dassigt. Så jag vill ha mer. Mer saker, mer kläder,  mer smink. Lära mig contouring. Finns det kit för det, med rätt färger att skugga fram ett nytt fejs? Det är något jag ska leta efter, på nästa lön. Få tillbaka lystern.

Nu ska jag ut i solen igen, ligga där på min uteplats.

lördag 19 mars 2016

Jag tänkte skriva att jag är exhibionist. Så nätsökte jag för att se hur det stavades. Då dök det upp förklaring av ordet. Att det handlar om en önskan att visa sina könsdelar, utan att nödvändigtvis vilja ha sex. Att utförandet av denna önskan kan vara brottslig, för då är en en blottare. Sen stod det något om att en vill synas, att en vill märkas, att många konstnärskap grundar sig i exhibionism. Jag är för trött att riktigt förstå denna wikipediatext, men den som författat den återkom till just detta visande av könsdelar. Jag vill inte visa mina könsdelar, men seriöst, har inga problem med, vill nog, visa allt annat. Rumpa, mage, bröst, axlar, lite lår, lite själ, läppar.



torsdag 17 mars 2016

Olivia de Havilland fyller 100 år den första juli i år. Det tänker jag ganska ofta på. Tänker på henne med sitt vita hår lagt i en frisyr med volym och några äkta pärlor i en tajt rad runt hennes hals. Jag tänker mig henne så för att det finns en bild av henne så.  Tjusig sitter hon i sin våning i Paris. Olivia var filmstjärna under 30- 40- och kanske en del av 50-talet. Hon och Bette Davis var bästa vänner. När Joan Crawford mobbats bort från inspelningen av skräckisen Hush, Hush, Charlotte av sin motspelare Bette Davis, så fick Olivia Joans roll. Då var de alla tre medelålders och på väg att bli föredettingar, om inte skräckfilmerna gett dem roller och en ny publik.

onsdag 16 mars 2016

Igår gjorde jag en lista på mobilen av saker jag skulle göra idag. När en grej var gjord så raderades den. Nu finns bara en sak kvar, den där med att jobba på ett manus, den jobbigaste grejen. Flyr den lite, diskar istället, chattar med en snygg kille, tar nakenbilder och skickar till den snygga killen, skriver ett inlägg här.

söndag 13 mars 2016

uppdatering

Mitt hår är långt igen. Lite nedanför axlarna. Jag tvättar det ofta. Ibland fönar jag det torrt, om jag vet att jag ska bli sedd utanför mitt jobb, då vill jag ha snyggt hår med den där schvungen ett fönat hår kan ha. Jag städar också mitt hem, skurar golv och kökets skåpluckor minst en gång i veckan. Sprayar någon spray över badrummet och torkar bort. Den luktar fränt den där sprayen, när den är slut ska jag se om jag hittar någon som luktar typ blommor eller frukt eller något sådant. Jag diskar också flera gånger om dagen. Tömmer diskstället och ställer in allt i skåpen och lägger ner i lådorna.

Vågar inte lite på att det här är jag. Jag som länge haft kaos bland grejer, smuts och damm, diskho full av odiskade prylar, ett diskställ där de få saker jag diskar balanserar på varann i ett rangligt berg. En kyl sprängfylld av ruttnande mat i burkar, en frys som inte gått att öppna pga att isen tagit över.

Jag har fortfarande smutsiga fönster, full av nosavtryck från siameserna, damm och katthår i drivor under sängen. Två skåp i köket som väntar på att rensas ur. Men annars är det ordning som råder, bara på glömda ignorerade platser finns kaoset. Men ordningen började ta form i december och tar ännu ännu mera form. Kanske är jag nu och framåt en ordningsmänniska? Det vore nytt.