filmpersona

En vän sa att jag var som Blanche i Linje lusta. Först blev jag smickrad för då visste jag bara att Vivien Leigh spelat henne på film. Sen berättade han att hon smygsöp, fiskade efter komplimanger, hade ett liv uppbyggt kring sin skönhet som nu försvann från henne, helst ville synas i vagt upplysta rum och var oändligt olycksdömd. Så såg jag filmen och grät.

Om jag ändå ska vara en tragisk filmkaraktär är jag hellre Holly Golightly i Breakfast at tiffanys. Ensam, vilsen, vacker, omsvärmad och med katt och liten lägenhet, med stora drömmar om ett bättre glamoröst liv, mager i svarta eleganta klänningar. Hon får ett lyckligt slut där i regnet klädd i trenchen.

På en liten maskerad en gång, en med filmtema, klädde jag ut mig till Robert Evans. Han är djupt solbränd, uppknäppt skjorta, slickat blankt hår, ett litet förförar leende ständigt på läpparna. Han har än samma still som under sin storhetstid som producent på 70-talet. En gång var jag en telefon ifrån honom. En kvinna jag sminkade fick ett samtal, hon pratade medan jag fixade hennes ögon, när hon la på sa hon att det var bob evans och jag rörs till.

Men nu ser jag ändå allt mer ut som jag tidigare skrivit - The Dude. Jeff Bridges i The Big Lebowski. Förra sommaren sa jag till min syster Signe att hon påminde om honom. Nu är det min tur. I´m the Dude, man . . . .