Solen värmde. +8 grader kändes som en värmebölja. Var och fikade med en vän, vi träffades på en bar/restaurang nere vid älven. Vi hade tänkt sitta ute, men vinden blåste och vi gick in. Vi fick en soffa, vi beställde varsin cappuccino. Min vän, som jag knappt känner, men sprungit på i flera år, ett tag bodde vi i samma port, är väldigt snygg. Liksom inte bara fysiskt, utan även stilmässigt. Han har en stil som nästan är skrämmande i sin perfektion. Inget pråligt, bara orimligt otvunget och utan minsta fel. Känns som en smak en föds med, inget som går att lära, vissa har det, andra inte. Såg hans skor, så snygga skor och jag ville gömma mina klumpiga dammiga gympaskor under soffan vi satt i. När vi skulle gå efter en timme och han beställde in notan var den nollad. Han blev bjuden och jag fick rida med på det gratiskaffet. Sånt händer nog bara väldigt snygga människor med oklanderlig stil.
Jag strosade hem. Bytte om. Polly hämtade upp mig i sin bil. Vi åkte till Galleri Verkligheten. Vi trängdes, vi såg performance, jag sittandes på huk mot en vägg mellan Dante Kristin och Maria, med Tora framför mig.
Polly och jag åkte vidare, skulle på konsert med Mi von Ahn på Kajen i Väven. Vi minglade lite, vi lyssnade på musiken. Vi åkte hem, för vi drack inte och för att ljudvolymen steg och trängde bort vårt samtal och våra tankar när nästa band drog igång.
Hemma igen skrev jag en stund med Dante Kristin. La ut alldeles för många intetsägande bilder från kvällen på instagram. Men ville så gärna att det syntes att jag gjort något, att jag varit i vimlet, att jag inte bara sitter hemma och har katt. Och som ett avbrott i den meningslösa selfiekavalkad som annars är det jag lägger ut. Ändå slank en selfie med, från sängen, med ett par av dessa läsglasögon som jag är så till mig över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar