Klippte mig. Tillbaka till en frisyr jag skaffade en het dag 2013. Då hade jag en kort kort kort klänning i 60-tals stil. Sov dåligt natten mot, gick upp tidigt och tvättade fönstren och svetten rann fast klockan var kring 08. Sen ner på stan i den där lilla lilla lilla klänningen och så satt jag där och lät håret falla. Som Mia Farrow ville jag se ut. Som Mia Farrow blev det. Och det funkade. Tyckte att det klädde mig så fint.
Ringde samma salong. Hoppades att allt skulle upprepas- en het morgon, att jag skulle känna mig fin. Finare än någonsin innan. För det gjorde jag då. Fick tid på förmiddagen. Sov dåligt natten mot. Rädd att det skulle bli fel frisyr. Rädd att samma frisyr från 2013 inte skulle klä mitt åldra fejs.
Klädd i vida beiga byxor, vit linneblus och stora solglasögon cyklade jag ner mot stan, först ingen alls ute, morgonrushen var över, sen ett vimmel i centrum, liv inne i salongen och så sitter jag där i stolen, visat bilder på mig som yngre, på Mia Farrow och Jean Seberg, på Lea Seydoux och håret har frisören duschat blött och det hänger i stripor och det svarta skynket ger min hud skuggor och jag ser på frisören och håller blicken borta från mig. Nån enstaka glimt på min spegelbild som inger rädsla, som gör att jag bara vill titta bort och så blir frisören klar och håret torkar och det ser bra ut, ser ut som att frisyren funkar även denna gång, även till mitt trötta gamla fejs och jag börjar le. Le. Le så stort. Liksom ohämmat nöjt. Löjligt glatt. Betalar. Drar handen över nacken. Drar handen genom håret. Går genom stan, leder cykeln, drar handen igen genom håret. Och igen. Över nacken. Pirrar och ler och ser min spegling i mörka fönster och ler ännu lite till.
Gör på ett dygn tre stories på insta med bilder av min nya frippa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar