Vända dygnet, vaka på (kan det kallas så?).

Dessa nätter när jag ska vända dygnet, göra mig redo för kommande arbetsnätter, känns fria, lite dekadenta, att stanna uppe efter kl 01 och se film. Att inte ha som mål att somna kl två. Att inte ha larmet ställt på kl 10. Brukar tänka, när nätter måste sovas, att natten är min kreativa tid, då jag får tillgång till hela min hjärna, all min förmåga. Men dessa nätter då jag är ledig och vaken, gör jag inget, bara är, låter tiden gå, tar inte tillvara på nån av mina, av mig, tillskrivna förmågor, gör inget bruk av min tro att ha tillgång till hela min hjärna. Lika slö som vanligt. Lika slapp och tomstirrande. Lika hattigt hoppande mellan mobil, disk, en film, en tanke som försvann.

Sångsvanen.

 I nån vecka flög sångsvanar över himlen. Ibland i medvind, då gled de fram i en rasande fart, ibland i motvind och då såg en hur de kämpade, flaxade, tog sig fram med motstånd. Ibland sken solen på dom så dom var alldeles gula mot den blå himlen. Ibland var dom lika grå som molnen. Dom flög norrut. Dom lät sådär som sångsvanar låter. Med de långa halsar utsträckta. Dom stora vingarna som kraftfullt tog dom framåt. En kväll när jag gick till arbetet hörde jag svanen innan jag såg den, det gör en iofs varje gång de kommer, ibland inbillar jag mig att jag även hör deras vingtag. Men nu var det en ensam svan och den flög inte norrut, den flög västerut, liksom på tvärsen. Den lät gällare än när dom är tillsammans, vingtagen tycktes komma tätare, den flög lägre, den flög snabbt och orytmiskt. Fort hade den passerat över mitt huvud men jag hörde dens ensamma skrän en stund efter det. 

Niagara no2.

 Jag pulade i mig sött sen, efter att alla skivor av muslibrödet sjunkit ner och landat i magen. Då kom ett sug efter mer. Poppade Popcorn. Jag kokade kola på socker, sirap och smör och hällde över . Ställde i kylan på balkongen och efter fem minuter stoppade jag munnen full med hårda krispiga söta popcorn. Mådde illa rätt direkt. Fortsatte mata gapet. Näve på näve. Åt och åt och illamående tilltog och magen svällde upp och jag fortsatte ändå. 

Tog med mig popcornskålen till framför tv:n. Såg Niagara. Jean Peters man är jädrigt störig, alltså han verkar inte förstå vilket kap han har, att hans fru är så över hans liga. Han är bara glad och dum och älskar frukostflingföretaget han jobbar för. Och Marilyns man Joseph Cotton är rätt störig han med, ångest och självömkan och så tröstlöst hopplös, så där som män kunde vara i deppiga 50-talsfilmer. Dessa män som svettades och våndades och vankade av och an. Marilyn spelade över, det var i hennes mun-fas, när hon verkligen använde läpparna när hon sa sina repliker. Hon la av med det sen, kanske i Bus Stop? Trots det är hon såklart helt trollbindande. Jean Peters är så naturlig och otvungen och så rationellt klok i sin roll, hon är vi som ser filmen, det är genom henne bitarna faller på plats, hon är allseende. Och inte mindes jag den sista actionfilmsaktiga halvtimmen, då Marilyn är ute ur bilden och Jean Peters och Joseph Cotton har nån olycklig ofrivillig katt och mus-lek som självklart slutar i det enorma vattenfall som namngivit filmen. Kanske slutade jag alltid se den när Marilyns döda kropp låg i dunklet på golvet under klockorna i tornet. 

Nu ska jag borsta klibbet ur käften. Sockret och sirapen och smöret. Känner hur det klär gommen, täcker den, letat sig in mellan tänderna, ligger där och verkar, söndrar, lockar på karies likt sirensång. 

Skinamarink.

 Idag blev inget gjort. Såg på instagram saker jag missat. Nåt på konsthögskolan, nåt på café pilgatan. Inte för att jag ville dit, men liksom ändå, att inte göra något, bara skjuta på pluggandet och hålla sig hemma för att en ska plugga när en hel dag gått och en kunnat höra en kör sjunga fredssånger eller se nån performance, det går som inte att komma ifrån att det ändå hade varit bättre att ta del av det än att inte göra något alls. Verkligen inget. Såg Extras, en serie. Skrattade. Såg i mobilen samtidigt som jag såg. Såg två avsnitt. Men vad gjorde jag all annan tid? Tiden är som borta. Jo, kokade tomatsås och lagade Melanzane. Åt Melanzane. Och sen åt jag upp resten av muslibrödet jag bakade igår som fika att bjuda på när Anna B var här och vi såg en film vi satt och kisade mot. Den var långsam och mörk. Mörk bild. Alltså riktigt mörk bild. Ibland frågade vi varann: är det något där nu? Visst är det? Ja jo mmm jo jag tror det. Inget hände. Ibland hände något och då fick vi hopp. Men den var en pärs att se och vi sa att vi inte vill se den. Men av den limpan jag bjöd på igår ut jag upp resten idag. Åt skiva på skiva på skiva på skiva. Ville nästan gråta för att jag var så omättlig på detta söta frukt och frörika bröd. 

Svarade på resten av EN fråga som jag började på igår. Kom igång strax före kl 22,  skrev nyss sista orden i mitt knapphändiga svar, bläddrade sedan i kapitlet, läste de övriga frågorna som ska besvaras och gav upp. 

Niagara.

Vaknade idag. Kollade klockan. Den var 10:00 och eftersom jag la mig kl 04 och ska jobba i natt försökte jag somna om. Somnade om. Vaknade igen kl 12. Ingen sorg värkte denna förmiddag. Bara konstaterande. Nu är jag vaken. Nu borde jag somna om. Nu vaknade jag igen. Ok, jag har fått mina timmar, jag får vara nöjd. Så enkelt. Så skönt. Kanske lite tråkigt. Lite tomt. Att bara vara och vara praktisk. 

Nåt helt annat, har filmen Niagara på hjärnan. Kan inte sluta tänka på den. Det är den med Marilyn från 1953, den när hon drar olycka och död i sina spår. Och har en rosa klänning och röda blanka läppar och ber en fest spela en skiva hon har med sig och så nynnar hon till texten, kiss kiss me, say you miss me osv och festen stannar. Låten är långsam och hon är nåt helt annat än nån annan av de stackars tjejerna på den festen. Det finns bara en person där och då och det är hon Marilyn, eller Rose Loomis som hon heter i filmen. När såg jag den sist? 25 år sen? Mycket möjligt. Kanske mer? 30 år sen? Såg den iaf många många gånger i mina tonår. Inte för att den var bra, men för att det var den Marilynfilm jag hade att tillgå. Och nu tänker jag på den. Tänker att jag borde se om den. Se hur hon går mot och från kameran. Hennes gula regnjacka. De där röda glossy läpparna. Klockan som klingar och att den betyder något, hon hajar till, andas hon ut då? Hon luras och får sitt straff, det är vad klockringningen leder upp till iaf. 

Jean Peters är med. Hon mindes jag som så snygg. En sån kontrast mot Marilyns upppumpade blonderade blanka uppenbarelse. Brunett med getingmidja och nära till förstånd och skratt. Jean Peters la av med film sen, hade ihop det Howard Hughes, den rika ohygeniska ,men ändå väldigt bacillrädda, eremitmiljonären. Han älskade undersköna brunetter. Ava Gardner, Katherine Hepburn och Jean Peters, bl.a.  

Att vakna.

 Vaknar ledsen. Så ledsen att det gör ont i magen, i bröstet.  Inte varje morgon, men några mornar i veckan. Titt som tätt. Och så ligger jag kvar i sängen med min värkande ledsamhet till det att den släppt lite. Tar nån timma. Scrollar. Lyssnar på podd. Pussar katterna. Stackars katter, så många fasthållningar och tvångspussar de får per dag. Liksom fångna här, med mig, jag ger dom mat, dom vet inget annat, dom vet inte om ett liv utan påtvingade pussar. Så dom finner sig i det. Lägger sig nära, kryper inpå. 

Om jag vore ledsen över världsläget, det vore väl fint. Men jag är bara ledsen över mig själv. Tror jag. Eller kanske en dröm jag inte minns. Kommer som upp ur sömnens mörker med min sorg, den följer med in i vaknandet. Eller välkomnar den mig när jag vaknar? Jag vet inte, borde ta tag i det där, för att gå runt och ha ont av ledsamhet känns ändå åtgärdsbart med terapi. Kanske KBT. Många tror ju på det. 

Vad kan en säga.

 Tänk att jag inte skrivit något om det som händer i Palestina och Israel. Inte ett ord har jag fått ner om det som drog igång den 7/10 2023. Eller det drog väl igång för snart 80 år sen, eller kanske rent av ännu tidigare. I ens tankar nästan jämt, men jag finner inga ord, alla dessa barn som dör, alla dessa vuxna som dör. Detta dödande Israel tycks rättfärdiga. Svält och bomber åt folk de borde skydda och ge frihet. Men Palestina har krympt och krympt och trängts ihop på mindre och mindre yta. Och nu detta, ett oförsvarbart dödande av barn, av deras föräldrar, av sjukvårdspersonal, hjälparbetare och journalister. Vad kan en skriva om sån grymhet? Gör något här någon skillnad. Varje protest som hörs från Israeler, protester mot det Israels regering, är en strimma hopp, att det finns en chans till något annat än detta blodbad. 

Prydnadskuddarna.

 Här är dom. På dagbädden. De kuddar jag köpt i omgångar. Sammanlagt 2700kr har de kostat, de fyra nya. Har fyra från förr. De flesta kvadratiska byttes bort, trycktes upp på en hylla i klädkammaren. Några fick stanna kvar på dagbädden. Rektangulära beställdes på nätet. Kanske är det värt det. Världen är kaos, lidandet oändligt och jag köper kuddar och får allt att handla om mig. Kapitalismen har erövrat mig.

Första vårdagen.

 Solen värmde. +8 grader kändes som en värmebölja. Var och fikade med en vän, vi träffades på en bar/restaurang nere vid älven. Vi hade tänkt sitta ute, men vinden blåste och vi gick in. Vi fick en soffa, vi beställde varsin cappuccino. Min vän, som jag knappt känner, men sprungit på i flera år, ett tag bodde vi i samma port, är väldigt snygg. Liksom inte bara fysiskt, utan även stilmässigt. Han har en stil som nästan är skrämmande i sin perfektion. Inget pråligt, bara orimligt otvunget och utan minsta fel. Känns som en smak en föds med, inget som går att lära, vissa har det, andra inte. Såg hans skor, så snygga skor och jag ville gömma mina klumpiga dammiga gympaskor under soffan vi satt i. När vi skulle gå efter en timme och han beställde in notan var den nollad. Han blev bjuden och jag fick rida med på det gratiskaffet. Sånt händer nog bara väldigt snygga människor med oklanderlig stil. 

Jag strosade hem. Bytte om. Polly hämtade upp mig i sin bil. Vi åkte till Galleri Verkligheten. Vi trängdes, vi såg performance, jag sittandes på huk mot en vägg mellan Dante Kristin och Maria, med Tora framför mig. 

Polly och jag åkte vidare, skulle på konsert med Mi von Ahn på Kajen i Väven. Vi minglade lite, vi lyssnade på musiken. Vi åkte hem, för vi drack inte och för att ljudvolymen steg och trängde bort vårt samtal och våra tankar när nästa band drog igång.

Hemma igen skrev jag en stund med Dante Kristin. La ut alldeles för många intetsägande bilder från kvällen på instagram. Men ville så gärna att det syntes att jag gjort något, att jag varit i vimlet, att jag inte bara sitter hemma och har katt. Och som ett avbrott i den meningslösa selfiekavalkad som annars är det jag lägger ut. Ändå slank en selfie med, från sängen, med ett par av dessa läsglasögon som jag är så till mig över. 

 

Läsglasögonen.

 Är med läsglasögon nu. Än så länge har de nyhetens behag. Blir uppiggad av att lätt läsa på mobilen. Blir uppiggad av gesten en gör när glasögonen åker på och av. För med läsglasögon blir det som nära var suddigt tydligt, men den annars så skarpa världen en armlängd bortanför är nu ett enda blurr. Så jag kan inte längre scrolla mobil och se på tv samtidigt, inte om jag vill läsa alla dessa minitexter folk envisas med att ha på sina bilder eller små filmer, några poetiska ord, ja ni vet. Ändå så nyfiken så länge på vad de skrivit och nu kan jag läsa det. En ny värld, men i enskilda block, nu gäller antingen det ena eller det andra. 

Pluggandet blev inte nämnvärt roligare eller enklare med glasögonen. Hade hoppats att mitt flackande sinne berodde på att ögonen inte fick sitt, att de inte såg klart nog, men så verkar inte va fallet. 

Behöver en större handväska. Så läsglasögonen och ett praktiskt skyddande fodral får plats. Men pengar rinner ur mina fingrar. För den lön jag nyss fick har jag köpt prydnadskuddar för 2700kr. Jag har köpt en reservdel för 500kr till dammsugaren. Samt impregnering till möbler för 450kr. Så en ny handväska är inte på tal. 

Tur att läsglasögon är snorbilligt. Två par, 45 kr vardera. 

Nattskjortan.

 Vaknade intrasslad i min nattskjorta. Jag upptäckte det inte först, inte under den stund jag låg kvar och scrollade mobilen. När jag efter ca 45 min skulle resa mig satt min arm fast, liksom kom inte högre. Armen var fast i skjortan och på något sätt höll den på att slå knut om mig. Tog ett tag att lösa knuten, ett stund tänkte jag att nu dras den hårdare om mig, men jag tänkte om, gjorde på annat sätt, kom lös. 

Sover med tre täcken på varann. Försökte ett tag med bara två, men de gav mig chans att snurra runt och att jag vaknade nästan flygande alldeles för tidigt. Så det tredje kom tillbaka, det jag nyss la undan pga midvinterkylan som lättat, vårvinterns blidväder som nalkas.

Men under dessa tre täckens tyngd hade jag i sömnen snurrat in mig i nattskjorta, min kropp som sorkars liv under snön. 

GG.

 Såg Camille. Den med Greta Garbo och Robert Taylor från 1936. Kan känna ett släktskap med Camille, dålig med pengar och slösaktigt leverne, ingen lovande framtid i sikte. Hon har iofs väldigt överarbetade frisyrer och män som verkligen trånar febrigt efter henne. Jag har ingen frisyr, är stolt över min ickefrisyr, typ lite Gloria Steinem i mitt barr och vad jag vet inga män som febrigt längtar efter mig. Men även i Garbos i privatlivet stora passivitet kan jag känna en samhörighet. Att hon bara var. Knappt gjorde något. Hon reste väl en del, blev bjuden hit och dit, typ åkte på Onassis yacht, badade naken inför Jane Fonda, slängde ut blommorna Ava Gardner ställt i hennes rum då Garbo stannade hos henne några dar i Palm Springs. Åh, just ja, Garbo gick upp och simmade i havet varje morgon. Och samlade pengar på hög, tror hon var snorrik när hon dog vid 85 års ålder och då hade hon inte jobbat sen hon var 36. Vi blir bara mer och mer olika ju mer jag tänker på det. Men när jag köpte en kappa i vintras, en beige stor, hade jag en åldrad Garbo som inspiration, från alla dessa bilder av henne vandrandes runt i New York i fotriktiga skor, solglajer och kappor i beiget.  För någon morgon sen, efter en arbetsnatt, filmade jag mig själv i kappan och solglasögon. La ut på insta i stories och Elin och Dante Kristin kommenterade likheten med Garbo, den åldrade Garbo, hon som blev en urban myth för New York-bor under lite över två decennier. Spot on ändå. Där hittade jag en likhet till, behövs nu när olikheterna radat upp sig, men att vi går överallt, och jag kan säkert bli Umeås svar på Garbo, nån en ser gåendes här och där, kanske redan är, men i en stad som Umeå och utan Garbos superstarkvalla så blir/är jag bara ett orginal.

Materiell bliss

 Är fortfarande i min materiella bliss. Så bekväm hemma att jag inte vill lämna, inte släppa in nån, jag vill bara vara här med mina grejer. Ostört. I min egen takt i min egen värld. Söka på pinterest på japandi och klicka mig vidare in i lunga inredningar, material som trä, linne, stora krukväxter, stora fönster med natur utanför. Bytte sängkläder igår. De orange/vita åkte i smutsen. Vita åkte på. Åter en bliss. En sån lugn bliss. Alldeles mjukt och ljust. Dimma idag. Regn idag. Alltså regn, vilken grej när en inte vill gå utanför dörren. Har stannat. Hoppas att det bara blir för en stund, för en kurs drog igång i måndags och jag har ännu inte gjort dess planering, bokat provtillfällen, bokat in de moment som kräver min fysiska närvaro. Jag har bara ägnat mig åt ägandet av vackra saker, helt och fullt och om det vore möjligt så hade jag så gärna stannat i det.

Två biobesök.

 Det föll snö igår. Vet inte när den föll, men när jag gick runt här hemma och släckte såg jag att den hårda smutsgrå snön blivit böljande mjuk och vit. I dag strålar det vita. Det är liksom ljusare än någonsin. Så känns det iaf. Vårsol och nysnö. 

Jag har varit gömd i några dagar. Eller bara igår. En dag av att vara gömd. Ville inget annat. Vill inget annat idag heller. Såg fyra filmer (Three Days of the Condor, Andra Akten, Cheri, Baba Yaga) Dammsög. Tränade. Duschade. Åt. Pratade i telefon med Mysan. 

Dagen innan var det filmfika. Vi var inte många, bara en ny. Men en ny är ju rätt bra. En ung aspirerande manusförfattare. När fikan var över skyndade Janne iväg för att hinna till Godzilla X Kong the new empire. Jag såg honom gå 150 m framför mig, såg honom röka en cigg, såg honom gå in på Filmstaden och jag tänkte då att jag vill också se den filmen, så jag följde efter. Tog en plats på samma rad som Janne, men två säten bort, mest av artighet, att jag inte skulle tränga mig på. Inne i salongen var det pappor med sina söner i åldrarna 8-12 år. Jag blev rörd ett antal gånger, en ensam jätteapa liksom, så relaterbart, som söker och söker. Och sen när Godzilla och Kong fann varann, dessa tidigare ärkefiender, de rusade fram i enad trupp och då hade jag kunnat börja gråta, det var nära, men gråten kom när ett barn valde sin mamma, alltså inte sin biologiska mamma, utan en kvinna som tagit hand om henne sen förra filmen. Jag har dock svårt att sammanfatta vad Godzilla x Kong handlade om, men MYCKET hände. 

Veckan innan såg Signe och jag äntligen Dune part 2. Vi som försökt se den två gånger tidigare, men med hinder varje gång. Nu var Signes vän Sebastian med. I två timmar tyckte jag att Dune part 2 var otrolig. MÄKTIG. Vyerna, sanden, ljuden, ansiktena. Men när slutstriden närmade sig tvärlessnade jag. Ville inte se en nyans av ockra nånsin mer, aldrig känna hur ljudet får ett biosätet att bullra och skälva. Ville inte att något någonsin mer skulle vara pampigt och ödesmättat. Jag var övermätt. Längtade efter regn i storstad och människor som pratar känslor på cafeer och barer.  Kommer ändå se fram mot part 3, för visst måste en sån komma? 

Littfest no2.

 Förra veckan, eller har det gått så långt att det blir förrförra veckan. I alla fall, vilken vecka det nu än var, så på den torsdagen gick Ingunn och jag på Pilgatan. Littfest drog igång med nummersläpp av Provins och poesiuppläsningar. Vi kom dit strax före kl 20, det var fullt. Två extra stolar ställdes fram liksom mitt i som vi kunde sätta oss på. Runt oss minglade folk som känner varann sen förr, som möttes i Umeå igen, folk som kan texter och ord, gamla umebor som återkommit för denna helg med de som stannat kvar. Bussarna som passerade på Skolgatan fick fönstren att vibrera. Nån sjöng, han som kompade på gitarr var barfota. Efter en timme ville jag ut, mest för att vi satt mitt i, liksom fångade i ett virrvarr av mingel vi inte var en del av. Hade vi suttit tryggt vid en vägg hade jag nog kunnat stanna en timma till. Ute var gatorna glashala av dagens fukt som blivit till is i mörkret. Vi tog oss försiktigt hem, med små väl genomtänkta steg som krävde något av hela kroppen.

På fredagen såg jag Edith Hammar och skrattade och fällde nån tår. Hen pratade om sin serieroman om en queer från 50-talets Finland som möter en queer från dagens Finland. När jag väl ställde mig i kö för att köpa hens bok var den slut. Kvällen var på Bildmuseet. Det myllrade och kryllade. Jag rann fram bland bekanta och vänner och kl 22 var jag så trött att jag kröp hem. 

Min lördag började med Tobi Lakmaker. Tror alla i Studion blev kär i han, där han satt på scen och drog händerna genom sitt hår så det blev stort och bedårande och sa rörande och kloka och roliga saker. Köpte hans bok, fick den signerad. Trodde han stavat mitt namn fel, till det att Tamara i veckan förklarade att det jag trodde var en bokstav var ett kommatecken och så såg jag att där står ju mitt namn. Hade fram till det att Tamara öppnade mina ögon för Tobi Lakmakers handstil tyckt att det var lite surt att det blev fel, att jag inte lyckats bokstavera på engelska, särskilt när det fanns en Jana i boken, särskilt som att det var första gången jag fick en bok signerad. 

Fortsatte med Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann, men om det har jag redan skrivit. Kvällen var jag hemma. Köpte chips och dipp på vägen hem så jag förstod där och då, när chipspåsen och gräddfilen och hot holidaypåsen landade i min korg, att jag inte skulle gå på littfestfesten på kvällen, det är liksom inte det en fyller magen med om en tänker susa ut i natten. 

På söndagen mötte jag upp Mysan och Hardy på Västerbottens museum. Frida Johanssons musik skulle spelas i salen där Vera Friséns tavlor hänger. Stolar stod i rader. Solen sken in genom fördragna fönster så salen blev gul. Hardy somnade och sov i sin jacka på golvet. Även en femåring har dålig andedräkt när han vaknar. När de spelat klart åkte vi hem till Mysan. Antonia och Ida skulle dit på middag och jag bjöds med. Vi åt och pratade och jag önskade att fler kväller skedde runt en middagsbord med vänner. 

Materialist, javisst!

 Skulle ha klippt film igår och idag. Men blev hemma. Kände mig avslappnad. Liksom sjönk ner, lutade mig tillbaka och skippade mina planer. Bläddrade i tidningar. Såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av serien Mom. Såg Whirlpool och The Mirror Crack'd. Och var så glad över allt jag har. Alltså allt jag äger. Alla prylar. Var full av materiell bliss. Strök över möbler, nä hungrigt klämde på mina möbler, tryckt min handflata så djupt ner i stoppningen det gick, kände dess bounce, dess struktur, till det att det tog emot och sen följde med, lät handen vandra mot och med tygets riktningar. Ville liksom skopa upp mina möbler, fylla handen med dom och äta upp, svälja fåtöljer, sittpuff och dagbädd, handfull för handfull. Hur skulle den guldbruna eller röda sammeten smaka? Den naturvita manchestern? Sittpuffens grova vita tyg med lite gult i?  

Dammtorkade även bord, puffade kuddar och kände fullkomlig pickande lycka. Kanske var där en liten törn i min harmoni, att jag ska sluta göra saker, sluta skapa, bara landa och stanna. För det hade ju just hänt, första luckan på länge att kunna klippa film och jag bara lät den va, fyllde den inte med mitt skapande, bara med mitt ägande. Kanske är ägande vägen till den sanna lyckan? Köpte iaf kuddar för 1500 kr, beställde, från nätet, på faktura, för de pengarna har jag inte så här långt bort från senaste löningen. Men alltså, ivern, det sprudlande pirret, detta köp och denna hittills ett dygns väntan på produkten inneburit är toppen. TOPPEN!! 

Minns inte sist jag hade så lite pengar som jag har nu.

Autografen.

 Jag fick ett brev. Det fanns även ett kollage med bilder av mig från filmer och från nätet. En av dessa bilder är en riktigt ful en, ett foto från VK från en massa år sen. Den bilden har ett hårt filter och jag ser mest bara grov och härjad ut. Som att jag har levt.  Den som skrivit brevet bad om en autograf. Kollade upp honom, på hans insta fanns bilder och bildkollage på alla från Margot Robbie till nån som hade en roll som någons kompis i en serie från 70-talet. 

Jag har en fruktansvärt ful handstil, näst intill oläslig. Eller den är helt oläslig. Nuförtiden blir jag svettigt nervös när jag ska skriva för hand och stilen blir än mer krampaktig. Så jag övade lite, skrev autograf på autograf på autograf. Försökte få den stor och svängig. Vid de få gånger då andra bett om min autograf har den blivit minimal och ynklig, som ett fult streck, utan joie de vivre, med noll habituede mondiale. Jag ville få den rätt nu och var väldigt smickrad. Smickrad över de fina bilder av mig han funnit och saxat ihop. Så jag övade på, fick till den, mjuk och böljande. Tog lappen med fotona och så skrev jag. Liten och krampaktig kom den ur min hand. Blev så ful så. Men nu var den nedklottrad och kunde inte göras om. La den i det medskickade kuvertet med porto. La kuvertet på lådan. 

Väntade på att min autograf skulle läggas ut på hans insta. Kollade nån gång per dag. Så en dag var den utlagd. Borta var de fina bilderna. Borta var kollaget. Kvar var den fula bilden från VK, den där jag ser kriminell ut. Under var mitt hämmade skrämda försökt till autograf. 

Zadie Smith bl.a.

 Såg Café Bambino idag. Zadie Smith var med. Hon såg vinterblek ut. Förstår inte hur det är möjligt. Vad för solkysst hud var det jag såg? Var det min fantasi om de framgångsrika som målade en solbränd lyster? Måste ha varit så. Eller flagnade brännan akut i den torra västerbottniska luften? Kanske. 

Tänkte igår på andras kändisglöd. På de tre par skor som kom gående under en reklamskylt på pendeltågsstationen i Solna. Bootsen i mitten var oemotståndliga. Kunde inte slita blicken från dom när de trampade fram. Svassade fram. Ville se hur en person som går så ser ut och när de kom fram bakom reklamskylten så var det Krister Pettersson flankerad av två lirare utan minsta utstrålning, iaf inte i denne kungs närvaro. 

En annan gång var det ett par bara fötter i ett par nätta sandaler. En varm septembernatt på söder i sthlm. Jag ville se vems fötter det var, för de hade också något, de kunde inte vara fötter på vem som helst. Så jag höjde blicken och där tornade Regina Lund upp sig. Detta var då Regina Lund hade långa blonda dreads. Hon såg koncentrerad ut. Hon förde ett samtal med någon. De spatserade iväg i den mörka natten. 

Sött är gött.

 Igår fick jag svar på senaste provet. Fick ett B. Hann inte skriva klart, så jag, som vanligt, väntade på en katastrof och omprov eller restuppgift. När jag sett att jag fick ett B kom huvudvärken. Avspänningen som ger värk. Så kan det tydligen vara. Så sa en sjukgymnast till mig efter att jag fått massage och akupunktur mot just huvudvärk. Räkna med huvudvärk imorgon. Minns inte hur det blev den gången, men har tänkt på det sen, när lugnet kommer, sysslolösheten, avslappningen ska få träda in, då slår musklerna runt skallen i högsta växeln och kramar sans och vett ur en. Igår tog musklerna inte i så mycket, de höll bara ett konstant jämt tryck och jag var så sötsugen att jag ville sluka hela burken med D-vitamin med jordgubbssmak, men jag lät bli, tog bara två st och tuggade dom ivrigt, lät dom smulas sönder och sög i mig den söta syrliga saliven som fått smak av de pulveriserade tabletterna. Vet inte vart mitt sötsug tog vägen sen, hur jag fick bukt med det, för jag åt inte något sött sen, åt gröt med lingonsylt på, iofs lite sött, åt bröd på deg med sirap och vetemjöl som jag stekte i stekpannan. Ser nu att jag stillade det med sött och vita kolhydrater, sötsuget fick sitt. 

Littfest.

 Vi började välla upp från Äpplet. Jag var bland de första. Hon stod utanför hissen, såg oss komma, jag hann se hennes ansikte innan hon vände sig bort och riktade blicken mot hissdörren och gömde sig för massorna som besteg trappen. Hon såg rik ut. Lyster från sol som kysst hud. Röda läppar. Fräknig. En ser när nån är framgångsrik och känd, det finns en glöd. Såg glöden hos Karin Mamma Andersson kvällen innan. Inte för att jag då visste att det var hon, att det var så hon såg ut, men där satt hon på bildmuseet i trängseln och jag ville liksom bara stirra på henne, för hon märktes fast hon inte gjorde något. Och nu hade jag fått en glimt av Zadie Smiths kändisglöd när hon rastlöst väntade på en hiss som var seg och kanske var rädd att vi skulle storma fram till henne innan den kom och tog henne från detta våningsplan. Men vi var alla målinriktade, vi ville ha en av de 1300 platser i Idun för att lyssna på Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann. Under en halvtimme trängde vi oss in, fyllde varje plats. Karin och Cillas samtal om sorg och kreativitet var rörande och roligt och vi var alla saliga och upplyfta när vi tjattrade med varann på vägen ut efteråt. 

Vårljuset no3.

 Det hade börjat skymma när jag gick till Ålidhem centrum. Gick med ryggen mot solnedgången, såg bara att allt blev blåare och blåare. Handlade på Coop. När jag fyllt mina kassar och lämnat butiken såg jag upp mot fönstren ovanför Ica. Där utanför lyste himlen rosa. Gick ut från centrumet. Gatlysena hade tänts. Bar en tygkasse i vardera hand. Höll koll på mina steg då smältsnön fort blev till is. Ibland såg jag upp, upp från den grusiga isknögliga gatan, upp från marken som ännu är täckt av ett tjockt lager snö, snö grå och brun av grus och damm och avgaser. Himlen glödde åt det håll jag gick. Tallarnas långa raka stammar och buskiga kronor blev svarta och bakom dom var himlen rosa, röd, orange. Ovanför mig gick himlen från turkost till blått. Luften är en annan nu, en känner att sommarhalvåret väntar. En känner de allt ljusare dagarna i andetagen. Jag knatade på, höll balansen, andades, tänkte att något så vardagligt, något så grått, som att ha handlat på Coop och bära matkassarna hem, sker under en himmel så vacker. 

Vårljuset no2.

 Mellan nattpassen på torsdagen vaknade jag kl 14. Gick för att ge Jussi hennes ögondroppar. Mitt sovrum var mörklagt men i resten av lägenheten nådde en strålande solskensdag in. Blå himmel och gult solljus över snön på taken, över de gråbruna snöbergen på marken. Jag stod där och tog in. Kunde inte låta bli. Kunde inte värja mig. En dag pågick. En vacker vårvinterdag. Där ute var livet och inne hos mig var en sjuk katt med ögondroppar 6 ggr/dag. Kunde inte somna om. Oron/rastlösheten/ivern/andnöden var igång. Låg kvar i sängen ändå, hoppades på slummer. Blundade. Lyssnade på podd. Kl 17 gav jag upp. Nu var det skymning. Blåaste blå.

I natt, en ledig natt, första lediga natten efter de två arbetsnätterna, måste jag ha drömt om den stund jag såg solen i torsdags. För jag trodde att jag upplevt det igen. Men inget stämde. Klockan var 09. Jag hade inte varit uppe. Så jag hade inte gått ut från sovrummet och mötts av dagsljuset som bara välde in, som välde in och skapade känslomässig oro. Det var morgon, nästan förmiddag. Åtta timmars sömn hade jag fått och i sömnen återbesökt kl 14 i torsdags. En sån meningslös dröm. Så fantasilöst av mitt undermedvetna att fastna där, att dippa ner nån minut i ett kort då. 

Nu är det mörkt ute. Alla lampor i köket är tända. De tre taklamporna. Den över spisen. Lysröret över diskhon. Lampan i fönstret. Lampan på vitrinskåpet. Lampan på köksbordet. Om jag släcker bara en får jag oro. Griper tag om mig direkt. En tagg liksom. Ett gnag. Så alla står på. Jag som inte ens är i köket, jag som ser film nersjunken i vardagsrummet. Men går hit ibland, äter ljuset. Detta ljus som jagar så på dagen och som lugnar så på kvällen. Snart kommer kvällarna vara ljusa. Snart kommer natten vara ljus. Vad gör jag då?

Vårljuset.

 Mötte Mysan på universitet. Hon hade varit där och föreläst. Solen sken. Solen Gassade. Jag hade solglasögon, ingen mössa och en tunn jacka. Jag satt och väntade en stund, såg alla unga ansiktet runt mig, alla som satt vid bord och studerade. Så oväntat unga de såg ut. 

Mysan kom, vi gick till Lindellhallen. Allt var sig likt, förutom det att alla såg ut som barn och inte som jämnåriga. Vi köpte varsin Cola Zero. Jag pratade om en ung vän till mig, en vars värld tycks ligga öppen, allt kan ske. Hen är liksom redo. Vi, jag och Mysan kom fram till att vi aldrig varit redo, alltid rädda, alltid sökande efter trygghet, efter ett hem, att rota oss. Alla saker vi har, vill ha, samlar på oss. En sån begränsad längtan efter resor och äventyr. Vi sög fast vid varann, vi blev fulla och hade kul och levde för stunden, så var vår ungdom. Fanns ingen framtid. Inget byggande för en framtid. 

Hemma igen badade vardagsrummet i sol. Solen som varit borta i en evighet, som legat gömd i fuktig dimma, nu strålade den in. Jag la ut på instagram, som att det vore något härligt, all denna sol, att våren står för dörren, att det är gott och bra, att livet kommer åter. Men såklart tickar något nu med det naturliga ljuset återkomst, något rastlöst och missnöjt, något otillfredställt.

Jag som hela vintern tänt så många lampor som möjligt i mörkret.

Sommaren. . .

 Fick en längtan efter gröna löv och gator fria från is och snösörja. Efter asfalt som inte har snön hårt packad över sig.  Jag brukar så sällan längta efter sommarhalvåret. Så dumt att göra det i mars. Iaf här uppe. Vintern som kommer i oktober/november. Vintern som är borta i maj. Så dumt att längta efter något som är så långt bort och så kort. Men en sommar kan kännas evig här, det kan den när kroppen varit solvarm i veckor, när fötter glömt hur det är att gå på halt underlag eller hur armar inte längre minns hur en klär på sig lager av lager av varma ytterkläder, när ögonen inte upplevt ett ständigt mörker utan endast sett ljus i någon månad. Då är sommaren evig och det kalla vintermörkret anas bara som ett liv en en gång levt i en annan tid, som en annan person.

Strawberry blonde igen.

Färgade håret. I omgångar. Det blev fel nyans först, jag chansade, ville hitta en snabb lösning, utan en massa steg. Så det blev ett steg extra. I med färg. Bleka bort den. I med färg igen. Jag behöver alltid bleka innan jag färgar. Så hur mycket den där första färgningen slet på mitt hår och hur mycket dens fel det är att mitt hår nu är torrt och gummiaktigt elastiskt  och efter dusch och föning känns krispigt som tunna glastänger vet jag ej. 

Köket.

Har släckt i vardagsrummet, i hallen, står i sovrummet och drar på nya påslakan. När jag är klar går jag för att ge katterna mat och byta deras vatten. Det är tänt i köket, mörkt bakom fönstret, de tända lamporna speglas i dess glas, natten är här. Synen av det upplysta köket gör mig gråtmild. Så oväntade saker som gör mig gråtmild. Får gissa mig till vad det kan vara. 

På ett sätt är det mitt drömkök. Hela lägenheten är min drömlägenhet. Kommer aldrig få en bättre och kanske är det det, att här kommer jag stanna, det finns ingen tydlig rörelse härifrån, det finns inget framåt.

Får också en känsla av att jag flyttade hit för sent, den blev min för sent i livet. Hade det varit för 15-10 år sen hade jag haft hjälp av den, i att bygga min identitet, mitt självförtroende. En passande lägenhet för en singel i trettioårsåldern. En ändhållplats för nån 40+-

Tänker att jag vill bjuda på fler middagar i mitt kök.

Viral.

 På två dygn fick @janabringlove 140 nya visningar på vimeo. Den brukar ha noll nya visningar. Jag fick hopp om något, om något annat, om rörelse framåt, om att antalet visningar skulle öka och öka och öka, att det skulle ge en skjuts för mig, för mitt skapande. Så stannade det av, fyra st visningar igår, noll idag. Jag blev inte viral.

Magen.

Gick tillbaka för den sista natten efter helgens migrän/spänningshuvudvärk. Var fit for arbete liksom. Gillar att arbeta. En boende kräktes, jag var där, tog på mig ett plastförkläde, städade upp och resten av natten blev den boende mitt ansvar. Jag torkade kräks och diarré. Hade munskydd de andra gångerna. Tvålade in mina händer efter varje gång. Brukar inte få vinterkräksjukan. Kände mig därför säker.

Blev sjuk, tisdag kväll, sent på kvällen, började göra ont i benen, febern kom, sen kräktes jag. Kräktes bara vätska, gråbrun vätska. Hade ätit pizza och druckit en cola zero till middag. Hade ätit salmiaktabletter. Ingen mat kom upp, bara mängder av den mörka vätskan. Den rann upp så lätt, spurtade ur mig utan motstånd. 

Kunde knappt sova. Såg film. Grät åt allt i filmen. Fast det var en rar romantisk komedi. Tror jag. Rye Lane. Så hette den. Två unga med krossade hjärtan drar runt i en stad, ser konst, äter mat, hittar tröst i varann. 

Åt Omeprazol och Alvedon. Hade en banan och ett glas vatten bredvid sängen. Drack små klunkar. Åt små tuggor. Morgonen kom. Kräktes igen. Tror jag. Kanske inte. Minns inte. Har ändå ett minne av att jag fick upp vätska som inte var var mörk, utan klar vätska, men var det på morgonen, eller innan jag somnat på natten? Vet inte, inte så viktigt heller. 

Kunde inte stå. Kunde inte gå. Kunde inte ligga på rygg. Magen sa typ stopp då den rätades ut. Ihopkurad på ena sidan till det att den värkte, då vände jag mig till andra sidan. Så gick min dag. I Mörker. Med lite vatten, lite banan, Omeprazol och Alvedon som enda intag. Signe kom med Cola. Bytte vattnet mot cola. Små små sötklibbiga livgivande klunkar. Kvällen kom och jag mådde lite bättre. Somnade, vaknade kl 01. Kände mig frisk. Hungrig. Gick upp och åt smörgåsar. Somnade igen kl 05.

Har fönstren öppna nu. Vädrar ut det sjuka. Har spayat täcken och madrass med ättika och vatten. Har tvättid först på måndag. Ska städa toalett och ta en dusch. Bädda rent sängen när ättiksvattnet dunstat.  Ska plugga inför provet imorgon. 

Skallen.

 Fick huvudvärk under arbetsnatten. Halva natten hade gått då värken tog i, tog tag och släppte inte. Den stegrade, visade sin kraft mer och mer och jag förstod inte hur jag skulle orka hålla huvudet uppe, hålla balansen på halsen. Ändå hade halsen blivit kort och kompakt, så huvudet låg på axlarna. Kunde inte räta på halsen, framskjuten och pressad stod den ut från bröstkorgen. Jag la mig en stund. Kände ingen avslappning. När jag skulle sätta mig igen kunde jag knappt få mig till sittande, skallen var så tung och mina magmuskler, mina armar, fick kämpa för att komma upp. Spända strängar gick från en knut på ryggen och upp över huvudet och kramade och spände och malde. När det blev morgon sjukskrev jag mig. Sa att jag kommer inte i natt. Tog mig hem. Jonna tyckte att jag var ovanligt blek. Somnade efter att ha kräkts och svalt två Omeprazol. Vaknade efter nån timme, värken var mjukare, hade aptit. Lite aptit. Åt kiwi och surdegsbröd. Låg hela dagen. Pratade i telefon. Slumrade och somnade och vaknade och eftermiddagen och kvällen gick och när natten pågått nån timme somnade jag och idag kom och jag är ett mos. Det bultar i ryggen, det ömmar över skallbenet. Ute är det grått och blött. Snön har blivit tung och transparent slask på parkeringen nedanför fönstret. 

Innan bion.

Vi skulle ses kl 19 och hämta ut biljetterna till filmen, sen tänkte vi ta en kaffe på Kulturbageriet och så se filmen, The zone of interest, kl 20. Karin skrev kl 18: Jag har bil, tänkte nog köra ner. Ska vi åka tillsammans? Är kvar på sjukhuset och bilen står vid kyrkan. Ska vi ses om 20 min? Jag svarade: Vill du äta här? Har sötpotatissoppa. Hon svarade ja och så satt hon här i mitt upplysta kök och åt soppa och jag skivade upp bröd och bredde åt henne och jag tänkte att så här vill jag ha det jämt, en vän som tittar förbi och får mat och vi är på väg någonstans, ut för att ta del av något, något skapat, något någon skapat. 

Pluggpaus?

Det är tyst idag. Inbäddat och mjukt. Snö faller och himlen är vit. Jag pluggar. Jag ska plugga. Öppnat dokumentet där jag skriver mina svar. Har boken bredvid mig. Försöker få någon att vilja göra något annat med mig än att plugga. Kallar det en pluggpaus, men jag vill bara bort en stund, skjuta på det, ut i det vita dämpade fluffet. Hoppas att sen faller allt på plats, sen rinner svaren på inlämningsfrågorna ur mig, när jag fått göra något annat, något roligt, en stund. 

Emerald City

 Dagen var klar och solig. Snön gnistrade. På trädens grenar fångade isklumpar solskenet. När kvällen kom blev det kallare och dimmigt. Vi gick hemåt, Signe, Agnes och jag. Vi gick över Carlslid och i fjärran såg vi vattentornet. Ett cylinderformat vattentorn i räfflad plåt. Målat i grönt. Upplyst i grönt. I diset såg tornet förtrollat ut, som en hägring. Det lyste långt bortom husen. Signe sa att det såg ut som Emerald city och vi började hoppa gatan fram sjungandes We off to see the wizard, the wonderfull wizard of Oz  . . . Gatan kröktes och tornet försvann ur vår syn, vi svängde av på en upptrampad stig, lämnade gatlyktornas ljus, månen lyste klart och i dess sken fick vi tydliga skuggor. Vi kom ut på en gata igen, vattentornet syntes åter, men när det dök upp denna gång var det inte längre rakt framför oss, utan åt sidan, men ett grönt sken färgade dimman  åt det håll vi gick och vi tänkte att där nere, under det gröna luddet ligger Stora Coop. En stund senare skildes vi åt. Agnes skulle till Stora Coop och köpa matsäck för morgondagens tågresa hem, Signe hem åt sitt håll, jag hem åt mitt håll

Första torsdagen i fastan.

 Hade ingen plan för dagen, vaknade sent, drog mig, dammsög håglöst med många avbrott, något som tar en kvart tog en timme. Trots min planlösa seghet bestämde jag mig för att duscha, klä mig snyggt, gå till Bildmuseet och Mingus.

Kom iväg 15:30. Det skymde, blev blåare och blåare. Det var inte många på Bildmuseet. Några spanska turister. I en sal stod personal, de förberedde något, en av dem berättade för den andra om ett konstverk. Den andra tog anteckningar, ställde följdfrågor, fick för mig att hon skulle visa utställningen. Jag lyssnade, hörde om en persisk saga om en kvinna och hennes hår och flaskor där något var gömt och den som räddade henne och konstverket som såg ut som en människa täckt i hår som var flätat och virat och långt och gick ner på golvet och ut under det glas som täckte skulpturen. 

Gick vidare till Mingus. Nu var skymningen nästan över, det var bara en liten blåton i det mörka. Spanade planlöst, bläddrade i en bildbiografi över Lotte Lenya, var sugen på att köpa, men lät bli. Kollade bland skivorna men tittade ut genom fönstret, på gatan och snön och husen, såg inte ens vilka skivor jag bläddrade bland.

Gick hemåt, klockan var kring 17, skulle till Ålidhem centrum, hämta böcker jag köpt från Bokus, handla mat. Såg Karin framför mig, skyndade ikapp, vi gjorde sällskap en bit på vägen, bestämde att ses nästa vecka. 

På Coop. Butiken som varit tom, mannen i gråvitsvart-kaumoflagejacka framför mig som storhandlat och bakom honom, mig, så bildades en kö av unga människor som inte synts till i butiken den stund jag fyllt min korg. 

Kvällen messade jag med Agnes som fastnat på ett tåg som stod still i flera timmar, som står stilla än, i Hudiksvall, som ev snart ska få börja röra på sig, som skulle ha varit framme i Umeå kl 23:35. Klockan är nu 01:17.

Den glödande isen

 Handlade på Ica igår kväll, nära kl 19. På vägen hem, lite svulten, lite skör därför, såg jag is på en bro över en bilväg glimma rött från stoppljus och baklyktor på bilar. Den röda glöden flyttade sig ut efter bron i den takt jag närmade mig. När jag kom nära nog för att snart svänga och gå över, syntes inte det röda något mer, isen var klar och nästan omärkbar. Jag gick över, gick ner för backen, gick hem. 

Men där och då hade den rödfärgade isen berört mig mycket, i nån minut, kanske inte ens det, kanske 45 sekunder. Den lilla stund jag såg isen glänsa i skenet från röda lampor hade jag velat gråta, var nära att gråta, men tiden var för kort och jag stannade inte och tog in, tog inte ens en bild pga kylan och mobil med dåliga batterier, utan knatade på med min kasse med 2 st semlor och frukt.

The Hours.

 Var det i förrgår, eller igår? Iaf var det på natten, när jag skulle somna, när jag hade lagt mig för somna. Jag fick en längtan efter att se Meryl Streep köpa blommorna i The Hours. Hade nån morgon tidigare fått ett sms från Carolina och kanske kom tanken på The Hours då, för vi såg den på bio här i Umeå, våren 2003, men vi har gjort så mycket mer ihop och det är inte mitt starkaste minne med henne.

Carolina var och hälsade på, vi träffade hennes vän Ingrid som delade lägenhet med några andra på Spåkgränd. Alla converse spå golvet i deras hall. Ingrid med sitt mörkbruna hår i page med lugg och randiga tröjor och kjolar som nådde just ovanför knät. Säkert tyg uppspänt på nån vägg.

Vi tre såg iaf The Hours på filmstaden. Vi fikade på Café station efter.

Jag hade aldrig nån längtan att se om den. Tyckte nog att den var lite töntig, så där som oscarsvinnare kan vara. Stora trumman och nerviga stråkar och skådespel som får alla att häpna och säga att det där var riktigt bra skådespel. Men jag måste ha burit den med mig, för jag mindes så mycket, när jag började tänka på den. Floden, vattnet som väller fram under sängen, Miranda Richardson, fågeln som är döende, Meryl Streeps lägenhet och de där blommorna hon köper och som jag nu kände mig tvungen att se igen. Det var just blomköpet som lockade, som drog, som gav mina ögon ett craving. 

Hyrde filmen ikväll. Började se. Får ett SMS från Carolina igen. Jag svarar, skriver att jag ser The Hours och att vi såg den ihop här i Umeå och hon mindes det inte alls. Jag skrev om Ingrid och hon mindes inte att Ingrid hade bott här, utan trodde att vi tre och Ylva hängt i Göteborg nån gång. Det har vi inte, inte jag, inte med dom. Vi sms:ar vidare en stund. Sen såg jag filmen.

Jag var nog där, där med dom, i deras känsla och jag behövde det. Meryl och Nicole och Julianne. Blomköparscenen kom. Den tog slut. Krabbor kokades. Ed Harris slängde sig ut genom fönstret. Nicole försvann under ytan i floden. The Hours tog slut. Och jag var lite lugnare. 

Idag, den sjätte februari.

Saker jag inte gjort idag: Färgat håret. Skrivit manus. 

Saker jag försökte göra men inte lyckades med: Boka tid för provtagning inför läkarbesök. Förstod inte vad den inspelade rösten sa. Ringde upp igen, tryckte mig fram genom alla val, förstod inte heller denna gång vad som gällde. Efter att den glada rösten pratat klart om att de ringer upp mellan kl 14 och kl 15 avslutades samtalet och jag hade inte fått lämna personnummer eller bekräfta telefonnummer och inte ringde någon upp mellan kl 14 och kl 15.  Plugga:  suttit med boken uppslagen, läst, läst om, läst om igen. Tagit en paus. Satt mig igen, sökt på 1177 efter svar jag begriper och som ska få mitt svar att flöda ur mig. Skrev några meningar som inte känns som ett svar, som kommer behövas raderas imorgon när jag tar nya tag.

 Saker jag gjort idag: Duschat. Jäst och gräddat ett bröd. Frostat av frysen. Torkat av soffbordet. Handlat mat. Hämtat ut medicin. Gått ut med komposten. Samt lagt ut, ett av selfies sprängfyllt. inlägg på instagram och i stories berättat om de filmer jag gjort, bidragit till och medverkat i. Det senare efter jag gett upp pluggförsöket, som en motvikt mot min känsla av att vara tom och blåst. Men det spädde bara på känslan pga uppmärksamhetssökande och självförhärligande.  

Ivern.

 Tar så många selfies nu. Som jag gjorde förr. Fyller telefonen och kan inte välja vilken som blev bäst. Det har nog med min nya rastlöshet att göra, detta ivriga fotandet av mig själv, detta samlade av bevis på att jag finns och denna önskan att sända ut bilderna i världen. Ser likadan ut på alla bilder jag tar. Samma min, tagna vid samma plats vid köksbordet. Ljuset är snällt här. Mycket snällt. Tar selfies trött efter arbetsnatten, osminkad efter sömn, sminkad och nyduschad och alldeles full av lyster, kanske pga en lätt oskärpa. 

Vill sluka andras kreativitet. Läste två noveller i helgen en vän skrivit. Båda i såriga köttsliga drömvärldar. En erotisk kannibal taco-fantasi, en annan Mean Girls/40-tals Noir. Såg just en kortfilm en jag följer på instagram gjort, en färggrann ploppande karamell. Men vill ha mer! Se mer! Läsa mer. Se vad andra kan göra. 

När jag vaknade.

 Vaknar och stinker. En torr mun som osar. Känner min egen stank, ligger kvar, hoppas att somna om. Klockan är 11:30, ska jobba natten, så det är inte livstrött och hopplöst att hoppas somna om. Kom i säng sent också. Släckte kanske kl 03:30. Allt för att förskjuta dygnet, för att göra kroppen redo för arbetsnatten. 

Låg kvar i två timmar. Rätt sömning. Tung i huvudet och ögonen. Somnade inte om. Katterna var där, de är alltid där. Jussi i sängen och Majsan i en klösmöbel. De följer med och sluter upp när jag gör mig redo för sömn. De återkommer trots min stank, men katter har iofs en annan relation till doft än människor, deras mat luktar ju röv. De luktar i varandras rövar. 

21 år, kanske 22.

Hösten 2000 på Ålsta folkhögskola. 

Ska jag dissa min sminkning, min min? 

Sidbena och tjockt hår. 

Carolina och Ylva. Lisa och Johanna och Anna. Kalle. Petri. Snygg-Daniel och Daniel. 

Andreas som drog med mig till gymmet och spelade Rammstein och vrålade när han lyfte tyngderna. Jag som började gömma mig för att slippa följa med.

Alla fester. Nystarten. En ovanligt varm höst. 

Att jag fick uppmärksamhet. Förstod först ingenting. Varför pratar de med mig. De mindes saker jag sagt. Alltså killar. Uppmärksamhet från killar och de la saker på minnet som jag inte mindes. Så blev jag upphånglad och det var mer spännande än upphetsande. Hade sex. 

Men bilden är nog tagen innan det. Innan beröringen. En okysst oskuld liksom, med trulig min. Blir inte klok på ögonen, min blick, är den tom? Är den sorgsen? Jag som var i full kraft.