Söndagsnattens kalldrag.

Klockan är ca 01 och jag kom just hem. Var i väg på teater och mötte vänner efteråt. 

Drack Whiskey. Två fyror. 

Skrev nyss till Jonna att jag är lite full, kan vi ses kl 12 istället för 11 imorgon, men jag ljög, är inte alls full, bara tung i mitt ömmande huvud. Men önskade att jag var full, att det var en sån söndagskväll jag haft. Att det var ett sånt liv jag levde. Full och ansvarslös. Iaf ibland. Att något galet skett, något vilt och oväntat som blivit en historia att berätta.

Men kvällen var fin. Vi satt kvar och pratade och baren hade stängt, men den hör till Hotellet där Sven bor så vi kunde sitta kvar. Lamporna tändes och någon dammsög med något som lät som en tung maskin. 

Hemma igen, nyss alltså, vid mitt köksbord får jag en längtan, nä ett starkt begär, ett måste, efter kall nattluft. Som att jag inte kan få den fort nog. Öppnar vädringsfönstren i alla tre rummen. Sitter och väntar, väntar på att nås av det friska svala som ska lunga mig. Men den verkar inte nå fram, inte först. Den luft jag drar ner i lungorna är varm och kvalmig, känns syrelös. Så når kyliga vindar mina fingrar, så når den mina händer, stannar där, men det känns nog, nog för att ge lite tillfredställelse, stilla begäret något, nästan lagom. En längtan efter den kvarstår, men jag inte utom sans och vett. 

Utanför, i huset tvärsöver, är det släckt i alla fönster utom ett. En balkong är pyntad. Draperier som vajar i vinden, som byter färg när den blåser framför de olika kulörta lyktorna som sitter tätt på räcket och upp längs sidorna och i taket.

Nu har minna fötter blivit svala, nerkylda. Jag börjar bli nerkyld. Avsvalnad. Jag hoppas jag får sova i natt, djupt och tungt. 

Lyssnar på Sarah Vaughan och Carmen McRae. 

Världens undergång.

 Hade ingen plan för lördagen. Höll den fri så jag skulle stänga av och äntligen få sova. Det funkade. Sov till kl 12:30. Klev upp. Åt sakta min frukost. Köpte biljetter till en dansföreställning samma kväll. Två dansföreställningar men på samma tema. Världens undergång, typ. Blev såklart direkt lite stressad av köpet och kvällsplanen.

Duschade. Fönade håret. Sminkade mig. Kajal och läppenna och glans och sånt där. Tog en puff parfym. Coco Noir. Puffade på magen, av alla ställen, vet inte varför. Klädde mig. Polotröja och kortkort plisserad kjol passande en skolflicka i en film gjord av snubbar. 

På Bussen satt Signe, hörde hennes röst när hon ropade mitt namn. Hon var på väg till sina vänner, de skulle äta tacos.

Första föreställningen var en ensam man på scen. Dansaren Oulouy och koreografen Gaston Core. Oulouy var omgiven av svart. Scengolvet, scenväggarna. Allt var avskalat, öppet, stort. Han var klädd i svart, bara vita strumpor nedanför de svarta byxorna, i de svarta skorna. 

I vissa moment hittade han ögonkontakt med nån i publiken. Han stirrade ut, han log, han kollade skyggt bort för att leta upp blicken igen. En gång blev det min tur. Min blick som han mötte. Jag föll undan med den, såg på hans händer, på hans fötter, så upp mot hans ansikte och ögon igen. Han brast ut i leenden och blev allvarlig om vart annat. Jag satt storögt med mina händer under mina lår. Mina kinder började blossa. Blev varm om öronen. Tänkte nu måste han sluta snart. Det kändes som en evighet, kanske var det inte ens 20 sekunder, kanske var det en evighet. 

När föreställningen var över och han tog emot applåderna förändrades hans ansikte. Ett stort strålande grin, koreografins leenden var borta. Nu var han där, glad, vinkade ner koreografen. De bugade kort, försvann snabbt. 

Nästa föreställning var Stina Nyberg, koreograf och dansare. Där var rökmaskin och en glansig jacka som förvandlades till ett stort suckande djur. Vi satt i en cirkel. Hon dansade runt i rutig skjorta och levi's 501. Skorna hade klumpiga sulor som slog hårt mot golvet. Hon berättade saker hon mindes och tillslut mindes hon vår undergång, när dammarna brast och vattenmassorna skövlade, när höga kusten bron rasade. 

Gick hem. Hade fått ont i magen, så som jag ofta får nuförtin. Sörjde att min mage värkte, inte för att jag hade nån annan plats att ta vägen, men OM jag haft det hade jag ändå varit tvungen att gå hem. 

Från Maxi och hem en fredagskväll.

Lämnade sömnigt lugna, av lampor upplysta, Ica Maxi. Dörrarna for upp. Gick några steg. Nästa par dörrar for upp. Klev ut. Snön yrde, stora flingor lyfte och virvlade runt. Det var nyanser av grått, från nattmörkt till kol till mjukt vitgrå. På den nästan tomma parkeringen sladdade en bil runt. Runt runt for den. Girade, ballade sig. Jag gick åt dess håll, skulle förbi där, tänkte måtte den bli klar med sitt krumbuktande innan jag är där den är. Den lämnade parkeringen i hast. Den kom tillbaka i hast. Stor och vit. Hög och glansig. Fortsatte snirkla runt i rasande fart. Så brände den åter iväg, såg hur den lämnade området, försvann ner på den större vägen, fortsatte längs den, lämnade mitt synfält. Blev lättad. 

Gick längs älven. Kramade hushållspappret och baguetten. Ryggsäcken tyngde och fick mig att gå framåtlutad. Snön föll tätt, syntes bara under gatlyktorna i ljuset. Som snabba ilar som gick på tvärsen. Världen utanför skenet var grått. En mjuk luddig grå. En täckande grå för jag såg inte långt upp längs älven, synen hindrades, den bebyggelse som ligger uppe i älvens krökning, där efter Östra station, tycktes inte finnas, inte förrän jag skulle svänga av upp mot mig, då anades den som små ljusprickar, som en svag siluett av huskroppar. 

Hemma åt jag som att magen var bra. Åt korv och baguette, senap och heinz chilisås. Åt fem st mochi, två med smak av pistage, två choklad och kokos, en jordgubb. Kokade te och åt lakrits. Nu har jag ont i magen. 

Månenskensmorgon.

 Vaknade tidigt såklart. Ca kl 06:30. Hade lagt mig 01:30. Somnade nog direkt. Vaknade rädd. True Detective: Night Country var kvar i mig. Den där polarstationens personal och han i rosa jacka som inte verkar må bra. De var där i rummet med mig. Iaf trodde jag det i nån sekund. 

Sen kom andra tankar, de en inte får tänka när en ska somna om. Personer från förr och nu. Min löjliga film. Livet som aldrig blev. Så känns det kring kl 07 en morgon en borde somna om.

Gick upp för att kissa. Kände mig inte kissnödig, men det verkade som en rimlig sak att göra. Vitt ljus sken in i vardagsrummet. Inte bländande. Inte så att det blev ljust. Vardagsrummet låg i mörker. Men kallt ljus strålade in. Gick fram till fönstret. Såg månen skina. Kisade mot den. Vände mig, på väg till toaletten , såg skuggan av mig som månskenet skapade. Hämtade mobilen, fotade. Kissade. La mig. Majsan jamade varje gång sömnen tycktes ha nuddat mig och drog bort dess beröring. Somnade inte om.

Om en arbetsnatt och morgonen.

 Öppnade fönstret ibland under natten, för att byta luft, få in nåt annat än det jag och hen andats in och ut den senaste timmen. Hen så gammal och rar och döende. Det är därför jag sitter där. Hens död känns ändå avlägsen. 

Det var kallt ute, och varje gång jag öppnade vädringsfönstret åkte dörren till rummet upp, hur hårt jag än försökt trycka igen den, ett drag uppstod, snabbt byttes det kvava till en frisk kyla. Jag vaknade till, bröt min dåsighet. Minus 11 visade telefonen att det var. 

Ljuden utifrån som nådde in, en bil, nån fotgängare, lät hårda. Slog kraftfullt mot det frusna. På morgonen sjöng en fågel. Fågelkvitter och kalluften nådde oss. Eller iaf mig. Hen nåddes av kalldraget, men kanske inte fågelkvittret, gamla öron hör inte allt.

Såg klipp på mobilen. Klipp folk lägger ut på mat. På mat de trycker på, får krämer och smör och annat rinnigt att rinna ut, välla fram. Fluffiga bakverk som dallrar, som frasar, med hårda ytor, med mjuka innandömen. Inget ljud har jag. Inget som ska störa hen som sover i sängen jag sitter bredvid. I timmar ser jag. Mat på mat på mat. Klipp efter klipp efter klipp efter klipp osv. De bara kommer. Ser hur såser blir till. Hur något fräser i en stekpanna. Hur kötts vars hårda grillade yta blir skuren i, hur det rosa blodiga innandömet visas upp. Smält ost som trådar sig. Smält ost gömda inne i saltgurkor och frityrsmet, smält ost inne i gyllene bollar. Smält ost som skrapas av en från en ost som snurrar över en låga. Det finns oändligt att se, det tar aldrig slut, jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin. 

Jonna och jag blev åter till oss över morgonens skönhet. En lila nyans på himlen fick oss att förundras.  Världen var skarp, ingen oskärpa, inget dis. Vi såg alla detaljer. Snöhögarnas alla skuggor och kanter, alla blå nyanser. Vi såg gatlysen och väggrus. Vi såg människor som startade bilar vi passerade. Jag sa: Världen är så tydligt tredimensionell nu, ja skrattade Jonna. Vi kände doften från nyduschade vi mötte, vi bedömde deras lukter. 

Hemma igen, så trött. Så svårt att somna. Så svårt att lägga sig ner, stänga av hjärnan. Skulle upp redan kl 13, gå på bio kl 15, men mitt sällskap ställde in. Såg det när jag vaknat. Låg kvar. Låg kvar till kl 15. 

Helgen.

Fredag: Gick på vernissage med Knutte. Det var minus 20 ute och inne i galleriet var det fullt av folk. Rutorna immade igen. Vi trängdes klädda i våra lager med vinterkläder. Långa kappor, tröjor, överdragsbyxor. Pappmuggar med rödvin och burkar med öl. Blev rörd över att vi stod tätt igen, ihopklämda. 

Niki Lindroth von Bahrs filmer visades. Dockorna och miljöerna som utgör hennes filmer stod uppställda. De stod där utan liv. Så stilla. Detaljrikedom. Men döda. I filmerna lever de, de har personlighet. Så konstigt att se dem så där, typ själlösa. Som att jag trodde att de skulle leva.

Vi gick till Gröna Älgen. Drack en alkoholfri öl var. Jag drog en deppig historia ur mitt förflutna. Vi gick innan kl var 22. Vi skildes åt. 

Lördag: Pluggade. Kom igång framåt kvällen och lämnade in uppgiften just innan midnatt.

Söndag:  Skulle plugga, men sömnen var dålig, bara några timmar och jag kände att dagen var körd. Att jag var körd. Att inget skulle bli gjort. Messade Emma om att gå och se Ett hjärta är alltid rött, en dokumentär om Imperiet. Kl 15:15 började den, salongen var typ full, mycket krusigt vitt hår som säkert varit färgrikt och slätt när Imperiet stod på sin topp. 

Hemma igen försökte jag bara hålla mig vaken. Rastlös och oändligt trött. 

Hemvägen.

 Vi bestämde att unna oss Ica kvantum på söndagsmorgonen då vi tyckte arbetsnatten var tung. Inte tung, men fullt upp, ingen paus, larm i ett. Vi behövde ett mål, något att fantisera om. Jag ville mest in i ljuset en matbutik har. 

Jag köpte några spanska mandlar, saltgurka, en paté, balsam och duschkräm. Jonna köpte Nutella och bröd. 

Vi gick hem senare än vanligt. Vi såg att våra skuggor blivit intensivt blå. Så blå att de nästan stack i våra ögon. Som neon. De orangea gatlysenas sken blev mer och mer rosa. Vi förundrades och tyckte att världen var vacker. 

När vi skilts åt på Ålidhem släcktes gatlyktorna, morgonen hade blivit nog ljus. Min skugga fanns inte längre, den blå som nyss vibrerat blev mjuk lilagrå. 

På måndagsmorgonen såg vi nyfiket på våra skuggor igen, på våra siluetter som trädde fram och blev längre och försvann och kom tillbaka i den takt vi passerade under de orangea lamporna. Nu gnistrade världen, det hade blivit kallare. Våra skuggor hade blivit lila med glitter. Cykellysen såg ut som tomtebloss på långt håll, men ljuskällan blev tydligare och jämt rund ju närmare cyklarna kom.

Vi handlade åter, men nu på Ica Ålidhem och Lidl. Åter blev det de salta spanska mandlarna. Vi letade Croissanter, vi fann dom på Lidl, hemma var de torra och jag slängde tre av de fyra jag köpt. 

Instagram.

 Är för aktiv på instagram. Kanske även här. Men framför allt på instagram. Lägger ut något hela tiden. Tar folks tid när de trycker sig genom mina stories. Allt pga den stora rastlösheten som kommit, som  trängt undan  den stora tröttheten. Iaf lite. Tagit delar av dess luftrum, ett moln eller något, eller mer passande skapat en glipa himmel i ett annars tjockt grått blött molntäcke. 

Chattar lite med de som kommenterar, kan inte låta bli att svara, vill hålla konversationerna igång och det räcker att de skickat en eld-emoji eller skratt-emoji, då startar jag ett samtal. Då försöker jag starta ett samtal, men får ett vänligt hjärta på mitt meddelande.

Är det för att jag är hungrig jämt? Hunger som ger energi? Visst kan det vara så? När magen är bra igen kommer jag bli slö och mätt och ligga jäst och lugn och inte längtan någonstans, inte längta efter något. Bara vara. I soffan framför nån film. Kanske läser jag en bok igen.

Fragments of a cat lady's downfall no 1.

 Klippt min film i helgen. Denna fåniga löjliga soppa till kortfilm jag spelat in.  Kommer aldrig kunna göra något bra igen. Jag kan inte livet liksom, att leva det. Fomon som tagit mig med storm, som säger till mig jämt och ständigt att livet pågår där jag inte är. Får inga erfarenheter till filmer. Det är denna lägenhet. Ständigt denna lägenhet. Katterna och jag. Jag som är så oteknisk, som rör mig som ett barn men ser härjad ut. 

Jag är hungrig. Gnällig därför. 

På Coop city idag, så tomt. Jag, två till och en i kassan. Det var typ mörkt där inne, dämpad belysning och vägen hem, nästan lika öde. Hade köpt potatis och banan och deo. Ryggsäcken var oväntat tung. 

Sömnlösa dagar och nätter.

 Sov dåligt i veckan. Sov dåligt natten mot nyårsafton, sov dåligt nyårsnatten, kom aldrig i ro och vaknade tidigt. Sov sen dåligt mellan arbetspassen och när onsdagen kom och jag vakade av gav jag mig bara tre timmar sömn med hopp om sömn på natten. Slocknade direkt men vaknade innan kl 02. Låg vaken. Kl 09 hade jag prov. Var sist in i salen, var först ut. När provvakten frågade om jag var klar när jags log igen datorn, skakade jag uppgivet på huvudet, viskade: men det blir inte bättre än så här. Hon la huvudet på sned, log milt och strålade varmt och ömt med sina stora ögon. 

Gjorde ärenden, handlade mat, hämtade medicin till katten. Tog selfies hemma, sen vidare, hämta ett paket, till mamma, det var minus 27. Jag kläddes i frost. Min överläpp och mina kinders fjun blev till skägg. Efter mamma handlade jag kattmat. Tågade raskt hem. Powerbootsen frös och dunkade hårt mot marken, i en tunnel lät mina steg som ekande hammarslag. 

Hemma igen tog jag fler selfies. 

Jag blev snygg på varje bild hela dagen. Helt orimligt. Denna trötthet. Denna slutkördhet. Denna uppgivenhet inför ev omprov. Inget av det syntes ha drabbats mig, annat än ögonen, som inte var trötta, bara ovanligt stora och sorgsna, vilket är extremt klädsamt när en inte blev ful i övrigt. 

Fick framåt kvällen provet rättat. Fick ett B. Ville gråta av lättnad, men gjorde det inte.

Docksta 16 Juli 2018

 Mobilen hade skapat en film med stillbilder. Docksta den 16 juli 2018. Dagarna som blev filmen "Nätter och dagar i juli" och något helt annat än vad som hände. Allt ändrades när jag insåg att jag aldrig skulle orka bära utrustningen själv i 45 min - 1 timme genom skogen från bussen. Känslan behölls. Handlingen blev stad och andra öden och äventyr, eller brist på öden och äventyr. 

Mobilens lilla film, tonsatt med Otis Clays A lasting love, börjar aningen städat. Ganska poserande, ett filter har lagts på, gult och mjukt, ett filter som andas en svunnen tid. Sen spårar det. Spårar jag. Måste ha varit på mitt porrigaste humör.

Jul, mellandagar, nyår, och siande om 2024.

 Julen var familjen och fullt ös. Julmusiken dånade, vi åt så jag inte varit sugen på mat sen dess, inte konstant mätt, nä, bara utan aptit. Klappar slets upp, vi skrattade, vi la pussel, jag hann till julnattsmässa och mötte upp Mysan och Sofia och Sofia hade med sin man och sin mamma och sin systerson. Jag var så glad att vi var där igen, efter så många år då vi inte hunnit, inte orkat, jobbat och varit utan sug att mötas i kyrkan på julaftons sista timme. Psalmerna var svårsjungna. Inte fick vi sjunga Dagen är kommen kärlek triumferar så pampigt det bara går.

Juldagen, middag hos Ingunn med Nina. Vi såg Love actually. Jag dissade den och förstörde nöjet. Var trots den goda maten, lamm och stompad potatis, inte sugen. Åt upp. Magen spände. Drack jag lite sprit efteråt? Något som brände skönt i halsen, något jag smuttade på. Nu minns jag, det var iscider. Och te. Earl grey från lipton.

Annandagen gick Ingunn och jag på soaré i Karin Larssons Nya Tantteatern, som ligger i hennes vardagsrum. Hennes yngsta son spelade på flygeln, Karin sjöng, en man spelade dragspel, en annan man läste dikter. Ingunn, Karins syster och jag var publiken. Vi åt marsipan med choklad runt, vi åt något rumänskt bröd. Katten Bartok luktade på våra fötter, särskilt intresserad av mina. 

På onsdagen, första mellandagen, klippte jag film. Det var öde på Film i Västerbotten. 

På torsdagen åkte jag med Jussi till veterinären. Något med ögat. Det hade klibbat igen. Nu har hon kur med droppar fyra gånger per dag och återbesök den 11/1. På kvällen träffade jag Signe och Agnes, vi åt pizza, vi såg They Cloned Tyrone. Jag hade skavsår och bussen hem kom inte för den hade krockat och jag gick till nästa hållplats och gjorde sällskap med andra som stod och huttrade tyst, men artigt leende, i kylan.

På fredagen åt jag middag med Dante Kristin. Vi åt på Taj Mahal. Hade ännu inte fått aptit. Åt inte upp. Vi gick och såg Godzilla minus one. DK hade biocheckar och bjöd. Vi skildes åt hastigt när bussen kom till sjukhuset och jag skulle av och fortsatte prata på dm:s på insta om film. Om filmer vi hoppas göra rätt snart. 

På lördagen vinkade jag av Agnes på Östra station. Jag handlade på Coop och när jag kom hem ringde Mysan som flytt sin familj en stund och vi åt buffé på Shanghai och drack te hemma hos mig.

Så kom Nyårsafton. Var så stressad över att det skulle dra igång redan kl 15. Snittar och champagne hos Nina. Det var Ingunn, Christer, Cilla och Peter. Vi tände tomtebloss. Jag åkte hem, gav Jussi ögondroppar. Åkte till Ingunn dit de tagit sig. Kl 20:30 åt vi middag på Tonka. Tolvslaget kom, vi såg fyrverkerierna färga skogen och isen rosa och blå och lila och röd. Hur röken svepte som en svans över Teg. Hur himlen exploderade i guld och glitter. Kl 01 gick jag hem. Ganska nykter. En man föll framför mig, jag och hans fru hjälpte honom till porten. Vi önskade varann gott nytt år, skildes åt. Hemma var jag rastlös. Somnade framåt morgonen. 

Nyårsdagen. Pluggade. Slött pluggande. Fattade ingenting. Gick ensam till arbetet. Jonna tog bilen pga kylan. Natten var lugn. Morgonen var kall. En kollega hade haft minus 36 i det kylhål hon bor i en bit utanför stan, in mot landet. Jag sprang nästan hem. Lät som jag gick på frigolit. Sov dåligt. Carolina önskade gott nytt år, vi skrev om förr och världen svindlade, minnen jag försökte nå, platser jag försökte återskapa, en smak nådde tungspetsens med drog sig bort, nådde inte fram. Klev upp. Skrev till Carolina att 2024 kanske blir året jag börjar med partydroger. 

Såg att nån läst ett gammalt inlägg. Inte mycket till text var det, mest en ursäkt för mig att lägga upp bilder där en lite rumpa anas genom tunt tyg. Skirt och mjukporrigt, som något ur en 70-tals blaska. Gick på att det där en gång var jag. Tänkte att jag förlorat allt. Mindes sen att jag redan då var slukad av en trötthet utöver det vanliga.

2024 kommer jag färdigställa en film som inte verkar bli bra. Kommer spela in en ny och förhoppningsvis ha hoppet kvar om dess storhet året ut. Kommer bli klar med plugget. KOMMER BLI KLAR MED PLUGGET. Ledig tid kommer vara ledig. Kommer vara helt och hållen min. Inte en uppgift jag borde göra, en uppgift jag inte gör, inte mitt huvud hängande över skolböcker. 2024 kommer jag inte börja med partydroger. Har inte råd. Ok, kanske har jag råd, men har lagt mig till med impulsiva dyra vanor och de kommer fortsätta sluka mina pengar. Och ingen bjuder en 45 åring som sett sina bästa dagar på droger. Och jag skulle vara sämst på droger, jag skulle berätta för ALLA jag träffade för jag skulle tycka att det kändes så spännande. 2024 kommer jag inte heller få grepp om grammatik och om presens och nonsens. 

Jupp, det var väl allt. Nu ska jag bara lösa hur jag ska få mobilen till jobbet utan att den laddar ur. Kylan dödar den. Med mobilen loggar jag in på arbetstelefonen. Kanske stoppad i en socka i behån håller den sig varm. 

ps. Måste sluta skriva evighetslånga recaps av livet. Ändå rimligare med några krystade rader för att få lägga ut en bildserie där jag är sexy och formfast.