The Hours.

 Var det i förrgår, eller igår? Iaf var det på natten, när jag skulle somna, när jag hade lagt mig för somna. Jag fick en längtan efter att se Meryl Streep köpa blommorna i The Hours. Hade nån morgon tidigare fått ett sms från Carolina och kanske kom tanken på The Hours då, för vi såg den på bio här i Umeå, våren 2003, men vi har gjort så mycket mer ihop och det är inte mitt starkaste minne med henne.

Carolina var och hälsade på, vi träffade hennes vän Ingrid som delade lägenhet med några andra på Spåkgränd. Alla converse spå golvet i deras hall. Ingrid med sitt mörkbruna hår i page med lugg och randiga tröjor och kjolar som nådde just ovanför knät. Säkert tyg uppspänt på nån vägg.

Vi tre såg iaf The Hours på filmstaden. Vi fikade på Café station efter.

Jag hade aldrig nån längtan att se om den. Tyckte nog att den var lite töntig, så där som oscarsvinnare kan vara. Stora trumman och nerviga stråkar och skådespel som får alla att häpna och säga att det där var riktigt bra skådespel. Men jag måste ha burit den med mig, för jag mindes så mycket, när jag började tänka på den. Floden, vattnet som väller fram under sängen, Miranda Richardson, fågeln som är döende, Meryl Streeps lägenhet och de där blommorna hon köper och som jag nu kände mig tvungen att se igen. Det var just blomköpet som lockade, som drog, som gav mina ögon ett craving. 

Hyrde filmen ikväll. Började se. Får ett SMS från Carolina igen. Jag svarar, skriver att jag ser The Hours och att vi såg den ihop här i Umeå och hon mindes det inte alls. Jag skrev om Ingrid och hon mindes inte att Ingrid hade bott här, utan trodde att vi tre och Ylva hängt i Göteborg nån gång. Det har vi inte, inte jag, inte med dom. Vi sms:ar vidare en stund. Sen såg jag filmen.

Jag var nog där, där med dom, i deras känsla och jag behövde det. Meryl och Nicole och Julianne. Blomköparscenen kom. Den tog slut. Krabbor kokades. Ed Harris slängde sig ut genom fönstret. Nicole försvann under ytan i floden. The Hours tog slut. Och jag var lite lugnare.