Backpacker

Vaknar, alldeles för tidigt. Vaknade av hungern, visste igår att gårdagens slarv med maten skulle kosta delar av sömnen. En svulten kropp blir rastlös, men igår, dagen då jag vakade av var jag för trött för att styra upp maten. Åt tilltugg. Stillade den akuta hungern bara ytligt. Nu äter jag de två ägg jag stekt. Men innan dess, då jag fortfarande trodde mig ha en chans att trotsa den på jagande hungern försökte jag somna.

Hade just innan scrollat igenom Instagram. Där gjorde sig folk lustig över Leo i cyklop, nytagna paparazzibilder. Så då tänker jag på honom, hur kär jag var i honom efter Titanic, en film jag såg två gånger på bio 1998 men sen aldrig sett igen. Tänker på The Beach, en film jag aldrig såg. Men vars trailer måste ha rullat flitigt på tv sommaren 2000, då jag var helt ensam i pappas hus i Östersund. Bodde där nyopererad och medtagen, det blodiga underlivet. Experimenterade med brun utan sol, hade små linnen och stora byxor som hängde på höften, en rund liten mage som låg bar däremellan. I rosa solglasögon och en diet av svarta kalmataoliver. Hade inga vänner i Östersund. Eller jo, Saras pojkvän bodde där, så Sara och jag sågs någon gång för en fika. Men förutom de långa promenaderna till centrum och tillbaka var min enda kontakt med en annan värld tv:n. Videorna på MTV, pratshowerna, reklamen mellan.

Så denna tidiga morgon börjar jag tänka på Leo i The Beach. På svettiga pannor, stora kahkishorts, röka, tvinnade shokers. Denna backpackers-uniform. Deras glasartade blickar och rosiga kinder. Känner hur rummet tappar styrsel, hur pulsen börjar bulta bakom ögonen, försöker få luft. Får avbryta försöket till sömn, sätter mig upp, kliver upp. Står i mitt rum rådlös.

Någon vecka tidigare hade jag åkt på samma reaktion när jag helt plötsligt tänkt på säsongsarbetarna, de som drar till Hemavan, tärna, kittlefjäll, över vinterhalvåret, åker snowboard och jobbar på hotell eller i bar eller vad de nu gör. En gemenskap jag aldrig velat vara en del av väckte något starkt i mig, något som skulle ut fysiskt. Tänkte då att det var hettan som spökade, ensam i stan, en isolation från mina semesterfirande vänner, som väckte tanken på gemenskaper jag inte var med i. Nu är alla tillbaka, de har påbörjat sina första arbetsveckor. Så kan inte skylla på det. Men är inte backpackers och säsongsarbetare på skidorten lite samma, samma typ av välmående pårökta medelklass. De som behöver äventyr och vidder,  den obundna friheten. Eller jag vet inte . . . faktiskt vet jag inget om dem, begriper inte denna ångest, dess ursprung, så jag pluggar i Hörlurarna och jagar bort oron med Barbados Kom hem, steker mina ägg och äter dem.