De bestämde att åka tidigare på dagen. Åka innan matchen och inte efter. Jag vill vara kvar så länge det går, jag vill inte in till stan och svettas. Kollar bussar och tåg hem för imorgon, bestämmer att jag åker imorgon kväll. Mina systrar och Anton åkte idag, kl 14. Nu är kl 19:00. Rätt så precist så, eller kl är faktiskt 18:58. Jag dricker kaffe och äter sorbet. Har varit ensam i fem timmar. Har solat lite, har ätit, badat två gånger, pratat med Johannes, lyssnat på Bergmanpodden och Sommar. Behövt prat. Inte musik. Med detta lock för örat, det som kom när vågen i havet under badet igår slog till, med denna stilla hetta och att jag verkar ensam kvar bland stugorna här, skapar det en underlig känsla, kanske känslan av att vara övergiven, känsla av dröm, instängd. En känsla som prat bryter.
Varför är inga människor kvar i stugorna? Är inte stugor gjorda för dessa dagar? Dessa heta dagar. Att det inte badas här nedanför? Att jag inte ser någon/något röra sig när jag spanar mot de andra husen. Går branten ner till vattnet två gånger, över det torra grästet, de förtorkade hallonsnåren. Det knastrar under fötterna. Går i bara bikini och solglasögon. Inga skor, ingen handduk. Kliver ner i vattnet, doppar mig, tar simtag hit, tar simtag dit. I säkert avstånd från det mörka djupet. Så rädd jag är för detta djup. 104 meter som djupast, längst ut i fjärden, där Docksta fjärden möter Ullångersfjädern. Just där vattnet når överst på låret börjar första branten, ner i mörker utan synlig botten. Igår så åkte Anton ner, han höll för sin näsa med en hand och sträckte den andra rakt upp. Sen åkte han ner tills den uppsträckta inte syntes och sen kom han upp. Han sa att han inte hade orkat ta sig ner till botten. Detta djup skrämmer mig. Att något djävulskt lurar där nere, som iakttar min sprattlande kropp, gör sig redo att dra mig ner. Ibland vågar jag mig ut en bit, ivrig av mitt mod plaskar jag helt plötsligt lite tafatt och skyndar in till det grunda igen.
När jag går upp igen, efter mina dopp, de jag gått ner till i bara bikini och solglasögon, utan handduk, skor eller ombyte, med droppar från det svala havet över mig, kommer svetten fort, uppe vid huset blandas havsvattnet med svetten.
Tänker på Gunnel Broström i Jag är Nyfiken Blå. Skådespelerska med hatt som gör Lena fascinerad. Eller är hon banal. Minns inte. Såg den för kanske 20 år sen. Men Minns Gunnel Broström. Minns henne som ensam och mystisk, vacker och ointaglig, i en svensk sommaridyll. Hennes kortklippta hår. Hon måste ha varit 45 plus, men inte än femtio år. Hon spelar sig själv, eller iaf spelar hon en skådespelerska som Lena känner igen. Jag är skådespelerska ju. Eller jag är nog ett vårdbiträde, men om du googlar mig så står det Skådespelare. Och jag gör ju roller. I små filmer, nyss på en teater i Visby. Under mitt ensamma dygn här kommer jag kanske vara som henne. Som Gunnel. Ensam och mystisk och skrapar du på ytan, självupptagen och banal. Men ingen här vet att jag är en skådespelerska, för dem är jag min mormors och morfars barnbarn. För de på Ica, som jobbat här länge nog, som varit med om att jag kommit ner och handlat och gjort ärenden åt mot mormor. Bett om hennes kort, som legat i kassan. Ingen har har nog sett mig på film eller scen. Lite synd.
Ser bilar nu, vid de andra husen, men allt känns fortfarande öde. Ser en katt en bit ner, den spanar ut över fjärden. Klockan har hunnit bli 19:39.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar