Såg Camille. Den med Greta Garbo och Robert Taylor från 1936. Kan känna ett släktskap med Camille, dålig med pengar och slösaktigt leverne, ingen lovande framtid i sikte. Hon har iofs väldigt överarbetade frisyrer och män som verkligen trånar febrigt efter henne. Jag har ingen frisyr, är stolt över min ickefrisyr, typ lite Gloria Steinem i mitt barr och vad jag vet inga män som febrigt längtar efter mig. Men även i Garbos i privatlivet stora passivitet kan jag känna en samhörighet. Att hon bara var. Knappt gjorde något. Hon reste väl en del, blev bjuden hit och dit, typ åkte på Onassis yacht, badade naken inför Jane Fonda, slängde ut blommorna Ava Gardner ställt i hennes rum då Garbo stannade hos henne några dar i Palm Springs. Åh, just ja, Garbo gick upp och simmade i havet varje morgon. Och samlade pengar på hög, tror hon var snorrik när hon dog vid 85 års ålder och då hade hon inte jobbat sen hon var 36. Vi blir bara mer och mer olika ju mer jag tänker på det. Men när jag köpte en kappa i vintras, en beige stor, hade jag en åldrad Garbo som inspiration, från alla dessa bilder av henne vandrandes runt i New York i fotriktiga skor, solglajer och kappor i beiget. För någon morgon sen, efter en arbetsnatt, filmade jag mig själv i kappan och solglasögon. La ut på insta i stories och Elin och Dante Kristin kommenterade likheten med Garbo, den åldrade Garbo, hon som blev en urban myth för New York-bor under lite över två decennier. Spot on ändå. Där hittade jag en likhet till, behövs nu när olikheterna radat upp sig, men att vi går överallt, och jag kan säkert bli Umeås svar på Garbo, nån en ser gåendes här och där, kanske redan är, men i en stad som Umeå och utan Garbos superstarkvalla så blir/är jag bara ett orginal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar