Inspelad Juli 2019. Snart färdig. Tyra och Miss Jones är med. I små små roller. Men en aning av vilka de var, hur vi hade det, finns med. Finaste scenen med Miss Jones klippte jag bort. Då huvudpersonen, spelad av mig, nått botten, hur Miss Jones ligger vid hennes sida, tätt och stilla. Klippte bort för att filmen skulle bli bra, bättre. Så är det.
Började med att bråka med pappa över telefon. Anade det redan när jag ringde honom, på ledighetens första kväll, en kväll av trötthet. Eller var medveten om risken men skulle finna vägar att parera, komma ut på andra sidan samtalet utan bråk. Dock glömde jag det direkt och tänkte att detta är kvällen att stå på sig, få min röst hörd och det slutade med att grälet tog i och fortsatte via sms till kvällen efter.
Har bara haft mjuka kläder, samt beställt mer mjuka kläder i storlek XL (är M). Fantiserar om soffan och de mjuka kuddarna. Om mitt nya vita hem. Om att andas ut. Om att luftigt bäddas in.
Blomflugorna har tagit över köket. Kanske har de varit där hela augusti. Jag lyfter något, sätter igång kranen, eller något annat, och luften blir prickig. Prickar som irrar runt, sen sätter de sig, med sina lätt röda små bruna kroppar, på de vita köksluckorna och jag tänker: Imorgon, en annan dag, då, nångång, tar jag itu med er.
Flyttfirma är bokad. Måndag 14/9 klockan 08:00 kommer två personer som räknar med att jobba i 6 timmar. De ska packa grejerna.
Har sett Bianca Ingrossos youtubevideos. Från Palma, de solbränna kropparna, de unga ansiktena. Maten. De mörka nätterna. De soliga dagarna. Livet i Sthlm. Familjen. Maten. Kläderna. Hundarna. Den stora våningen på Östermalm. Hennes mamma Pernilla. Plöjde även det sista av Wahlgrens världs förra säsong.
Har köpt filmer på Itunes som i stunden känns som måsten att äga. Måsten som måste köpas innan jag glömmer dem. Cleopatra med Elizabeth Taylor. Sue av Amos Kollek. Bränd av Chang Dong Lee.
Har gått promenader och ätit onyttigt varje dag. Promenader med vänner alla dar utom en. Ätit onyttigt hemma, förutom en gång, med en vän på en pizzeria.
Filmen Nätter och Dagar i Juli håller på att avslutas och jag jobbar första gången med en producent som tar helg helgen innan färdigställande och mina mejl ligger obesvarade. På tisdag ska vi se om allt ser bra ut i en biosalong.
Valt att se filmer som får mig att gråta. Såg om Bright lights (dokumentär om Debbie Reynolds och Carrie Fisher) Funny Girl som trots glad och färgstark musical får mig att böla. Började gråta redan då jag bestämde att jag skulle se Pedro Almodovars Allt om min mamma. Har även gråtit till Tom Allandhs Dokumentärer om Pia och med Pias mamma.
Montzi sover på routern och internet har blivit segt. Ibland får jag pussla ihop den då hon fått saker att lossna.
Vad mer, vad mer har min semester bjudit på? Vet ej.
Dagdrömmer om att denna blogg blir upptäckt. Någon läser och blir till sig och den sprider sig, fler läser. Jag börjar jobba mindre, kanske 50% natt, skaffar en hund, kanske en långhårig tax eller en corgi eller som engelska drottningen en korsning av de två, skriver små vardaglig texter och är halvporrig på suddiga bilder och storkovan bara rullar in. Fikar och brunchar och lunchar och köper märkesväskor, eller vad en nu gör när en har pengar och sin livstil som levebröd. Lite fillers möjligtvis. Men hela tiden med en poetisk högtravande touch, annars är det ju inte min blogg. Kanske får jag ihop en roman, om ett dagdriveri på platser för drömmar med blått hav och kroppar och hud, eller kroppar och hud drivandes runt i myllrande städer, destruktivt och lockande, sex och droger. Ja, för så kanske mitt liv blir med framgången. Tomt och vackert och eftertraktat, inte som nu, tomt och slitigt under nätter med människor som glömt dig innan nästa natt.
Igår läste 4 stycken min blogg, dagen innan dess 2, låt oss inte gå längre bak i tiden, låt oss inte se dagarna med noll läsare, låt oss blicka framåt. Oss? Jag menar såklart mig.
Efter arbetsnatten vandrar jag som vanligt hem. I de grå mjukisarna nedstoppade i svarta strumpor som klär fötter i färglada nya springskor, i den blå stora tröjan med champion tryckt över bröstet. Med en röd ryggsäck. Tröjan är full av flera raska promenaders svett. Allt på mig, min hy, min blick, mitt smink, tycks matt och blankt på samma gång. Grådass och rosa kladd i ett.
Det är morgonrusning nu, inte som i juli då jag var ensam på väg. Det är de nyduschade som sveper förbi. Jag möter dem, jag går jämsides med dem, de far förbi på sina cyklar. Jag går ofta längs älven och tar mig upp vid östra station. Inne på östra station byggs något. Kanske ett konstverk, kanske en monter, kanske något annat. Ser ut att bli två stora rum allt i trä. En man med hopsjunken hållning och trådlösa hörlurar står och iakttar. Hans mage buktar ut, likt hans underläpp. Min första tanke är att han tillhör byggteamet, men han vänder sig om och tar en rulltrappa ner till ett av tågspåren.
Jag ser en snickare som arbetar. Jag ser två äldre snickare som talar med någon. De ler mot den de talar med. Vänliga varma blickar. Jag ser den de talar med. Hon står med en pappmugg med kaffe. Hon är lutad mot en vägg. Jag får ett intryck att hon är basen för det hela, att det är hennes version som byggs. Hon har jeans och blont långt hår. Jag minns inte mer av hennes kläder, inte mer än att hon tycktes från en annan värld än den svettimpregrinerade-blanka-livlösa-ögon-världen jag var i. Kanske alltid är i. Två män som går framför mig ser först åt bygget som pågår, sen ser de henne, de håller blicken kvar mot henne och deras huvuden vrids bakåt mer och mer medan de, och jag tätt efter, försvinner bort. Jag skyndar upp för trapporna. Tar två steg i ett kliv. Pinnar sen hem och hemma framför spegeln ser jag hur svetten bryter ut på överläppen, hur först en droppe som följs av flera rinner mot munnen och den salta vätskan hittar in och når tungan.
Lagar min mat. Sover. Ligger en stund i sängen, Ser på mobilen, in på apparna, det rastlösa hoppandet mellan dem. En bekant har fått en kortfilm med i Nordisk Panorama. Ser framför mig hennes osminkade friska hy, det blonda håret, kläderna som aldrig tycks vara för mycket eller för lite. Ett smakfullt trixande som tycks sitta i ryggmärgen. Jag kliver upp, gör kaffe.
Det skymmer och jag vandrar genom gammliaskogen och bitar av Haga, allt för att slippa gå genom en stad som gör sig redo för fredagsnatten. Åter i mina svettimpregnerade kläder, åter på väg mot ännu en arbetsnatt.
Drack kaffe med en vän på stan. Han tog en Biskvi och svart kaffe. Jag tog en cappuccino. Vi satt inne i det glest möblerade kaféet. Vi satt så vi inte satt rakt mot varann, utan vi satt med en diagonal mellan oss. Pga pandemin. Pga att vi inte ses ofta. Vi skildes åt efter klockan 16:30 och jag började cykla uppför ÖK mot Mariedal och Djurmagnaten för att köpa kattmat.
ÖK är lång och rak och går i en jämn sluttning uppför. Iaf om en kommer från det håll jag kom från. När jag väl tagit mig uppför backen och svängt höger mot Djurmagnaten förstod jag att svetten skulle rinna till då jag stannat och klivit in i affären.
Skyndade fram till frysen, tog fyra påsar av maten, gick till kassan och köpet gick inte igenom. Det gav svetten en extra skjuts. Jag satte igång bankappen och förde över från sparkontot till vanliga kontot, betalade, lämnade butiken och började cykla över mariehemsängarna.
Ett dis av fukt låg i luften. Solen blev mjuk i diset och på mariehemsängarnas kullar sågs männen med skägg kasta frisbee i klungor. De vandrade mellan discgolftsbanorna. Frisbees sågs flyga och fragment av omdömen om de kast som just utförts nådde mig när jag trampade mig fram på min cykel. Jag ville hem och trampade envist på. Kände hur svetten briserade igen, hur den forsade fram. Ur hårbotten, över pannan, från överläppen och ner i munnen. Min T-shirt klistrade sig mot kroppen. Jeansen kändes tunga. När jag klev in genom min dörr rann svetten så friskt att min mun fylldes av dess salta smak. Ostoppbart hittade svetten sin väg in mellan mina läppar. Jag baddade pannan med toapapper som blev fuktigt bara av att mina fingrar nuddade det. Toapappret som revs av i revor då fukten löste upp dess fibrer. Slängde kläderna jag haft i duschen och körde igång kallvatten för att skölja ur dem. Satte mig i soffan och började sakta att sluta svettas och började sakta att torka.
Jag öppnade hennes dörr och och klev ut i den mörka kvällen. Min syster frågade hur kallt det var och om jag behövde låna en tröja. Jag svarade att det är varmt. Hon såg förvånat på mig och hon klev ut, ställde sig utanför sin port, drog handen genom luften för att känna på den. Hon konstaterade att det var varmt. Sommarn var åter här.
När vi möttes tidigare på dan sa jag att det var kvavt. Det var efter hennes jobb, hon hade en jacka på sig. Hon berättade att på morgonen hade kylan bitit i hennes fingrar och hon önskat sig handskar. Jackan åkte av och fyllde hennes väska när vi cyklat en liten bit.
Och nu, nyss, klockan 22:30, var den begynnande natten varm och jag cyklade hem och sista biten tog jag av mig min tröja, varm efter att ha skyndat i mörkret genom skogarna, varm av att det inte var kallt i luften.
På en plats var en skugga tjock. På långt håll såg det ut som något låg på vägen. Ju närmare jag kom desto intensivare verkade skuggan. Då de andra skuggorna var diffusa i olika gråtoner var denna som en stor svart snigel som låg med halva kroppen halvvägs in på cykelvägen och den andra halvan av kroppen ut i gräset. Kunde inte släppa tanken att det faktiskt låg något där och den tron ökade ju närmare jag kom. När jag svepte förbi, ivrigt trampande, såg jag att det var bara en skugga, skuggan från en skylt.
Mötte Ingunn efter hennes jobb. Klockan 16:15 gick jag ut. Luften var sval. Luften var frisk. Solen värmde. Tog mig ner på stan utan att bli klibbig. Vi hade tänkt bada, men att sommaren lämnat gjorde att vi satte oss på en uteservering. Vi drack kaffe och björkblommornas gulnade frön yrde kring oss, la sig på borden, samlades i drivor vid vägkanten. När det bara var vi kvar började kajorna samlas, skutta ut på den knappt trafikerade gatan, sätta sig på cyklar, spatsera runt på trottoaren. När vi skilts åt, kanske var klockan närmare 19, var mina händer frusna.
I veckan frågade jag Ida om vi kunde åka ut till havet. Vi som inte hörts på länge och ofta får hon hjälpa mig med saker, som att hänga den stora tavlan av Curt Agge, den som väger 11 kilo och hänger ovanför soffan. Nu skulle hon hjälpa mig att komma ut till havet, där jag inte varit i sommar, kanske inte ens förra sommaren.
Hon sa ja och vi bestämde på söndag, alltså idag, eller igår, för ett nytt dygn började för 40 minuter sen.
Kanske var klockan 17 när hon hämtade upp mig i sin bil. Klädd i mjuka kläder klev jag in och vi började vår färd. Jag föreslog Länkebo Bad. Vid Sörmjöle slutade vi prata och lyssnade uppmärksamt på telefonens guidning.
Länkbo är en strand likt många vid denna platta kust. Tallar i olika storlekar och sand som blåst bort mellan dess rötter. När du gått över rötterna på stigar gyllene av fallna barr kommer en sandplan som sträcker sig till en högre sanddyn med vass och bakom den kommer själva stranden som mynnar ut i det långgrunda vattnet.
Det var några familjer kvar. Vi satte oss på våra handdukar i våra badkläder och samlade mod till att gå ut i havet. Solen gjorde oss varma och vi tänkte att snart tappar den sin styrka och kan inte värma oss. Vi började vada ut.
Våra fötter ilade av smärta från det kalla vattnet. Vi gick och gick och gick. Inte fort. Utan plågsamt långsamt. När vattnet började nå upp till benslutet började jag gå på tå till det att vattnet slöt sig kring min midja. Vi stod ett tag. Funderade på om ett dopp verkligen skulle bli av. Sen slängde jag mig i och Ida följde strax efter och så rusade vi upp. Det vatten, nära stranden, som hade var så kallt och fått våra fötter att värka när vi börjat vår vandring ut, tycktes nu varmt och härligt på vår vandring in. Vi satte oss på våra handdukar och vinden värmde oss.
Jag gick ut en gång till, ner i havet, nu gjorde det inte ont, det gick lätt. Jag doppade mitt finger och smakade på vattnet, för att känna hur salt det var. Det var inte salt. Det visste jag väl, men hade ett hopp om att bli överraskad. Här uppe i kvarken är det nästan som en sjö. Klart med en gulbrun ton och ingen tång.
Vi satt på stranden, med fötterna ner i den finkorniga sanden, de långa skuggorna från tallarna och det mjuka ljudet av vågorna.
Vi åkte tillbaka mot stan, stannade och åt på Max. Ida kände någon vid bordet bredvid. Inte just bredvid, det bordet var markerat med ett stort X, precis som vartannat bord inne i lokalen, utan vid bordet bortanför det. Hon pratade med honom. Vi åt vår mat. Hon åt Vegan-Nuggets, pommes, två dippsåser och en cola. Jag åt Spicy Chicken, pommes och en fanta. När vi ätit klart skildes vi. Hon körde ut till sitt hus i skogen och jag vandrade genom Teg, över älven och upp till mig.
Nu har jag ätit glass, druckit två koppar te. Sitter nersjunken i soffan. En värme som pyr efter den sol som nuddade min hud, av det kalla vatten som slöt sig runt mig och fick mig för några sekunder att flämtande sväva tyngdlöst. Ögon trötta efter att ha kisat mot solen. Med sand ännu mellan tårna.
Drömmer att jag är sjuk nu. Inget mer händer. En het kropp, en trött kropp och den ömma halsen. Hur jag faller ihop och slutar fungera. Ligger i en farstu, ligger mot ett svalt golv. Framåt morgonen, den tidiga morgonen, runt 4-5, vaknar jag. Känner efter. Är jag sjuk nu? Harklar mig. Lägger handen på pannan. Men halsen ömmar ej. Pannan glöder inte. Kroppen är rastlös, startklar, inte matt och nästan orörligt livlös. Så har jag drömt under några nätter. Mitt kliv ut i livet, ut med vänner på krogen, ner i poolen, rädslan att ha klantat mig, blivit smittad, har tagit över drömmarna, där får jag straffet eller kanske förebudet om vad som komma skall.
Cyklade till Villanäs. Var lite långsam. Lite svettig. Kanske bakis från fredagen.
Där vägen är smal och grusig, med buskar och träd och älven mycket nära, stod en man med långt glänsande mörkt hår och solbrända lemmar. Han drog upp sina byxor, hade blicken ner, var koncentrerad på sin gylf. Musik hördes från älvstranden, där en fyrkantig husbåt ligger förtöjd. Han höjde blicken när jag kom närmre, han log snett och smet ner till husbåten.
På den övergivna gamla holmsundsvägen, som blir allt mer igenvuxen för varje år, snåren blir högre högre på dess sidor, mötte jag först en medelålders joggare. En bit längre fram stod polisen. De pratade med två ungdomar och jag cyklade förbi.
Framme i Villanäs koloniområde kom Phia gående, hon skulle dricka bubbel nere i någon sommarstuga och sen gå upp till ett hus för fest. Hon berättade om nån stöldliga som härjade och länsade förråd. Polisen kom farande och Phia vinkade åt dem, vilket fick polisen att vända tillbaka och göra en extra sväng och spana mot oss innan de körde vidare.
Phia gick till bubblet i stugan och jag gick till Annas kolonistuga. Vi skulle senare äta surströmming. Annas mamma Inez satt i en soffa i solen och stickade sockor och svettiga som vi var gick jag och Anna till poolen och tog ett dopp.
Vi åt vår surströmming, vi drack snaps. Katten Ippo, stor och grå, kom och tiggde mat. En fågel med en mekanisk sång satt osynlig i ett träd. När vi ätit klart tog vinden i, blåste ett lakan på tork över bordet och vaser och glas välte. Inez fyllde på våra snapsglas till det att flaskan var tom och färdtjänsten kom och hon fick order att gå försiktigt när hon sedan skulle kliva ur bilen och ta sig till sin port.
En stund senare cyklade jag hem, i hast innan det skulle bli mörkt. I änden av den långa raksträckan glödde himlen och när jag sen korsat tågrälsen och svängt ner på de olika grusvägar en tar för att komma till stan passerade jag åter husbåten. Musiken hördes på långt håll och jag såg människor flyta i små ringar runt huset och någon stod på dess däck och grillade. En bil hade trängt sig in på den smala vägen och jag fick leda cykeln ute i snåret för att komma förbi.
Ju närmare stan jag kom desto varma och fuktigare blev luften. Stannade och tog av mig tröjan och blev allt mer klibbig. In på Ica och köpte glass, djungelvrål och ostkrokar. Köpte även stjälkselleri för att inte verka bullemisk. Utanför såg jag A och N på långt håll. Min cykel smällde till när jag låste upp den och A vände sig om. Hon såg mig, de vände och kom mot mig. Jag slog följe med dem. De var så vackra denna kväll, sommarklädda i den varma mörka kvällen sa jag att de såg ut som Israeler. De förstod inte riktigt komplimangen och vi skildes åt.
Vi lämnade uteserveringen, där vi nyss ätit, druckit. Sven, Anna och jag. Kvällen var mörk och det hade varit hett under värmeagregaten. När vi klev ut på torget var det varmt. Det förvånade oss. Vi var inte riktigt redo att skiljas åt. Vi strosade längs Storgatan, förbi de som satt på uteserveringarna, förbi Rådhusparken, gick in på Bodegan, gick upp till deras uteservering. Ett bord blev ledigt i den stund vi anlände och vi slog oss ner. Kanske hade vi pratat klart, vi satt där, log, sa små saker. Jag drack en bourbon med massa is. Snabbt hade isen smält och smaken av spriten anades bara i den nästan klara vätskan. Men vi var tvungna att skiljas åt, Sven som skulle köra bil hem hela dagen efter, jag som var trött efter arbetsnätterna. Vi lämnade Bodegan, stod alla tre leende utanför på trottoaren. Sven gav Anna en kram, för de hade kramats när vi sågs och jag hetsigt ropat: krama inte mig jag jobbar inom äldreomsorgen. Sven gick till hotellet och jag och Anna tog oss ner till älven, där cyklade vi i den mörka ljumna natten hemåt. Utan cykellysen höll vi oss på avstånd från biltrafik och spejade efter passerande polisbilar.
Ännu en arbetsnatt. En stund då det var lugnt, gick vi ut, jag och min kollega, vi spanade mot himlen, försökte se meteorregnet som ska pågå under några dygn. Himlen var mörk och efter en stunds spejande såg vi att den var täckt av moln då vi upptäckte de små gliporna där någon enstaka stjärna syntes. Något meteorregn såg vi inte, eller kanske min kollega anade något litet som hastigt glimmade förbi. Men i slutändan var hon inte riktigt säker på vad hon sett. Ett larm kom och vi avbröt vårt spanande.
På morgonen, en morgon som kändes som höst, cyklade jag och mötte upp min syster. Hon är uppe från Sthlm och bor på hotell. Min andra systers ömmande hals i förra veckan gjorde att hon skulle sova hos vår mamma och två av mina systrars pappa. Men så kom de, min mamma och deras pappa, fram till att det kanske inte är säkert under rådande pandemi, så de fixade hotell åt henne. Min mammas sambo, min systers pappa, är lungläkare.
Vi sågs utanför Espresso house. Klockan var 7:30. Där inne satt redan en, med dator och keps och de där fula muggarna espresso house har. Jag beställde en croissant med kalkon och ost, en pain chocolat, en smoothie av guava och passion. Min syster tog en smoothie bowl, vilket var samma som det jag tagit men med en topping av kokosflingor, torkade blåbär, linfrön och musli. Hon tog en veganmacka med avokado och en kaffe.
Vi sjönk ner i sofforna, mittemot varann. Musiken var hög, Darin sjöng En säng av rosor och där och då var den det vackraste vi hört. Hans brustna gosstämma och de mjuka orden den bar och utanför ett grått torg under en grå morgon. Fler fylldes på vid borden. Den nyduschade doften från de solkyssta blondinerna som satte sig vid bordet bredvid. Hon i blommig blus och djup bränna som bad dem sänka musiken. En ny låt, ord vi trodde vi förstod men ändå inte riktigt. Det visade sig senare vara danska. Ev danska. Benny Jamz som sjöng Gelato.
Klockan 9 lämnade vi Espresso house. Vi sneddade över Renmarkstorget till Skolgatan. Jag spanade efter krukväxter i Bukettens fönster och min syster klev på en buss upp till min andra syster och jag satte mig på min cykel och cyklade hem.
Vi skickade några meddelande till varann, bl.a länk till låten Gelato, som även den låtit förvånansvärt skön denna gråa morgon.
Nu ska jag sova.
Gick hem efter jobbet. Gick Brogatan ner till Broparken, fortsatte längs älven mot Östra station. Samuel for förbi på en cykel och ropade hej. Jag hade just tappat mina solglasögon efter att ha spanat på en lapplisas göromål. Min solglasögon gled nerför näsan och om jag inte lutade huvudet lätt bakåt gjorde de inom fem steg ingen nytta. Så jag tog dem i min hand men tappade dem på marken. Hukade och plockade upp dem och Samuel swochade förbi.
Det är rörelse på gatorna nu. De som ska till sina jobb. Med sin av sommaren bronsiga hud, nyduschade, passerar de mig. Jag i min av svett impregnerade tröja. Med min hud som knappt sett solen.
Nedanför Öbacka satte jag mig på en bänk. Bänken stod i skuggan under ett träd eller flera. Där var det svalt och mina ögon fick slappna av när nu solen för en stund inte nådde dem.
En stund senare, när jag åkte östra stations rulltrappa upp, istället för att gå de tråkiga backarna, fick jag ett sms av Johannes. Han som brukar vara vaken sent in på natten hade väckts av den renovering som pågår i hans hus.
Jag gick in på Ica, köpte ingredienser till en BLT. Köpte även laktosfri yoghurt, för det ska en tydligen äta istället för mat under sina arbetsnätter. Gör nu något Bircher Musli-inspirerat av den laktosfria yoghurten, havregryn, rivet äpple och kardemumma.
Hemma hängde jag för fönster. Började steka baconet till BLT:n.
Smörgåsarna blev klara, jag åt dem. Drack som vanligt en virgin Mary i ett svep, ivrigt klunkande.
Nu ska jag sova.
Läste kapitlet med stor möda, kämpade för att inte somna. När jag läst klart släckte jag, drog upp sovmasken och dalade in i mörkret. Nuddade sömnen för att där drabbas av skräck. Något slog sig runt min kropp och jag slängdes upp till vaket. Hade det ens gått en minut sen jag börjat somna? Nu förblev jag vaken till efter 5. Ett rastlöst vridande. Otaliga tömningar av en blåsa som trots tryck aldrig tycktes full.
Drog på mig mina träningskläder, de tajta glossiga. Stora svarta solglasögon och den eviga solskyddsfaktorn på 50.
Hade tempo och svetten rann. Var inte riktigt orienterad i tid, hade gissat på just efter lunch, att klockan var mellan 13-14. Solen låg dock lågt och sken varmt mellan träden som lämnade långa skuggor. Det tycktes vara ett dis, insekter och fröer svävandes i luften. Skogen var tom. Tog lång tid innan någon motionärer dök upp och såg bara en hund, antagligen en Buhund som fick pälsen plockad av sin husse. Efter ett tag dök del 1 av en barnfamilj upp, mor och dotter, en krök senare dök del 2 upp, far och son. Jag pinnade på. Så slutade jag pinna på. Just efter där jag fått sakta ner, där marken ofta är fuktig och vägen alltid tycks slirigt lerig. Började gå. Passerade alla brännässlor som tagit över doftrummet. Började gå långsammare och långsammare. Stannade nästan av. Tog upp mobilen och såg vad klockan var, strax innan 18. Det hade varit kväll hela tiden. Svängde av motionsspåret och ner på en skogsstig. Såg spår efter en annan hund som fått sin päls plockad. Tovor av gråsvart ludd låg här bland stenar och rötter. Ringde Johannes, men han var i en park och hade just badat. Han hade sällskap och vi avslutade samtalet. Gick stigen fram, ett knak från ett buskage och där stod en kvinna hukad och plockade hallon. Ett knak till från ett annat buskage och där var en man hukad som plockade hallon.
Gick ur skogen, en man med en schäfer kom cyklande. Jag gick hem. Duschade. Lagade mat. Åt den. Började längta till sensommaren som pågår. Att gå över gulnat gräs ner till ett uppvärmt hav. Cykla på grusvägar genom åkrar som även de tappat sitt gröna och blivit allt mer blekt. Att stekas i hettan från sommarens sista suck. Att åka bil på en smal grusväg kantad av knotiga tallar och snårklädda kalhyggen, komma fram till en strand med mjuk vit sand. Att ha en hud som blivit van solens beröring. Att ha en hud som blivit van friska dopp.
Nu ska jag ge ett klipp med Melissa Gilbert en chans. Youtube har låtit det stå på tur, har föreslagit det, lagt det på sin första sida ett antal gånger och nu, nyss, då jag fastnat, kommit av mig, sattes klippet igång utan att jag brydde mig om att stoppa. Än så länge har hon bara matat sina höns.
