Tre kvällar i rad gick jag på bio.
I onsdag Picnic at hanging rock. Halvfullt. Oväntat många. Filmen är från 1975. Trodde att jag sett den, mindes inte andra halvan, såg jag aldrig klart? Ville hur som helst se Picnic at hanging rock på stor duk. Mycket panflöjt, iaf i början, sen tystnade panflöjten. Softade bilder. Har snott flickornas look till Fragments of a catladys downfall. Har tänkt sno den snirkliga texten och det softade drömska till graden. Om jag gör klart filmen.
Igår gick Signe och jag och såg Twisters. Vi satt längst fram. Det stormade och yrde och var underbart och dumt och jag fick lite fukt i ögonvrån några gånger och Glen Powell alltså! Glen Powell. Vilket namn! Som big male moviestar 1937. Han ser anonym ut, random snygg kille en tänker att en kommer glömma och så tar han form, blir något självlysande, får något dumt att flyga, ger det kraft och sitt allt.
Ikväll jagade en stigande rastlöshet mig ut. Fredagskväll och tom. Stiltje. Cyklade ner och såg Love Lies Bleeding. Tre par och jag i folkets bios stora salong. Tre tillsynes väldigt cis och heteropar gick och såg queer bodybuildar thriller. Varför? Alltså det är väl bra, queerfilm behöver publik, alla borde se queerfilm, men ändå varför? Dom naggade min upplevelse i kanten. Dom var där och smulade sönder hörnen i det romantiska brådmörkret som rådde på duken. Deras normativa tvåsamhet skavde, men bara en aning. Jag identifierade mig med Daisy, den löjliga som trånar och hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar