Östersund.

 Det var förra helgen. En vecka sen jag kom hem. Det var en måndag. Tåget som Åsa Linderborg klev på i Bräcke. Iaf nån som liknade henne. Men utan hennes os. För Åsa Linderborg liksom osar. Typ sex och flickighet och skärpa. Den kvinna som klev på i Bräcke såg stressad ut. Andfådd. Förvirrad. Iaf då, sen tog hon form och det var ingen tvekan om att det var Åsa Linderborg som satt där med datorn uppfälld, som gick i gången för att hämta kaffe eller gå på toa.

Jag satt bredvid en liten flicka. Vi satt likadant med benen uppdragna i liknande stora byxor med ribbat tyg. Jag läste en bok och flickan såg serier som såg vuxna och seriösa ut på sin skärm. Jag klättrade över henne när jag klev av för att byta i Sundsvall, tog ner min ryggsäck från hyllan ovanför och var rädd att tappa den i flickans huvud. 

Men det här var på vägen hem. 

Dagarna innan var jag i Östersund och firade att min pappa skulle fylla 70. Hans syster och hans exfru Susanne hade styrt upp. Pappas två bröder var där, mina syskon Sanna och Felix. Tre kusiner. Fotbollsmatcherna stod på hela tiden. Det åts. Vi lekte lekar och sjöng sånger. Brölade sånger. Just i dag är jag stark. Jag och Felix tog ett nattdopp i Lilljsön och myggorna kryllade och Felix sa just innan vi hoppade i att här fanns det blodiglar och jag blev nervös och vågade inte vara i så länge och pga stressen kändes vattnet kallt. Sanna och pappa stod på stranden och slogs mot myggen. 

På söndagen åkte alla hem. Jag var kvar till måndag kring lunch. Jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Det från 1976. Min 22 åriga pappa tågluffade med min 17 åriga mamma. De hälsade på min farmor och farfar i Schweiz. Farmor var med på bilderna, i bergen, alper eller jura, vad vet jag, toppar och slänter och blomster och farmor i tonade stora glasögon. Mamma åt baguette i Paris och stod på en glaciär och de sov på en strand vid medelhavet. Mamma så blond. Pappa med lockar och bränna. Slog igen albumet. Ställde in det i hyllan bland de andra fotoalbumen märkta med årtal. 

På söndagskvällen gick jag till ica kvantum, ville röra på mig, ville se en matbutik, ville handla. Bara handla för sakens skull, egentid och konsumtion, smälta dagarna, smälta nuet. Gå runt bland hyllor och fylla en korg. 

Östersund är bara fragment, besök jag gjort. Två somrar bodde jag där. Båda i en dimma. Omtöcknad och blödande ena gången. Andra gången utan mål städandes hotell. Min pappas liv är där, har varit där, sen 1984. Där växte Felix och Sanna upp. På bussen till tåget på måndagen blev Östersund tydligt just innan det uppenbarade sig. Mindes och såg jag det jag mindes, vägen blev tydlig, gator och parker och hus jag aldrig tänker på, inte vetat jag kom ihåg, tog form i tanke och sen materiellt. En tall. Mindes en tall och sen stod den där. EN TALL!

Förlåt, jag överförklarar, trasslar in mig, upprepar mig, vill plötsligt att ni ska förstå precis vad jag menar. 

Det var nio år sen jag var i Östersund. I juni 2015.