Har sand över kroppen. Från badet idag, på Gotland. Nu är jag hemma. Kanske smakar min hud salt från havet. Att vara på den stranden var det sista jag gjorde på Gotland. Sista innan jag åkte till flyget och allt som hör borda ett plan till.
Mysan hämtade mig när jag landat.
Men idag strosade vi, Eva och jag genom Visby. Det var förmiddag och allt var så lugnt. Vi hade en timma fri mellan kl 11 och kl 12, innan vi skulle till stranden. Ulrika hade hämtat oss ute i husen vi bott i under spelperioden. Eva och jag kvar, nyss var husen fulla, men igår och under natten åkte de andra hem.
Visby har varit knökfullt, Almedalsveckan har varit igång och idag hade den börjat ebba ut. Vi sa att det var så skönt att gå de snirklande gatorna fram idag, att veckans stress var borta, trängseln och jäkten hade försvunnit och nu var bara en härlig sömning småstad kvar. Bland rosorna, alla dessa rosor. De låga husen. Gatorna som svänger än hit och än dit.
Jag som fantiserat om en söt crepe, en med glass och slisk, vi som försökt två gånger tidigare få bord, sent framåt natten, på creperiet, som ligger strax efter Surfers, bara en bit upp för en gata som sneddar upp för en brant. Nu var vi först där och solen skiner över oss. Vi säger något om att mannen som jobbar där har en sådan vänlig och vacker röst. Vi pratar om Liz Taylor och Michael Jackson. Vi säger igen hur skönt det är, med lugnet, solen, fåglarna som hörs kvittra. Fler fyller borden kring oss, vi sitter på den lilla uteserveringen. Vi ser Camilla Kvartoft och blir lite starstruck.
Dagen innan var vår första lediga dag, då hade vi irrat ner till en stening lång strand mellan två klippor nära husen där vi bodde. Branta tallklädda sluttningar ner mot havet. De vita stenarna som var mjuka och varma att ligga på. Havet som var blått och klart. Vi pratar om det denna förmiddag på creperiets uteservering inne i Visby. Vi pratar om missödet med att vi gått fel när vi gått ner till havet, att vi glömt vårt vatten. Om de där varma mjuka stenarna. Om hur blått havet var.
Vi är avslappnade och nöjda, lite vemodiga över att behöva lämna.
Då stelnar Eva till. Hon säger: Nu är dom här. Först kopplar jag inte. Tänker att det är Bianca och Tiffany som vi såg tidigare utanför ett cafe på väg hit. Att de dykt upp bakom mig. Men bakom mig står fem-tio nazister. De har kommit gående och sen ställt sig helt stilla. De stod där en stund. Sen går de vidare. De har vita t-shirts, är nästan bara män. En ung kvinna.
Vi har vetat att de funnits där under veckan. Vi har fått rapporter om vad som hänt, om folk som mött dem och blivit rädda, om de som blivit nedslagna. De tilläts att ha ett bord på Söder torg, nära RFSLs lokaler. Det har sagts att vi inte ska gå själva. Men jag har gått själv, själv till bussar, själv till kulturhuset vi spelat i. Själv till ett mingel och själv hem från krönet kvällen innan, där jag ätit rökta räkor med Alica, Joakim, Vilde och Vildes partner. Det var en varm kväll och jag hade den blommiga klänningen. Då solens sken nådde oss med glödande färg, då solen var på väg ner i havet.
Jag har inte velat vara rädd.
Nazisterna går vidare. De som stod uppställda bakom min rygg i vägskälet. Eva blir skakig och jag börjar babbla. Något om att jag inte tänker låta dem förstöra min dag. Det fina vi just hade. Men jag darrar lite.
Då sneddar en man med rullator hastigt fram, han följs av två unga män. Mannen med rullatorn har en SD-keps. Jag skämtar med Eva om hur illa det kommer bli för honom om partiet han tycks stödja vinner. Vi skrattar ett litet nervöst skratt. För det var ett av samtalen under rep och speltiden här i Visby. Vad gör vi efter valet. Flyttar vi till Canada innan det är försent. Ett samtal då någon sagt att det är möjligt i ett eller två år till. Sen kommer det nog inte gå längre. En som säger att hen måste tänka värsta scenariot för att göra sig redo ifall SD hamnar i regering. En annan som säger att hen inte klarar av att tänka så, att hen måste tänka att allt kommer bli bra.
Eva börjar gråta. Tårar rinner fram under solglasögonen och vi fortsätter äta våra crepes. Hon äter en Monsieur, tomat, ost skinka, och jag en med limoncello de tänt eld på och en stor kula glass.
Sen betalar vi. Mannen med den vänliga vackra rösten säger vad vi ska betala och för vad. Vi trycker in summa och kod och får våra kvitton som vi glömmer på bordet. Vi går gatan ner mot Stortorget och handlar på Ica Kassen. Köper Loka. Vi går ut genom en annan dörr än den vi kom in genom, vi vrider våra huvuden ner mot Gutekällaren, för att slippa se mannen med SD-keps och rullator och hans två unga polare som stod nära dörren vi gick in genom. Vi går ner till Kulturhuset. Där är Ulrika och Annika. Vi får varsin salt kola av Ulrika. Vi sätter oss i den otroligt varma bilen och får en hysteriskt snabb vägbeskrivning av GPS:en. Åker till havet där Karin redan är, Vi badar, vi lyssnar på musik - på Julio Iglesias och Alla Pugachova.
Det är där, medan jag smörjer in mig med solskyddsfaktor som sanden klippar fast över hela min kropp, den sand som fortfarande är här med mig, hemma i Umeå. I mina skor, på mitt golv. I min väska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar