måndag 31 juli 2017

Jeanne Moreau

Hon dog idag, hittades död i sitt hem, 89 år gammal. I Paris. Först filmrollen 1949, sista 2015. Jag har varit besatt av henne, sett en del av hennes filmer, inte alla, sett Hiss till Galgen, sett de älskande, sett natten, Jules och Jim,Bruden bar svart, Viva Maria. Sett andra också, filmer jag inte minns namnen på. En då hon är äldre, rödhårig och förförisk, klädd i svart och livar upp en liten torr grå by. Kanske en torr grå by i ett vardagsdaskigt England. När hon dykt upp i någon liten roll i någon rätt ny Hollywood film, hur jag dragit efter andan och velat att de jag sett filmen med ska förstå vem det är vi ser. Men de fattar oftast ingenting för hon är en megastjärna för filmnördar och jag har inte många sådana kring mig.

Såg en dokumentär om henne i mina tonår. När jag var nästan vuxen, kanske 16 år, kanske lite äldre. Det fanns klipp från intervjuer från alla tider. I en var hon så elegant,från 60-talet, som stilla, rökandes, håret såg kortklippt ut, eller var det bara välkammat och uppsatt. Hon talade seriöst med sin dova hesa röst. Den bilden har jag ibland i huvudet. De få gånger jag gjort en intervju. Så hoppas jag se ut och låta som hon gör i den. När jag fantiserar innan själva intervjun, står i duschen och tänker att imorgon ska jag sitta där, i tv eller via Skype eller på ett kafé och då tänker jag mig som Jeanne med en enkel mörk klänning, ett smalt pärlhalsband, fingrar som lugnt för en cigarett till och från munnen, rök sol blåses ut. Så blir det aldrig. Jag är jag. Inte Jeanne.

Har också haft en fix vid henne som platinablond. Hon är det i en film jag inte sett. Änglabukten. Det är inte den hårfärg hon passat bäst i. Den skaver lite. Lite mot hela henne. Skapar en obalans och lockelse. Har under åren sökt efter den filmen, sett dess trailers, googlat bilder ur den. Hört musiken. Men ännu inte sett. Filmen är svartvit, regisserad av Jacques Demy.  Hans fru, geniet Agnes Varda, var på plats under inspelningen, tog stillbilder, några i färg. Här kommer de.





Frukosten

Har börjat lyxa med frukosten. Croissanter. Nötcreme. Frukt. Och det goda kaffet. Kaffe gjort i min gamla espressokokare. Som får mitt kök att se 80-tals bohemiskt ut, kaffestänken runt plattan, den slitna lilla tingesten som står där, fläckig och skavd över den grå mjuka metallen. Inte mer behövs för 80-tals bohemen antar jag, inte enligt mig iaf.

Idag skivade jag en nektarin och klämde in i croissanten med nötcremen. Halvlåg i soffan. Lyssnade på fransk 60-tals pop. Lägenheten luktade av kaffet, av den nygräddade degen. Klappar lite på katterna som kommer förbi mig i soffan. Tyra gillar mina händer när de luktar kaffe, då gnider hon dem blöta av hennes saliv, väldigt intensivt, väldigt bedårande och lite skrämmande.

När jag ätit klart, spisade jag vidare i den franska 60-tals poppen, kände mig bra. Går för att borsta tänderna och ser T-shirten fladdra ut från kroppen, med brun kaffefläck mitt på, suckar något över hur klumpig jag är. Inne i badrummet, framför spegeln ser jag matresterna på min kind, nötcreme och croissantflarn.





söndag 30 juli 2017

Docksta del 1

Skriva om dagarna när min kompis var i Övik och jobbade. Med datorn uppfälld. En timer ställd. Skrivtimme. Badstund. Äta. Lyssna på ett Sommar. Läsa. Skriva. Bada. Äta. Rutin i ensamheten. Leka Bergman. 

Att skriva är att sitta vid datorn. Ibland bara att sitta framför den. Slå igång Photo Booth. 









Sista söndagen i Juli

Igår kom jag hem, en vecka borta, i mormors och morfars sommarstuga i Docksta. Idag låg jag bara. Nä, inte bara. Men det började bra. Vakna tidigt, dricka kaffe och äta Croassant. Lyssna på musik. Lyssna mycket på musik och särskilt två låtar.

Sandie Shaw Reviewing the Situation

Och

Jaqueline Taieb Le Coeur Au Bout Des Doigts

Inte bara de två, men ofta, ofta igen och igen samma låt tills jag bytt till den andra. Dansat runt. Lyssnat på dem med hörlurar. Mina stora röda. Legat ute och solat, läst. En stund med Tyra i koppel och hon betandes gräs. Sen in ingen och lyssna och dansa runt. Dricka vatten. Ut igen. Ligga och läsa i böckerna. Två böcker. Den ena är Tommy av och om Tommy Berggren. Läst okronologiskt. Sen börjat från början på Tone Schunnessons Tripprapporter.

En av gångerna då jag rest mig upp från solläge och gått in för vatten, musik, dansandet runt. Så ser jag just hur en ung man med långt hår och tatuerade smala armar ur en vit t-shirt passerar. Han ser ut att ha en hund i koppel, men hinner inte se hunden. Han har iaf registrerat att jag gått in, kanske följt mig med blicken, sett min baksida, mitt uppsatta hår, de tunna bikinibandet som knyts i nacken och på ryggen. Kanske såg han rumpan och bikinitrosans knytning på vardera höft, med lika tunna band. Jag fantiserar att han såg mig, att han tyckte att jag var fin. Jag tänker att han kanske var ute och gick med en mops eller en fralla.

Tar bilder med Photo Booth. Blanka ansiktet. Alltid läpparna isär. Visar brösten för spegeln. Ser om kroppen runt omkring fått färg. Ser ingen tydlig linje. Drar ner trosan, där syns det mer, tydligt ljusare under den lilla tyglappen.

Sen får solandet ett slut och jag blir lite dimmig. Kokar gröt. Cyklar iväg. Först för att handla på Ican nere på gatan, men cyklar vidare, ner mot stan, ner till älven. Där är folk, de ligger och solar och strosar. Dagen är varm och min T-shirt är typ gjord i plast. Äggulsgul stickad plast. Utan hål för vinden att ta sig igen. Svettas under den. Cyklar in bland husen igen, upp till Ålidhem. Där är folktomt igen. Torkar svetten från ansiktet, stora drag drar jag med händerna över varsinn ansiktshalva och nästan skakar bort det blöta från händerna. Köper frukt och nötcreme och bacon. Cyklar hem. Typ där är jag nu. Fast det har gått flera timmar sen dess. Inget har hänt. Ätit. Läst. Lyssnat på musik. Ska se något. På HBO kanske.


söndag 23 juli 2017

Holmön

Vi hade pratat om att åka till holmön, det var när våren höll på att bli sommar. Sen gick sommaren. Hon var borta, i Grekland, i Köping. Jag var i Barcelona, på Fårö. Jobbade däremellan. Sen kom denna vecka och vi bestämde att vi åker ut till Holmön på fredag.

Jag var så peppad, berättade för alla på jobbet att jag skulle dit, frågade om de varit där, kollade upp vädret. Vädret såg inte lovande ut. Grått och 13 grader hann bli sol och 15 grader i väderprognosen för fredagen.

Så brände vi iväg i hennes bil, parkerade den, väntade på färjan, folk stod redan i en prydlig kö när vi kom, i god tid, ca 40 minuter innan avfärd. En man i gula lysande kläder nickade åt oss, han hade en klickgrej i handen och så klev vi på. Vi gick upp på däck och lämnade ett småmulet fastland för ett soligt hav och en solig ö visade det sig.

Vi hyrde cyklar. Vi cyklade iväg, lite på måfå, lite utan plan. In i byn av röda hus och gårdar, in på en loppis i en lada, kanske ett skjul. Jag fann inget. Hon fann en Jeansoverall för 20 spänn. Sen cyklade vi så himla glada vidare, glada över hennes fynd, glada över solen som sken varm över oss. Cyklade på de små vägarna ut till en fyr. Vi sa hela tiden att allt var så fint, vi kunde inte säga annat, för det var allt vi var uppfyllda av. Denna ö, dess natur, dess bebyggelse, cyklarna och vinden och fåren i hagarna. De små enarna. Björkarna och rönnarna. De höga tallarna med raka stammar som dök upp när vi närmade oss havet.

Vi tittade på fyren. Sen gick vi en stig söder ut. Fortfarande så uppfyllda av allt vi såg att vi bara kunde prata om allt vi såg. Eller prata, vi berättade för varann vad vi såg eller så pekade vi på det och så att det var vackert/härligt/underbart. Stigen gick med havet på ena sidan. Ibland nära så det syntes, ibland svängde stigen av in i skogen. Ibland var marken dyig och kärrig, ibland stenig och torr och full av smultron. Massa smultron. en stressande mängd smultron faktiskt.

Vi kom till vårt mål, en vik där en kan bada som vi sett på en karta. Det var sand och stenar och en tall på en udde. Viken såg ut att ha dyig botten men den var fin och sandig och så fånigt långgrund att en stretade på och på och det blev aldrig djupare, inte förrän du var längst ut i viken. Hon badade naken och jag invigde min vita baddräkt. Hon klättrade upp på en stor sten och jag plaskade runt. Sen blev hon rädd att hon skulle rispa upp hela kroppen och särskilt rumpan när hon hasade sig ner. Men det gick bra.

Med smörgåsar i hand hoppade vi sedan runt i våra bikinis på den lilla udden. Vi fortsatte se och berätta vad vi såg. Havet som glittrade och de vita molnen som drog fram. Dofterna av växterna, av vattnet. Solen värmde oss. Ön var varm. Det var sommar ute på ön och in mot fastlandet såg vi de grå molnen ligga slukande lågt. Vi började gå tillbaka, vi cyklade runt lite till. In bland husen och ut på andra sidan. Längs en lång rak väg kantad av skog. En död huggorm i ett dike, några människor som fiskade under en bro. In i skogen för att se vattnet skogen skymde, något som såg ut och luktade som en sjö.

Så cyklade vi raskt tillbaka för cyklarna skulle lämnas kl 17. På affären köpte vi något att äta och fick tipset om var vi skulle sätta oss. En strand som var stenig och klippig och uppvärmd av solen och ännu varm. Vi åt vår mat, gravlax, camembert, rädisor, chips, päron, och trivdes gott i solen. Molnen från fastlandet kom krypande upp på oss, himlen blev religös med strimmor av sol ner i havet genom molnen. Luften blev genast kall. Vi sökte skydd i väntrummet nere i hamnen och klev sedan på båten. Nu stod vi först i kön. EN annan man i gult nickade åt oss att komma ombord och klickade för varje person som klev på.

Resan hem gungade färjan, hon höll sig fast i bordet och blundade ibland. Vi var så glada över dagen ute på ön där det varit sommar, där vi farit runt på de skraltiga cyklar vi hyrt. Där varje krök, varje nytt träd, sten, hage, gräs, känts som en spännande fantastisk upptäckt.

måndag 17 juli 2017


Cyklade till och från Ålidhem på lördagens förmiddag. Antingen är jag ute och rör mig tidig morgon, skyndar till jobbet innan kl 07:00, eller framåt eftermiddagen och kvällen. Aldrig på förmiddagen. Nu är det juli och stan är tom. Ålidhem särskilt tomt. Min gata som kantas av studentbostäder på ena sidan likaså. Solen sken och skuggorna var långa och svala.



solandet

Ligger på min uteplats då solen skiner och jag är hemma och ledig. Drömmer om solbrännan från år 2014.  Har solskyddsfaktor 15. Annars när jag är ute på utflykt, vid havet, skogen, upplängs älven, i en park i stan och inte kommer kunna söka skydd från solen inne i mitt hem har jag 30. Nåja. Jag blir uttråkad där jag ligger. Rastlös snarare. Läser bok, vänder på mig. Reser mig ungefär var 20 minut. Sätter mig upp, speglar mig i dörrens glas, reser mig, går till dörren, gör en liten blick snett bakåt över vänster axel och går in. Precis så gör jag varje gång. Som om jag övat in det.

I lördags luktade det gott kaffe varje gång jag kom in i mitt hem. Det retade mig att jag tänkte att det luktade just gott kaffe. Att jag inte tyckte det luktade plain vanligt kaffe. Utan att jag som någon medelklassmännska tyckte det luktade gott kaffe. I söndags var däremot doften av gott kaffe dränkt i doften av den kycklinggryta jag lagat på lördagskvällen.


söndag 16 juli 2017

frisyr

Har funderat på lugg, oj så jag funderat. Försökte övertyga de som varit emot, lyckats med en. Men ikväll klippte jag av en decimeter på längden istället.



fredag 14 juli 2017

Snorar, lite småförkyld. En hel avdelning på jobbet är förkyld, både de som bor och de som jobbar där. Snorade rätt friskt, det rinner, klar och vattnig. Snart, när förkylningen släpper blir det segt och slemmigt.


tisdag 11 juli 2017

Tröjorna



Sommarn'

Så konstigt med sommar, den är underbar vissa stunder, för att sedan bara vara rastlöshet. Ingen ro. Vill att något ska hända, något stort, något spännande. Inte jobb och regniga dagar. Vill ha cykelturer till bad. Vänner. Men vännerna lämnar stan, drar på semesterresor och kvar är jag. Ändå har jag haft det bra, en resa till Barcelona i början av juni och en till Fårö i slutet av juni. En stund av att se in i dimmiga ögon under ruffsigt hår. Utflykter nerför älven och uppför älven på cykel. Bad i medelhavet, i bottenviken, från en strand på Fårö och i det strömma vattnet vid Baggböle. Men nu bara väntan och längtan och rastlösheten.  För sekunden något är över så vill jag ha mer. Och mer kommer, det gör det alltid.