Omfamningen.

 Cyklar längs älven. Älven är mörk. Svart. Ibland bara ett ogreppbart intet bredvid mig. Ibland glänsande av gatsken från den andra stranden som krusas i ytan.

 Sett två filmer på bio. Gick själv. Halva priset. Min lediga dag. Veckans helt lediga dygn. In i mörkret. Båda filmerna i samma salong. Salong 1. Satt på samma plats båda gångerna. Rad 5 stol 55. Först "Slumpen avgör" av Woody Allen. Var kanske yngst i Salongen. Sen "Maxxxine". Var kanske äldst i salongen. 

I "Slumpen avgör" skedde en passionerad omfamning. Två unga vackra som slet tag i varann, som tryckte sig mot varann, påklädda vid ett köksbord. En otrohet tog sin början. Och jag kände omfamningen i kroppen. Kände den från nattens dröm. Hur jag var kär under natten. Drömda omfamningar blev fysiska minnen som satt kvar i kroppen när jag cyklade längs älven i mörkret till Ica Maxi.

Kvällen var ljummen. 16 grader. 16 stilla grader. Ingen vind. Ett kluckande från älven. Cykeln som rullade och rullade och rullade. Och jag som inte kunde sluta tänka på en omfamning. På en bubblande förälskelse som funnits i drömmen och nu nuddat mig igen. 

Hur lång är en dröm? En minut? Så kort? Korta är drömma. Mycket korta. Drömmar kan känns som dagar, som veckor, som en era. Iaf ibland. Iaf den dröm jag nu mindes. En grå vår. När snön just smält och allt är brunt, blött, dammigt med grådassiga snöfläckar. Där drog vi runt, den jag var kär i och jag. I ödehus och på landsvägar. I fängelse.  I en galleria. En hand som höll min, nån att luta sig mot.  Nån som lutade sig mot mig. Våra tungor med knark. Smutsiga i slitna kläder och blåblek hud. Ett spetsnattlinne som trasat sönder och blonderat hår. En jeansjacka och en bag och läderskor. 

Maxi var tomt på folk, endast några unga som sakta rörde sig mellan hyllorna. Klockan var efter 22:30. Fyllde en korg. Plommon, nektariner, grädde, ägg, mjölk, ostkrokar, diskborstar. Klev ut igen, la varorna i min cykelkorg. Låste upp cykeln. En liten vind nådde mig. Jag ville frysa ögonblicket, stå kvar där, känna in, vara i nuet. Vet inte varför, varför just den stunden fick mig att vilja stanna, sakta av tiden, vara kvar i, glömde kanske drömmen då, glömde kanske hur en beröring känts, slutade sukta efter den. Kanske tog tanken på ostkrokar över, tanken på att stoppa munnen full med gult salt fras. 

Fick cykeln att rulla. Rulla ner mot älven, längs en stundvis oupplyst del av cykelvägen, in i fläckvisa mörker. 

Trampade hem. 

Åt ostkrokar. Munnen full. Ivrigt. Det smulade och föll ner på bröstet. Det fastnade gult smul på kinder och läppar och mellan tänderna och på tänderna. Det gula frastet blev till klegg. Klegg som blev tjockare och tjockare i min mun. Fortsatte stoppa käften full. Tuggade och tuggade och när skålen var tom drack jag en kanna te och klegget lättade, sköljdes bort från tänder och mellanrum och gom, klunk för klunk för klunk för klunk för klunk.

Lät natten gå. Gå för att nästa natt skulle vara, ska vara, arbete. Fyra arbetsnätter. Slutspurten av två veckor där det varit tätt med nattpassen.  

Såg James Bond värna om M i "Skyfall". 

Sov till kl 13.

("Maxxxine" var trygg. Iaf från den första krossade pungkulan på Buster Keaton-imitatören. Kunde luta mig tillbaka och ledas och roas. Ingen skräck. Bara färgglatt och lekfullt teatralt.)