Mötte Mysan på universitet. Hon hade varit där och föreläst. Solen sken. Solen Gassade. Jag hade solglasögon, ingen mössa och en tunn jacka. Jag satt och väntade en stund, såg alla unga ansiktet runt mig, alla som satt vid bord och studerade. Så oväntat unga de såg ut.
Mysan kom, vi gick till Lindellhallen. Allt var sig likt, förutom det att alla såg ut som barn och inte som jämnåriga. Vi köpte varsin Cola Zero. Jag pratade om en ung vän till mig, en vars värld tycks ligga öppen, allt kan ske. Hen är liksom redo. Vi, jag och Mysan kom fram till att vi aldrig varit redo, alltid rädda, alltid sökande efter trygghet, efter ett hem, att rota oss. Alla saker vi har, vill ha, samlar på oss. En sån begränsad längtan efter resor och äventyr. Vi sög fast vid varann, vi blev fulla och hade kul och levde för stunden, så var vår ungdom. Fanns ingen framtid. Inget byggande för en framtid.
Hemma igen badade vardagsrummet i sol. Solen som varit borta i en evighet, som legat gömd i fuktig dimma, nu strålade den in. Jag la ut på instagram, som att det vore något härligt, all denna sol, att våren står för dörren, att det är gott och bra, att livet kommer åter. Men såklart tickar något nu med det naturliga ljuset återkomst, något rastlöst och missnöjt, något otillfredställt.
Jag som hela vintern tänt så många lampor som möjligt i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar