Hummern.

Snön föll i stora flingor när vi klev ut från arbetet. De singlade sakta ner och jag förlorade mig stundvis i dem. Rikta blicken uppåt, såg dem virvla stilla runt i luften. Men varje gång jag förlorade mig i dem tappade mina fötter fäste och jag höll på att ramla ett antal gånger.

Köpte hummer. In på Ica berghem. Tog två humrar. Ska äta dem imorgon, själv, grisigt slaska i mig dem med mycket smör.

Köpte blondering. Orkade inte med mitt hår, det drog ner mitt humör. Sen tänkte jag att uppe på Kvantum på Mariehem har de den rödblonda färg jag trivs så bra i. Tågade ditt upp. Potatis, stjälkselleri, mascara, lösfraller och den rödblonda färgen hamnade i min korg. Var nästan öde där. Såg ett par. Den ena av dem jobbar på mitt jobb. Jag rusade förbi, för trött för att prata, fuktig av svett från den raska promenaden, doftande av kläder lagrade av svett från flertalet sådana raska promenader.

Hemma drog jag igång hårprojektet. Blondera först, färgen i sen. Duscha. Nu har jag just ätit. Klockan blir elva när som helst och jag längtar efter att däcka. Jumboflaskan bubbel ligger på kylning sen igår. När jag vaknar ska jag göra mig redo att fira det kommande året.

Pärlemormoln.

La mig kl 9. Ca. Vaknade kl 13. Såg på mobilen att mitt arbete vill ha tag i mig, de undrade om jag kunde rycka ut. Låg vaken kvar i sängen. Kl 14 ringde de. Låg ännu sömndrucken kvar. Det fanns ingen som kunde gå ut. Jag drog på svaret. Jag som tänkt köpa hummer inför imorgon idag. Slåss om den billiga frysta hummern på Ica Maxi. Martin som skulle komma och hämta nyckeln till Film i Västerbotten så att han kan göra Grade på Sunny Girl. 

Nyckeln las i ett kuvert utanför dörren. Det blir ingen hummer även detta nyår. La mig för att sova igen. Vaknade kl 19. Kollade igenom Instagram och Facebook. Bilder på skimrande moln fyllde flödet. Pärlemormoln kallas de tydligen. De fick liksom en blank yta som skiftar i pastelligafärger. Jag tänkte att vad offrar jag inte för mitt arbete, missar vackra himlafenomen. Sen tänkte jag att jag nog ändå inte hunnit ut innan solen gått ner, att jag faktiskt varit vaken då de svävade över oss.

Vinterregn.

När jag klev ut från arbetet imorse, började min promenad hem, föll ett kallt regn. Märkte det först inte, men fort samlades droppar i mitt hår som rann nerför panna och längs kinder. Regnet fick isen att visa tänderna i den tidigare hårt pressade snön som klätt vägarna.

Såg just på väderappen  att det regnar än och är 2 grader varmt. Ska ut, gå till arbetet igen. Sista arbetsnatten för året, för decenniet.

Mellandagar.

Det är arbetshelg och kryllar av chokladaskar från anhöriga till oss personal. De ligger på hög inne i kontoret. Vissa är nästan tomma, andra halvt uppätna. Jag stoppade munnen full natten som var vid flera tillfällen. Hoppas kunna avstå i natt. Kan inte äta choklad så där, inte mitt i natten, i stora handfullar.

Ångrar även min nya hårfärg. Så dumt. Har försökt bli pepp. Googlat bilder på Julianne Moore, ibland har hon en mörkare, nästan brun, röd. Fast i Juliannes ansikte flockas fräknarna. I mitt, ja, jag vet inte om något flockas där. I alla fall är planen att när jag vaknar på måndag - nån gång där på eftermiddagen - så ska jag äta min frukost och sedan gå till Maxi och köpa blekmedel och den ljusrödblonda färg jag haft som återkommande de senaste två åren.

Finns en risk att håret faller av. Eller går av. Har blekt och färgat mitt hår ett antal gånger bara det senaste halvåret. Med håret är jag skoningslös och impulsiv. Rastlös kanske är ett bättre ord. Har ingen lust att gå runt med detta barr på skallen. Inte en sekund till helst.

Ett arbetspass är tio timmars arbete. En arbetshelg är därför 30 timmars arbete. Jag kommer ca 20 min innan, byter om i 5-10 min. Loggar in, kollar vilken avdelning, läser dokumentation, tar rapport. Sen efter passet tar det ca 10-15 minuter att byta om. Det går på halvfart. Sömmen är mellan 6-8 timmar. Det finns iaf ingen tid att ta sig till en affär där hårfärg och blondering säljs och sen styra upp det. Lider iaf extra av detta. Orimligt kan tyckas. Orimligt är det. Men ändå, ensamma nätter på mörklagda avdelningar är inte gjorda för rimliga tankar.

Morgan Fairchild.

Följer Morgan på Instagram. Hon har 2830 följare. Hon följer 179. Hon lägger ut bilder från evenemang hon är på, fester med vänner, middagar med vänner. Hon delar inlägg, särskilt från Pee-Wee Herman i sina stories.

Morgan ser ut som en docka någon bär runt på dessa fester. Inte en min ändras. Håret ligger prydligt. Ibland finns det bilder på hennes katter eller som nu i jultider, bilder av grannarna julbelysning.

Jag var fascinerad av många som barn, såklart även av Morgan. Hon ser ut som en amerikansk version av Catherine Deneuve. Större hår, vulgärare kläder. En mer sexualiserad version av Barbie.

Jag vet lite om Morgan. Jag ser en dokumentär någon lagt ut på youtube. Den har knastrigt ljud, en gammal vhs som blivit sliten. Jag tar mig igenom.

Morgan var mullig och kallades Fatsy Patsy av sin klasskamrater. Hon var så blek att klasskamraterna trodde att hon var albino. Men genom att bara äta grapefrukt och ägg en sommar tappade hon kilon och steg fram som en skönhet. Enligt dokumentären. Hon ville inte bli cheerleader, utan gick med i teatersällskapet.

Så försörjde hon sig som skådis i flera år på teatrar i Texas. Kom sedan till New York och jobbade off off off Broadway. Hon fick en roll i en såpa, körde det i några år. Hamnade i LA och fick spela i sit coms med Robin Williams och primetime såpor. Hon fick alltid spela en lättklädd och förförisk bitch.

Morgan engagerade sig i frågor som gällde HIV/AIDS och för kvinnors rätt till Abort. Det finns ett klipp där hon står med sin tunna lilla kropp och stora stora hår, med sin mycket lilla och spröda knutna näve höjd, sida vid sida med Jane fonda.

I intervjuer från sent 80-tal pratar hon om producenter som jagat henne inne på sina kontor, om producenter som krävt sex av henne för roller. Om producenter som krävt närvaro när sexscener spelats in. Och Morgan har berättat om detta, redan från början, långt innan 2017.

Morgan fick aldrig några riktigt stora roller, hon dök upp i tv-filmer, i såpor - Dallas och Falcon Crest, i reklamer, hon började spela parodier på sig själv och blev någon i serien Vänners mamma.

Hon jobbade oavbrutet, jobbar än. Hon verkar ta alla de jobb hon får. Hon är nu en hälsosamt mullig och mycket slät liten tant.

Morgan hade kaniner och katter som husdjur. Inga barn blev det. Allt enligt de klipp och dokumentären jag sett.

ps. Jag tycker hon förtjänar många fler följare på sin Insta.

Lök.

Vaknar 12:30. Det är bra, ska jobba natten som kommer. Det är ljust ute. Scrollar genom mobilen, Instagram, Facebook, läser lite på svt-appen, läser lite på DN-appen. Miss Jones ligger på min mage, ibland känner jag hur hon sträcker ut en tass.

Ligger så i 1 timme. Kl 13:30 kliver jag upp.

Men när jag vaknade låg lukten av lök i mina näsborrar. Den fortsätter ligga där hela tiden jag ligger i sängen. En svag, men nära doft. Är de mitt hår? Min T-shirt? Har inte handskat lök alls. Inte sen en bra bit före jul. Nära jag kliver upp följer lukten mig. Jag går in i köket, gör iordning kaffet och smörgåsarna. Det blir inte mina vanliga rostade mackor med honung nu. Det blir knäckebröd och julmatsrester. Allt kött min bror Peje och hans sambo Frida skickade med mig. Samt två blodapelsiner.

När kaffet kokat och är i sin kopp, när mackorna är gjorda, apelsinerna och juicen står på brickan och jag har satt mig i soffan framför en Mai Zettering-dokumentär, är klockan snart 14 och det är nästan mörkt ute.

Lökdoften ligger kvar. Som ett oförklarligt mysterium.

Har min kropp, av allt det intensiva köttätandet de senaste dagarna, bytt odör?

Annandag jul.

Slarvar bort kvällen. Äter inte. Småäter. Tänker att jag ska laga mat. Tänkte att jag ska laga mat men har övergivit den tanken nu.

Tar en marmeladkula när hungern tycks finnas där. Gjort smörgåsar med julskinka och senap. Gjort smörgåsar med terrin/paté på. En virgin Mary. Knaprat i mig några morötter. Inget vatten. Har druckit dåligt med vatten idag.

Inte sett på något vettigt heller. Klipp med Morgan Fairchild. Klipp som startar direkt efter de med Morgan Fairchild har spelats. Fastnar i loopar av klipp.

Imorgon börjar arbetshelgen.

Träffade tidigare idag en vän. En vän jag en gång var nära. Men tiden gick och jag kände mig lättad och fri när hon flyttade från stan. Vi sågs kort nu, hon är en av dessa hemvändare under julen. Men hemvändarna blir färre och färre. De som flyttat har fått egna familjer och föräldrarna åker hemifrån till deras nya städer istället för tvärtom.

Ny färg på barret.

Sen en bra tid, sen i somras kanske, har jag försökt få till en färg där inte utväxten blir så kraftig - det har underligt nog gått åt det andra hållet och mitt hår har blivit blondare och blondare. Nu, denna kväll, som jag utan märkte det blev natt, färgade jag håret. Så här blev det:

Juldagens morgon.

Jag och mina systrar sov på tredje våningen. Jag och Signe i den stora dubbelsängen. Agnes i en gammal barnsäng, om hon låg på diagonalen kunde hon ligga rakt. Jag tvingade oss att somna till Tove Janssons läsning av Granen. Vet inte vad klockan var när vi somnade. Julafton hade gått fort. Vi hade ätit och fixat och ätit och tomten kom och sen åt vi massa godis och såg nog både kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Vi skrattade så vi grät och brorsbarnens julfavoritlåt blev Feliz Navidad med imitatören Jimmy James. I just denna sång härmar han den åldrade rökhesa Bette Davis. När vi väntade på deras farmor, min mamma, satte jag igång den på min mobil. De bad sen om att få höra den igen och igen och jag fick inte lämna rummet. 40 minuter gick och tillslut kom deras farmor.

Vårt julbord var fantastiskt. Där fanns älgkött och lax och ostar och brysselkål och revbensspjäll min bror grillade under flera timmar. Sen allt godis. Vårt absoluta måste av julgodis har blivit något med marshmallows och Rice crispies. De knöliga vita godisarna älskar vi mer än knäck, eller kola - kola som vi inte ens hade i år.

Brorsbarnen kom upp till oss på tredje våningen. De höll låda, kröp ner bredvid oss, de vill ha upp oss så vi kunde hjälpa dem med legot de fått. Sen gick dagen åter i en hast och nu är jag hemma och julfirandet är över. Har två askar med marmeladkulor, den klapp vi alla får varje år av mamma. Nästa år ska jag bara be om en, den med de olikfärgade, de helgröna kan jag vara utan.

Inför Julafton.

Det är natten mot julafton. Imorgon åker jag till min bror. Då tar jag buss nr 1, den går från ca 300 m från mig, till ca 100 m från min brors dörr.  Bussresan tar nog 35 minuter.

Jag har fixat ost och frukt till julbordet. Jag tyckte även att osten krävde bröd, kex, marmelad och honung. Även det har jag fixat. Min kyl är full av all ost och frukt. Där finns Clementiner, Dadlar, blodapelsin, nån slags melon, vindruvor. Där finns ostar jag inte kan namnet på, utom manchegon. Köpte ingen julost, fast den är så vacker i sitt röda lack.

De två brorsbarnens julklappar, samt den vi köper för ca 50 kr till julklappspelet, har fyllt en plastkasse som står lutad mot dörren i hallen. Jag kommer även behöva täckbyxor om vi ska åka pulka, samt något att sova i, ansiktskräm, tandborste, kläder att vara slapp och slö i på juldagen. Tyvärr hittar jag inte min weekendbag. Resväska känns för mastigt. Det blir nog en ryggsäck och plastkassar.

Är lite stressad över att glömma något. Iaf av maten. Eller påsen med julklappar.

Mina systrar är redan hos min bror.

Jag försöker just nu hitta ord att romantisera denna natt. Natten mot julafton. Finner dem inte. Känner dock att den har nåt dramatiskt över sig, hur stilla den än må vara, en natt för sagan.

Grannen.

Jag tycker att jag gick hårt åt min granne. Att jag la in känslor i hans ansiktsuttryck, i hans hast, i hans rörelser, i hans tystnad.

Kanske känner jag ett litet agg. Att han inte säger hej. Han och en till kille hade en hit för över 10 år sen. Det var då jag sminkade dem både för tv. De var gäster i det lokala program jag jobbade för.

Sen var det en Halloweenfest där han,  killen han hade en hit med och jag var. Jag hade en svart mask över ögonen. Målat min mun röd. Hade en svart tajt klänning. Jag var slankare, plattare, rakare då.

Dessa två killars flickvänner, vilket jag såklart inte vet säkert om de var, var klädda i varsin suntrip T-shirt. De var blonda. De blev enträgna. Först var de trevliga, berömde min outfit, jag berömde deras, de fortsatte prata med mig, sen frågade de om jag inte kunde ta av masken. Jag sa nej. De fortsatte tjata och jag valde att lämna festen.

Min granne kan inte lastas för deras beteende. Allt jag kan tycka är trist, vilket jag tycker det är med de flesta grannar i detta hus, är att de aldrig säger hej - vilket är en sådan småsak.

Kaktusarna och utsikten.

A room with a view hade det ironiskt kunna stå i en instagrampost med dessa bilder. Det vita huset rakt över gatan. Det huset har en fin blå mosaik i sin trapp. I det huset är det studentkorridorer och nu nästan öde då de flesta åkt hem över julen. 

I det vita huset var jag nästan på fest hösten 2000. Då gick jag folkhögskola och var här på höstlovet. Min vän var förtjust i en kille som bodde där och vi åkte dit. Min vän var för full, hon lyckades inte ta sig in. Hon satt utanför lutad mot de vita cykelskydden. Jag gick in. Gick ut. Jag ringde en taxi och gav min vän min väska att kräkas i så att taxichauffören skulle våga köra oss. 

Då fanns inte det huset jag bor i nu. Då var här en dunge träd och tre utspridda stora villor som höll på att förfalla. De revs, dungens träd fälldes och sex stycken lägenhetshus och en stor parkeringsplan kom i dess ställe. 

Juicen.

Köpte nån slags juice igår. Vet att jordgubb och äpple var en del i den. När jag skruvade upp korken så kom inget litet popp, det gick så lätt, det gjorde mig alert. Hällde sedan juicen i sitt glas och inom kort hade den skiktat sig en aning. En blaskigare topp mot en mörkare och tätare botten.

Jag hällde ut juicen från glaset och tömde förpackningen i vasken.

Det var överilat. Överspänt. Men jag kunde inte förmå mig att dricka av den. Tog två glas vatten istället. 

Hade en plan att på att köpa julklappar till Alma och Tea. De enda jag köper till. De är brorsbarnen. Men jag gick på bio istället. Satte mig längst upp i ett hörn. Såg Parasit. När filmen var slut föll stora blöta lappvantar. Jag knatade till Ålidhem Centrum, köpte manchego och vackra clementiner med blad till julbordetl. Köpte en ny Juice. En med rejäl skruvkork och imorgon hoppas jag den ger ifrån sig ett litet klick, ett tydligt bevis på att den öppnas för första gången. 

Gick mellan, de nu för jullovet tomma, unversitetsbyggnaderna. I trappen, just utanför min dörr, klev den sammanbitne musikproducenten ut ur hissen. Han skulle till tvättstugan. Han säger aldrig hej. Fast jag en gång sminkade honom i ett tv-program. Han brukar dyka upp hastigt i trappen, porten, i cykelrummet med intensiva ögonen och en hårt pressad käke. Han skyndar ständigt, sveper inte fort nog förbi. Jag sa hej. Han kanske svarade, idag såg han pojkaktig och skör ut fast han måste var kring 40.

Törsten.

Hade fyllt pluntan med Bäska Droppar. Gick ner till förfesten hos Ingunn. Där såg jag glas stå på bordet, rena glas en kunde ta. Hade blivit lite svettig och varm av promenaden ner till henne. Var redan då törstig. Fyllde inget glas med vatten. Tog några sippar ur pluntan och lite av av Hans-Olas Whiskey.

Tänkte att när vi är på festen på Profilteatern, då släcker jag törsten. Men där köpte jag egen whiskey och drack ur pluntan gömd i garderoben. Inte för att jag behövde vara gömd i garderoben, men det gav en extra känsla till drickandet som jag uppskattade.

Såg att det stod burkar med Cola i kylen i baren. Ville köpa en, men gjorde det ej. Köpte istället en liten macka med ost och sardell, den var salt och god och jag sköljde ned den med ännu ett besök i garderoben och en vipp ur pluntan.

Det var på vägen hem, pratandes i mobilen med Johannes, som törsten blev orimlig. Hemma drack jag ett glas vatten i en klunk för att fylla igen och tömma det i en klunk osv. Måste ha hjälpt, är i rätt bra form idag.

En fest.

Var på fest. Profilteatern firar 35 år och 20 år i deras nuvarande lokaler på Umestan. Kan vara så att jag är lite full nu. Är iaf mycket trött. Gick hela vägen hem. Varför? Har råd med taxi. Ringde Johannes så han skulle hålla mig sällskap, så att han, om jag blir kidnappad eller utsatt för något, ringer polisen. Inget hände. Kom hem.

Var så törstig. Det kändes som ett segt skum i min gom. Fantiserade om en cola och hade inte mina ben varit så tunga hade jag tagit omvägen förbi den nattöppna macken på Öbacka och köpt kanske 1,5 liter cola.

Så gott det hade varit med iskall cola. Bälga i mig hämningslöst.

Men med tunga steg, där varje steg var ett beslut, stegade jag hem. Mina axlar hängde framåt, livlösa armar rakt ner. Johannes i mina hörlurar, berättade för honom var jag var med jämna mellanrum, så han skulle veta hur länge till han skulle behöva prata med mig. Han säger att han vill glömmas bort. Det är hans mål. Att han inte vill göra avtryck. Han hade firat lilla julafton och då tänkt att syskonbarnen nog lever i 80 år till och när de dör, dör även det sista lilla minnet av honom. Han kände det som alldeles för lång tid att bli ihågkommen. Jag svarade att jag vill att vi två ska bli inmejslade i folks medvetande i många kommande generation, bortom 80 år.

Under kvällen och en  bit in på natten drack jag Bäska droppar ur min plunta och sen lite whiskey. Jag dansade inget. Drack inget vatten. Jag talade med en massa folk, lanserade mig själv som kokainist, fast jag aldrig sniffat i hela mitt liv, samt höll tal om rökningens lov, har heller aldrig varit rökare, några bloss i tonåren, några bloss senare. Ett antal cigarrer och cigariller under några sensomrar. Det är allt. Nu älskade jag rökare och röken, viftade med händerna in röken i mina andetag från ciggen kring mig när vi stod ute i det pudriga regnet.

Hade lockat håret. Inspirerad av Catherine Deneuve på 70-talet, då hennes hår var docklikt. Mitt hår blev även det docklikt, på ett sätt jag tyckte klädde mig bra. Men fukten i luften, det pudriga regnet, tog bort effekten av mitt arbete med locktången innan jag nådde festen. Håret blev sitt varjedag ruffs och det var väl inte hela världen.

Sa till Malin att vi borde ta en kaffe ihop nu när hon jobbar på universitetet och jag bor där bredvid. Imorgon får vi se om jag menade det.

Jag måste sova. Låt mig slippa en för hård baksmälla imorgon.

. . . självklart prisade jag högt min egna röv . . . och drack en lakritsshot.

Mitt lilla hem.

Bor kvar. Flyttade hit Augusti 2008. Vem bor så länge i en sådan här liten lägenhet? Tydligen jag. Den blev min efter ett tag. Först var den inte det. Den kändes främmande. Modern. Jag skulle bo i en äldre lägenhet. En med fina golv. Kanske en från 50-talet. Inte denna lilla etta byggd 2005. Den var alltså bara tre år då jag flyttade in i den.

Länge var det en identitetskris. Det ljusa fräscha försvann. Jag tog över. Mina grejer tog över. Den blev min. Även om uteplatsen ofta känns sorglig är insidan mer ett bo, ett bo byggt av någon insekt. Den tar det den hittar, slickar med sin limaktiga saliv. Bygger så ett hem. Så är mitt hem.

Vaka av.

Var trött dessa nätter jag nu arbetat. Natten som var, min tredje, kom gnället. Den dramatiska undergångsdivan. Messar med Johannes och all hans respons på mitt gnäll tycker jag då är orimligt fel, oförstående. Han önskar mig en god natt och jag honom en likaså.

Får oväntat nog en lugn stund efter kl 06:00. Ligger i soffan med benen högt. Ser på Morgonstudion. Skakar mina fötter för att inte somna. Men sömnen tränger på, den tar mig, kanske 1/100s sekund. Jag ligger kvar. Samma händer igen. Men jag ligger kvar. Nosar på att slukas helt. Ett larm kommer och den lugna stunden är över.

På vägen hem, i det blå mörkret, tänker jag ut min plan. Att inte vaka av. Att sova utan larm. Sova till det att jag vaknar. I fantasin skulle den sömnen vara från torsdag morgon till fredag morgon. Som det känns där och då känns det möjligt, i mina termostövlar, den trötta kroppen som flyttar dem raskt. Påtvingat varje steg. Fast allt jag vill, mina ben vill, min rygg vill, är att lägga sig ner. Droppa kroppen i en mjuk snödriva, slukas och hoppas på det bästa. Men jag stretar på. En buss passerar. Insidan lyser gult i kontrast mot det djupt blå vinterlandskapet utanför. Ser Fredric från Film i Västerbotten sitta i den fulla bussen. Det gör mig liksom glad, fast jag vet inte varför. Kanske för att han ser tjusig ut, som att han bor i en storstad och lever gott.

Duschar, äter. Blir tomstirrande ett tag. Tar mig till sängen. Somnar. Vaknar av en blåsa som tränger kl 14:30. Ligger ändå kvar. Inte för att somna om. Ligger kvar bara för att jag inte har en plan. Går efter en timme upp. Tömmer blåsan. Gör min frukost och hämtar ett paket med en stor blingig klocka jag beställt från en sida på internet.

Gycklarnas Afton.

Harriet Andersson träffar på Hasse Ekman. Båda har svart hår. Harriet säger att Hasse är vacker som en flicka. Hasses ansikte är nätt, men fårat. En gång i tiden var han nog vacker som en flicka. Med den svarta peruken mot de bleka ögonen blir han en fåfäng skugga av ungdomen.

Han våldtar henne senare i filmen. Hon är smickrad av honom först, leker med tanken. Men när hon vill dra sig ur är hon inlåst i hans loge och erbjuds ett vackert värdefullt smycke om han får ligga med henne.

Och hon tror att smycket är värdefullt. Att denne man är beredd att ge henne något värt en halv förmögenhet för att få ligga med henne. Så klart är hon lurad.

Hennes pojkvän, en fet cirkusdirektör som svettas och egentligen vill tillbaka till sin fru och barn. En fru som är mycket nöjd att slippa honom. Han blir svartsjuk och bedrövad över hela sin situation. Den misslyckade cirkusen. Det tröstlösa flängandet land och rike runt.

Den danska clownen.

Varför pratar han danska. Det låter liksom på låtsas. Måste googla Anders Eks danska kunskaper nån gång, se om svar finns. Eller är han bara hopplös. En hopplös skådespelare som hade en take. Anders Ek utstrålar verkligen fullblodad hopplös skådespelare. Det där känsliga ansiktet. Det grötiga ev låtsasspråket ur hans mun.

Cirkusdirektören är iaf olycklig och ska skjuta sig själv. Det är speglar och ångestsvett och en helt bedårande katt. Den bjuder på så gulliga uttryck att de är värdiga spridning på youtube och miljonpublik. Katten ser på Åke Grönsbergs Cirkusdirektör, hur han våndas och lider. Slår han kanske Harriet? Minns inte. Sen kämpar han med sig själv. Att döda sig. Katten har runda ögon, katten lägger öronen bak. Katten ser än hit, än dit. Den lilla munnen är nästan öppen i ett O.

Hursomhelst slutar det med att Åke skjuter cirkusen björn och inte sig själv och Gudrun Brost förstår direkt på hans steg vad som är påväg att hända och skriker och hänger i åkes arm och björnen dör och sen är det väl slut.

Bysten.

Den t-shirten. En del av problemet är halslinningen. BH:n är också inte hjälpsam. Linningen är slapp, den bidrar till att visuellt bredda min byst. Bara en gissning. Men linningen stör mig. BH:n är inte heller rätt. Min byst kändes verkligen som en rejäl byst. Inte en toppig och svällande pinuppas, nej, som en matronas. Som Dagmar Ebbesens. Som Margaret Dumonts. En bred massa utan erotisk lockelse.

T-shirten gör också något med min kroppsform. Den döljer min svank så jag glömmer den. En rak kloss ihopsatt med en annan rak kloss. Det är min överkropp i t-shirten och min underkropp i arbetsbyxorna. Jag börjar tro att jag är så bred.

I väntan, en av de som bor på mitt arbete sitter på toa, jo, hon bad mig stanna. Jag står och väntar. Sätter händerna i ryggslutet. Står så ett tag. Ser åt sidan, där i spegeln, ser S-formen min rygg och rumpa nu bildar när händerna utplånat T-shirtens klossfall.

Navet.

På väg till arbetet går jag ofta förbi Badhuset. Ser in genom fönstren när jag passerar. Klockan är då strax före 21 och badhuset tycks stängt. Ser ibland någon städa. Bassängerna ligger upplysta. Allt är upplyst. Ljuset flödar. Blått och klart ljus. Det är den största mängd ljus jag ser dessa dygn.

Drömmen om Dorotea.

Hur hamnade jag här? Så tänker jag ibland. Denna oförmåga att ta sig vidare, som att hjärnan för längesen la av. När jag blev så där trött hösten 2009. Hela 2010. Till våren 2011. Då det släppte och jag upplevde en vår för första gången som något underbart.

Fast nej. Tröttheten släppte aldrig. Jag går på halvfart. Nån dag ibland på helfart. Festerna tog slut då. Jag slutade gå på dem. Jag slutade sminka på svt. Fick en fast tjänst på äldreboendet och tog den. 60% som jag inte orkade med. Pank och trött. 2014 började jag jobba 80%. Nästan pank. i mars 2018 började jag på natten, klarar mig bra och lyckades upprätta ett sparkonto som växte.

I början var nätterna som att flyga. Från mars blir det ljusare och varje morgon bjöd på en allt tidigare gryning. Jag läste böcker istället för att se på tv under arbetsnattens lugna stunder. Jag slukade därför böcker. Livet fick färg. De mörka ringarna jag har under ögonen slutade kännas, de fanns kvar, men förr, i så många år, kändes de hela tiden, som att de låg där och borrade in i mig. Öste sin blånande trötthet, sin förslappade uppgivna hud rakt in i tankarna, i tungan, ner i armar och ben.

Maten blev möjlig. Från att ha haft 30 minuters matrast till att äta under den tid det tar att äta. För matrast finns inte på natten och måltider blir avbrutna flera gånger. Men det är en skillnad från att gå i ca 2 min till personalmatsalen i det andra huset. Värma mat i 2 min. Äta 22 min. Diska efter sig i 2 min. Gå tillbaka till avdelning i 2 minuter. Blev det rätt? Stämmer min matte? Det är de dagar en jobbar mer än fem timmar. Fem timmars passen saknar matrast. Frukost ca kl 6:30 hemma. Lunch ca kl 13:30 hemma.

Men även nattjobbet blev vardag. Och nu efter en november och december och en sol som aldrig syns. När jag nu nyss vaknat och scrollade igenom Instagram och en post från Doroteas bibliotek bjöd på sol och gnistrande snö kom drömmen om att bo där. In i inlandet. Upp bland böljande höjder som stiger sig allt högre ju närmare norska gränsen en kommer. Där snön alltid ligger kring jul. Här är det ofta blött. Här vid kusten känns snön som ett osäkert kort.

Att få jobba på ett bibliotek. Sortera böcker kanske en gör. Styra upp samtal och försöka väcka läslust. Ha kollegor som är mjuka och fina. Ha kollegor som är nyfikna och inte bara är som vi på mitt jobb, i ständigt behov av att överleva. Nu tar jag i. Men vi är trötta och uppgivna på mitt arbete. Vi jobbar med en sjukdom som är svår. En vi själva med våra sönderstressade hjärnor känner symtom av. De dör från oss. Alltid. Nä, några har flyttat. Men de flesta dör. De är där för att dö. Vi är få personal. Vi ska bli färre.

Nätter som är lugna, då även lugnet fått landa i mig. Jag kan sitta ner med en boende, utan att se min larmtelefon lysa rött för att någon annan är i behov av hjälp. Ensam med 17 boende. Dementa och vingliga. De lugna nätterna blir ännu lugnare. Jag kan vara där, jag andas lugnt och det smittar. Inte alltid. Såklart. Fast då finns tid att lösa det. 9 timmar och 30 min är jag själv på två avdelningar. 15 minuter lämnar kvällen rapport till mig och under 15 minuter lämnar jag rapport till dagen. 10 timmar är passet.

Under de dygn jag arbetar ser mina dagar ut så här. Dagen innan första nattpasset lagar jag mat för alla de kommande nätter jag ska arbeta. Dagen innan den dagen har jag handlat. Tar en tupplur på eftermiddagen. Äter lite ca kl 18. Går till jobbet kl 20. På jobbet kl 20:55. Byter om. PÅ avdelningen 21:05. Loggar in och läser dokumentation. 21:15 börjar passet och jag får muntlig rapport. Arbete till 07:15. Byter om. 07:30 börjar jag gå hem. Går i ca 40 minuter. Hemma kl 08:10. Tvättar ansiktet, under armarna/alt duschar. Lagar en rejäl måltid. Äter. Lägger mig i sängen kl 10:00. Sover till kl 18. Smörgås, kaffe och frukt, samt packning av ryggsäck. 20-20:55 promenad i raskt takt till arbetet. osv osv osv osv osv osv osv. Vissa veckor rör det sig om fem nätter, andra om två. Var sjätte vecka är jag helt ledig.

Nu tappade jag tråden. Blev för långrandig. Noggrann och vilsen med mina ord. Ville knyta ihop med drömmen om att jobba som bibliotekarie på Doroteas bibliotek. Se dagsljuset och snön genom fönster. Känna kylan från dörren besökare kliver in genom.

Söndag.

Varma decemberdagar blir aldrig ljusa. Snön som föll blöt igår låg tung och grå kvar. I snön finns pölar med klart vatten. I snön finns snösörjan.

När klockan var ca 11 trodde jag att det var eftermiddag och skymning. Kanske en effekt av att byta dygnsrytm hela tiden. Ett dygn sover jag på dagen och jobbar på natten. Nästa dygn lika så. För att sedan vara ledig natten och åter sova och sen ha dagen att se dagsljus på.

Idag hann jag tänka att snart får jag sova, då ca kl 11. Då jag trodde det skymde. Men förstod snabbt att det var mycket kvar av dagen. Bestämde med Ingunn att vi skulle ses. Jag skulle köpa med mig fika för idag ville hon inte gå ut. Hon ville se vinterstudion på tv och slippa blötan där ute.

Efter att jag varit hos Ingunn en stund gick jag till Ica kvantum. Uppför gammliabacken. Upp och sedan nedför Nydalavägen. Uppför cykelvägen vid Mariehemsvägens sida. Blöt av snön handlade jag. Ur mitt hår, som blivit blött av snöregnet, rann droppar över mitt ansikte. Mina lår som blivit frusna under de snömoddade jeansen. Grönsaker,frukt, nötter, honung och yoghurt la jag i min korg. Blev förvånad av hur hälsosam min shoppinglista såg ut när den slutade vara ord. När jag handlat klart tog jag hissen upp i ett hus nära kvantum. Hissen luktade svett efter någon som nyss åkt. På Åttonde våningen gick jag av och in till min syster Agnes. Där var min syster Signe. De virkade disktrasor.

My Favorite things.

Det har legat en trötthetsdimma över mig idag. I den dimman såg jag ett klipp på Facebook. En Boxer som råkat lägga sig på en av sina små valpar. Valpen hade funnits livlös under sin mamma av Boxerns husse och nu gjordes upplivningsförsök. Boxern satt stilla, med sina stora runda ögon, de hängande kinderna, den veckade pannan. Hon Iakttog hur dess husse gned den lilla valpen, den vita lilla kroppen där skärt sken igenom. Hon iakttog hur husse blåste luft i valpen. Valpens tunga hängde rosa och slapp ur dess mun. Så sprattlade den till och liv kom åter.

Det klippet var lite för mycket för mig idag.

Nyss, någon timme sen, började jag se Gycklarnas afton. Den finns på SVTplay. Gundrun Brost som badar naken med en massa militärer och sen den större massan som samlas på den klippiga stranden och hennes make, en dansk vitmålad clown som vadar ut i vattnet och bär upp henne och sen bär hennes nakna kropp över stenarna och massan av folk som hånfullt följer efter. Jag fattade faktiskt ingenting. Tror det är Anders Ek som är clownen. Eller pajasen. Han som är dansk. Men jag tror inte Anders Ek är dansk och den danska han pratade fattade jag inget av heller. Fast jag kan inte danska, så om den är fejk eller äkta spelar ingen roll för min förståelse.

En bit in i filmen, då Harriet Andersson dansar ut på en scen efter föreställning på den teater Hasse Ekman just i en pjäs i sin roll i rollen fallit ner död på, fastnar min blick bortom skärmen. Ser på min lilla gran. Adventsgranen på bordet med lindad koppartråd till stam. Pynten blänker så fint. Ligger där och slutar se på filmen och börjar se på de blänkande pynten. Tycker att de röda kottarna är särskilt fina. Blir även liksom rörd av Nötknäpparen som står bredvid- denne skäggige uniformsklädde figur jag köpte på Ica Maxi kl 22:45 för någon vecka sen.

Sätter igång Julie Andrews - Raindrops on roses and whiskers on kittens - säger hon med sin klara röst och musiken drar igång. Så sjunger hon My favorite things och det är så outsägligt vackert. Granen. Blinget i granen. Julie Andrews och den klara rösten och sången som ska jaga bort barnens oro och rädsla får åskovädret som stormar över dem.

Jag kommer inte orka återgå till andra halvan av Gycklarnas afton ikväll. Det får bli imorgon och jag hoppas få sova längre än till kl 5.

Taxar.

Ligger i soffan. Krypit ner under det täcke jag hämtat från sängen. Jag fryser. Har ätit det godis jag tidigare köpt. Chokladöverdragna skumbananer, Lakrisal, rosa skumsvampar, de beiga skumsvaparna. Druckit en kopp te. Jag känner hungern. Men är för trött för att känna aptit. Har mat förberedd. Potatismos och köttbullar. Två redan skalade morötter samt en blodapelsin. Det finns redo i min kyl. Bara att värma det som ska värmas. Men aptiten är borta. Tröttheten har tagit över och jag önskar så att jag redan ätit, att klockan skulle vara över 22 och jag skulle kunna slockna.

Har datorn i knät. Ser en dokumentär om Anna Magnani. Hon verkar ha haft en långhårig tax. Imorse, då jag lyssnade på Bachelor, så kollade jag upp om just långhåriga taxar. Tänker att en sån skulle klä mig så bra. Men ärligt, där jag är nu, med jobb, med ork, så är mjuka katter som kryper nära och går på låda det mest lämpliga sällskapet. En ivrig hund, en liten rackare gjort för grytjakt, åh, den skulle bli helt omöjlig i min ägo.

Inskolningen no2.

Känner mig inte klar med inskolningen. Han som pratade så mycket. Mycket av det han sa har tagit över min hjärna.

Han visade en film han gjort med sin klass. Han går på universitetet, läser något med kroppen. Han visade en film de gjort till en fest med filmtema. Sju minuter lång. Fem killar som fånar sig. Juckar mot någons huvud, låtsas gråter, säger coola repliker, poserar, brister ut i skratt. Han ser över min axel. Han skrattar högt, han säger: Vi improviserade allt. Han säger det liksom stolt. Han skrattar vidare. Han har nästan sin haka vilande på min axel. Jag ler. Ler artigt och tänker: tar inte detta slut snart. Tänker dan efter att jag borde gjort som Ingrid Bergman gjort när Ingemar Bergman visade en film, som han tydligen gjorde varje onsdag under alla sin filminspelningar. Ingrid hade rest sig upp efter någon minut och sagt: Detta har jag inte tid med. Sen hade hon gått. Kvar satt Ingemar med alla de andra, de som kände vördnad för honom och de såg väl klart även denna film.

Men jag bara log artigt. Jag berömde även honom för hans skådespeleri. Sa att i filmen var han en helt annan person. Nu var hans roll ganska tyst och klädd i kostym. Framför mig, eller just då, bakom mig, var en ung man i vårdarbetskläder och med en mun som gick i ett.

Han sa att jag borde backpacka. Att det är det bästa sättet att resa. Han sa att jag antagligen gillar lyx och vill åka på flotta resor, men borde åka och backpacka. Jag sa nej, det vill jag inte. Jag resar aldrig.

Han berättade om demonen som först visade sig som en svart korp, sen som en svart hund och så kröp den fram i mänsklig form, men förkolnad och ännu en gång som en ung flicka som bankade på dörren så lägenheten skakat och ett dån han aldrig hört förr dundrade fram för varje slag hon slog.

Det kom en sexscen på tv:n. Han kom in på Tinder. Att han lagt ner  Tinder pga alla psycho brudar som fast han sagt att han bara vill ha sex och de säger att de bara vill ha sex,  vill de sedan ha mer och det blir en massa tjafs och han ville bara loose some steam. Kanske har han rätt där.

Han hade trott att jag var 28 år. Det smickrade mig.

Lördagen.

Vaknade som vanligt när det är en ledig natt klockan 5 på morgonen. Helt utan lust att somna om. Såg alla kvarvarande avsnitt av Bachelor. Nej,  lyssnade på de kvarvarande avsnitten av Bachelor. För jag har nästan slutat bry mig om vem Simon och Felix ska välja. Medan ljuden från de sista dejterna hördes gick jag genom Pinterest, matrecept, scrollade genom DN m.m.

Kl 7:30 steg jag upp. Diskade, lagade frukost, åt frukost och sen är det liksom en dimma. Allt blev en väntan på tvättiden kl 13-16. Ringde Agnes och lagade mat. Mer måste jag ha gjort, men vad? Det vet jag ej.

Tvättade och skulle när jag tvättat klart gå till film i Västerbottens lokaler och redigera film. Istället tog jag fram alla skor av läder och smorde in dem. Smorde även in en väska. Plockade bort alla skor som hör barmarkssäsongen till och ställde vinterpjucken ordentligt på rad i hallen. Sen kände jag verkligen inte för att gå och redigera film. Gick och handlade och snön föll kall och blöt och marken var ömsom krispig, ömsom blaskig och kändes förrädisk, som att den skulle svepa mig ikull med hala fläckar.

Skulle inte handla godis. Det ska bli ett slut på mitt godisätande. Men jag handlade godis. Samt grejer för det franska käk jag imorgon ska ge mig på. Tror Fransk mat är bra mat. Massa grönsaker och kryddor som inte är starka, men fylliga. En lagom mängd kött. Igår köpte jag äntligen en gryta, så att det ska kunna bli av. Imorgon ska jag laga Choucroute och nån gång snart blir det boeuf bourguignon

Krukväxterna.

Jag vet inte om det var en så bra ide med krukväxter. Tycker fortfarande att det är fint. Men murgrönan i mitt tak håller på att förvandlas till torrt fnöske. Upptäckte även att den lilla kaffeplantan, som ännu är grön, var lika torr och knastrig den. Kanske har jag vattnat ihjäl dem. Murgrönans jord är ännu fuktig. Kaffeplantan har torr jord. Två kaktusar har jag vattnat ihjäl. En liten porslinsblomma kämpar för sitt liv och jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Den stora kaktusen tycks stå stadigt och jag hoppas så att jag inte råkar paja den. Den är så fin. Apsvansen är dock i någon skrump-fas. Paschiran tycks leva.

Paschiran och den stora kaktusen är de jag tycker bäst om. Ska nog satsa på den typ av växter i framtiden, när ljuset vänder åter ska jag skaffa de stora växterna. En stor kaktus som kan växa sig ännu större. Men en ampellilja till taket. Finns skolmatsals-vibe på den, men mitt hem kan nog motverka den känslan.

Lucia.

Pinterest.

Nyvaknad. Sov djupt. In i sömnen kl 10:00. Vakna kl 18:00. eller försöker vakna kl 18:00. Mitt hår är otvättat - därför stripigt. Ögonen bleka. Den nya mascaran som inte går bort trots ansiktstvätt och sen smudge så fult under ögonen. Min förra mascara gick inte heller bort i tvätt, men den liksom la sig fint efter sömn.

Äter min frukost, tre rostmackor med honung, en halv honungsmelon, kaffe och äppeljuice. Åt en annan frukost på morgonen, innan jag somnade. En burrito med potatis och fläsk, guacamole. En liten skål stjälkselleri och en virgin Mary som jag tycker är så god varje morgon att jag svär högt och nöjt.

Det är halt ute. Blött, halt och mörkt. Det sämsta vädret. Jag som alltid går i en timme innan jobbet, går en runda, tar i med stegen så att svetten ska lacka. Men nu när varje steg är en risk att halka blir det kortaste vägen ner för backen till jobbet. Det tar också nästan en timme pga pingvinstegen, men kroppen får aldrig ta i. Blodets pumpas inte runt.

Jag som aldrig hatar något väder, har nu insett att jag iaf tycker mycket illa om halkan.

Men nu, denna tid med frukost, det är min egen tid under arbetsperioderna. Det är då jag scrollar genom Pinterest, eller ser grejer på youtube, kanske läser en artikel, men det är ytterst sällan. Men min Pinterest har förvandlats till en mardröm. De bilder den nu föreslår är unga tjejer som poserar med sitt långa hår. Inget är intressant. Var tog växterna vägen? De fint inredda rummen? Var tog de övergivna miljöerna i vackra färger vägen? När klickade jag ingång detta nya flöde av ointressanta tjejer?

Nu ska jag svepa kaffet, tugga i mig melonen och dra iväg till arbetet.

Ananas.

Idag vakar jag av. Ger mig själv mindre timmars sömn så jag ska sova den kommande natten. Klev trött upp kl 14:30. Gjorde min frukost. Fick i mig allt kaffe, men inte alla smörgåsar med honung. En halv blev kvar. Glömde för ett tag bort den lilla skålen med färsk ananas. Men började äta av den. Åt även en liten skål ananas igår och det gjorde min mun öm. Ananas är starkt, brännande liksom. Kanske frätande. Möjligen är jag allergisk. Ännu var munnen öm. Dagens ananas gjorde ont i min ömma käft. Jag tuggande ändå på. Långsamt. Envetet. Ondare och ondare för varje tugga. Sen la jag av. Slutade äta.

Gjorde mig i ordning och tog mig ner på stan för en middag med Mika som är här. Hon är på turne, är turneledare för en föreställning som spelar imorgon och i övermorgon. Vi bestämde oss för indiskt. Vi fick in våra rätter. Min mat var nog inte särskilt stark, men varje tugga sved liksom till i de tusen sår som tycks klä min gom. Jag fick i mig hälften. Resten bad jag att få i en låda hem. Nu står det i min kyl. Hemma stod frukostresterna kvar på sin bricka, honungen aningens bortslickad av nån av katterna. Den får stå kvar till imorgon. Då är jag nog utvilad för att ett bortplockande av den inte ens kommer kännas. Ikväll känns allt oöverstigligt.

Morgonen.

Har vaknat nu. Är frusen och kall och längtar tillbaka till sängen. När jag somnade strax efter kl 10 hade det just ljusnat. Då nådde lite av solen mina gardiner. Små gyllene strålar genom det gråblå.

Inskolningen.

Hade en inskolning i natt. Han skammade mig för att jag inte visste vem Sun Zi var och sen lästa han nästan inget i boken han hade med sig: Krigskonsten av Sun Zi.

Krigskonsten läser en om en vill lära sig hur en ska tänka för att få övertaget, typ världsledare har läst och lärt av den. Så sa inskolningen till mig. Han tyckte det var konstigt att jag som är över 40 inte har hört talas om denna Sun Zi. Han sa det mer än en gång. Han tyckte jag skulle läsa boken och lära av den.

För vem sa jag och slog ut med armarna. Här är jag ju ensam och de vänner jag har runt mig ser jag inte som fiender jag måste få övertaget över. Sen undrade jag vad som händer om båda parter läst och lärt av Sun Zi. Om båda blivit mästare i övertag och bara ägnar sig åt att förutspå motståndarens tankebanor. Men inskolningen hade inget svar på det. Han hade bara kommit några sidor än, vad jag såg, så det fanns mycket kvar att läsa och lära.

Inskolningen pratade också om anime och om de olika mjukisar han har. Jag är mycket förtjust i män i mjukisar. Särskilt de grå och inskolningen var en vacker ung man. Men mitt huvud var sönderpratat. Som att mina öron kippat efter tystnad men aldrig fått det. Så tanken på honom i grå mjukisar i olika modeller var inget som kittlade, vilket självklart inte var hans syfte med att berätta om dem. Minns inte varför han beskrev dem så noga, vad som utlöst denna av alla utläggningar.

Natten tog slut timmar innan solen gått upp. Vårt pass var över. Hans ögon tindrade piggt, hans hy hade ännu lyster. Jag såg mig i mobilen, såg de trötta ögonen, påsarna under dem, denna blekhet som liksom är matt fast hyn är glansig. Jag började gå hem. Stannade och tog ett par selfies efter att jag gått, fått igång blodet, sprungit upp för en trapp så hyn blossade subtilt. Himlen lyste blå över mig. Hemma ångrade jag att jag inte fotat även någon vy. Inte bara bilder på mig hade varit kul att lägga ut här. Det får bli en annan gång.

Till och från jobbet kläderna.

Skrev om dem tidigare, liknade dem med vad gubben i huset i skogen i inlandet bär när han sjunger på dialekt ingen modern människa förstår, liknade dem med det barnet under 13 år bär när det riskerar att bli mobbat. Iofs hårt. Hårt mot barnet. Jag tar tillbaka det.

Termostövlar har jag lärt mig att de heter, de stora varma skor jag har. Att stoppa fötterna i dem känns som att lägga kroppen i sängen efter en hård dag då en aldrig fått vila. Att gå i dem är en annan femma. Det är som att jag nu lärt mig tekniken, att inte röra fotleden, att allt sitter i knäts schvung. Kanske höftens också. Finns en risk att mina vader inte används alls, att de bara är stadigt förpackade och inne i värmen i termostöveln förtvinar och blir ännu smalare.

Fågeln.

Har lagt mig i sängen, vet att jag borde sova. Solen ligger lågt, skiner in mellan husen på andra sidan gatan i tunna varma strimmor i mitt hem. Har särat på gardinerna så de stackars växterna ska få ljus.

Ser på Bachelor, avsnitt på avsnitt. Tänker att jag borde stänga av och somna eller resa mig och dammsuga.

Så dyker den ner. Ser den ovanför datorn, när min blick bara fastnat i grumligt seende bortanför skärmen och Simon, Felix och de underbara flickorna. En vit mås. Den flyger utanför fönstret, mitt ovanför gatan.  Mitt i solen och den vita kroppen ser varmt gul ut mot husväggen mittemot som ligger i blågråskugga. Den stiger igen och försvinner ur mitt synfält.

tidig morgon.

Vaknar redan klockan fyra. Hade kunnat somna om, men vill inte. Bakar scones. Ser klart en film jag sett förut. We're the Millers. Äter mina scones och dricker kaffe. Klockan är 7:13 och när jag ser ut genom fönstret ser jag inte ut. Svart bakom glaset och alla små nosavtryck och katthår som kletat sig fast på fönstret syns i mina lampors sken.

Så mycket jag vill göra idag. Städa, julpynta, skriva en projektbeskrivning, skicka referensbilder, handla.

Skymning.

Jag ligger i min soffa. Vaknade trött. Antagligen för att jag misskötte vilan igår. Idag ska jag ut och äta med vänner. Samlar mig. Samlar mig för duschen innan. Vill föna håret så jag blir snygg.

Det är nästan så jag tror att jag sover här i soffan. Att kroppen och tanken gav vika en stund. Att jag med ögonen öppna gav mig in i slummern. Skakar till för att bryta kraftlösheten. Klockaradion sätter igång. Kl har blivit 14. Reser mig för att stänga av, ser ut på dagen som aldrig blev ljus och luften tycks smutsig och aprikos. Det blöta i asfalten, den grå snön, glöder av himlens färg.

Slår av klockradion och lägger mig åter i soffan.

Blondish.

Igår såg jag blond ut. Kanske är jag blond. Inte klätt mig fint på iaf fyra dagar. Kläder att svettas i på väg till arbetet, arbetskläder, kläder som är mjuka mot kroppen här hemma, nattskjorta. Igår gick jag ner på stan i min gräddvita dunjacka, i tajta jeans och med rosa glansiga läppar. Hade fönat håret och sen moistat upp det med hårolja. En man på Ica passerade mig och väste något. Vet inte vad. Något med S och sch:ljud. Sen bestämde jag att han väst Sexy. Schexy. Vad vet jag. Iaf sa jag till Johannes att han väst sexy och att jag känt mig snygg. Hoppas det inte var något elakt. Något nedsättande eller hatiskt.

Hemma drog jag på mig en klänning köpt våren 2013. När jag var Mia Farrow-kort i håret och tunn i kroppen. På kupan med Leopold. Han tyckte den var oformlig. Jag tyckte den var fin. Sen hade jag den i september det året på en film festival i Lissabon. Mina ben hade blivit bruna och jag sprang i mitt korta snagg runt i den varma mörka natten på festen vid ett stort torg med en pampig staty nere vid hamnen.

En vår, när marken är kal efter snön, när nätterna är korta och ljusa. På en fest på Konsthögskolan. Sparade då ut håret. Hade klänningen, höga klackar, svarta strumpbyxor och ett skärp i midjan. Flörtade med Tage. Inte för att jag var peppad, var inte heller opeppad men luften mellan oss saknade laddning trots hans fina ådror på armarna, ville väl att något skulle hända. Christer och jag hamnade ute i den grå gryningen, han rökte och jag hängde över en cykel för att lasta av från klackarna. När morgonen kom åkte vi hem.

Hade den när vänner och jag åkte till Barcelona 2017. Rökte cigg som ett barn som leker vuxen. Nu kurvigare och fullare men åter i klänningen under varma mörka nätter.

Nu är jag ännu kurvigare, en mjuk lite mage har kommit, rumpan dallrar så lätt vid rörelse. La mig på sängen och fotade. Mitt hår lyste blont i mörkret. Oljan hade gett glans.