needy

Bästa sättet att få uppmärksamhet av siameserna är att lägga sig på golvet. Då fattar de ingenting och kommer rusande, tittar fram, gör små ljud och springer runt mig där platt på golvet.
De hoppar över mig, de hoppar på mig.

middagen

Åt kräftona till middag. Känner hur lågheten som slog mig efter nattpasset släpper.Känner än smaken av kräftorna. Hittade ett bröd med örter och västerbottensost. Det var salt men kändes passande.19 kräftor åt jag. Fyra mackor. Kommer snart vara hungrig igen, kräftor är mest salt vatten man suger i sig. kräftor är så gott!

picture perfect

Photo Booth gör mig snygg. Den fångar inte rött i hyn, den suddar ut ojämnheter, den gör mig så jag vill se ut. Så som jag skulle se ut om jag var fullkomligt lycklig.

Bygger upp inre bilder av mig i harmoni. Ser mitt harmoniska jags hem. Vilka möbler, vilket hus lägenheten ligger i, i vilken stad. Ser också mig själv, vackrare än i verkligheten, mjuk och lätt. Ibland ser jag barn runt kring mig, oftas fler husdjur. Jag ser resor. Goda måltider och vackra soluppgångar. Jag ser en man ibland, en jag delar livet med.

Så jobbar jag mot de här sakerna. Alla attribut kring min bild av mitt lyckliga jag. Allt är saker, det går att få, köpa, sno, skaffa sig på något sätt. Allt är överkomligt.

Men, men, men . . .

Mitt harmoniska jag finns inte i de här sakerna, de punkterna, de målen. Jag kommer inte nå dit med attribut. Harmonin behövs som mest när allt går förlorat, när drömmen om livet sviker en.

Ernst Rolf

Om det var från någon radiodokumentär jag hörde i mina pretantiösa tidiga tonår, en om Rolf, om hans livs slut. Det jag minns är att han hade tagit sina två grand danois och kört till en strand där han försökte dränka sig. Han ändrade sig, kravlat upp på land och dog strax efter det i den lugninflamtion dränkningförsöket gett. Sen sörjde Stockholm sin glamoröse enterteiner. Det var år 1932.

Jag minns hundarna, men de kanske jag själv fantiserat ihop, kanske var det bara en, kanske hade han inte ens hund och hade han hund kanske det inte var en grand danois. Var/är fixerad/besatt av husdjur. Det djur jag inte velat äga och ha som kamrat finns inte. Kanske ville jag att Ernst Rolf skulle ha haft grand danois. Det är egentligen inte viktigt, inte ens för mig, hur det ligger till men jag ser dem sim tigrerade.

"dagen-efter-röd"

Jobbade natten till idag. Kom i säng halv nio imorse. Sov som om jag var död. Vaknade fyra. Joggade. Sen blev jag ledsen, det hade legat där under men så kom det upp till ytan.

Jag blir ledsen av nattjobb. Nattens arbete gick bra, inte var jag ledsen då. Men idag, när allt är ur fas och tankarna i oordning, då är jag ledsen.

Äter godis. Det är en av de saker jag och min ledsamhet handlade i affären. Köpte också ägg, nektariner, frysta kräftor som tar några dar på sig att tina, på måndag äter jag nog dem, köpte Elle interiör - varför, är lite less på mitt hem och dess begränsningar, ska jag nu riktigt gnida in elle interiör i det såret???? Det är sånt jag gör, dagen efter en natts arbete.

Och varför gjorde jag en natts arbete? För pengar pengar pengar och för att känna mig duktig.

nattmörker

Värmen kom tillbaka, men inte med sol. När inte regnet föll svepte heta fuktiga vindar fram genom diset. Jobbade natten, kom nyss hem. Svetten rann och svalkan fanns inte, inte förrän efter den tidiga morgonens regn. Men nu laddar kvavheten och värmen. Jag ska sova. Kommer inte ställa någon klocka. Ska inte jobba natten som kommer.

Natten är mörk, läste att kommunen låter gatlysena vara släckta under juni/juli. Mörker och värme, hela stan känner hur västerbotten tog semester och bjöd på charternätter.

Vanity

Köper Vanity Fair ibland. Dels för att det står intressanta saker i den, långa broderande artiklar, som skvaller, fast ändå inte. Så köper jag den av andra anledningar också och igår regerade de.

Omgiven av 60-tals socialismens arkitektur, som präglar hela stadens centrum, ville jag bort, in i en annan värld. På pressbyrån fanns Vanity Fair, utan att bläddar, se vad som finns däri, köpte jag exet, det gör jag inte alltid, men igår sket jag i vad den innehöll. Den var min port till något annat, mitt ställningstagande från mitt trötta, inom äldreomsorgen arbetande, västerbottniska jag.

Ville känna mig världsvan, skarp, beläst.

I vanity fair kunde jag läsa om Angelina Jolie, om L.A:s konstscen och dennis hopper-intervju från en månad innan han dog, om Cary Grant och hans LSD-terapi, Om Valentinos New N.Y. pad. M.m.

Köpte ett brittiskt kattmagasin också. I den läste jag om en blind katt, det rörde mig och jag ville också ha en blind katt att älska och älskas av. Något sårbart och starkt att hålla i min famn.

dream living

Drömmer om ett annat hem. När jag flyttade hit grät jag, för jag lämnade något fint och flyttade till detta nya kalla lilla. Det är inte så kallt längre, mina saker, min oreda, gjorde det till ett hem, mitt hem. Jag trivs här. Jag trivs förutom hyran och kvarteret, det är för luftigt mellan husen kanske, ja jag vet inte riktigt men något är fel, något gör att när jag ser mitt hus utifrån ser jag inte mitt hem.

Och så trappuppgången. Jag bor en trappa ner, man tar trappstegen ner i dunklet. Men inne hos mig är fönstren stora med ljus och vätter mot ett stort vitt hus. Solen skiner in om förmiddagarna. Gardinerna är nästan jämt fördragna, kanske öppna på mitten, men bara lite.

Jag drömmer om ett hem med fina gamla golv. Fönster åt tre håll. Utanför fönstren ska träd skymma sikten och alltid ge svalka. Jag drömmer att det är tyst, svävande tyst. siameserna är lyckliga och på min balkong frodas rosorna trots deras kruktillvaro.

Jag ligger i en stor vit soffa, ser grenar vaja för vinden, men inga ljud når in, öppnar jag fönster mot omvärlden ska bara svaga lätta luftiga ljud nå in, kanske något barn, en enstaka bil. Så är det i hemmet jag drömmer om.

Det är nästan så här. Men litet, dyrt, plastmattor och i avsaknad av grönska utanför.

jeansen

Jag sliter mina jeans. De går först sönder där beniga knän möts. Sen faller de sönder och jag lappar ytterst lite, lappar mest över stjärten, för jag vill kunna ha jeansen även när bara de mest urtvättade, sladdriga, mjukaste trosorna är rena.

Trasiga jeans var hett en gång, kanske är de det ingen. Men jag bär så ofta strechjeans nu, de blir inte snygga av slitningar.

En sommar, det var augusti, många år sen nu, kanske sju. Jo, precis sju. Jag var doppad i brunutansol, min hy var mörkt gyllene. Med spegelblanka solglasögon, en mönstrad skjorta, rosa armband, sandaler köpta i indien och jeans, slappa bootcut jeans, slitna. Jag mötte min spegelbild i ett sommartomt universitets gångar, såg mina kolaknän sticka fram bland fransig uppnött denim. Tyckte jag var så snygg.

nätter

Natten som var. Jag kom i säng sent, det gjorde inget, skulle vara ledig fram till halv fyra. Var så trött, när jag drog täcket över mig. Vaknade, trodde jag sovit länge. Det hade gått en halvtimme. Somnade igen. Vaknade. Täcket kändes inte täckande nog. Kände mig sedd. Ville gömma mig, drog täcket nästan över huvudet men kalla vindar drog förbi och nästa gång jag vaknade till var jag rädd. Antar jag vaknade ur en mardröm, men jag minns den inte, mindes den inte i natt heller. Men rädslan pumpade genom kroppen, svett ökade och andetag jag försökte hålla tysta flämtade högt. Men någon slag ro fick jag. Vaknade elva på förmiddagen. Snoosade till tolv. Åt. Sprang. Duschade. Åt. Jobbade. Åt. Nu ska jag lägga mig till säng igen.

lek

Låg på golvet, lekte Repulsion. När man leker Repulsion tittar man tomt, man ska vara oskuldsfullt vacker, ruvandes på mörker och skräck. Man kan ligga på ett golv, man kan gå gatan fram, man kan låta bli att svara i telefon, man kan bjuda hem en man - men då är det viktigt att komma ihåg att det hela är en lek.

Nu var det längesen jag såg Repulsion. Minns inte mycket. Men minns att den träffade.

När jag läste Didions Lagt kort läste jag mitt dåvarande läge. Jag låg apatiskt och läste om ångetsfull apati. Mitt liv hade inte samma ångest, men boken ökade den ångest jag hade.

concealern

Kämpar med concealern. Skulle bara radera lite rött, lite mörkt, lite trött, så klämde jag ut dessa mängder, svår insmältbara mängder, som lägger sig synligt i porer, kring ansiktsfjunen, näsan gjord livlös

slappdag no5

samma hemmaoutfit som alltid. Jobbade idag, fem timmar, så trött att bena kändes som bly. Hemma åt jag en påse godis och sommande. Nu ska köpa kattsand. Den kattsand som finns i lådan är tunnsådd. Fick föra över 11 kronor från sparkontot, som hade 11,99kronor, det är inget sparkonto, det är bara ett konto jag har, där jag drömmer om att en dag spara. Nu har jag iaf nog till kattsanden. Imorgon lön.

På jobbet pratade vi bl.a. om småstads Don Juans

jogging no4

I duschen, efter dagens joggingtur, min tredje so far, med dörren öppen ut mot hallen, med mig själv fullt synlig i en spegel. Såg mig, det är något med att röra på sig som gör att kroppen vaknar till, sträcker sig, spänner sig. Musklerna känns. Och det var som om det syntes. Huden såg mjuk och frisk ut. Brunutansolandet har gjort sitt till. Så såg jag ut i hallen. såg mina pjäxor, slalompjäxorna, och de stämde så bra med kroppen jag såg i spegeln.

Men det är en annan sak att de står där i hallen och inte i förrådet, de har bara fått stå kvar och stå kvar. Samma med resväskorna, östersund packningen är ännu inte helt uppackad, väskan ligger kvar på golvet mellan fotäljen och bordet. Docksta ryggsäcken är inte heller den helt tömd, men den ligger i hallen.

filmpersona

En vän sa att jag var som Blanche i Linje lusta. Först blev jag smickrad för då visste jag bara att Vivien Leigh spelat henne på film. Sen berättade han att hon smygsöp, fiskade efter komplimanger, hade ett liv uppbyggt kring sin skönhet som nu försvann från henne, helst ville synas i vagt upplysta rum och var oändligt olycksdömd. Så såg jag filmen och grät.

Om jag ändå ska vara en tragisk filmkaraktär är jag hellre Holly Golightly i Breakfast at tiffanys. Ensam, vilsen, vacker, omsvärmad och med katt och liten lägenhet, med stora drömmar om ett bättre glamoröst liv, mager i svarta eleganta klänningar. Hon får ett lyckligt slut där i regnet klädd i trenchen.

På en liten maskerad en gång, en med filmtema, klädde jag ut mig till Robert Evans. Han är djupt solbränd, uppknäppt skjorta, slickat blankt hår, ett litet förförar leende ständigt på läpparna. Han har än samma still som under sin storhetstid som producent på 70-talet. En gång var jag en telefon ifrån honom. En kvinna jag sminkade fick ett samtal, hon pratade medan jag fixade hennes ögon, när hon la på sa hon att det var bob evans och jag rörs till.

Men nu ser jag ändå allt mer ut som jag tidigare skrivit - The Dude. Jeff Bridges i The Big Lebowski. Förra sommaren sa jag till min syster Signe att hon påminde om honom. Nu är det min tur. I´m the Dude, man . . . .

the outfit

Har sen jag kom hem från Docksta haft samma små blå shorts på mig och en T-shirt jag har två av så jag vet inte om den byts mellan gångerna eller om det är samma. Det är så jag är klädd hemma, när jag vattnar, när jag kollar postboxen, när jag hänger med mig själv. Känner mig som the Dude. En vän sa en gång att hon trodde jag svepte fram i negligeer hemma.

handla

Har varit låg och känt mig fin dag.

Gick till en annan ica, en längre bort, bara för att få röra mig. Såg att de hade bättre utbud på kattsand men kattsand är tungt och inget jag ville bära den extra biten. Köpte katternas gomat, den de får av en gång per dag. igår fick de inget för det var slut. De trodde de skulle få för varje gång jag rörde mig sprang de till köket. Sen kom de mot mig högljudda och besvikna.

På vägen hem från ican åt jag en förpackning druvsocker. Ner med handen i väskan och så mot munnen. Hemma åt jag en dubbel snickers. Snart ska jag äta något bättre.

jogging no3

De skor jag springer i, de har Ola Rapace haft på sig. De, skorna, har faktiskt varit med i två kortfilmer. När Ola skulle ha dem blev jag nervös och dränkte svettdoften i ättika. Sen stank de bara ättika. Jag blev inte mindre nervös av det. Till Ola fixade jag värsta fina mjukisoutfitten. Men det är länge sen nu.

Idag var iaf bästa joggingrundan. Men så var det bara andra gången.

blomstren

Har inga tankar, inga tankar som går att formulera. Nattens oro är idag trötthet. Och mina tankar, de är flamsiga, hoppiga och hala, jag hinner inte uppfatta dem, fånga dem, men känner hur de rör sig.

Vattna nyss blommorna. Älskar att vattna soliga dar. Väggen blir blöt, dofterna yr upp, vattnet glänser innan det sjunker ner i jorden. Nu blommar inte mycket. Rosorna knoppas, Dahlian är mer ett osäkert kort, de flitiga Lisorna verkar vara på gång än en gång. Några violer har klämt sig fram mellan plattorna från det vilda där under. En orange blomma blommar, den är liten, ser ut som ett lejon och jag vet inte vad den heter.

sov nu

Trodde jag hittat knepet att fly rastlösheten, fly demonerna, fly oron. Men när den kommer om natten då joggar jag inte ifrån den. Då blir jag mitt i den. I oron. Med rastlösheten. Bland demonerna.

Mardrömmar. Den värsta jag haft. Allt var så verkligt. Jag borstade tänderna. I min hall. Vid ytterdörren. Skulle känna om den var låst. Tar tag i dess handtag och någo-n/t från andra sidan drar upp den. jag håller mot. Ser bara svart mörker därute men vet att ondare finns inte. Än det svarta.

En annan mardröm. Samma dörr. Titthålet blir svart.

Något med denna trappuppgång är farligt. Någonstans där ute ruvar något ont. Inbillat eller sant.

partytricket

Det är mörkt, Natten är åter mörk och extra mörk för att gatlysena inte tänds. Gick hem, nu, nyss, i tidiga natten. Det blåste varmt. Hade varit ute, typ clubbat, typ inte clubbat, men varit på en.

Var med vänner. Träffade bekanta. Jag är dålig på festandet nuförtiden. Är en nervös själ, ordlös och med stammande rörelser. Så denna kväll sög jag burk. Upptäckte detta som mycket ung och gör det inte ofta, inte alls, tror inte det är så sunt. Men att suga burk är att suga i en burk. Läpparna sväller, det är det som är grejen med det. De svullna läpparna.

Så ut från toa med allt större läppar för varje gång. Då blev allt roligt, vet inte varför, kanske för att bekanta ser lite osäkra ut när man hälsar, byter artighetsfraserna, kanske för att jag vill visa dem, visa läpparna, för alla, kanske för att det blir en roll, en mask att dölja sig bakom.

Har alltid lekt med tanken på att svälla läpparna lite mer permanet. Sen jag som tidig tonåring upptäckte burken. Älskade Esther Canadas, minns någon henne idag? Hennes läppar. Stora. Läpparna var extremstora på 90-talet. Trots min platta byst är det läpparna jag velat göra större.

Lyssna på Mae West´s Way out West, det gör jag.

rödklänningen

Det här var en dyr klänning för den student jag var. Den är gammal nu. Den är omsydd också. Den blev jag ofta full i. Expediten tyckte jag skulle välja den röda, inte den svarta. Han förklarade att killar skulle gilla mig i den röda. Okej tänkte jag. Den är av något märke som var coolt då. Vilket minns jag inte, märket är nu bortklippt. Senast jag bar den, kanske tre år sen, kände jag mig passé i den, som en kvarleva från andra festnätter. Nu ligger den i skåpet.

semestern

Sista semesterdagen. Någon, en vikarierande chef, ville få mig att jobba ikväll. Sa nej. Nu har jag dåligt samvete. Det borde jag inte ha. Jag vill ha min ledighet in i det sista. Om inte mina ben vore fulla av träningsmärta skulle jag springa i från det dåliga samvetet.

crazy cat lady

En bekant sa en gång att jag skulle bli en galen kattkvinna. Det var samma dag som jag åkte och hälsade på siamesen Miss Jones chanel. Det var samma dag jag bokade denna lilla späda varelse, med rosakantade blå ögon och inte alls lika fin som de andra i kullen.Hon verkade inte alls tycka om mig, men uppfödarens pondus sa att det var denna jag skulle ha.

Det blev en till Siames, Tyra, ur en kull söderifrån. Så jag har två.

Men idag skickade jag iväg en prenumeration för en katt tidning. Då, när han sa att jag skulle bli en galen kattkvinna, hade jag nekat, Nu vet jag. Jag kommer bli en, om jag inte redan är det. Allt tyder på det. Alla mönster här hemma, mitt otvättade hår, blommorna som knoppas på uteplatsen och hummlen som klättrar längs snören jag bundit upp. Att jag vill ha fler katter eller husdjur. Att jag trivs bäst hemma.

jogging no2

Joggade sminkad. Tvättade bara inte av mig dagens make. Såg fördelarna med det nu, nysprungen. Men byxorna jag köpt, de jag tyckte var lite roliga i affären, de kan jag inte rekomendera om man vill känna sig säker i något man är osäker. Jag kan inte springa. Jag är mager och otränad. jag är blek. Har ingen teknik. Har läppglans och solglasögon när jag springer. Så fort jag låst dörren, stod i trapphuset, kom löjligheten över mig. Jag speglade mig i hissspegeln. Såg fånig ut. Försökte le åt det hela. Kom ut ur porten. Började springa. Mötte någon på cykel, tyckte hon log. Kom till spåret. Kom igång. Glömde allt. Sprang. Eller småsprang iaf.

jogging

Ska snart ut och springa, eller vad det nu blir, sitter och känner in de nya motionskläderna, ser the hills och äter lakrits.

Ska springa, inte för motionens skull, inte för vikten, inte för hälsan, kanske för hyn men mest för att bli av med oron, rastlösheten, demonerna. Eller demonerna kanske var att ta i. Låt gå för hälsan, själen ingår även den där, att springa för hälsan verkar sunt, att springa ifrån demonerna galet.

sommartrött

Mer om helgen. Den här helgen i Docksta. Vi badade varje dag. Vi gick in till byn varje dag. Vi frossade i skvallertidningar och godis. Vi sjöng på All i do is dream of you, vi pratade om Debbie Reynolds dans till den sången i Singin´in the rain. Vi sjöng på I am woman, iaf de rader vi kunde och the hives Giddy up, fast ur den sjöng vi mest orden giddy up.

Vi åt också mat och diskade. Vi försökte hjälpa mormor, men hon var snabb att smita från hjälpen och göra saker själv.

Jag saknade katterna och drömde om en liten hund.

Morfar kom körandes från umeå. Han var trött och vilade.

Under ett av baden, den dagen vågorna hade dragit upp sand från botten så att vattnet närmast strand var alldeles grönt, doppade jag huvudet. Har alltid varit vattenrädd, tog lång tid innan jag som barn vågade doppa huvudet. Sen slutade jag våga det som vuxen. Men denna helg höll jag för näsan och drog mig ner, med igenknipta ögon, under ytan. Gjorde det igen och tjöt av förtjusning.

Men jag var också trött hela helgen. På de bilder som finns av mig är jag blek och tärd, så nära eländig. Solen sken på oss varje dag. Vi åt nyttigt och njöt. Men min trötthet blev större. Såg fotona, de i min kamera, de i mina systras kamera. De på mig visade hålögdhet, bleka ben, hår åt alla håll. Jag ville gråta. Inte bara trött. Ful också. Mina systrar visade olika typer av solbrännor, ljus solkysst hud till gräddkoladoppad.

Men det är ful och omoget att bli låg över sin fulhet.

Jag saknar havet nu, jag saknar solen, rallarosorna, jag saknar gräs underfötterna, mormor och morfars lilla damm. Saknar mina systrar men njuter av ensamheten.