Niagara.

Vaknade. Kollade klockan. Den var 10:00 och eftersom jag la mig kl 04 och ska jobba i natt försökte jag somna om. Somnade om. Vaknade igen kl 12. Ingen sorg värkte denna förmiddag. Bara konstaterande. Nu är jag vaken. Nu borde jag somna om. Nu vaknade jag igen. Ok, jag har fått mina timmar, jag får vara nöjd. Så enkelt. Så skönt. Kanske lite tråkigt. Lite tomt. Att bara vara och vara praktisk. 

Nåt helt annat, har filmen Niagara på hjärnan. Kan inte sluta tänka på den. Det är den med Marilyn från 1953, den när hon drar olycka och död i sina spår. Och har en rosa klänning och röda blanka läppar och ber en fest spela en skiva hon har med sig och så nynnar hon till texten, kiss kiss me, say you miss me osv och festen stannar. Låten är långsam och hon är nåt helt annat än nån annan av de stackars tjejerna på den festen. Det finns bara en person där och då och det är hon Marilyn, eller Rose Loomis som hon heter i filmen. När såg jag den sist? 25 år sen? Mycket möjligt. Kanske mer? 30 år sen? Såg den iaf många många gånger i mina tonår. Inte för att den var bra, men för att det var den Marilynfilm jag hade att tillgå. Och nu tänker jag på den. Tänker att jag borde se om den. Se hur hon går mot och från kameran. Hennes gula regnjacka. De där röda glossy läpparna. Klockan som klingar och att den betyder något, hon hajar till, andas hon ut då? Hon luras och får sitt straff, det är vad klockringningen leder upp till iaf. 

Jean Peters är med. Hon mindes jag som så snygg. En sån kontrast mot Marilyns upppumpade blonderade blanka uppenbarelse. Brunett med getingmidja och nära till förstånd och skratt. Jean Peters la av med film sen, hade ihop det Howard Hughes, den rika ohygeniska ,men ändå väldigt bacillrädda, eremitmiljonären. Han älskade undersköna brunetter. Ava Gardner, Katherine Hepburn och Jean Peters, bl.a.