Augustimörker.

 Det är mörkt och Jonna och jag cyklar längs Nydalasjön mot arbetet. Vi blir varma och flåsiga och går ut på Olle fiskares brygga. Vi har en stund sagt att det är synd att vi inte tog med oss badkläder. Vi fortsätter säga det på vägen ut på bryggan. 

Vi har outtalat bestämt oss för att ta ett dopp. 

Av med alla kläder, fort i, fort upp. Så fort upp att när vi torkat oss med våra T-shirts som badlakan säger vi att vi måste i igen. Ett snabbt dopp till följer. Några simtag. Svart vatten som slukar oss under ytan, som fångar speglingar av himlen, av den molnigt blågrå himlen. Bakom molen finns en supermåne vi inte kan se. 

kl 21:11 formulerade vi högt för varann beslutet att doppa oss. Kl 21:16 hade vi avklarat dopp två och torkade oss åter med våra T-shirts. 

Efter doppen var vi fulla av oss själva, över hur härligt spontant det var, att vi bara gjorde det, en onsdag på väg till ett nattpass. 

Fikade med Knutte på torsdagen. Espresso House. Tråkigt fula Espresso house. Men det var det ställe som var öppet vid den tiden. Jag brukar inte göra något mellan arbetspassen. Men det dåliga schemat som slukar två veckor och en dag gav mig andnöd och chansen att komma ut, träffa nån annan, träffa någon, prata film, prata konst, var nödvändig att ta. 

På väg till arbetet cyklade jag själv. Jonna var ledig. Såg månen. Supermånen. Stor och gul låg den lågt och jag tyckte att den smet undan. När den försvann bakom hus och träd dök den inte upp där jag trodde att den skulle vara, efter varje krök fick jag leta den. Tog såklart dåliga mobilbilder av månen som det inte finns någon anledning att visa. 

Undrade varför det bara var jag som verkade registrera den, som verkade berörd av månen, förstod inte hur alla kunde fortsätta med sitt, strosa fram, tala i telefon, jogga, cykla, utan att leta månen, utan att försöka ta in månen, utan försöka känna dess närvaro. 

Kände nog inget, bara en iver, iver över att månen låg där och såg så nära ut, som att jag skulle hinna cykla till den och tillbaka på en timme eller två.

La mig kl 10. Sov till 13:30. Tränande och drack te och åt middag och Signe kom efter kl 20 och jag packade en ryggsäck med filt och något att sitta på och mössa, vantar, regnjacka. Tog på mig de vadderade termostövlarna, en tjocktröja, en regnjacka över det. 

Vi cyklade till Döbelns Park. Satte oss på en bänk, byltade in oss i filtar, mössor, vantar och mera regnkläder. Parken fylldes av folk, alla åldrar, vissa med termosar som spred doft av kaffe. Filmen Höstlöv som faller drog igång efter kortfilmen Unborn Biru. Tre flickor framför oss kollade mobilen och svängde på huvudet till filmens musik. Det skrockades och mystes. Trött och mosig blev jag rörd. Regnet vi trodde skulle komma uteblev. Ljumna vindar nuddade våra ansikten och fick duken att svaja.

Hemma börjar regnet slå mot fönstren.