Vanity

Köper Vanity Fair ibland. Dels för att det står intressanta saker i den, långa broderande artiklar, som skvaller, fast ändå inte. Så köper jag den av andra anledningar också och igår regerade de.

Omgiven av 60-tals socialismens arkitektur, som präglar hela stadens centrum, ville jag bort, in i en annan värld. På pressbyrån fanns Vanity Fair, utan att bläddar, se vad som finns däri, köpte jag exet, det gör jag inte alltid, men igår sket jag i vad den innehöll. Den var min port till något annat, mitt ställningstagande från mitt trötta, inom äldreomsorgen arbetande, västerbottniska jag.

Ville känna mig världsvan, skarp, beläst.

I vanity fair kunde jag läsa om Angelina Jolie, om L.A:s konstscen och dennis hopper-intervju från en månad innan han dog, om Cary Grant och hans LSD-terapi, Om Valentinos New N.Y. pad. M.m.

Köpte ett brittiskt kattmagasin också. I den läste jag om en blind katt, det rörde mig och jag ville också ha en blind katt att älska och älskas av. Något sårbart och starkt att hålla i min famn.