Vi började välla upp från Äpplet. Jag var bland de första. Hon stod utanför hissen, såg oss komma, jag hann se hennes ansikte innan hon vände sig bort och riktade blicken mot hissdörren och gömde sig för massorna som besteg trappen. Hon såg rik ut. Lyster från sol som kysst hud. Röda läppar. Fräknig. En ser när nån är framgångsrik och känd, det finns en glöd. Såg glöden hos Karin Mamma Andersson kvällen innan. Inte för att jag då visste att det var hon, att det var så hon såg ut, men där satt hon på bildmuseet i trängseln och jag ville liksom bara stirra på henne, för hon märktes fast hon inte gjorde något. Och nu hade jag fått en glimt av Zadie Smiths kändisglöd när hon rastlöst väntade på en hiss som var seg och kanske var rädd att vi skulle storma fram till henne innan den kom och tog henne från detta våningsplan. Men vi var alla målinriktade, vi ville ha en av de 1300 platser i Idun för att lyssna på Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann. Under en halvtimme trängde vi oss in, fyllde varje plats. Karin och Cillas samtal om sorg och kreativitet var rörande och roligt och vi var alla saliga och upplyfta när vi tjattrade med varann på vägen ut efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar