Fjärde semesterveckan.

 Fyra dagar i rad hände saker. Jag grillade med vänner, cyklade, bar grejer med en vän, vi monterade en soffa, drack te och kaffe på en trapp i solen, det röktes cigg runt mig, ståendes en bit i från, det kom ånga ur våra munnar i skymningen, det var fukt i luften som immade igen bilen, som bara vidrutetorkarna kunde rå bot mot, skymningar likt eldklot, mörka nätter och slingrande vägar, dimma som reste sig ur marken, ur ängar och åkrar, ur sjön, ur älven, dimma som flöt sakta förbi som enskilda tussar, markkrypande moln. 

Dopp i en sjö brunröd av järn. Sol och ljummen vind och där sitter jag och torkar på en brygga och det kluckar och Anna E och jag kan inte säga annat än att det är underbart, att det är perfekt och vi bara fortsätter detta mantra, för det finns inget annat att säga, det finns inget annat än ett underbart nu, och jag vill aldrig att stunden ska ta slut, att jag ska torka helt och behöva lämna bryggan, behöva gå upp till huset och låta kvällen fortsätta. 

Men kvällen fortsätter, vi äter surströmming på en inglasad veranda och ser en ensam svan ute på sjön och får berättat för oss att den simmar till den ena änden av sjön och sen flyger tillbaka och så sker det, den lyfter, flyger förbi lågt över vattnet och ut ur vårt synfält och det skymmer och jag tänker på mina badkläder som hängde på tork, som nu nås av kvällsfukten och går ut för att hämta dom. Ute är det milt och jag vill bada igen. Mysan och jag hoppar i, vi plaskar runt, vi har våra huvuden ovanför ytan och vattnet är svartbrunt under oss och fångar himlen som en ojämn spegel och vi hör en bilväg, vi hör trafik och det känns konstigt hur högt bruset når oss, så långt bort från vägar och trafik vi känner att vi är, och doppet är tvunget att ta slut, det kan inte pågå för evigt, vi blir svala, vi måste avsluta. 

Tillbaka på glasverandan äter vi tårta, marängbottnar och lemoncurd och grädde och jordgubbar., vi dricker kaffe och så åker vi mot Umeå i den mörka natten. 

Hemma hänger jag badkläderna på tork på balkongen. Jag vet att de inte kommer torka nu, inte utan sol, inte i den blöta luften, men de hängs där för att visa att ett liv pågår även i denna lägenhet, att när dagen kommer så kommer nån se min bikini och handduk där, att de blir en del i mitt historieberättande om hur jag vill att andra ska se mitt liv, se den stund som nyss var. Innan jag cyklar till en middag kvällen efter tar jag in dom, handduken är ännu blöt, trots sol, vind och 20+ under dagen.