Frukost.

Snön kom. Krispig vinter under helgen och tills igår. Nu blask. Blött slask att vada genom. Ännu har dagen inte blivit ljus, de stundade novembermolnen ligger som ett skydd mot den kortvariga och bleka stundade novembersolen. Jag ligger i sängen, med min frukost. Inte croissanter, Nästan en sorg över det. Utan med en chiapuddig med bär. Kaffe och Juice till det. Ett gnagande missnöje över den där chiapuddigen. Fast den ser delikat ut saknar den all form av dekadens.

De Älskande. Slutet.

Har spanat mot deras fönster, sett att det lyst. Men de andra nätterna denna höst har jag jobbat på de två nedre våningarna. Inatt var jag högst upp, såg rakt in hos dem. Lyset var tänt, såg mer än det under sommarns heta nätter öppna fönster. Såg att det var ett kök, så det finns alltså ingen säng där, som jag fantiserat. Såg dem. En skymt av dem. De älskande. Och jag var inte imponerad.

40.

Idag är det min födelsedag. Fyller fyrtio. Hade inte styrt upp något firande, inte för att jag inte är peppad på att fylla fyrtio, utan för att jag inte gillar fester där jag står i centrum. Tyckte också att det räckte med Britney Spears-konsertresan Mysan och Jag gav varann som gemensamt fyrtioårsfirande, den vi var på i Augusti. Skyllde på att jag jobbade natten mot idag. Så jag skulle inte orka fira. Men under min natt funderade jag på hur jag skulle göra med denna dag, (det är väl ändå en milstolpe att bli 40?) när jag väckt mig själv, ca kl 13, till en dag i trötthetsdimman. Funderade att föra över pengar från sparkontot, gå förbi Ica och köpa en fryst hummer, låta den tina, antagligen lite för snabbt för att smaken ska komma fram, för att sedan kalasa på den och nubbe i mitt hem. och även styra upp något av de smörrebrödrecept jag googlat fram under natten. Blev glad av den tanken, att festa till det i ensamhet. Fest mat och nubbe. Smörja kråset så kinderna blänker av lustfylld mättnad. Men morgonen kom och jag började förstå att vänner tänker titta förbi. Hör av mig till mina systrar, styr upp restaurang och bio med dem, bort från hemmet, in i tryggheten och biomörkret. Nu ska jag sova någon timma.

Frukost.

Jobbade fem arbetsnätter på rad. Mina höjdpunkter var mina frukostar, den första, den jag äter på morgonen efter passet när dagen gryr, innan sömnen, var en kall gröt på havregryn och tranbär som stått över natten, den var två knäckebröd mackor med blåmögelost och en snaps Norrlands akvavit. Den andra, den jag äter ca kl 17:30, då det skymmer ute och jag just vaknat, är två croissanter med Nutella, ett glas blodapelsinjuice och en kopp kaffe. Båda är ljuvliga, båda frukostarna längtar jag till. När jag ätit upp den första längtar jag till att få vakna och äta den andra. När jag ätit den andra längtar jag tills kvällen är över och nattens arbetspass gjorts och jag får äta den första.

Min matlåda, kycklinggrytan med potatis och ris, den var inte en höjdpunkt, den visade sig vara nödvändig bukfylla att stoppa i sig innan det hunnit bli midnatt. En ska tydligen inte äta mellan midnatt och kl 4. Vid fyra äter jag dadlar, pistagenötter och en slurk kaffe.

Trollet.

Någon gång igår förmiddag matade någon in 24 kommentarer på min Instagram. Under olika bilder. De flesta var otrevliga, så de fick de som hade en snällare ton att verka sarkastiskt menade. Kommentarerna gick mest ut på att förklara att jag var gammal, såg ut som en gris, något om min äckliga fitta och att jag var äcklig.

Nu blev jag inte särskilt upprörd, kanske aningens upplivad, iaf trodde jag att det var det jag blev. För jag tar inte åt mig, ser inte hur jag skulle kunna se ut som en gammal gris, tänker att den som orkar scrolla igenom alla mina bilder och sen sitter och blir förbannad över dem måste leva ett liv som är rätt piss, eller har en kall rå humor.

Men när jag innan jobbet skyndar ner till Ica så möter jag en man som skyndar ner för trappen och in i hissen. Jag bor en trappa ner, huset står i en sluttning, så entreplan ligger en trappa upp från mig. Jag begriper inte vad mannen gjorde, varför tog han inte hissen från entreplan, varför skynda ner, var inte detta skumt. Jag grunnar och jagar upp mig. Trollets kommentarer hade lagt en orolig grund i mig, fått en skymt av att någon vill mig illa.

Fantasin skenar medan jag går i det fuktiga mörkret gatan ner till ICA. Att han velat mig illa, men när jag kom ut ur min dörr så bröts hans plan och han som inte hade någonstans att ta vägen tog till hissen som flykt. Att när jag skulle komma hem efter handlingen skulle han ha brutit sig in hos mig och slaktat katterna och skrivit gris på väggen, som när Sharon Tate blev mördad i Augusti 1969. När jag vänder åter, tar trappen ner, så spanar jag, försöker se om någon står gömd under den, eller bakom något av hörnen som leder till den lilla korridor min lägenhet ligger i. Men ingen finns där, ingen stormar fram likt Norman Bates i Psyko med en kniv redo att hugga ner mig. Sätter nyckeln i dörren, katterna möter mig som vanligt. Jag spanar runt, fortfarande orolig att någon ska ha gömt sig någonstans. Lugnet sprider sig. Jag andas ut.

När jag strax efter knatar till arbetet så slår det mig, att hissen alltid står på min våning, det är dess utgångsposition, att han nog istället för att trycka upp den till entreplan och vänta en stund funnit det smidigast att skynda ner till den och ta den upp till sin våning, jo, så måste det vara.

Docksta

Vi var i Docksta i början av september. Mimmi och jag. Vi kom dit en mörk kväll. Vi visste att det skulle vara mörkt och vi var säkra på att våra ögon skulle vänja sig vid mörkret under den 40 minuter långa promenaden från busstoppet till stugan. Vi gick en bit, såg stjärnorna lysa över oss. Det ser en inte stan, jo, en ser stjärnorna, men inte så här, inte detta myller av dem, alla små vars ljus inte tränger igenom stadens belysning. Men vi såg inte vägen vi gick på. Vi trevade fram med osäkra fötter, rädda att kliva i gropar eller snubbla på stenar vi inte kunde se. Efter tio minuter tände vi våra mobilers ficklampor och gick i rask takt. Nu såg vi bara vägen den närmsta metern framför oss, dit ljuset nådde, allt annat slukades i det svarta. Vi slog bort våra rädslor, pratade om Eros Ramazottis musik. Om sånt som är ofarligt, som är harmlöst, som är utan djup. kl 23:30 kom vi fram till det område där stugan ligger, omgiven av andra sommarstugor. Den trygghet det gav att det var tänt i vissa av husen, att det satt några och drack vin på inglasad veranda med tända ljus.

Dagen efter sken solen. Vi tog ett morgondopp i havsfjärden. Vattnet var kallt. förmiddagen var sval. Sen blev det varmt. Vi hade gjort som vi alltid gjort. Köpt cigg under stor show. Osäkra över vilken sort vi skulle ha. För vi är inte rökare, bara i Docksta under september. Bara de dagarna varje år. Jag drar inte ens halsbloss. Jag hade klätt mig för varmt och fick en T-shirt på Woodys. Svart och stor. Vi hade tänkt ta linbanan upp till Skulebergets topp och unna oss mat på restaurangen där. Men eftersom högsäsongen var över så blev det inte så. Det blev pizza vi tog med till en brygga.

När vi cyklade tillbaka till stugan fick min cykel punka. Jag la mig på ett broräcke i solen och Mimmi åkte för att köpa slanglagargrejer. När hon kom tillbaka la hon sig också på broräcket, vi rökte och sa att vi är coolast av alla kusinerna.

Fredagskvälln'

Hon vill åka till havet och se solen gå ner. Hon är på besök, hon bor i inlandet, i en by som sades vara så ful att fåglarna flög upp och ner för att slippa se. Vi tar hennes bil, vi kör ut, mot Homlsund och revet, en sandstrand mellan sommarstugor som vuxit och blivit flotta villor.

När vi åker hem, efter att ha ätit på restaurang Kajutan, efter att ha sett på den bolmande röken ur fabrikerna, fabriker som tornat upp sig likt hotfulla vackra drakar, som ligger där och bidar sin tid och pyser ur sig rök, så tar hon vägen på andra sidan älven, Obbola och Teg-sidan. När helljuset slås på bild världen svartvit. Himlen svart över oss, vägen och den kantande skogen gråvit. Men möten kommer och helljuset slås av och då ligger himlen mörkt blå över oss igen, då anas grönt i det mörka och vägens asfalt är inte längre blekt vitgrå, utan svart under oss.