Musen.

 Snön yrde och ven. Vi trodde vi hörde gråt hela natten. Vi tystnade, lyssnade, gick till rummen, gläntade på dörrarna och hörde bara djup sömn. Det var det livliga snöfallet utanför som hördes in, som fick ventilationen att tjuta. 

Anko stod vid balkongen, såg snön virvla och piska och dra fram i tjocka formationer. Hon ropar mig till sig, berättar att hon sett en liten mus springa omkring. Hon pekar ut spåren, vi ser de små tassavtrycken längst ut på balkongen. Hon säger att den sprang in bakom lådan och där står vi och ser ut, hoppas se det lilla livet och medan vi står där ser vi fler tassavtryck, hela lådans snötäckta lock har små djup efter små tassar som rusat runt och utanför balkongdörren finns ännu fler och ju mer vi ser desto fler avtryck ser vi. 

En liten mus på en balkong tre trappor upp i ett rusande, piskande snöfall. 

Blåste den upp? Klättrade den på väggen? Slet den sig fri ur en skatas klor och näbb och landade på avdelning 8 balkong? Finns det ett hål i väggen som leder in till gångar där möss lever sina liv?

En liten kämpe tänker vi. Bord vi lägga ut en liten ostskiva åt den att mumsa på? Det pratar vi om men ingen ostskiva läggs ut och larm tar oss bort från balkongen och den lilla musens öde är ännu ovisst, iaf för oss, för den lilla musen kanske har full koll och redan hittat sin väg och styr sitt öde.

Den första snön.

Snön faller och det skymmer. Kanske blev dagen aldrig ljus, jag sov bort halva, så vad vet jag, vaknade kl 12, kl 13 lämnade jag mörkret i sovrummet och mötte det svaga avtagande dagsljuset. 

Ska jobba i natt, så jag höll mig uppe natten mot idag. Friheten i att hålla sig uppe, ta med datorn till sängen, se nån dum tv-serie, inte behöva gå i säng, bara släppa morgondagen för det enda som gäller är att orka vara vaken den kommande natten. Så njutit. 

Och nu faller snön. Stora blöta flingor som blir transparenta när de landar, som smälter fort till gråslask.  Är så hemma i och redo för mörkret och snön, något i mig blev lugnt, saktade av, ångestbefriad för iaf en stund.

Födelsedagen.

 Jag fyllde år. Jobbade natten mot. La ut ett klipp med Vivien Leigh från Narrskeppet jag spelat in från tv:n med mobilen på rec hållen framför skärmen veckor innan, laddat för att läggas ut denna dag. I klippet säger Vivien: It's my birthday. Nån svarar: It is really your birthday? Vivien fortsätter: forty - six. Me, forty -six. Forty-six. Inga större reaktion fick jag på klippet. Sa till min kollega Pirjo att jag fyllde år. Hon sa grattis åren går fort. 

Efter arbetet gick jag till Coop östra. Hade bestämt att unna mig något gott, visste bara inte vad. Efter ett trött irrande i butiken köpte jag Ben & Jerrys Chochlaty love a-fair. Åt hela paketet. Mådde illa medan jag tvingade i mig de sista skedarna av glassen.

Somnade uppsvälld med magknip framför King Vidors The Crowd. Vaknade ca kl 16. Hade missat samtal från pappa. Ringde upp. Pratade i ca 1 timme med honom. Han förklarade hur viktigt det är med bra musik i en film. Fick några grattis på sms, i messenger, på insta. Åt middag. Varma mackor och linsgryta. Köpte filmer på nätet som födelsedagspresent till mig själv. The last command av Josef von Sterberg. Sunrise av G W Pabst.  Såg klart King Vidors The Crowd. Gick till arbetet. Jobbade. Kl blev 00 och min födelsedag var över. 

Kittens/Megalopolis.

 Borde jag se Megalopolis. För att den är så sågad och utskrattad och är den film Francis Ford Coppola drömt om att göra i 40 år. Hur han sålt vingårdar och fastigheter för att förverkliga den och att den blev ett skämt. 

Ska jag se Megalopolis för att inspireras, för att stå på mig, låta min film vara min vision, hur dålig än andra tycker att den är. 

Eller ska jag se Megalopolis för att släppa, gå vidare, ge upp, låta Kittens bli formad av andra som vill något annat än jag, som vill ta bort det jag vill ha kvar, det jag ser värde i.

Att det skulle kännas så snurrigt att tycka om sin film. Så oväntat.

Snöstorm.

 Fick en längtan efter snöstorm och att masa sig ut och streta sig fram och in på ett kafé. Det blå ljuset. Snön en måste skaka av sig i entrén. Fukten som tränger sig på. Värmen där inne, inne på kaféet. Beställa en paj, en semla, en gomklibbig chai. Se snön mot fönstret, se andra streta på i vinden med snösmisket mot ansiktet på gatan utanför. Kanske ha med sig en bok. Kanske sitta och försöka vara chill med att inte göra annat än se på folk och trycka sin bulle.  Dra på sig fuktiga ytterkläder, svära när viden fångar en och får en att tappa andan just när en lämnat värmen och kaffet och lukten från alla andras fuktiga vinterkläder. 

Men det är ingen snöstorm nu. Det är ingen snö. Det är vackra oktoberdar.

Kittens.

 Jag är nöjd med Kittens. Filmen jag spelade in i somras. På riktigt nöjd. Jag ser den film jag ville göra plus lite till, att något mer tillkommit, det blev bättre än vad jag hoppats på, bättre än vad jag trodde.

Men den feedback jag får är tveksam. Den mesta feedbacken är tveksam. En mosade filmen med självklarhet. Och jag vet inte längre om min röst är att lita på. Om min vision är en vision att försöka uppnå. Jag ser småfil. En annan ser stora släggan. Och så finns de artiga rösterna eller den som ville se en annan film, en film jag aldrig försökt spela in eller göra. 

7/10.

 På årsdagen av Hamas terrorattack mot Israel och den brutalt skoningslöst blodiga upptrappning av Israels förtryck mot palestinier som sedan tog vid skriver jag om mat och dryck och sånt som är trevligt. Och med denna mening fick jag död och terror att handla om mig. 

Har inte orden, inte den intellektuella spännvidden att skriva om det som sker. Om att vi har en regering som säger att Israel har rätt att försvara sig trots att de sett hur försvaret ser ut, hur brutalt det drar fram, trots att FN motsätter sig det. FN viftas bort. FN som är på plats. Och alla andra som är på plats viftas bort. Och Israel får fortsätta "försvara" sig. 

Olika ställen för mat och dryck.

 Vi sa att vi skulle äta frukost ihop efter vår sista natt. Den kan ev bli vår sista på väldigt länge då Jonna byter schema. Vi pratade under nätterna som ledde upp till den sista natten om var vi skulle äta. Hotell. Espresso House. Men det blev Donken. Donken kändes så rätt. Långt från nyttiga fröer och morgonrush. Vi satte oss i Jonnas bil, solen låg lågt och frosten smälte sakta bort. Vi gled genom rondeller och längs vägar, upp på en höjd och nedanför låg slätter vi snart åkte igenom.

Vi kom till Kronoparken. En öde parkering och en man i illgult med reflexerkläder satt och åt inne på Donken. Vi beställde vid automaterna. Jag tog en Mighty Mcmuffin och en vaniljhavrelatte. När det var uppätet beställde jag en munk som var kall inuti, men var på så gott humör att jag inte blev irriterad. Minns inte Jonnas beställning, inte annat än att hon även beställt en paj och att den tog tid. Solen hittade in, långa skuggor, stilla och ro. Vi var trots vår omväg och vår måltid tidigare hemma än när vi går och nu hade vi ätit och var redo för sängen.

På fredags kvällen tog jag bussen till Tomtebo och DK. Vi beställde burgare från Kuben via nätet och så gav vi oss i väg i hens lilla bil. Vi rundade Tomtebo på utsidan, körde in där det byggs nytt och bland bråte och grus och en slätt där maskiner rullat fram stod en liten barack med en kö utanför. Så stod vi där i kylan och kvällen och det lyste från husen som blivit klara från lägenheter som tycktes tomma, gatlysen sken på en gata utan byggnader. Himlen var mörk och jag sa att det känns som en Fellinifilm, denna plats, att en förförisk mjölkreklam skulle slås upp eller Marcello bränna fram i sin lilla sportbil till sin flickvän som bara vill dö för att hon saknar honom så, eller att han åker med sin sorgsna älskarinna i hennes stora bil med en upplockad prostituerad för att pigga upp sexakten genom att ha sex i slummen. Vi fick våra burgare och åkte tillbaka till DK. 

Jag åt så fort att jag efteråt frågade om burgaren var god. DK sa att den var det, att den var bättre än de vi tryckt på megazone i våras. Jag hade ett svagt minne av att brödet på den burgare jag just ätit varit bra, visst var den det frågade jag. Vi såg Petra von Kants bittra tårar. 

Hade inga planer för lördagen. Tänkte fråga Knutte om han ville se Megalopolis men lät bli. Knutte ringde och frågade om vi skulle ta en drink och jag tänkte att det är något annat än vad jag brukar göra så jag sa ja. Vi gick till Facit. Facit var mjukt och grått och inbäddat. Grönt sken från lampor i taket, men vi satte oss i ett bås där vi fick ljus från ett orange litet klot på bordet. Vi såg över lokalen och ner på torget genom stora fönster och vi bläddrade i cocktailmenyn med skoltema. Vi beställde och drack och var inte så imponerade och gick vidare. Hamnade i källaren på Rex. Öl var temat och personalen nördiga och trevliga och mjuka. In bland valv av tegel och slog oss ner. Var nöjd av stunden, av att vara där bland andra, dricka nån öl jag inte förstod, prata med Knutte. Innan kl 22:30 var jag hemma.

Omfamningen.

 Cyklar längs älven. Älven är mörk. Svart. Ibland bara ett ogreppbart intet bredvid mig. Ibland glänsande av gatsken från den andra stranden som krusas i ytan.

 Sett två filmer på bio. Gick själv. Halva priset. Min lediga dag. Veckans helt lediga dygn. In i mörkret. Båda filmerna i samma salong. Salong 1. Satt på samma plats båda gångerna. Rad 5 stol 55. Först "Slumpen avgör" av Woody Allen. Var kanske yngst i Salongen. Sen "Maxxxine". Var kanske äldst i salongen. 

I "Slumpen avgör" skedde en passionerad omfamning. Två unga vackra som slet tag i varann, som tryckte sig mot varann, påklädda vid ett köksbord. En otrohet tog sin början. Och jag kände omfamningen i kroppen. Kände den från nattens dröm. Hur jag var kär under natten. Drömda omfamningar blev fysiska minnen som satt kvar i kroppen när jag cyklade längs älven i mörkret till Ica Maxi.

Kvällen var ljummen. 16 grader. 16 stilla grader. Ingen vind. Ett kluckande från älven. Cykeln som rullade och rullade och rullade. Och jag som inte kunde sluta tänka på en omfamning. På en bubblande förälskelse som funnits i drömmen och nu nuddat mig igen. 

Hur lång är en dröm? En minut? Så kort? Korta är drömma. Mycket korta. Drömmar kan känns som dagar, som veckor, som en era. Iaf ibland. Iaf den dröm jag nu mindes. En grå vår. När snön just smält och allt är brunt, blött, dammigt med grådassiga snöfläckar. Där drog vi runt, den jag var kär i och jag. I ödehus och på landsvägar. I fängelse.  I en galleria. En hand som höll min, nån att luta sig mot.  Nån som lutade sig mot mig. Våra tungor med knark. Smutsiga i slitna kläder och blåblek hud. Ett spetsnattlinne som trasat sönder och blonderat hår. En jeansjacka och en bag och läderskor. 

Maxi var tomt på folk, endast några unga som sakta rörde sig mellan hyllorna. Klockan var efter 22:30. Fyllde en korg. Plommon, nektariner, grädde, ägg, mjölk, ostkrokar, diskborstar. Klev ut igen, la varorna i min cykelkorg. Låste upp cykeln. En liten vind nådde mig. Jag ville frysa ögonblicket, stå kvar där, känna in, vara i nuet. Vet inte varför, varför just den stunden fick mig att vilja stanna, sakta av tiden, vara kvar i, glömde kanske drömmen då, glömde kanske hur en beröring känts, slutade sukta efter den. Kanske tog tanken på ostkrokar över, tanken på att stoppa munnen full med gult salt fras. 

Fick cykeln att rulla. Rulla ner mot älven, längs en stundvis oupplyst del av cykelvägen, in i fläckvisa mörker. 

Trampade hem. 

Åt ostkrokar. Munnen full. Ivrigt. Det smulade och föll ner på bröstet. Det fastnade gult smul på kinder och läppar och mellan tänderna och på tänderna. Det gula frastet blev till klegg. Klegg som blev tjockare och tjockare i min mun. Fortsatte stoppa käften full. Tuggade och tuggade och när skålen var tom drack jag en kanna te och klegget lättade, sköljdes bort från tänder och mellanrum och gom, klunk för klunk för klunk för klunk för klunk.

Lät natten gå. Gå för att nästa natt skulle vara, ska vara, arbete. Fyra arbetsnätter. Slutspurten av två veckor där det varit tätt med nattpassen.  

Såg James Bond värna om M i "Skyfall". 

Sov till kl 13.

("Maxxxine" var trygg. Iaf från den första krossade pungkulan på Buster Keaton-imitatören. Kunde luta mig tillbaka och ledas och roas. Ingen skräck. Bara färgglatt och lekfullt teatralt.)

Augustimörker.

 Det är mörkt och Jonna och jag cyklar längs Nydalasjön mot arbetet. Vi blir varma och flåsiga och går ut på Olle fiskares brygga. Vi har en stund sagt att det är synd att vi inte tog med oss badkläder. Vi fortsätter säga det på vägen ut på bryggan. 

Vi har outtalat bestämt oss för att ta ett dopp. 

Av med alla kläder, fort i, fort upp. Så fort upp att när vi torkat oss med våra T-shirts som badlakan säger vi att vi måste i igen. Ett snabbt dopp till följer. Några simtag. Svart vatten som slukar oss under ytan, som fångar speglingar av himlen, av den molnigt blågrå himlen. Bakom molen finns en supermåne vi inte kan se. 

kl 21:11 formulerade vi högt för varann beslutet att doppa oss. Kl 21:16 hade vi avklarat dopp två och torkade oss åter med våra T-shirts. 

Efter doppen var vi fulla av oss själva, över hur härligt spontant det var, att vi bara gjorde det, en onsdag på väg till ett nattpass. 

Fikade med Knutte på torsdagen. Espresso House. Tråkigt fula Espresso house. Men det var det ställe som var öppet vid den tiden. Jag brukar inte göra något mellan arbetspassen. Men det dåliga schemat som slukar två veckor och en dag gav mig andnöd och chansen att komma ut, träffa nån annan, träffa någon, prata film, prata konst, var nödvändig att ta. 

På väg till arbetet cyklade jag själv. Jonna var ledig. Såg månen. Supermånen. Stor och gul låg den lågt och jag tyckte att den smet undan. När den försvann bakom hus och träd dök den inte upp där jag trodde att den skulle vara, efter varje krök fick jag leta den. Tog såklart dåliga mobilbilder av månen som det inte finns någon anledning att visa. 

Undrade varför det bara var jag som verkade registrera den, som verkade berörd av månen, förstod inte hur alla kunde fortsätta med sitt, strosa fram, tala i telefon, jogga, cykla, utan att leta månen, utan att försöka ta in månen, utan försöka känna dess närvaro. 

Kände nog inget, bara en iver, iver över att månen låg där och såg så nära ut, som att jag skulle hinna cykla till den och tillbaka på en timme eller två.

La mig kl 10. Sov till 13:30. Tränande och drack te och åt middag och Signe kom efter kl 20 och jag packade en ryggsäck med filt och något att sitta på och mössa, vantar, regnjacka. Tog på mig de vadderade termostövlarna, en tjocktröja, en regnjacka över det. 

Vi cyklade till Döbelns Park. Satte oss på en bänk, byltade in oss i filtar, mössor, vantar och mera regnkläder. Parken fylldes av folk, alla åldrar, vissa med termosar som spred doft av kaffe. Filmen Höstlöv som faller drog igång efter kortfilmen Unborn Biru. Tre flickor framför oss kollade mobilen och svängde på huvudet till filmens musik. Det skrockades och mystes. Trött och mosig blev jag rörd. Regnet vi trodde skulle komma uteblev. Ljumna vindar nuddade våra ansikten och fick duken att svaja.

Hemma börjar regnet slå mot fönstren. 

Grönskan.

 Allt är så grönt, tjockt grönt, djupt grönt, så grönt att det snart blir gult och rött, att det släpper, att grönskan lämnar oss, inte kommer åter förrän i maj. 

Och Jonna och jag kommer iväg sent från jobbet, klockan är 08 och vi strosar fram, går in i en skog, omsluts av murrigt grönt och kommer till Kolbäcken och vattnet porlar och illgrönt sjögräs bildar mönster i den lätta strömmen och vi följer bäcken tillbaka till vägen och så strosar vi lite till. 

På Ålidhem  skiljs vi och jag vänder mig om, ser Jonna med sitt röda hår och mintgröna tröja försvinna med en röd tegelvägg som fond och jag tänker att det är så vackert, att Jonna är så vacker och denna morgon så vacker och jag fortsätter bland det röda teglet på Ålidhem och träden och buskarna är så gröna, allt detta röda tegel, från mark till himmel, som att gå i tetris som fastnat och stelnat och åldrats, ett tetris så glömts så att buskar och träd kunnat tränga fram och ta plats.

Klockan är 09 när jag kommer hem, steker pannkakor och vispar grädde och klockan är efter 10 innan jag ligger i sängen och jag gråter till det lilla jag orkar se av Pretty Woman som jag började på igår, just efter att de varit på opera och de ligger i sängen och hon pratar och han lyssnar och klockan 16:25 har jag sovit klart, vill inte sova en blund till, vill egentligen äta mer pannkakor med grädde och sylt men låter bli, duschar och äter kyckling, potatis och tomat, brygger te, ser trailern till Pedro Almodovars The Room Next Door fem gånger uppdelat i två sittningar, ser klart Pretty Woman, ler lite, gråter inget, gör situps. 

Sista sommarledigheten

DK frågade om vi skulle se film. Jag svarade att jag sett film varje dag hela sommaren, att jag ville ut, till bad.  DK kom efter sitt jobb, vi drog iväg, till Länkebo igen, som i juni, sist vi badade ihop. 

Nu syns kvällen, den låga solen, de långa skuggorna, inte längre junis högt-på-himlen-sol dagen och kvällen igenom.

Vi gick över sanden, fanns en plats bakom en sanddyn. Vi drog på oss våra badkläder, jag en beige bikini, vi knatade ut i havet. Vi sänkte oss ner. Vi plaskade runt. Vi pratade om Finland och om Vaasa, att vi tror att på andra sidan kvarken finns något för hen och något för mig. Vi knatade upp på land, slängde våra badkläder över vass så de inte skulle hamna i sanden, vi åt matsäcken, ost. frallor, jordgubbar, plommon, serrano. Vi åt tills vi lessnade på att värja bort sand, sitta hukade och få i oss små tuggor, vi åt inte till det att vi var mätta. 

Vi hamnade i skugga, flyttade mödosamt filten till solen och när vi var klara hade skuggan följt oss och anledningen till det omständiga projektet var var ännu kvar. Vi satt och huttrade en stund. Vi såg andra leka och tumla runt och det var som att vi var i en annan sfär, en kylig, och de glada lekande i en varm. 

Vi gick över sanden, över en brun å, ut bland stenar och ut i solen på en liten utbuktnad i havet. Mina byxor blev blöta. Vi tog oss upp på en sten omgiven av vatten. Vi konstaterade att stranden inte såg lika imponerande ut från detta håll. Solen värmde oss ytligt, tillbaka vid våra grejer var vi åter svala.

Ändå tog vi ett dopp till. Jag tjatade mig till det. Åter ut. Nu hade jag en knalligt rosa baddräkt. Lysande rosa. Illrosa. På land blåstes en jätteflamingo upp. En lika knalligt lysande illigt rosa flytsak. Efter det doppet var vi klara. Huttrande med stela fingrar. Vi packade ihop, gick över sanden till bilen och åkte till stan. 

Det skymde och var disigt. Varmt soldränkt dis. Färgerna tog i, luddiga och intensiva. Världen var vacker.

Dagen efter åkte jag med Jonna och hennes två barn till en lekpark på Ersboda. Barnen studsade runt, åkte linbana, klättrade, åkte rutschkana och Jonna hade en påse med massa plättar och burkar med sylt. Hjortron och hallon. Höga tallar reste sig runt oss. Högt högt upp nådde dom. Allt var brunt, så brunt. 

I torsdags såg jag alla avsnitt av Emily in Paris. Kände mig tjock i skallen, kraftlös i kroppen. Låg flämtande och knappt vaken och lät avsnitten rulla på. Nuddades av de glittriga färgstarka äventyr Emily är med om. Kring kl 20 kvicknade jag till. Tränade min "Jane Fonda".

Till Film i Västerbotten kl 10:30 på fredagen. Johan skulle hjälpa mig med filer som jag inte kom åt. Började så smått redigera filmen vi spelade in i somras. Åkte tidigt, hem för att byta kläder, få i mig något lätt, möta upp Cecilia S som var i stan och fyllde år och bjöd in  vänner från alla håll till att strosa runt på Bildmuseet och sen gå vidare till Båten. Folk i spridda åldrar ur olika sammanhang fick mötas och det kom och gick nya hela tiden. Cecilia rörde sig runt, ändrade umgänge med jämna mellanrum, såg till att hon var med alla. Jag åt en enorm sallad med ett berg räkor och kräftor på. Klockan 21 nån gång cyklade jag till Maxi, handlade, åkte upp till mamma, vi åt rostade kastanjer jag köpt och var inte imponerade. 

Cyklade hem när det mörknat, mötte Karin som just kom hem med hela sin familj. Bara ben och solbrännor och bagageluckor som stod öppna och väskor som kånkades in. 

Lördagen gick långsamt, tungroddad mentalt. Tränade "Jane Fonda". Åt. Duschade. Packade ner hårddiskarna. Cyklade till stan framåt kvällen. Tog vägen förbi rådhusparken för att se vimlet kring opera i parken. Där satts det på filtar, där stods det, satts på bänkar. Ett sprudlande myller och en scen för symfoniorkestern och just när jag gick förbi var det några som uppträdde genom att klappa händerna rytmiskt. Ändå besvikelse, hade velat höra orkestern spela något pompöst och romantiskt. Mamma var där, hon ropade mitt namn, vi pratade en stund. Klappandet från scen fortsatte. När jag gick över rådhustorget satt orkestern igång, svepande och smäktande och trallvänligt och underbart.

Redigerade tills det blev mörkt. Fortsatte ett tag till. När jag lämnade Film i Västerbotten var det feststämning på stan. Unga gossar som ropade efter mig, hånfullt eller uppskattande eller först uppskattande sedan hånfullt, vet inte riktigt. Jag gick generat och spänt förbi. 

Hemma såg jag Vertigo.

Idag sov jag länge. Åt frukost kring kl 13 och då messade Knutte. Vi bestämde att spela biljard ikväll. Jag fick fart och pepp. Dammsög och cyklade iväg och redigerade film. Var snabb. Byggde upp en mall till en film, ett fläskigt skelett av ihopsatta scener. Otajt och svajigt, men nog för att få överblick och så var det dags att avsluta, att cykla och möta Knutte på O'learys och på O'learys fick jag leta mig upp för trappor och genom våningsplan innan jag hittade biljardborden och då ropade Knutte mitt namn och han kom bakom mig. Det fanns inget bord att spela vid, de var upptagna och vi letade oss ner igen och tog oss till Megazone. På en timme hann vi fyra matcher, tre förluster skedde pga att motståndaren satte boll 8. En pga bra spel. Knutte vann två gånger, jag två. Han vann en gång pga sin skicklighet. 

Cyklade till Maxi igen. Även denna kväll. Längs älven. Skymning och mättade färger. Små insekter i luften som slungades mot mitt ansikte. Eller är det mitt fejs som slungas mot dom när jag trampar mig fram? Fyllde en korg, nektariner, mjölk, ägg, smör, hallonsylt, hushållspapper och en stor låda nuggets. NUGGETS. En låda för 221 kr. Jag som aldrig äter nuggets. Som kanske aldrig ätit nuggets. Jo, det måste jag ha gjort, men de finns inte i min tanke, inte i min matflora och nu skedde detta. Tjofs ner i korgen. Som en sån överraskning för mig och kanske för nuggeterna. En början på något nytt? Ett one meal stand? Ingen vet det nu. 

Hemma värmde jag några nuggets och åt frukt. Gick ner med sopor. Blev sittande här i köket. I natt ska jag hålla mig vaken nog för att sova bort halva dagen imorgon, för imorgon är min första arbetsnatt på denna sida semestern. 

Regn, sol och natt.

 Det regnade en stund, sen sken solen, så öste regn ner och så sol igen. Sol som gick i moln, sol som sken genom regn, regn ur en tung grå himmel, regn som sken genom sol, sol från en blå himmel med vita molntussar. Så höll det på, hela dagen. 

Tvättid och svett. Ner och upp för trappen. Gå åt höger i korridoren, öppna två dörrar, fram och tillbaka till tvättstugan. Torktumlaren och torkskåp som alstrade värme. Ett fönster lite öppet. 

När tvätten var klar, när jag ätit middag, när klockan blivit efter 18, klädde jag mig för att gå till Coop. Solen öste in i vardagsrummet, stor och guldig och stark nådde den tvärsigenom med samma kraft, obönhörligt varm och ljuv. Jag satte solglasögon på näsan. Gick ner för trappen, tog korridoren åt vänster, klev ut. Möttes av en grå himmel och mjuka små regndroppar. 

Tog en kundvagn.  4 st lime, 1 kruka koriander, 2 jalapenos, salta kex, 1 nät med 6 vitlökar, rapsolja, 20 st varmkorvar, Brillat Savarin, marmelad, Norrgott, 2 påsar frysta kycklingben. 

När jag stod i kön till kassan bländades jag av solen som hittat fram och in, alldeles vit och ivrig. Den fyllde taket och studsade ner på mig. Jag tittade upp, såg hur bjälkarna lyste. Det blev min tur att lägga varorna på bandet. Betalade. Packade min tygkassar och gick hem. Var glad, så glad att jag började le. Fortsatte le hela vägen hem, ett pirr hade tagit i, spred sig i mig.

Kvällen gick. Pulade munnen full av ost och kex och marmelad och klunkade te. Tränade min highlights från Jane Fonda, alltså de rörelser jag kommer ihåg vilket har blivit att jag hoppar runt till glad musik. Pulade i mig mer ost och marmelad och kex och klunkar av te. 

Såg film. Sorgsen medelålders kvinna på en biograf inleder romans med livsglad yngling och de räddar en skadad duva, de bygger sandslott, de har sex, drama uppstår och ingen framtid har de två och det slutar snällt - den levnadsglada ynglingen kliver in i sin framtid, den sorgsna kvinnan finner hopp i sitt nu, i sol och vind och blå himmel. 

Blev rörd. Blev mild. Blev öm. 

Stängde fönster och skulle stänga balkongdörren, men öppnade och klev ut. Det svala betonggolvet under fötterna. Nattfukten som nästan droppade ur luften. Såg upp mot himlen. Först var det bara likt ludd, vitt ludd, så tog det form, vågorna skarpare, rörelsen kraftigare, grönfärgen tilltog. Jag satte mig, höll blicken vid norrskenet, såg dess formeringar, hur det delades i två, hur den del som smitit iväg blev lång och oskarp, sköt i väg likt en fartrand, hur den andra delen hackade och krängde tydlig och i skärpa. Efter 5 minuter tänkte jag att nu händer kanske inte mer, eller så gör det det, men vad som än sker så kommer jag inte se det, för jag ska gå in och sova. 

Emily in Paris.

Mentalt suktar jag efter nästa säsong av Emily in Paris. Jag vill inget hellre än att bedöva mig med dess färgglada trams. Denna typ barnserie, eller skulle vara en barnserie om de inte hade så mycket sex i den. Banal och käck och allt löser sig och det med gott humör och ibland en liten deppig underläpp som plutar. Som en tillfällig lobotomering. Bort från oro och nojor och självhat. 

Köpte en ost idag. Brillat Savarin. 89 kr. Köpte calvados och äppelmarmelad. 62 kr. Som att jag har råd med det. Nu ska jag stoppa munnen full med osten och marmeladen och vänta på Emily in Paris som kommer om två dygn.

Fjärde semesterveckan.

 Fyra dagar i rad hände saker. Jag grillade med vänner, cyklade, bar grejer med en vän, vi monterade en soffa, drack te och kaffe på en trapp i solen, det röktes cigg runt mig, ståendes en bit i från, det kom ånga ur våra munnar i skymningen, det var fukt i luften som immade igen bilen, som bara vidrutetorkarna kunde rå bot mot, skymningar likt eldklot, mörka nätter och slingrande vägar, dimma som reste sig ur marken, ur ängar och åkrar, ur sjön, ur älven, dimma som flöt sakta förbi som enskilda tussar, markkrypande moln. 

Dopp i en sjö brunröd av järn. Sol och ljummen vind och där sitter jag och torkar på en brygga och det kluckar och Anna E och jag kan inte säga annat än att det är underbart, att det är perfekt och vi bara fortsätter detta mantra, för det finns inget annat att säga, det finns inget annat än ett underbart nu, och jag vill aldrig att stunden ska ta slut, att jag ska torka helt och behöva lämna bryggan, behöva gå upp till huset och låta kvällen fortsätta. 

Men kvällen fortsätter, vi äter surströmming på en inglasad veranda och ser en ensam svan ute på sjön och får berättat för oss att den simmar till den ena änden av sjön och sen flyger tillbaka och så sker det, den lyfter, flyger förbi lågt över vattnet och ut ur vårt synfält och det skymmer och jag tänker på mina badkläder som hängde på tork, som nu nås av kvällsfukten och går ut för att hämta dom. Ute är det milt och jag vill bada igen. Mysan och jag hoppar i, vi plaskar runt, vi har våra huvuden ovanför ytan och vattnet är svartbrunt under oss och fångar himlen som en ojämn spegel och vi hör en bilväg, vi hör trafik och det känns konstigt hur högt bruset når oss, så långt bort från vägar och trafik vi känner att vi är, och doppet är tvunget att ta slut, det kan inte pågå för evigt, vi blir svala, vi måste avsluta. 

Tillbaka på glasverandan äter vi tårta, marängbottnar och lemoncurd och grädde och jordgubbar., vi dricker kaffe och så åker vi mot Umeå i den mörka natten. 

Hemma hänger jag badkläderna på tork på balkongen. Jag vet att de inte kommer torka nu, inte utan sol, inte i den blöta luften, men de hängs där för att visa att ett liv pågår även i denna lägenhet, att när dagen kommer så kommer nån se min bikini och handduk där, att de blir en del i mitt historieberättande om hur jag vill att andra ska se mitt liv, se den stund som nyss var. Innan jag cyklar till en middag kvällen efter tar jag in dom, handduken är ännu blöt, trots sol, vind och 20+ under dagen. 

Pirates of the Caribbean.

 Det här med att se alla fem, jag tror inte det kommer ske. Tappade suget efter 2,5. Nu har jag en kvar, den femte, kan inte förstå vad som skulle motivera mig till att slutföra detta projekt. Visst, de var lekfulla och äventyrliga och stundvis spännande, men det tog stopp, jag blev övermätt, nästan illamående av se så mycket av dom under så kort tid. Jack Sparrow alltså, i längden en mycket tröttsam persona. 

Röten (och Marilyn).

Mjölpåsen var fuktig pga rötmånaden. Pga den blöta luften. Varma tunga luften. Blomflugor, bananflugor, återkomsten av motten, vanliga flugor som surrar runt runt runt, vars närvaro hörs och märks av den fartvind de pustar mot min hud när de passerat tätt inpå. 

Köpte plastbunkar på Ica Maxi att ha mjölet i. Tre stycken bunkar hade jag råd med, 99 kr st. Grovmalt rågmjöl i en, vetemjöl special i den andra och havregryn i den tredje. 

Dödade motten med fingrarna. Gör en blandning på vinäger, sirap och diskmedel till blom- och bananflugorna. Tejpen till flugorna. Så slarvar jag, glömmer en halv citron framme, går på bio och kommer hem och ser den glömda citronen svartprickig av små insektskroppar som sugit i sig nya krafter, gett nytt liv, dubblat sin styrka. 

Cyklade till Maxi ikväll. Köpte korv till morgondagens grillknytis i Anna E:s Lådan. Dis steg ur älven. Färgerna var mättade och glödande. Några moln lyste likt neon längst ner på himlen. Efter att ha trampat hem igen rann svetten om mig, min lägenhet tycktes sakna luft, genomströmning, allt stod still. Tjockt och stilla.  Slet av mig kläderna. Iklädd en T-shirt och svettpärlad läpp åt jag plommon och övermogna aprikoser vid köksbordet. Det blev mörkt ute.

Idag är det 62 år sen Marilyn Monroe dog. Den 5/8 1962. Nu ska jag se Let's Make Love. Kanske inte hennes bästa, kanske ett skevt val att högtidlighålla dagen med, men vill se henne skutta ner för gatan i basker och trench, vill se henne sjunga Specialization i supertajt glitterfodral och vitaste blekaste huden en skådat i en technicolorrulle anno 1960. Vill se henne i stickad blå tröja och med ett gäng manliga dansare i beige sjunga My Heart Belongs to Daddy. 

Vardagsminglet.

 Jag pratar med folk hela tiden. Stoppar  bekanta för att prata med dom. Med grannarna. Pratade med personalen på folkets bio när jag väntade på filmen i fredags och med Patrik från Profilteatern utanför Ica efter filmen. Pratade med Anna från våning 1 på jobbet som jag råkade på ute på Avion. Gun när hon vattnade blommorna på Café Pilgatan medan Marie och Noomi tog påtår. Säkert fler, säkert hela tiden, bara att det ingår i min dag, i hur jag lever, hur jag gör, så jag kommer inte ihåg alla, det bara sker. Sker för att bryta stiltjen, isoleringen, känna mig i ett sammanhang, om så det bara rör sig om några artiga fraser vi slänger till varann i nån minut. Kanske den vilsna mannen igår var nån jag klamrade fast vid, läste som vilsen för att jag ville finnas en stund, göra något, ha ett mål. Kanske han artigt lät sig visas hem för han såg att jag behövde det, han gav det till mig.

Till Avion.

 Stiltjen har tagit över mig. Övermannat mig. Gjort mig stel och tung. Nu kämpar jag upp för backarna, får tvinga mig, flyger inte fram på min cykel och ligger jag ner, ser film, ser på mobilen, läser en bok, fastnar huvudet och gör ont och spjärnar emot när jag försöker ändra dess läge. 

Mina planer för dagarna blir färre och färre. Kunde ha som mål att träna, dammsuga, klippa film. Nu väljer jag endast ett alternativ. Idag blev det att cykla till Avion.

Det hade regnat i några timmar men solen sken när jag gav mig iväg. På de platser där cykelvägen gick genom små skogar, små skogsdungar, och skugga rådde, var skuggan sval och blöt. Inne blad träden såg jag solen nå ner och få enskilda blad att glimma i allt det mörka. Cyklade över Ön. Ön är som landet mitt i stan. Är Umeå Versailles så är Ön Hameau de la reine, den där lilla bondbyn där Marie Antoinette lajvade det liv hon trodde bönder levde. På Ön ser folk ut att må gott, de har stora hus och flera bilar, här finns åkrar och ängar och en hälsokälla som har sinat. Här finns en plats med pool och där en kan göra fillers och botox.

Det tog 19 min att cykla. Jag tog tid. På riktigt. Med tidtagaren på mobilen. 19 min och några sekunder. Som en gubbe ville jag veta. Avion är på andra sidan älven, i utkanten av stan, det känns avlägset, som allt gör då älven måste korsas. Kanske därför tidtagargubben i mig vaknade och ville VETA. Jag cyklade inte snabbt, men hade medvind. 

På Avion var det fullt av folk. Alla åldrar. Gick till Clas Ohlson, köpte nån tjep där flugor ska fastna. (Än har dessa tejpar inte fångat nån fluga, har minst fyra st flugor som surrar runt, ev fler. )Gick till Akademibokhandeln och handlade Yellow face. Vidare till Ikea. Hittade inget på Ikea, men satte mig i tre olika soffor. En var så mjuk, Jättebo heter den. 

Efter Ikea gick jag ett varv på Avions övervåning. Såg in i butiken Partyland. Mörk med glänsande ballonger som föreställer olika figurer. Gick förbi men ville in dit, in i det mörka, in och gå på dess djupt blå heltäckningsmatta med mönster av girlanger och konfetti i rött, grönt, gult och lila. Istället för att vända tillbaka gick jag varvet runt. Under hela varvet runt, innan jag var tillbaka vid Partyland, tänkte jag på Partyland, på lugnet i mörkret och de skimrande ballongerna. Solen nådde in genom de stora fönstren som är vid Avions entréer, där ser en den stora parkeringen och bortanför den åkrarna som tar vid. Solgass och evig rymd, en slätt, Röbäcksslätten. Så hade jag gått varvet och var tillbaka utanför Partyland. Klev in. Där inne fanns egentligen inget intressant, inget spännande, fula ballonger, pinjator, partyglasögon, partyhattar, plastmasker, papptallrikar m.m. Men höll mig kvar, gick mellan hyllorna, strosade och låtsades leta något, låtsades se saker jag tyckte verkade intressanta. Njöt av mörkret, av det dova lugnet heltäckningsmattan gav. 

Cyklade hemåt, tog en annan väg och så var den vägen avstängd och jag följde oranga pilar och hamnade i ett nybyggt kvarter jag aldrig varit i. Höghus på båda sidor av en gata. Stora balkonger i byggnaderna på den andra sidan, högst upp var det terasser. En äldre man såg mig och kom rännande över vägen. Han frågade om jag visste var hans fru bodde. Jag frågade vad hon hette, han sa hennes namn, jag sökte på mobilen, men han blev rastlös och gick tillbaka men i bilvägen och jag ledde min cykel för att se hur det gick för honom, när han klev ut i en mer trafikerad väg kollade jag upp adressen på namnet han sagt. Ropade honom till mig och så slog vi följe. Efter en stund kände han igen sig och så sa vi hej då och han försvann in i en port och en granne kom fram, frågade om han inte hittat hem och så kände jag mig lite lugnare, att mannen kommit rätt, gått in genom en port i ett hus där andra visste vem han var. När jag cyklade vidare tänkte jag att jag borde ha följt honom upp, sett så att han verkligen kom rätt, kollat så att han inte var ensam hemma och därför rusat iväg och nu riskerade att rusa iväg igen och gå vilse bland nyresta höghus.

Hemma gav jag mig på helgens projekt. Att se alla Pirates of the caribbean- filmerna. Det är fem st fick jag fram vid en googling. Det är ett projekt, likt tidtagandet av cykelfärden till Avion,  som gör att jag typ inte heter Jana och har en pixie cut, utan att jag typ heter Stefan och bär stora T-shirts med roliga tryck och gillar rollspel, men lagom mycket, och har klassiska filmaffischer och speciella ölburkar som inslag i min inredning. Att jag skulle vara duktig på datorer och genom internet ha många vänner över hela världen jag aldrig träffar irl. Och nu med en lätt ironisk blinkning ser dessa fem piratfilmer. Sett två av de fem nu. 

På bio.

 Tre kvällar i rad gick jag på bio. 

I onsdag Picnic at hanging rock. Halvfullt. Oväntat många. Filmen är från 1975. Trodde att jag sett den, mindes inte andra halvan, såg jag aldrig klart? Ville hur som helst se Picnic at hanging rock på stor duk. Mycket panflöjt, iaf i början, sen tystnade panflöjten. Softade bilder. Har snott flickornas look till Fragments of a catladys downfall. Har tänkt sno den snirkliga texten och det softade drömska till graden. Om jag gör klart filmen. 

Igår gick Signe och jag och såg Twisters. Vi satt längst fram. Det stormade och yrde och var underbart och dumt och jag fick lite fukt i ögonvrån några gånger och Glen Powell alltså! Glen Powell. Vilket namn! Som big male moviestar 1937. Han ser anonym ut, random snygg kille en tänker att en kommer glömma och så tar han form, blir något självlysande, får något dumt att flyga, ger det kraft och sitt allt. 

Ikväll jagade en stigande rastlöshet mig ut. Fredagskväll och tom. Stiltje. Cyklade ner och såg Love Lies Bleeding. Tre par och jag i folkets bios stora salong. Tre tillsynes väldigt cis och heteropar gick och såg queer bodybuildar thriller. Varför? Alltså det är väl bra, queerfilm behöver publik, alla borde se queerfilm, men ändå varför? Dom naggade min upplevelse i kanten. Dom var där och smulade sönder hörnen i det romantiska brådmörkret som rådde på duken. Deras normativa tvåsamhet skavde, men bara en aning. Jag identifierade mig med Daisy, den löjliga som trånar och hoppas. 

Outfits.

 Bar inte de kläder jag köpt till sommarens filminspelning. Inte ett plagg. Jo två par strumpor och ett nattlinne. Den nya frippan fick mig att tänka om, gav henne en annan look och kläderna jag köpt didn't make sense längre. Iaf inte paljettkjolen och då tappade jag suget på toppen, den rosa, eller stod och valde mellan den och en topp jag köpt för massa år sen som är spröd i vass och hård spets och nog är bortom räddning och jag tänkte att den får sin svanesång i filmen, i Kittens, eller vad filmen nu ska heta. Så de tusentals kronor jag la på kläder ligger nu oanvända i min klädkammare. 

Tusentals kronor. Vilken överdrift. Ett och fem. Kanske ett och åtta. Högst. 

Filmhaveri och en stundande kalkon

 Tog mig till Film i Västerbotten ikväll. Skulle klippa. Ventilationen knäppte skarpt och tätt. Som en stadig hammare som slog spik. Jag lyckades inte föra över det inspelade materialet, jag behövde något, nåt för att låsa upp filerna, eller nåt sånt, vad vet jag, gav upp. 

Gav mig på Fragments of a Cat lady's downfall. Typ gav mig på. Lyckades inte där heller, något strulade. Och såg lite av den. Den suger. Kan jag rädda den? Liksom andnöd över hur dålig film det är. Och hur ful jag är. Kanske är filmens största problem att jag är ful, iaf i början. Riktigt jävla ful. Och skärpan är inte där den ska va, den är på flaskor i förgrunden.

Sensommaren är slö och stilla. Jag cyklade runt efter mitt halvdana försök till att styra upp mina filmer, till att skapa, till att ta tillvara på tiden. Stötte på Moa, stötte på Emma och Linus, fick se odlingar och träffa höns. Kom till mamma, drack te med henne. Cyklade hem. Det skymde. Natten är mörk. Svart. Augusti är snart här. 

Så tänkte jag nu, just, i denna stund, att jag skulle göra om den, Fragments of a cat ladys downfall, spela in på nytt, spela in igen. Göra om, göra rätt. Då utan Montzi. Vilket talar mot. För Montzi var med, hon är stjärnan, hon är det gulliga fluffet, hon finns bevarad med sitt lilla tryne till nos. Vackrare katt har inte gått på denna jord. Spelar jag in på nytt blir hon inte visad för världen. Nu är jag hoppigt rastlös. Vill ringa någon. Vill bolla. Vill lösa i natten och inte sitta själv med mina nerviga idéer. 

Sug.

 Hungern har tagit mig igen. Eller aptiten. Suget! SUGET!! Har jag gått ner i varv nu, efter plugg, efter inspelningen, efter att ha varit ledig i två veckor, planlöst ledig, tomt, tom, och denna tomhet göder aptiten. Göder mig. Vill fylla munnen. Spänna ut buken. Hela tiden. Tugga tugga tugga svälja svälja svälja. Om och om och om och om igen. Idag var ostdipp, sån där orange ostdipp som antagligen inte har någon ost i sig, det godaste jag stoppat i min mun. Med nachochipsen sleva upp ur burken det gulkrämiga kletet. Ostoppbar. Oj så gott det var. 

Cyklandet.

 Den där kvällen när jag cyklade runt, då det regnade först och var fuktigt och kvavt, det gick så lätt att trampa, tyckte jag flög fram, som att cykla i medvind. Ikväll likaså, när jag cyklade till och från Villanäs och Anna E. Flög fram. Trampade och trampade och trampade utan motstånd. Utan trötta muskler som ville ta en  paus och rulla fram. Nej Nej Nej! Tramp! TRAMP! TRAMP! 

Har i år inte lett cykeln gåendes upp för en endaste backe. Jag tar mig upp, utan tvekan, utan att ens tänka tanken att jag skulle ha hoppat av och gått. Mina muskler har varit pigga, alerta, inte blivit trötta eller uttråkade, inte lessnat på ansträngningen, inte lessnat av ansträngningen. 

Så underligt att ha energi igen. 

Andra semesterveckan.

Tvättid på måndagen. Svettigt och varmt.

På tisdagen klippte jag inte film. Tog mig inte ens dit, till film i västerbottens lokaler. Gnällde i telefon över min slöhet för Mysan och hon sa att hon kände igen detta, att så är jag varje gång. Hon sa att det var min process. Dygnet var  kvavt och syrefattigt. På kvällen cyklade jag runt. Det regnade först, sen bara kompakt fukt. Jag svettades. Cyklade över Ålidhem, Kolbäcksbron, Ön, Teg, Öst på stan, uppför swingen och hem. Kanske såg jag nån film sen. Åt bröd jag bakat och drack te. 

På onsdagen firade vi Alma. Signe och jag cyklade längs älven. Svetten rann om oss. Droppade från våra nästippar och hakor, la sig i rännilar längs med överläppen. Solsken och ljuvligt. Peje grillade. Frida styrde upp. Vi åt maten och tårtan och sen cyklade vi genom området, ner över åkrarna, genom den lilla skogen, ner till älven, ner i älven. Alma, Tea, Peje, Signe och jag. Solen låg lågt och guldigt. Vattnet var varmt och jag blev nedskvätt av syskonbarnen och Peje och vi skulle tvåla in oss för Peje hade köpt tvål och schampo som är gjorda för sjön, för att inte smutsa ner vattnet med kemikalier,  och vi gjorde så, så som Peje sa och vi var bullriga och stökiga och sen blev vi kalla och gick till våra cyklar och cyklade upp igen. Ganska snart cyklade vi hem, Signe och jag, längs älven, i stan satt folk i broparken, det skulle spelas musik, på promenadstråken och där krogbåtarna ligger strosade människor runt, vi fortsatte, det blev glesare med folk, vi skildes åt vid sjukhuset. 

På torsdagen kom Yuliya förbi. Vi repade inför en liten filminspelning. Jag i den tättslutande gorilladräkten igen. En ny film. Ett nytt sätt att använda gorilladräkten. Förhoppningsvis ett nytt sätt att använda gorilladräkten.

Igår, fredag, spelade vi in. Vi hade 2 min och 25 sekunder film att använda. Riktig film, svartvit 8 mm. Kameran lät tjutjutjutjutjutjutju när den rullade. Rep innan tagning för att ha chans att fånga något, för att vi skulle veta hur vi skulle göra. Jag stönade och stånkade och svettades och täcktes av hår från gorillapälsen som smet fast mot min kropps fukt. När vi var klara var jag vätsketömd, drack iste, åt chips, städade undan, lagade mat, tjattrade med grannarna från balkongen, åt mat, dammsög, duschade, drack te, slocknade, sov dåligt, vaknade kl 07:30.

Sommarens varmaste dag.

 Det ryktas om att det ska bli 27 grader idag. Ev sommarens varmaste dag. Balkongdörren står på glänt och inga ljud tycks existera där ute. Inga barn i lekparken. Inga fåglar. Ett svagt bilbrus från Holmsundsvägen når in. 

Har tvättid Kl 17-22. Tvättid och solgass och sommarvärme. Måste finnas nån poesi i det. Något vackert. Svett och tvätt. En öde sommarstad. Men alla tvättider är bokade, så var alla är mellan sina tvättider är för mig ett mysterium. Ligger hela huset gömt och undrar var alla andra är? Eller är det ut till havet, sjöar, älvar, kolonistugor och äventyr, sen in till stan för tvättid? Får väl fråga om jag råkar på nån. Har inte råkat på nån i mitt hus på flera dar. Hör inga tecken på liv, inget i rören, inga spolningar eller skval på toaletter, inga steg i trappen, ingen lek i parken. 

Tror att jag har mer att filma. Mer av mig ensam i gorilladräkten. Planen är att filma idag. Få det gjort. Även det passande syssla för årets varmaste dag. Ev årets varmaste dag. Svettas i gorilladräkten. Kippa efter luft bakom gorillamasken. Ska jag göra det och sedan dö? Uttorkad som ett russin. Blek som en likmask. Blöt som en nyfångad fisk. I en gorilladräkt från partykungen.

Såg dokumentären om Anita Pallenberg. Nu vill jag ha pilotglasögon, precis som hon i en intervju. 

Batman.

 Det är natt och jag önskar att den vore evig, inte att den rusar fram, inte att morgonen snart är här. Fått för mig att jag ska se alla Batmanfilmer. Inte de av Nolan, utan de två av Burton. Av sentimentala skäl, påminna mig om tidens gång, om det som var. Ivern att se filmerna är nu. Och hur ska jag hinna se dom när morgonen är så nära? Vill pausa tiden, stanna i mörkret, för det är nästan mörkt nu - mest pga mulet, och se Jack Nicholson, Kim Basinger, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Micheal Keaton. Så larvigt av mig. Djupdyka i nån vurm för nått förgånget när jag borde sova. Så typiskt. 

Regnet och rusket och kvällen och massorna.

 Igår var det grått. Alldeles grått. Regnade. Regnade mer och mer och mer och mer och mer. Tog bussen ner på stan på kvällen. Skyndade fram till Folkets bio, rusade under tak där det gick att rusa under tak,  snedda över torget som var täckt av ett tunt lager vatten och sen tog det stopp. På andra sidan torget var det fullt av folk, framförallt barn. Massa små färglada regnjackor och paraplyer. Överallt från alla håll. Tjockt. Jag trixade mig runt och kring och så in och upp och mötte Sven J. 

Vi såg Dogtooth. När filmen var slut gick vi ner och väntade på hans fru Hami. Utanför hade det blivit mörkt blått och vinden fick regnkapporna och ponchorna att virvlar runt. Regnet slog mot fönstren och vi slog oss ner. Det var nu fullt av barn där inne, där vi satt, de hoppade runt, det stojades, några värmde sig, andra spelade pingis eller rusade runt eller bankade mot rutorna. Utanför var det tillsynes en evig marsch av människor som kämpade mot regn och blåst och gick längs älven och vi var förundrade över alla dessa massor i ovädret. En googling visade att det var Rix Fm festival, artister hade uppträtt, skulle uppträda och människor ville se, barn ville se. 

Hami såg en annan film, en längre film. Vi satt i en timme och regnet lättade, vinden mojnade, det ljusnade, det mörkt blå blev ljust grå, himlen vit. Vi gick genom stan. I ett träd satt fåglar på varje gren, som svarta plumpar i lövverket. Vi skildes åt, jag gick hemåt. Inga gatlysen var tända, allt var dunkelt, öde. Inne på Ica köpte jag ost och kex och druvor och salta mandlar och sesamkakor som jag kånkade hem. 

En inspelningsdag.

Inspelningsdag utan DK, utan Maria, utan Anna. Ensam i lägenheten i gorilladräkten. Den var så svår att andas i. Plötsligt hade den blivit det. Inte för att den någonsin varit enkel att andas i. Men nu tog det liksom stopp. Nu tänkte jag att jag nog dör, varje gång, att jag kommer kvävas, förgiftas, nånting livsavslutande. Svettades åter i den. Som en tättslutande plastpåse runt min kropp trots allt fluff. 

Kl 22 kom Polly och vi gick ner till älven. Jag skulle filma skymningen. Polly höll mig sällskap. Efter en timma var vi klara. Jag väntade på gryningen. Gick ut igen ca kl 02:30. Var ute i en halvtimma. Stod på en parkering. Filmade den ljusnande himlen. Måsar skränade. Gick in igen. 

Det visade sig inte vara någon större skillnad på en skymning och en gryning.

Sitter i köket, rostmackor med honung och svalnat svalt te. Himlen utanför är bullig och gyllene. Jag tänker att jag borde ut igen, filma mer. Ännu mer klipp av himlar. Redan uppe i ca 60 st. Moln drar förbi och dis flyter mellan husen. Jag vill vilja sova. Önskar komma ner i varv. Borsta tänderna igen och sedan somna. 

 

Östersund.

 Det var förra helgen. En vecka sen jag kom hem. Det var en måndag. Tåget som Åsa Linderborg klev på i Bräcke. Iaf nån som liknade henne. Men utan hennes os. För Åsa Linderborg liksom osar. Typ sex och flickighet och skärpa. Den kvinna som klev på i Bräcke såg stressad ut. Andfådd. Förvirrad. Iaf då, sen tog hon form och det var ingen tvekan om att det var Åsa Linderborg som satt där med datorn uppfälld, som gick i gången för att hämta kaffe eller gå på toa.

Jag satt bredvid en liten flicka. Vi satt likadant med benen uppdragna i liknande stora byxor med ribbat tyg. Jag läste en bok och flickan såg serier som såg vuxna och seriösa ut på sin skärm. Jag klättrade över henne när jag klev av för att byta i Sundsvall, tog ner min ryggsäck från hyllan ovanför och var rädd att tappa den i flickans huvud. 

Men det här var på vägen hem. 

Dagarna innan var jag i Östersund och firade att min pappa skulle fylla 70. Hans syster och hans exfru Susanne hade styrt upp. Pappas två bröder var där, mina syskon Sanna och Felix. Tre kusiner. Fotbollsmatcherna stod på hela tiden. Det åts. Vi lekte lekar och sjöng sånger. Brölade sånger. Just i dag är jag stark. Jag och Felix tog ett nattdopp i Lilljsön och myggorna kryllade och Felix sa just innan vi hoppade i att här fanns det blodiglar och jag blev nervös och vågade inte vara i så länge och pga stressen kändes vattnet kallt. Sanna och pappa stod på stranden och slogs mot myggen. 

På söndagen åkte alla hem. Jag var kvar till måndag kring lunch. Jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Det från 1976. Min 22 åriga pappa tågluffade med min 17 åriga mamma. De hälsade på min farmor och farfar i Schweiz. Farmor var med på bilderna, i bergen, alper eller jura, vad vet jag, toppar och slänter och blomster och farmor i tonade stora glasögon. Mamma åt baguette i Paris och stod på en glaciär och de sov på en strand vid medelhavet. Mamma så blond. Pappa med lockar och bränna. Slog igen albumet. Ställde in det i hyllan bland de andra fotoalbumen märkta med årtal. 

På söndagskvällen gick jag till ica kvantum, ville röra på mig, ville se en matbutik, ville handla. Bara handla för sakens skull, egentid och konsumtion, smälta dagarna, smälta nuet. Gå runt bland hyllor och fylla en korg. 

Östersund är bara fragment, besök jag gjort. Två somrar bodde jag där. Båda i en dimma. Omtöcknad och blödande ena gången. Andra gången utan mål städandes hotell. Min pappas liv är där, har varit där, sen 1984. Där växte Felix och Sanna upp. På bussen till tåget på måndagen blev Östersund tydligt just innan det uppenbarade sig. Mindes och såg jag det jag mindes, vägen blev tydlig, gator och parker och hus jag aldrig tänker på, inte vetat jag kom ihåg, tog form i tanke och sen materiellt. En tall. Mindes en tall och sen stod den där. EN TALL!

Förlåt, jag överförklarar, trasslar in mig, upprepar mig, vill plötsligt att ni ska förstå precis vad jag menar. 

Det var nio år sen jag var i Östersund. I juni 2015. 

"Vidal Sassoon"

Klippte mig. Tillbaka till en frisyr jag skaffade en het dag 2013. Då hade jag en kort kort kort klänning i 60-tals stil. Sov dåligt natten mot, gick upp tidigt och tvättade fönstren och svetten rann fast klockan var kring 08. Sen ner på stan i den där lilla lilla lilla klänningen och så satt jag där och lät håret falla. Som Mia Farrow ville jag se ut. Som Mia Farrow blev det. Och det funkade. Tyckte att det klädde mig så fint. 

Ringde samma salong. Hoppades att allt skulle upprepas- en het morgon, att jag skulle känna mig fin. Finare än någonsin innan. För det gjorde jag då. Fick tid på förmiddagen. Sov dåligt natten mot. Rädd att det skulle bli fel frisyr. Rädd att samma frisyr från 2013 inte skulle klä mitt åldra fejs. 

Klädd i vida beiga byxor, vit linneblus och stora solglasögon cyklade jag ner mot stan, först ingen alls ute, morgonrushen var över, sen ett vimmel i centrum, liv inne i salongen och så sitter jag där i stolen, visat bilder på mig som yngre, på Mia Farrow och Jean Seberg, på Lea Seydoux och håret har frisören duschat blött och det hänger i stripor och det svarta skynket ger min hud skuggor och jag ser på frisören och håller blicken borta från mig. Nån enstaka glimt på min spegelbild som inger rädsla, som gör att jag bara vill titta bort och så blir frisören klar och håret torkar och det ser bra ut, ser ut som att frisyren funkar även denna gång, även till mitt trötta gamla fejs och jag börjar le. Le. Le så stort. Liksom ohämmat nöjt. Löjligt glatt. Betalar. Drar handen över nacken. Drar handen genom håret. Går genom stan, leder cykeln, drar handen igen genom håret. Och igen. Över nacken. Pirrar och ler och ser min spegling i mörka fönster och ler ännu lite till. 

Gör på ett dygn tre stories på insta med bilder av min nya frippa.

En sommardag.

 Idag bokade jag en klipptid. Jag slöade. Gjorde en deg. Väntade. Väntade på att DK skulle sluta och vi skulle åka till havet. DK skrev att det var mulet och jag blev rädd att det inte skulle bli något hav. Ville ut till en strand och ville bada. Ville se havet. Ville verkligen se havet. Trots att det var mulet var det varmt, ca 23 grader, så planen ändrades inte.

Kl 16:30 skickade DK en bild av var hen stod parkerad, samt adressen. Hen hade inte hittat ner till mig, jag trodde att jag förstod var det var och hade rätt. Vi åkte till Maxi, köpte med oss bröd, ost, vindruvor, gubbröra, lemonad och chips. Vi åkte till havet.

Solen sken och nästan inga var där. Vi vadade ut. Stretade ut. Långgrunt. En stund nådde vattnet oss bara till knäna igen. Sen stod vi där med bara våra axlar och skallar över ytan när vågorna kom. Vi sänkte oss lätt och solen gick i moln och det kändes kallare och vi plaskade runt. Flöt omärkt mot land för plötsligt var det grunt och botten nådde våra knän vid simtag. Vi gick upp. Vi hängde våra badkläder på en gren i en tall. Vi bytte plats. Bakom en sandbank. Vi åt och det var sand överallt. Mjuk fin sand. Sand som finns i vinden. Sand som satte sig på kinden.

Vi försökte inte skaka bort sanden när vi packade ihop. Vi åkte mot stan igen. Jag skulle på bio. Hemma hade degen jäst över, droppat ner och torkat mot diskbänken. Delade upp degen i två bunkar. Bytte tröja, satte på mig strumpor och skor och cyklade till stan. Skulle se Late night with the devil med Katarina och Sara kl 20:45. 

Det var så ljuvligt att vara vid havet. Att vara i havet. Att vara i solen. Att få cykla en gyllene kväll för att gå på bio. Att gå på bio. Att en kväll som blivit rosa cykla hem. 

Hemma bakade jag ut brödet. Det redan av dagen varma köket blev ännu varmare av ugnen. Kände sanden på mina ben, på mina fötter, i mitt hår. En strävhet. En mjuk strävhet. Drack te, åt resterna av chipsen, kände sandknaster mellan tänderna, drack det sista av lemonaden, mina fingrar blev sandiga av att hålla förpackningen, åt det nybakta brödet.

Midsommarafton

 Hade bytt tåg i Sundsvall. Det här var bredare och äldre. Några fönster var lite öppna och fick gardinerna att fladdra. Det blåste genom vagnen. Visslan tjöt och tåget rusade fram. Verkligen rusade fram. Det skakade och krängde och all grönska utanför färgade ljuset grönt. Tåget åkte längs vatten, åt ena sidan en älv, åt andra sidan branten upp med gröna åkrar, hus och alla dessa träd, dessa träd som stundvis tycktes sluka tåget. 

Det var midsommarafton. Jag hade jobbat natten. Skyndat hem. Dammsugit upp jord, plockat krukskärvor och slängt en växt Majsan kört i golvet. Jag hade packat det sista. Lagt mig för att sova i ca två timmar. Sen upp. Illamående av tröttma. Till tåget mot Sundsvall som lämnade Umeå kl 12:41. 

I Sundsvall fick jag vänta på nästa tåg. Vi var tre st som hängde inne på stationen. En vakt gick med jämna mellanrum runt. En dörr gick inte igen och småfåglarna flög in och åt smulor, flög upp till taket, landade på golvet igen och letade fler smulor. Jag la mig en stund på en bänk. Sträckte ut min trötta stressade mage. Timmen gick. 30 min gick. Östersundståget kom.

Tröttheten gav resan ett skimmer, en dimma, en känsla av att inte riktigt vara där. Som ett minne i den stund det skedde. 

Sanna hämtade mig. Min syster Sanna. Min pappas yngsta. Mitt yngsta syskon. Vi åkte till den middag som höll på att lagas. TV-skärmen med fotbolls EM stod på, långbordet var dukat framför.  En midsommarstång i plast stod i mitten. Pappas två bröder, pappas syster var där. Pappas ex-fru, alltså Felix och Sannas mamma. Några kusiner och pappas syskons respektive. Det var bullrigt och stimmigt och maten tog tid på sig och alla var glada och vinet flödade och lysrören lyste och vi fick vår mat och matchen gick och vi hade alla tippat 50 kr vardera på de 6 st matcher som skulle vara under dessa två dagar, varav midsommarafton var den första. Sent kom vi i säng. Muntra var vi. 

Vitt.

Blir trött av ljuset, att det ständigt pågår. Inte året runt, utan just nu. Dagsljuset är värst, mitt på dagen och solsken, finns något kvar då, blir inte allt utplånat i solgasset? Färgerna? Skuggorna? Luften? En kort rodnad just innan midnatt. En kort rodnad kring kl 02. Solnedgång och soluppgång och däremellan är himlen vit. Lysande vit. Ligger där och tränger sig in, in mellan persiennerna, borrar sig in i ögonen. Ständigt borrande. Ständigt detta borrande av ljus. Så lite ljus det behövs för att utplåna mörkret och lugnet. Bara en glipa i mörkläggningsgardin så är rummet grått. Ljust grått. Varje detalj syns tydligt. Till och med dunklet utplånar den lilla ljusstrimman från den vita natthimlen. Nätter utan mörker och skuggor. 

Mal.

 Jag såg dom mellan arbetspassen. De satt samlade på väggen. Två tre stycken. Grå flygfän. Som små tunna nattfjärilar. Tänkte att de flugit in genom vädringsfönstren som stod öppna på dagarna när jag sov. Så en morgon efter arbetet, när jag tog fram havregrynen för att koka gröt, var det något slemmigt och luddigt i paketets veck. Och det satt två flygfän på insidan av skåpet. Mosade dom. Tog bort det slemmiga från paketet. 

Började mosa flygfän varje morgon och kväll. Orkade inte ta tag i problemet, som att städa ur skafferiet. Slängde två mjölpaket. Det var vad jag orkade. Arbetsnätterna och dygnen mellan dom fortsatte och flygfäsdödandet pågick de få vakna timmarna hemma. 

Så tog arbetsnätterna slut och jag gick på bio istället för att städa skafferiet. Dödade de nykläckta flygfäna. Men orkade ännu inte med ursprunget till dom. Dagarna gick. Jag fortsatte att inte städa och fortsatte döda. Nöp fast dom mellan fingrarna, för att mosa dom mot väggen lämnade grå saftiga fläckar. Ibland fick jag tag på bara en vinge och den lilla kroppen föll sprattlande till golvet. Böjde mig ner och mosade med fingret dess kropp och liv mot det grå golvet. Ibland slet de sig och flög ryckigt och i panik iväg och jag rusade efter och katterna märkte att något pågick och hakade på i jakten. Ibland funkade katterna som jakthundar. De satt båda still med blicken riktat mot samma mål och det var bara att följa deras blick för att se det lilla djuret och så döda det. Om jag då missade blev katterna till sig, de rusade efter, välte lampskärmar, föll ner från byråer och skåp de tagit sig upp på, i jakten på den lilla grå motten. 

Efter fyra lediga dagar insåg jag att detta dödande tog mer tid än vad en rejäl urstädning av skåpen skulle göra. Jag körde in potatisstickan i vrårna mellan hyllplanen, fick ut slemmiga luddiga höljen, slängde fler mjölpaket, diskade alla tomma glassförpackningar och yoghurthinkar där dess larver byggt bon och bidat sin tid i de små plastfickor under locket, torkade av hyllorna igen och igen och gned och gned och nu har jag inte sett en liten mal på ca 24 timmar.