Andra Advent.

Pluggade i helgen, men kände att jag missade något, inte något i plugget, i böckerna, i filmerna vi skulle se, utan utanför, med andra människor, som att det skedde något kul hela tiden, något jag borde vara på för att känna mig levande. Art friday, julmarknader på konstnärligt campus, pilgatan, gammlia, take queer, pannkakor på Klossen och Andra adventsmässor. Instagram fylldes av allt alla var på. Jag satt hemma med skolböckerna, såg filmen om hur KAD förs in. Sprang iväg och såg Priscilla, men i salongen med 100 platser vad vi bara fyra st. 

Ikväll när jag handlat på Coop passerade jag Ålidhemskyrkan och den fylldes av folk. Såg in. Tänkte att där borde jag ju vara, där pågår något. Hemma gick jag in på deras hemsida för att se vad det var, men den var stängd pga hackers och på deras FB-sida fanns heller ingen information och så fann jag deras tillfälliga hemsida, men inte heller där fanns något om aktiviter för kvällen den 10/12.

En tråkig text om filmfestivalerna.

Jag besökte tre filmfestivaler under hösten. En i Malmö, en i Sundsvall och den här i Umeå.  

Resan ner till Malmö blev försenad och biljetten saknade plats för bagage, annat än det som ryms under sätet framför sig så jag fick köpa till extra plats och då köpte jag utrymmet för min ryggsäck via Kroatien och betalade i Euro och fick en extra avgift pga köp i utlandet. Vet inte hur det blev så. 

Planet var trasig så vi fick aldrig borda, eller så hade vi bordat men fick gå av, minns inte längre hur det var. De som betalat dyra biljetter sattes på ett annat mindre plan och vi andra skulle klämmas in under kvällens flighter. Jag gick till SAS-disken, stod i kö i en timme, höll krampaktigt en colaflaska medan jag väntade på min tur, min hand värkte resten av helgen pga mitt hårda grepp. När mitt nummer visades bad jag om att få flyga till Köpenhamn så jag skulle komma fram snabbare.

Kl 19:00 landade jag och en värdinna i uniform med kjol log och visade var jag skulle köpa tågbiljetten till Malmö. Värdinnan såg så allt gick bra, hon verkade försynt med full koll och vänlighet som svämmade över, hon sa inte ett ord, hon nickade och log och nådde fram.

Missade invigningen. Gick till Hemköp vid Triangeln. Köpte munkar, frukt, chips och en camenbert på Hemköp (camenberten låg sedan de tre dygnen i hotellrummets kyl och spred lukt). Åt det jag orkade. Somnade. 

Resten av dagarna kom livet tillbaka. Såg film, minglade, kände att jag fanns. Gjorde en dålig Q&A där jag svarade på frågor och när jag fick följdfrågorna kändes det som att samtalet hade handlat om något annat, att jag inte förstått en enda fråga och när jag gick av scenen visste jag inte vad som hänt och tänkte en stund att jag kanske haft en stroke.

En morgon satt Christer Lindarw i frukostsalen och höll hov. På det lilla planet från Malmö var han igen och Kalle Lind.

Tog tåget till Sundsvall. Klev på just där Linus och Mattias satt. När vi var framme skyndade jag till Hotellet, bytte till en paljettröja, rusade till invigningen. Höstlöv som faller visades. Skådespelarna var där. Hurula spelade efteråt, då vi ätit en buffé. Jag gick och såg Paradiset brinner istället för att festa. Paljetterna skavde mot min hud.

Sov.

Åt frukost med Fredrik O och Yuliya. Frukostsalen var dämpad och mild. Gick på Branschdag och åt lunch med Linus, Anna, Fredrik, Yuliya och nån till, varför minns jag inte vem. Maten var salt. Följde med Anna på någon fortsatt branschgrej. Tog tåget hem. Satt redo med biljetten hela resan, men ingen kom och kollade den. Fick sen höra att de inte kollar, sitter någon på den plats en ska sitta från den stationen den är tänkt att kliva på, vet de det. Såg ut genom fönstret. Tyckte världen var vacker. Det skymde. 

Förra helgen var det filmfestival här i Umeå. Gick inte på invigningen. Gick på mingel och på fest och var borta hela dagar. Kom hem sent. Svettades i powerboots. Närvarade vid visning av The Lonely Cougar . .  och de efterföljande Q&A:s. Umgicks med Polly, Dante, Emma, Maja lite hastigt, Victor i minglet. Knutte. 

Såg en dokumentär där musiken aldrig tystnade, aldrig lät en känna eller ta in historien, personerna, miljöerna. Helt tom i huvudet lämnade jag salongen, nästan arg över att något som verkat bra blivit skit.

Såg Poor things som var en vindlande förförisk fantasi om att gå genom livet med enbart upptäckarglädje och utan att få trauma. 

Såg Bröd och salt om en sommar som laddar och laddar och slutar i mörker. Efteråt spelade huvudrollsinnehavaren piano och utanför föll snön och världen var blå och hans bagage hade kommit bort så han satt i en fluffig färggrann hoodie med texten I'm Kenoughe. När han spelat sista stycket, vi applåderat, gick jag hem. Festivalen var slut. Det hade blivit kallt och snöfallet hade pågått i en vecka. Dimman hade blivit till kristaller som rest sig piggt och klädde nu träd, lyktstolpar, väggar, fönster. Dagen efter stod de ståndaktigt kvar. Instagram fylldes av den skönhet de gav. 

Vill att det alltid ska vara filmfestival, att det ska finnas människor runt mig, skapande runt mig, film runt mig. 

Om jag kommer ikapp med pluggandet kan jag nog klippa film i mellandagarna. 

Snöfall.

 Det snöar. Orange varning. Kollade vad denna orangea varning betyder och det var snöfall, förseningar av bussar och tåg och oplogade vägar och cykelbanor. ev bilolyckor som gör framkomligheten begränsad. 

Igår när snön ven fram, bildade formationer utanför fönstret, gick jag till strömpilen för att köpa en kaktus. Jag pulsade iväg, nere längs älven. Vinden fick snön att bilda dynor, som vågor där snön var djupare och inga tidigare spår syntes. Efter att ha gått ett tag mötte jag en man, han bar en väska, vi log mot varann, nickade. Efter någon minut var hans fotspår helt översnöade. Snön blev djupare och jag fick lyfta mina stövlar högre och högre. Mötte en kvinna, hon bar också en väska, vi log stort och sa hej när vi passerade. 

På strömpilen köpte jag min kaktus, en guldopuntia, det gick fort, ner med den i ryggsäcken och pulsa hem igen. Nu med motvind. Jag fick ibland hålla händerna över ögonen då snön slog mot dem, ibland vände jag ryggen till, men då tänkte jag på kaktusen i ryggsäcken och att den nog behövde skydd från den hårda vinden. Hemma igen var jag svettig och varm och ansiktet blossade efter att piskats av snön.

Fick sms om jobbmötet, om att vi skulle ta det försiktigt och vara ute i god tid pga snöfallet och den orangea varningen. Jag gick 50 minuter innan det skulle börja. Jag tog mig fram på 30 minuter. Motvind men nyss plogat.  Min vattenfasta mascara lossnade i klumpar och la sig som spindelben nedanför mina ögon. Mötet tog 2 timmar. Handlade chips och dipp och ingen salladslök för det hittade jag inte och så gick jag hem, tre timmar efter att jag kom fram. Nu hade jag medvind, men snön låg åter decimetertjock och jag pulsade fram. 

Älskar sånt här väder. Älskar motståndet utanför dörren. Älskar värmen inne. 

Fredag.

 Gjorde prov idag. I skolan. Klockan 09 skulle jag vara där, var där 08:45 och fick börja direkt. En gammal kollega satt mittemot. Vi nickade och log mot varann. Han gjorde också prov. När provet var klart satte jag mig i korridoren och väntade. Väntade på att Västerbottens Museum skulle öppna. Lärare passerade och Linda frågade hur läget var och Maria satte sig ner. Maria var sköterska på Haga när jag arbetade där, nu lärare här. 

Gick en liten bit på en stig genom en liten skog. Nyfallen snö och grå himmel. 

På museet fikade jag. I öde lokal, personalen i köket lyssnades på Alex & Sigge, jag med en kokostopp med vit choklad och en liten cappuccino på en röd stol vid det stora fönstret. Ville dra ut på det, sitta kvar och bara stirra. Västerbottens museum är mitt happy place. Mentalt och materiellt. Där vill jag vara i tanken och köttet. 

Gick för att se en utställning. Vetenskapsfotografi och sen i rummet bakom AI-skapade verk. Bilder inspirerade av en fotobok från 1977. Nu bilder av människor som aldrig funnits. Aldrig tänkt en tanke. Aldrig luktat eller hörts. Fick ångest. Mötte Hagar som satt med en dator och skulle koreografera en utställning i vinter i den stora tomma hallen jag passerat för att komma till de utställningar jag sett. Vi bytte några ord. Genom fönstren såg jag snön singla ner ur den grå himlen. Allt var stilla.

Handlade mat på vägen hem, kyckling och salladslök och ostkrokar. Ostkrokar fast jag läst om vikten av att äta mindre salt pga högt blodtryck. Jag har högt blodtryck. Jag är högt blodtryck och ett kaninivirigt hjärta. Jag är en uppblåst mage som alltid känns, alltid ligger där och ser till så jag alltid vet om dess existens. Jag är svammel och utan röd tråd i möte med andra. Jag är trött och slut och vill bara bygga ett bo med en skyddande mur runt och aldrig vara i drag. 

Hemma igen hade provets redan rättas. Fick B. Missade saker jag haft i mina inlämningsfrågor. Men ett B är bättre än ett C, än ett D, än ett E. 

Födelsedagsfirandet.

 Fyllde år i söndags, jobbade natten mot söndag och natten från söndag. Jonna köpte munkar som räckte till kollegorna för att fira mig. Sen åt vi de som inte åts upp av dom. Många munkar blev det. De rosa hade en knastrig glasyr med mjuka marshmallows i och de i choklad hade vit glasyr med nästan svarta kaksmulor och något krämigt vitt och sött i dess mitt.

På måndagen skulle jag och Signe fira. Jag sa att jag ville gå på Shanghai och äta buffé och sen köpa snacks på Cirkel K tvärs över gatan.

Vi möttes kl 16:35 när Signe slutat sitt arbete, vi gick genom Östra Station för att komma till Shanghai. Det var några som redan satt där, några fler kom. Ingen var uppklädd och vi alla satt framåtlutade över våra tallrikar fyllda med beige och gyllene mat, friterat fläsk, friterad kyckling, friterade grönsaker, friterad fisk, friterade räkor, ris och sötsur sås. Lite nudlar, lite räkor stekta med purjo, lite kyckling och lök och lite biff och bambuskott. När jag glufsat i mig första tallriken så fyllde jag på, men nu bara med det friterade fläsket och den sötsura såsen. Balanserade tallrikens innehåll, mest såsen, med ett stort leende och axlar späda uppe vid öronen. När detta lass var uppätet började vi spana mot den friterade bananen, för de var slut och ensamma var vi inte om att hålla blicken fäst mot dess plats i väntan på påfyllning. När så det fyllts på rusade vi upp, Signe och jag och från bordet bredvid oss. Signe och jag hann först.

Vi gick in på macken, mätta och osugna och njöt av hur upplyst vitt det var. Vi gick något varv bland hyllorna och jag sa att jag har en honungsmelon hemma och den kan vi äta om vi blir sugna och vi gick hem till mig och bryggde två kannor te, åt ingen melon för vi fortsatte vara mätta och såg två filmer, La Llorna från 1933 och Cat people från 1942 och kl 21:28 gick Signes buss hem. 

Den lilla sidensvansen no.2

 När fågeln dött så googlade jag vad som skulle göras -Ta i den med handskar, släng den i brännbart, eller låt naturen ha sin gång och släng den i en buske, var de svar jag fann. Jag tänkte att imorgon så tar jag och slänger den i soporna. Men när morgondagen kom, efter en kall och frostig arbetsnatt, lät jag den ligga kvar. Det pendlade mellan frostiga nätter och kylskåpskallt, så ärendet kändes inte akut och jag ville verkligen inte ta i den, känna dess kropp i mina handskklädda händer. Tänk om något skulle rinna ut, droppande, slem, blod och förruttnelse och risken för detta ökade med min fortsatta passivitet i hanterandet av saken. På den tredje dagen var fågeln borta när jag vaknade framåt kvällen. Bara några små fjädrar låg kvar. Naturen hade haft sin gång och jag kunde åter kliva ut på balkongen utan att behöva kliva över en liten död sidensvans.

Idag kom den första snön och jag har ännu inte skrivit om Malmö och Sundsvall, men det kanske blir en annan gång. 

Den lilla sidensvansen.

Sidensvansarna rumlade runt inne mellan husen, katterna satt som trollbundna i fönstret och såg de runda kropparna flyga från rönn till rönn och så upp i luften och så tillbaka till rönnarna.  Så flyttades Majsan fokus, hon satte sig vid balkongdörren, sen upp på linneskåpet och så vifta med tassarna och jama oroligt men fortfarande med blicken mot balkongdörren och jag gick för att ta ner henne, för hon är klumpig i sin iver och har vält ner växterna som står där och på hyllan nedanför flera gånger och då såg jag vad som fångats hennes uppmärksamhet. Där på balkongens golv satt en tufsig liten ihopkrupen Sidensvans. Den satt stilla, några fjädrar på huvudet stod rätt upp, inte de som är Sidensvansens tofs, utan några andra, några som borde ligga slätt och fint. Jag såg upp på fönstret och såg en rund liten geggig fläck med några fjun fastkletade. 

Googlade vad som skulle göras, ge fågeln tid stod det. Nån timma i lugn och ro och sen flyger den förhoppningsvis iväg. Tittade till den ibland den första halvtimmen, lite rastlöst hoppfullt. Pluggade på och tittade till den allt mer sällan. 

Glömde bort den lilla fågeln och när jag reste mig för att göra mer te så såg jag att Majsan låg där och stirrade stint ut och jag mindes åter fågeln och gick för att se hur det var fatt med den. Nu var den död. Låg platt på balkongens grå golv. Den hade kräkts upp ett tuggat rönnbär. Ur dess bak hade det runnit klar vätska och något vitt simmigt. Jag tog en bild av den döda fågeln och så skickade jag bilden till Jonna men ångrade mig fort, som att jag gått över en gräns med att sprida dess död. Sidensvansarna härjade ännu och fick eftermiddagssolen att flimra när de i stökiga flockar passerade den. Inne flög fågelkropparnas skuggor omkring, studsade mellan väggarna och speglarna och jag blev yr av all liv och rörelse de åstadkom medan jag såg på den stilla lilla döden som låg utanför glaset på balkongdörren. 

Monsteran.

 Jag klippte av min stora Monstera. Jag skulle plugga, jag satt och svarade på en fråga, men reste mig, såg Monsteran. Den har haft problem, men inget akut, den är stor och otymplig, delas i två från roten. Båda ändarna var uppknutna på en ful stång i plast. Där var problemet. Så jag skulle bara snabbt få till det hela och det slutade med att jag klippte av den ena av de två stammarna och sen tog det hela en timme eller mer, kanske två, och blev inte bra och jag kände mig fångad i att lösa problemet och bytte plats med en annan Monstera och fick knyta fast den ena mot väggen för den bara hängde hjälplöst och den avklippta hamnade i vatten i en vas på köksbordet och det blev en obalans för fel kruka hamnade på fel plats och nu känns det och ser sämre ut än innan jag började. En ska ju inte ens röra krukväxter på hösten, det är på våren, med ljuset, de har en chans att läka vid stympning och slakt och nya ljusförhållanden som en ny placering innebär.  

Och allt jag skulle ha gjort var att svara på hur menscykeln ser ut och hur nervceller skickar nervimpulser till andra celler. 

Kaktusarna.

 Mina kaktusar blir alltid mindre, smalare, de frodas aldrig, verkar knappt leva. Vissa har gått av då katter vält deras krukor, men de hade ändå varit dömda till evigt lidande i min vård. Varför är kaktusen så svår? Den ska inte ha för mycket vatten, den ska inte ha för lite. För lite gör att rottrådarna torkar sönder och nästa gång du vattnar så finns inga rottrådar kvar att suga upp vattnet och kaktusen ruttnar. Och vattnar du för mycket ruttnar den. Har en Trekantseuforbia som frodas, som växer och skjuter nya blad, men den är ju ingen kaktus, ser bara ut som en. 

Läsaren?

 Han sa bloggens namn när vi satt i bilen. I filmerna jag ser. Jag såg förvånat på honom, sa: vet du om den? Ja jag minns den, sa han. Han beskrev bloggen som mitt dagdrömmeri, min verklighetsflykt, filmerna jag flyr in i. Jag förstod att han inte läser den, inte läst den, för inte handlar den om film, inte alls, inte om verklighetsflykt heller. Den handlar om små stunder och om vädret. 

Sen hörde han fel, han hörde nog det han trodde att jag skulle säga när vi pratade om hans senaste år, han hörde kanske det han önskade att jag skulle säga, så att han skulle få rätta mig, för rättningen kom blixtsnabbt, han trodde jag la hans olyckas ursprung på hans familj, när jag la den på karriären och jag orkade inte rätta honom när han förklarade att det var just karriären som varit dess frö och familjen hans lycka och räddning. 

En stol for av släpet, hängde efter i spännremmen, och han fick stanna bilen och spänna fast den bättre. 

Last days of summer no.2

 Mysan messade och frågade om jag ville äta tacos hos henne. Först tänkte jag säga nej, är ännu hemma från arbetet, men sen tänkte jag att jag delvis är hemma pga ångest och att cykla 1 mil till Mysan och 1 mil hem och umgås med folk skulle göra mig mer än gott, att det nog skulle dämpa oron och sorgen, så jag svarade ja.

Cyklade iväg kl 16. Hade en linneskjorta och jeans. Det var varmt ute, ca 22 grader. Ur älven ångade det, luften blev disig och klibbig. Iväg på smala grusvägar, på större vägar, under tågbron, över en järnväg, rakt fram på den öde, allt mer igenvuxna gamla Holmsundsvägen, korsa nya Holmsundsvägen. Vid Holmsjön, från en brygga i sol, badade barn, när jag svängde av på en grusväg och cyklade mot Mysan passerade jag den lilla stranden, där satt en pappa i badbyxor med sitt barn, insvept i ett badlakan, i famnen. Kom fram kl 16:56. Mysan höll på att styra upp något i förrådet, hyllplan som monterades, som skulle rymma lådor och kartonger i olika storlekar. Sen visade hon mig tomten, vad som överlevt, planer m.m. Hardy öppnade dörren och ropade mitt namn när han såg att jag var där.

Inne gjorde Mysan en salsa, jag fick hacka grönsaker, Hardy åt köttbullar och makaroner och Adam stekte älgfärs. Vi åt kl 18 och sen var jag tvungen att cykla hem så jag skulle slippa cykla i mörker. 

Diset låg kvar över vägen och älven, det dis som låg i skugga hade blivit blått och vitt och det som ännu nåddes av solen var orange och rosa. Det skymde allt mer och när jag kom till Strömpilen var det nästan mörkt, men ännu varmt, ca 20 grader. Tröjan jag haft med mig låg fortfarande i cykelkorgen. På Apoteket hämtade jag ut medicin, på Ica Maxi handlade jag toaborstar, purjolök, hudlotion, ansiktskräm, plommon och lakrits. Fortsatte hem längs älven som blänkte och horisonten bortom centrum glödde i rött. Ett par fotade sig med solnedgången och älven och stadssiluetten som fond. Jag svängde av, upp bland husen. Hemma ville jag ut igen. Bara ut och gå, känna den ljumna vinden, omges av mörkret och grönskan. Ringde pappa istället. Vi pratade kameror och jag skickade bild på cabben som var med i filmen jag nyss spelat in, som jag ännu har en scen kvar att ta.

Last days of summer.

 Det var varmt på stranden. Mjuka små vågor. Vi skulle skynda tillbaka till stan nu. Jag ville bada, men det hanns inte. Han skulle hämta sina barn på dagis. Vi hade spelat in på nytt, det som inte funkade sist, det som hackade och var hårt hade nu blivit mjukt med hjälp av slowmotion. Istället för Kolbäcksbron blev det en snirklande grusväg med vindkraftverk i bakgrunden. Vi släppte en sjal som fladdrade iväg. Jag var rädd att den skulle hamna i hans ansikte så han skulle köra av vägen. Vi tog om och tog om och tog om sjalen som fladdrade iväg. 

Jag fick se hans och hans sambos och hans barns stuga. Den de byggt. Det fanns bilder av dem, han och sambon, från när första barnet väntades, utanför det lilla hus de sedan byggt ut och byggt till små hus runt. De ler och ser så lyckliga ut. Den stuga de nu har var väldigt fin, kändes som en plats för en lycklig familj, som en plats för ett lyckligt liv.

Vi skyndande in till stan, han körde 70 där både vägskyltar och handskrivna skyltar av de boende sa att en skulle köra 50. Jag fick följa med och hämta barnen. Jag satt kvar i bilen. Hörde hur han glatt ropade på dem, hur han utbrast ett uppriktigt glädjerop när han såg dem. Jag ville nog inte träffa dem, tänker att barn tycker att jag är ful, kantig och stor och ogreppbar. Den yngsta var nyfiken, den äldsta som snart är fem år var ledsen över en sticka i fingret. 

När vi kom hem till deras radhus, där min cykel stod, så hade sambon lagat mat, jag följde med in fast efteråt tänkte jag att det var dumt, att barnet med stickan i fingret nog ville vara själv med de sina. Jag satt vid köksbordet. Han, pappan i familjen och som jag spelat in film med under någon timma, började må illa, sa att han kände sig matt, rådde mig att dricka vatten eller äta något om jag också mådde illa. Men jag mådde inte illa. Jag tänkte att de snart har ett tredje barn.

Rullade ner för backen till min mamma. Där drack jag té och åt några kakor. Cyklade hem när det började skymma, mötte Karin som skulle ut och jogga och efter henne mötte jag hennes katt Cleo. 

Dagen efter var jag helt slut, ljuset jagade in mig i sovrummet, det stack i ögonen, mitt huvud på min hals stod rakt ut från kroppen och jag kunde inte räta på mig. Ryggen var kutig och musklerna var som smala spända strängar över skulderbladen. Försökte mjuka upp mig med en varm dusch, men blev sittande under strilande vatten lika stel och krokig och utan vilja eller kraft att ta mig upp och ur och torka mig. På något sätt hände ändå det, jag fick det gjort. Var oändligt törstig och lätt illamående. Illamående tilltog och jag försökte få i mig mat, rågbröd och rivet äpple i yoghurt och när huvudvärken tog i, kramade mitt huvud bortom hopp, så kräktes jag upp allt. Först yoghurten och det rivna äpplet, vilket rann lätt ur mig, sen rågbrödet som rev mjukt mot strupen och fyllde min mun innan jag släppte ner det i toan. Jag grät. Sjukanmälde mig. Sov. 

Natten gick.

Vaknade. Hade ingen aptit. Signe kom förbi med Cola och godis och vi satt på balkongen ty dagen var varm och mild och så gick hon och köpte kebabrullar åt oss som vi åt ute på balkongen och drack av colan hon haft med sig och när hon cyklat vidare till en AW med vänner, tryckte jag godiset och drack upp nästan all cola. 

Sov och vaknade upp till den dag som snart är slut, som räknas som slut nu pga över midnatt. Dagen var mulen, varm och fuktig och min aptit nästan noll. Så less på att äta. 

Ännu mer Montzi.

 Hon är ännu död, så kommer det vara. Känns som en evighet sen hon fanns. Nä, jag önskar att det var en evighet sen hon fanns. Men det är mindre än en vecka sen hon dog. Det är så nära i tid, så nära att jag ibland tror att jag kan greppa efter henne, nå henne. 

Idag dammsög jag, tänkte på allt hår från henne som sögs upp. All hennes fällda päls. Vet att mycket finns kvar. Så mycket katthår sugs inte upp i några enstaka dammsugningar.

Hennes tandborste står på diskbänken. 

Klippte film. Hon är med. Hennes lilla tryne till nos. De stora ögonen. Och då var hon där, här. När jag kom hem igen rusade Majsan in i hallen, hon gled på golvet, gjorde en vurpa. Det var bara hon som mötte mig. Jussi låg i sängen, brydde sig inte om att jag kom. Montzi är död och inte här och kunde därför inte möta mig.

Jag vill att det ska ha gått ett år eller två. Jag vill att Montzi ska vara i det förflutna, så den lilla kattens död inte gör ont längre. 

Det är ju ändå bara en katt. 

Scrollar kattungeannonser på Blocket, jag går in på Jussis och Majsans uppfödares hemsida, en tanke att en ny liten varm tuss ska bota obalansen här hemma gror.

Mer Montzi.

Tog bussen till arbetet igår kväll. Klev ut genom porten och tänkte nä, jag går inte. Det var första gången jag tog bussen till mitt jobb. Fick vänta i 20 min, det var studenter överallt, de väntade på bussar, de cyklade förbi, de satt på bussen, de minglade med och hejade på varann och pratade om när de kommit hit till Umeå och var de skulle bo och jag vet inte vad mer de pratade om. Vissa hade orangea T-shirts som det stod läkarprogrammet på. Bussen var lite sen och jag anlände ändå 30 min innan mitt pass skulle börja.

I natt satt jag vak, scrollade igenom mobilens bilder av Montzi. När hon var kattunge och sov på min axel. När hon liten och mjuk sov på rygg lite här och där beroende på var hon somnade, för hon somnade här och där, liksom mitt i sin lek. De där ögonen och den ständigt förvånade uppsynen som hon behöll livet ut. Sitt korta lilla liv, i november skulle hon blivit fyra år. 

När jag kom hem nyss väntade jag mig att hon skulle vara här, fast jag mött Karin utanför och vi pratade om att Montzi nu är död. När jag hällde upp mat till katterna hällde min kropp upp till tre katter fast det bara fanns två skålar. Jag fick plocka upp de två köttbollarna som hamnade på brickan som ska skydda golvet från matkladdet.

Montzi och Jussi syntes ihop på så många bilder. Det såg ut som att det var de två som var bästisar och bundis och på en av de sista bilder jag tog av Montzi så har hon krupit nära Jussi under en stol i sovrummet. Det var den 17/8, för tolv dagar sen. Jussi slickar Montzis päls på bilden och när jag kom hem i morse, alldeles nyss, så kom inte Jussi och mötte mig, så som hon, Montzi och Majsan brukat göra så sent som förra helgen.  Bara Majsan rundade dörrposten ivrigt. Jussi låg kvar i klösklättermöbeln och hade större ögon än vanligt. 

Men när jag scrollade alla dessa bilder av Montzi började jag tänka att jag kanske missat att hon varit sjuk längre än nu och då i maj. Att den katten som var på bilderna var så kavat och framåt. Eller var det kattungen i henne? Men att jag missade hennes hälsa pga alla turer med Jussi och sen Majsan. Att en katt sakta tynade bort obemärkt. Att hon blev mer och mer sovande och mindre och mindre upptäckter och förödelse av allt jag tycker är vackert i mitt hem.

Jag saknar att ha en katt som ser ut som en katt. Jussi och Majsan är som pälsbollar, runda former, stora runda tassar, korta ben, de där fluffiga kinderna och deras sammanlagt tre klot till ögon. Montzi var en sagokatt, en slank och fluffig stjärna med ögon som tycktes overkliga.

Gänget som nyss var.

Nu finns bara tre av dessa sex ögon kvar. Två av dessa tre katter. 

Montzi

 Hon fick somna in idag. Hon började gömma sig under badkaret, hon fick tvångsmatas, hon gick rastlöst av och an och fann ingen ro i kroppen, eller låg helt still på en och samma plats en hel natt. Medicinen hjälpte inte, knölarna på halsen bestod. Hos veterinären idag fann de fler knölar längre ner på bröstkorgen. De sa att jag kunde få tid i Sundsvall eller i Luleå för fortsatt utredning. Jag såg framför mig hur jag skulle få tvångsmata Montzi ännu mer, ändå få i henne så lite, se henne obekväm och liten och sakta tynande pga ett hopp om att allt skulle bli bra. Resor på ca 4-5 timmar och sen tillbaka för att se om hon skulle ha en chans att bli frisk. Tänkte på hur Montzi jamat och velat ur väskan under de 40 minuter det tar att åka till Vännäs. 

Så jag sa att hon skulle få somna in. 

Veterinären stack i hennes ena tunna framben, två infarter, men något blev fel, hon fick raka det andra benen och stack så i det. Efter injektionerna var hon död. Liten och slapp och jag pussade hennes mjuka huvud och Mysan grät och jag ville brista.

Världens sötaste katt var död. Vi lämnade henne i rummet. 

Hemma igen bjöd jag Mysan på omelett. När hon gått tog jag port sprutan jag gett Montzi mat med, tog bort en matskål, ville inte påminnas om henne. Tvättade av sminket, kröp in i mitt sovrum, slumrade ca 1 timme, kanske nog för att orka jobba natten. Vaknade med ett ryck kl 15:40. Började tänka på Montzi igen, på klösmärkena hon gjort på en kökslåda, på hur hon velat få upp klädkammardörren så ofta och slagit mot den, hur hon öppnat städskåpet och klättrat in och satt sig bredvid dammsugaren och jag tänkte att de ljuden, de av hennes dörröppnarkrafsande, kommer jag inte höra igen. Hon kommer inte slänga sig över min skolbok när jag pluggar, hon kommer inte lägga sitt huvud på min hand när jag försöker äta. Hennes rosa lilla nos kommer jag inte pussa igen. Hon kommer inte sträcka ut sig på kökgolvet om mornarna när jag kommer hem från arbetet. Hennes stora blå ögon ser inte mer och jag kommer aldrig mer titta in i dem och tänka att detta måste vara världens sötaste katt. 

Fredagskvällen.

 Skulle gått på utomhusbion ikväll med en vän, men hon ställde in och jag ville inte gå själv. Så jag använde en av Drakenfilms gratisbiljetter till Kärlek & Avund. 

Cyklade ner på stan och där var fullt av liv, studenter som vimlade runt, människor som fyllde gator och uteserveringar. Inne på bion var vi sex stycken. Ett gråhårigt par på dejt. Sen vi fyra som gick ensamma och satt utspridda.

Filmen var rolig, log hela tiden. Drömmen om ett Europa, om caféer och kultur och kärlek och strul och jag ville nog inte att den skulle ta slut. 

När jag gick hem låg solen lågt, luften var disig och orange. Grönskan var fyllig och tung. Vimlet av folk hade tilltagit, bilar brände långsamt fram med allt från dansband till elektroniskt dunk dånade ur nedhissade rutor. Jag ledde cykeln, ville se allt liv, höra ljuden. Ledde cykeln förbi Döbelnspark där utomhusbion skulle vara. Där var riggat, en stor duk uppspänd, kulörta lyktor kring ett uppspänt partytält där de såg ut att göra sig redo att sälja popcorn och annat. Några satt framme vid duken, antog att det var dom som riggat och nu väntade och vaktade inför visningen som skulle börja när mörkret lagt sig kl 21. Några steg senare hoppade jag på cykeln. 

Augusti gick.

 Det kom soliga mornar då jag cyklade hem från jobbet, tog vägen längs Nydala, ner genom Tomtebo, Carlslid och Ålidhem. Det var öde och lugnt. Nån av arbetsnätterna var tropiskt varm, 20+ och varma starka vindar. Vi samlades på en balkong, några av nattarna, Susanne rökte och sa att vädret gjorde henne sugen på oliver och rosé.

Jag köpte och åt Tweek Sweets. Jag köpte mer Tweek Sweets på nätet, jag handlade tröjor och klänningar till filmen, jag handlade massa filmer. En strid ström av leveranser i postlåda, i instabox, att hämta ut hos postombudet. 

Det var regn varje dag jag spelade in film. Nästan varje dag. Kom igång. Eva K kom och vi gjorde vår scen. Jag kom på en ny scen och Victor ställde upp. Vi åkte hans cabriolet och byggde en scen kring den. Han sa något som väckte ett svagt minne, något jag ignorerat, nåt om inställningarna, att materialet kommer hacka. 

Fick ont i magen. 

Hade spelat in i en månad. I mitt minne var tagningarna otroliga, de var vackra, det hade varit ett otroligt ljus och skuggor i dramatiska gråskalor. Och nu var kanske allt förstört, min chans att ta mig ett steg till, ta mig till nästa nivå, våga drömma om startsladden. Jag trodde att jag förstått vad bländaren var. Jag trodde jag använde den rätt. Jag trodde jag var Josef Von Sternberg och Marlene Dietrich i en. Att detta skulle bli min The Devils is a Woman och så verkade allt redan kört.

Jonna började jobba. Fem nätter ihop. Vi gick till arbetet och hem. Hittade ny vägar varje kväll och varje morgon. Genom Lill-Jans-skogen, genom Olofsdal, genom universitetsområdet, genom Nydalahöjden. På söndagsmorgonen gick vi längs nydala. Ut på bryggorna, kände solen värma. Vattnet hade blivit klart, så som det blir framåt hösten. Vi såg fiskar. Vi strosade vidare. Vi pratade. Vi tog adjö av sommaren. För morgonen efter skyndade vi, skolstart kl 08:30. Vi slutade kl 07:15. Jag hann göra en kopp te och en smörgås. Vi tog oss igenom det digitala uppropet. 

På tisdagen kom min pappa, jag var stressad, trött, hade ännu en kursstart. Jag skrek och grät och slängde i dörren upprepade gånger och var elak och hotade slänga ut honom inom loppet av tre timmar. Vi blev vänner igen. 

Hans andra dag här blev Montzi sjuk. Något med ögat. Jag fick en akut veterinärtid i Vännäs och blev stressad över hur jag skulle ta mig dit. Min bror ställde upp men sen så ändrade veterinären tiden och så kunde inte min bror längre och jag fick åter leta efter nån med bil. Linus körde mig dit, han stannade med mig. Veterinären pratade engelska, det var en skada på ögat och hon upptäckte även två stora knölar på halsen som hon inte förstod vad det var. Montzi hade gått ner i vikt, från 2,8 till 2,6. Hemma igen har hon fått ögondroppar och antiinflammatoriskt. Hon är antingen närgånget kelsjuk eller gömmer sig under badkaret. Hon äter lite, små tuggor.

Idag var min bror här på lunch, det var första gången pappa och han sågs på flera år. Pappa åkte hem till Östersund kl 14:30. Jag skyndade till Film i Västerbotten för att se hur hackig min film blivit. Bara scenen i bilen var ryckig och oharmonisk, den som skulle vara en kliché av romantik. Såg stressat igenom allt jag filmat. Oskärpa här och där och skärpa där på en flaska ute i kanten och två suddiga personer mitt i bild och så dåligt spel och tafatta kroppar och allt det magiska jag fantiserat fanns, fanns inte. Pratade med Mysan och Mimmi i telefon medan jag höll på att scrolla genom filerna och hoppet om en film som skulle ta mig till nästa nivå dog. Mot fönstret slog regnet hårt, Mimmi låg på en takterass i sol i huset där hon bor.

Nu är det kväll och jag ska dricka té. Montzi ligger på en matstol bredvid. Jag har tagit fram lite tunnskuren kalkon som jag hoppas hon ska äta av. Jag är nyduschad och våt om håret, tror att jag luktar fräscht och rent. 

Menschen am Sonntag

I början av sommaren, innan midsommar, såg jag People on Sunday. Inspelad i Berlin sommaren 1929. Regissör Robert Siodmak, manus Billy Wilder. Unga människor som arbetar hela veckan, en flicka i butik, en ung man är chaufför m.m. På Söndag drar två vänninor och två unga män och badar. De tar tåget, de flörtar, de har med sig skivspelare och spelar musik högt och stör andra, de äter korv och de hånglar, är svartsjuka, de åker båt på sjön och larvar sig och har kul. Den tunna handlingen fylldes ut av klipp av barn som leker, unga gossar som gör grimaser, tjocka tanter som badar, samt ansiktet av vanliga Berlinare, unga som gamla den sommaren 1929

Filmen spelades in 11 år efter första världskriget och tio år innan andra. Fyra år innan Nazisterna tog makten och fick filmens upphovsmän att fly till USA pga att båda är judiska. I Berlin 1929 blommade kulturen, teater, opera, filmerna. Queera hade på vissa ställen kunnat vara queera öppet, det fanns hopp om framtiden. Nyss stor fattigdom som följd av nederlaget i kriget som slutade 1918.

Det är bitterljuvt att se filmen, se unga människor vara unga i en paus i grymheten, en tid av hopp i Berlin 1929. Vissa skulle få fortsätta vara unga och glada, andra fick först lögner spridda om sig, en misstänksamhet som väcktes, sen restriktioner, fick gömma sig, fly eller sättas i läger och där dö i massor. 

Nu har vi en regering som tagit stöd av ett politiskt parti som började som nynazister. 20% av de som röstade röstade alltså på ett parti som grundades av människor som tyckte att Hitler hade mer än en poäng, att han stod för en ideologi som är bra. Resterade ca 30% röstade på partier som var tydliga med ett samarbete med detta parti. På nätet sprids det lögner om vaccin och lögner om public service. Folk känner sig lurade och är misstänksamma och hittar teorier om Illuminati och Deep state och världsomspännande pedofilringar och känslorna flödar, ilskan flödar. Ilska och rädsla och lögner. Vi tycker vi förtjänar det välstånd vi har och vill ha mer, inte dela med oss, vägra förstå att vi haft sån otrolig tur att födas eller leva här. Att trots vårt hårda arbete så sliter majoriteten av jordens befolkning lika hårt eller hårdare än vi bara för att klara dagen. 

Och istället för att vara arga på kapitalister som inte vill betala skatt och bidra till samhället, på personer och koncerner som skor sig på att driva skolor och tjäna miljoner på våra skattepengar, på att forna nazister sätter agendan och privatiseringen urholkat järnvägen och dess underhåll så är folk arga på de som demonstrerar mot miljö- och klimatpåverkan för att de gör det på fel sätt. Jag vill bara håll upp en spegel mot de upprörda skamlösa människorna och önska de ser vad jag ser när jag hör dem orera upprört och skrämt, när de våldsamt släpar iväg nån eller verbalt kräks över Greta eller andra demonstranter. 

Men se Menchen am Sonntag, den är alldeles ljuvlig och vacker och stökig och magisk. 

Mitten av juli.

 Badade i älven, jag och Agnes sa till våra brorsbarn att vi nog bara skulle doppa oss. Tanken på älven och dåliga bottnar och kallt strömmade vatten lockade inte. Men när vi kom i hade vi ingen lust att ta oss upp. Den kvällen gick vi en stig hem till min bror. Min bullriga bror ropade förmanade åt oss att skynda på och om hur vackert det var.  Det var vackert. Grönt och frodigt och över ängarna låg solen lågt och gyllene. Min bror bor i en del av stan som ser ut som landet, som lurar en att tro att en är långt från asfalt och raka björkkantade gator. Vi la pussel ute på verandan och hann inte bli klara innan sista bussen gick hem. 

Började jobba igen. Fyra nätter. Fyra lätta nätter då de gamla var rara och ångest och smärtbefriade. Som en dröm. Cyklade omvägar hem på öde gator på morgonen. En av dessa mornar ropade en man på mig. Han kunde mitt namn och när han presenterat sig kände jag igen honom. Vi hade gått folkhögskola samtidigt och då var han ung och välkammad och ytterst trevligt och nu var han lurvig och vildvuxen och fortfarande väldigt trevlig. Han stod och rökte och väntade på bussen hem från sitt nattjobb.

Jag fortsatte träna de där 16 minutrarna med Jane Fonda mellan mina arbetspass.

På lördagen gick Signe och jag och såg Barbie. Min vän Tamara följde med och Signes kompisar Sara och Sebastian. Barbie var oerhört rar och väldigt rolig och vi var glada efteråt. Några i salongen hade klätt sig i rosa, bla min syster. Vi åt på Taj Mahal och kring kl 21 cyklade vi hem.

Jag började se Ugly Betty. Ser och gråter. Blir så rörd  av hur hon kämpar och är så snäll och den queera systersonen som får vara queer och älska mode och musikaler och hudvård. 

På söndagen cyklade jag till Avion. Där var det folk, det vimlade, myllrade. Det var en grå dag med tung luft som gjorde en andfådd lätt och inte lockade någon till stranden. På Ikea handlade jag en ny kudde, ett drapålakan, en lampa. När jag var klar och började cykla hem var jag oväntat pirrig, nästan salig, över utflykten. Att jag lyckades ta mig dit. Att jag fått saker gjorda och sen blev jag ledsen och nära gråten, kanske var det hunger eller nåt hormonellt eller så var det för att jag tappat tron på att jag ska klara något och insikten av mina lågt ställda krav och hur svårt jag har att ens leva upp till dem som slog till.

Igår var Signe och jag hos mamma. Hon ville att vi skulle gräva upp rabatten och flytta blommor så det skulle blomma under hela sommaren. Vi blev jordiga och när vi var klara och fikat lite cyklade vi till Maxi, köpte rökta räkor, vitt fluffigt bröd och aioli, vi köpte ostar och kex och hemma hos mig slängde vi i oss maten och såg Tár. Jag ÄLSKAR Tár.

Imorgon börjar jag jobba igen, fem nätter.

 

Filminspelningen no3.

 De där timmarna den där dagen då jag spelade in film, de var lätta, de rusade fram, jag blev uppslukad och att jag skriver att jag inte lyckades med något, ja det stämmer väl, men jag tror också att jag lyckades fånga något bra, något användbart. Jag tror liksom båda och pga gammal dator kan jag inte se, så jag måste låna en bättre dator, typ film i västerbottens-dator vilket är den jag klipper på, för att se och jag tänker att jag borde fixa mitt hår och spela in igen för många har frågat: har du färgat ditt hår själv? Så jag ser kaos ut i håret. Liksom vid första anblicken kaos. 

Filminspelningen no2.

 Bakade knäckebröd och sen åt jag massa knäckebröd den kvällen då de var nybakta. Jag tuggade och tuggade. Segt och hårt och intensivt tuggande macka efter macka. Tidigt morgonen efter vaknade jag av att musklerna från käken och upp över skallen spände och ömmade. Somnade om och när jag sen vaknat ca kl11 igen var jag i en dimma. Trög i skallen. Trög och öm med skallen ständigt kramad av musklerna. Jag var säker på att dagen var förlorad men av någon anledning blev det den dagen jag spelade in det som skulle göras.

Jag arrangerade matbordet. Jag ställde fram kameran. Jag spelade in scenen om och om igen. Till det att Montzi lessnade och rusade iväg. Det blev en paus och en stund senare spelades en ny scen in. Om och om igen till det att Montzi bara rusade iväg. Jag blev nog aldrig bra. Och skallen var tom. Musklerna stela. Försökte le fromt, men mungiporna var tunga, mungiporna började darra i anspänningen av att le.

Hade mutat mig själv med tanken, tillåtelsen, att den dagen jag spelat in de första scenerna så skulle jag få köpa godis. Handlade på Coop, blev till mig över deras utökade utbud av smågodis och åt en tredjedel av det jag handlat. Mådde illa fort. Åt vidare. Åt ännu lite till. Illamående tilltog i styrka. Efter att ha funderat över detta självplågeri och för att minska risken att det skulle upprepas imorgon så slängde jag godiset i soporna och drack en kanna té.

Filminspelningen.

 Idag var jag nära. Var på gång. Lite seg, tänkte att jag skulle se dokumentären om George Michael först, så jag såg den. Sen såg jag något till, en recenssion av den på youtube. Och då nån gång gick solen i moln, det blev mörkt. Åskan hade mullrat ett tag, även om jag inte var säker på att det var åska, utan tänkte att det kanske är Wheels som hörs, för bullret var ihärdigt, nästan konstant just innan himlen blev mörk. Bristen på ljus gjorde att jag ansåg att film inte kan spelas in och när solen och blå himmel åter kom hade jag tappat den lilla beslutsamhet jag haft. Jag trädande mina 16 minuter till Jane Fonda, åt mat, duschade och nu är nu och det är kväll och ingen film kommer börja spelas in i dag heller.

 Lampskärmen jag köpt kom, jag tränar vidare med Jane Fonda, orkar inte mer än 20 min, Majsan har kvar kragen i några dagar till, tills det läkt där stygnen satt, och jag har inte börjat spela in min film.

Igår kändes det möjligt, jag kände pepp, inspiration, såg bilderna framför mig. 

Idag stel, med en önskan att krypa under täcket. Krypa in i mörkret.

Att se videos på youtube om houseplant-care lugnar och slukar tid. Världen kan inte gå under när någon pratar glatt in i kameran om hur en Burros tail ska skötas.

Prokrastinerar.

 Började umgås med vänner, hade tänkt lägga fokus på filmen men inget hände, jag bara satt där, tom och lat, så då började jag umgås med vänner igen. 

Köpte hårddisk idag. Köpte omeprazol. Hårddisken är för filmen. Kanske kickar det igång mig, att lägga ca 1600 på något och sen inte använde det, så ska jag väl inte låta det bli? På måndag tas Majsans stygn bort och kragen åker av. Då kan filmen börja filmas. Omperazol för min mage. Ständigt intag under flera år. Ett uppehåll från november till mars. Uppehållet ledde till vinterns akuttid på Hälsocentralen.

Tränade efter Jane Fondas träningsvideo. Köpte den för minst ett år sen, tränade då en gång i ca 15 min. Dog då. Inte haft lust att ens försöka igen. Förrän idag. Eller igår, för det var då jag började planera träningen. Ca 30 min pallade jag. Jag hänger inte med i koreografin, vet inte om jag gör något rätt, men mina ben lyfts och armarna viftas och en och annan höftrörelse klämmer jag in. Svetten forsade om mig. Tänker att snart, om nån dag bara, ska jag köra igen. Ska köra igen och igen under hela sommaren. Ska bli fit. Ska bli tight. 

Hemma igen efter middag med vänner satte jag mig ute på balkongen och läste. Kvällen var ljus och varm och inga mygg besvärade mig. Kl 23:50 reste jag mig för att gå in. Balkonggolvet var ännu varmt av dagen.

 Blev rastlös av min lön som var oväntat hög. Köpte två kjolar, en baddräkt, ett par jeans, två rispapperslampskärmar, två blå tallrikar och ca kl 01:30  på natten en lite kaffebryggare. Allt handlades på nätet. Allt kommer i varsitt paket. Jag kommer stå där vid postombudet som att jag skapat mig ett barns julafton för mig själv mitt i högsommaren.

Den kreativa punkan.

 Såg film i midsommar. Såg klipp om valar och havsdjup. Kaskelotten som jagar på djup så djupa att vi inte vet hur jakten går till. 

Varje dag tänker jag att imorgon tar jag fram kameran. Har fått för mig att jag måste kolla på den innan jag bestämmer, innan jag planerar, dagarna för inspelning. Borde verkligen höra av mig till Eva. Majsans stygn tas bort om en vecka. Krage av. Då kan inspelningen börja. Då finns två veckor innan jag börjar jobba. Två veckor Eva säkert är iväg på semester.

Just nu har jag bromsat mitt skapande. Fegat ur. Fegat ur pga rädd för tekniken. Igen. Jag som tog tag i saken och lärde mig och nu, nu förmår jag inte börja om igen. Tillbaka på noll. Stod vid skåpet igår, blev matt och svag av tanken att kameran ligger där inne och jag behöver bara låsa upp och plocka fram, men omöjligt kändes det. Känns det än.

Hatar teknik. Ghaaaa. 

Igår var Mysan och jag på Bildmuseet. Vi var lite hånfulla. Men vi älskade det ändå. Att konst finns, att detta finns att gå runt i och fundera på. Vi fick höra en presentation av två konstverk och det kändes som lyx och frihet i dessa oroliga tider. Båten som skjönk till 5000m djup i medelhavet och drog mängder av barn och vuxna med sig. Kriget i Ukraina. Torkan och hettan i delar av världen. Och här kan jag och Mysan få se konst och strosa runt i en sömning stad en söndag efter midsommar. Vi åt på Max. Jag chilicheese och en smoothie på jordgubb och banan. Vi satte oss under ett träd på Vasaplan och spanade på folk medan vi väntade på Mysans buss. Jag hade en pappkasse med Gullrankor hon skulle få. Jag var klädd i vitt, linnesskjorta och jeans. Mysan kokade i heltäckande fleece pga myggen i Mjösjö hon lämnat tidigare på dan.

Trampade mig hela vägen hem, upp för swingen, upp för Klintvägen. Klev inte av, så som jag brukar, och ledde cykeln. Envetet och envist tog jag i hårdare när jag ville ge upp. Tänk om jag kunde ha den motivation varje dag, om jag kunde ha den när det kommer till kameran, till skapandet, då skulle jag ha en film snart. Då skulle jag inte vara ett svettigt daller av besvikelser, oro och stress.

Fördraget.

 Persiennerna neddragna. Fördragna. Iaf halvt. Till två tredjedelar. Nog för att krukväxterna ska få lite ljus. 

Det luktar illa och är dammigt. Hade dammsugit om om inte Majsan nu behövt sin lugn och ro och hade jag varit en uppstyrd förutseende person hade jag dammsugit igår medan jag väntade på att Majsans operation skulle bli klar. 

Gick ut med komposten med hopp om att det var den som luktade. Men lukten är kvar. Tjock men svag, ett fylligt anande, nästan matigt, som en kryddig gryta som ätits, gått genom tarmarna och kommit ut igen. 

Fick ett andra mejl om att bildström stängs ner. Vet inte vad bildström är. Men misstänker att det lär jag snart märka. 

Majsans öga.

 Värmen kom förra helgen, tror jag. Har släppt ner persiennerna och vinklat för. En känner skillnaden direkt. En sån ful men effektiv lösning. Inget tycks vackert bakom fördragna persienner.

Majsan busade runt, pigg och full av liv och ville inte låta sig infångas. Jag blev allt mer stressad, för bussen skulle gå och vi hade en tid att passa. Fick grepp om henne och stoppade ner henne i väskan och så smet hon ut innan jag han stänga och processen fick börja om. Vi kom iväg. Hon fick sitt öga bortopererat och jag strosade genom stan och den varma morgonen blev allt mer het.

Förbi Lampray. Hann prata med Linus en stund, fick låna en hårddisk.

Gick längs älven hem.

Sen väntade jag. 

Klippte av Jussi hennes varma päls. Hon blev pigg och brottade omkull Montzi. 

Väntade igen. Försökte att inte somna. Tänkte att de skulle höra av sig innan lunch men först kl 14 ringde veterinären. Majsan hade börjat blöda och fått sövas igen och nu kunde jag komma och hämta henne.

Åter på buss. Åter hos veterinären. Åter ut i hettan och vänta på buss tillbaka.

Hemma igen duschar jag av de två klänningar jag hunnit blöta ner med min svett under dagen. Hörde Majsan knata runt, hörde hur kragen som ska skydda såret skrapade mot saker. Somnade. När jag vaknade igen, ca kl 19 hade hon druckit vatten men pga den korta nosen hade omläggningen doppats och vattnet i vattenskålarna färgats rosa av blod. Bytte vatten.

Pratade i telefon med Mysan.

Har tid för återbesök för Majsan kl 10 imorgon.

Barret har fått nygammal färg.

 Blekte håret. Färgade det rött. Försökte färga det rött. Siktade på mjukt orange. Blonderingen var effektiv och snabb  och det blev ljusare än vad jag tänkt och när den rödblonda hårfärgen fått verka sina 25 minuter var jag guldigt blank i håret. Så blank att det ser ut som en peruk mot min medelåldershud. Sminkade mig direkt, mjukade upp kontrasten en aning med att låta även fejset bli artificiellt. 

Så har semestern börjat och pågått ett tag.

 Gick på semester och stannade, kröp ihop, varit i en dimma. Jag skulle göra film, spela in eller iaf planera, så jag skulle stå startklar när Majsan öga är bortopererat. Istället så har jag sett om Veep och sett otaliga klipp på youtube jag inte längre minns. 

Mamma opererades för en slumpmässigt upptäckt cancer, allt skedde så fort, upptäckten av tumören och operationen och mamma verkar så glad och vi alla är lite lättade men vågar inte helt andas ut.

Bokat tvättstugan två gånger, men bara för att torktumlaren var trasig och jag inte hann torka allt i torkskåpet.

Har varit på bio, i lördags gick jag själv, ensam i stora salongen på folkets bio såg jag Asteroid city av Wes Anderson. Blev lycklig när den drog igång, konstlad och stel och uttänkt i minsta detalj, i svartvitt och sprakade färg och alldeles underbar. Efteråt drack jag armenisk sprit hos knutte och klappade en pudel. 

På söndagen gick lilla nystartade skräckfilmsklubben och såg The Pope's Exorcist där Russell Crowe drog runt i prästrock på en skoter och drev ut demoner. En kort stund blev mina ben svaga av skräck, men mest var det bara mysigt och lite dumt och med ett slut upplagt för 199 uppföljare. 

Värmen kom i måndags. Jag började ha klänning. Hämtade växter hos mamma till min balkong. Paprika och tomat. 

Så här seg var jag igår. Sov till kl 10, låg kvar. Vid 11 åt jag frukost, rågbröd med ost och gurka. Drack té och såg Veep. Duschade. Blev hungrig igen. Kokade rödbetor. Att koka rödbetor tar tid. Åt dem med smör. Kl 14:59 klev jag på bussen nr 2 till Söderslätts handelsområde. 34 minuter skulle resan dit ta. Jag hade tänkt ta med mig en bok att läsa under färden, men det gjorde jag inte. Hade ett ärende jag skulle göra som fort var avklarat, svepte sen igenom Ikea, gick runt inne på Avion. På Avions övervåning står lokaler tomma, genom de enorma fönster vid rulltrappan syns parkeringen och åkermarkerna utanför i solgasset. Hann åka hem på samma biljett som tog mig dit. Klev på bussen kl 15:57. Hoppade av på Gammlia och gick fort igenom konsthögskolans kandidatutställning och drack en cappuccino och slukade en kokostopp med vit chocklad innan de stängde. Handlade på Ica Berghem, saker att göra müsli på och libabröd, oliver och yoghurt. Hemma åt jag oliverna, låg ner, såg dokument inifrån. Nåt mer gjorde jag nog, för tiden gick och middag lagade jag sent, Shakshuka, läste lite, ringde Mysan, såg Akira Kurosawas Dondeskaden, såg klart Veep. Somnade ca kl 02:10.

Lördagsmorgonen.

 Tog bussen hem efter arbetsnatten. Aldrig gjort det förr, varken till arbetet eller hem. Men denna lördagsmorgon kändes det som ett äventyr. Hann handla på Kvantum innan. Fick vänta några minuter. Såg framför mig att bussen skulle vara tom, för det var lördag och tidigt, klockan 07:48 skulle den gå från hållplatsen och det gjorde den. Jag satte mig långt bak, tog av mig solglasögonen, ville inte ha något som skulle hindra intrycken, och spanade ut på det gröna folktomma. Det är så grönt nu att en knappt ser staden. Tre hållplatser. Lilljansberget, Samhällsvetarhuset och Umeå Universistetssjukhus. Där kliver jag av. Går genom parken de bygger om och hem. Klockan 10 somnade jag på dagbädden i vardagsrummet, efter att ha ätit en tallrik yoghurt och müsli, druckit en Sprite zero, en kopp té samt sett 80% av en dokumentär om Meryl Streep. Kl 13:30 vaknade jag. 

Länkar till mina filmer.

@janabringlove

Sunny Girl

Nätter och dagar i juli

The Lonely Cougar And The Heartbroken stud

Samt att de två Victor regisserat och klippt, Ta av mig och Jag vill nå dig, finns på Drakenfilm.

Dit vintersolen når.

 Dagdrömmer om en nybyggd mindre lägenhet högt upp i ett hus. Så högt upp att vintersolen når in. En lägenhet för unga, en första lägenhet med ful öppen planlösning, en för de med kapital och framtid, ett första steg på bostadsmarknaden. 

Har ju min drömlägenhet, den jag bor i nu, kök och hall och vardagsrum och klädkammare och sovrum och badrum. En balkong. Stora fönster. Allt jag önskar. Alla saker jag har som jag nästan älskar, känner ett starkt band till, som kanske rotar mig, ger mig bas. Visst, den nås ej av solen mellan november och februari, jo, ibland, genom att reflekteras mot huset mittemot och in i min en kort minut under midvinterns gryningar.

Men jag dagdrömmer om att vara nån annan, nån som inte fyller 45 och aldrig kommer ha råd att köpa ett eget boende, utan vara den som har råd och kommer fortsätta ha råd att hugga för sig, tjäna pengar, prestera och utvecklas och som inte blir fäst vid saker, utan möblerar sparsamt och rotlöst, som bara ser ett hem som en hållplats på vägen. Som sitter där uppe i solskenet i en äggulegul soffa bland krukväxter och kala väggar  en stund och sen iväg på nya äventyr.

Magen.

 Såg inte Paddington 2. Såg en fransk film med Sophie Marceau som har en pappa som vill få dödshjälp. Hanna Schygulla hade också en roll. 

Igår vaknade jag ledsen, magen sjöng sin sorg ut i hela kroppen. Pluggade med Jonna. Samt att läkaren lämnade rapport via telefon om mitt senaste provsvar och nytt prov ska tas. Såklart blev jag helt sjuk framåt kvällen. Magen svällde och gjorde ont och jag förstod att jag var döende. Tog djupa andetag, stoppade undergångstankarna med att se reactionvideos av folk som såg Finlands bidrag i ESC. Cha Cha Cha. Jag grät när såg såg att de blev så där överspelat till sig, så där som en måste bli när en filmar sin reaktion. Igår kväll tyckte jag att Cha Cha Cha var det största som hänt på länge. Jag tänkte att låten och framförandet var ett konstverk. 

Idag gjorde jag prov i Gerontologi och Geriatrik. Idag förbereder jag mig för en dödsdom och lyfter på locket till hoppet. Jag har gjort ärenden. Köpte kattsand, toapapper, rödbetor, potatis, sötpotatis, kyckling, olja, smör. Glömde köpa yoghurt. Ska sova en stund snart, så fort jag ätit något, för att i natt jobbar jag extra. Det blir bra, bra att skingra tankarna, göra något konkret och få extra pengar.

ps. har inte fått en dödsdom av någon läkare, det är bara en känsla inför fortsatt utredning.

En soffa till en familj.

 Igår var jag pigg. Gjorde ärenden, lagade storkok, bar upp balkongmöblerna, dammsög. Kände mig normal. Som att jag skulle orka ett normalt liv. Började drömma om en familj, för det kändes som jag skulle ha energi till det. Började drömma om en stor gul soffa jag och min ihop fantiserade lilla familj skulle hänga i. Jag planerade ommöblering av just denna lägenhet, att här skulle en familj kunna bo, kanske skulle tom mina ihop fantiserade ungar gilla att bo trångt, iaf till att de blir tonåringar. Och där skulle jag stå med långt grått hår och skrattrynkor och laga mat och baka bröd och ha tålamod och värme.

I natt stördes sömnen av Majsan som var vild och välte ut krukor och slog på grejer och levde allmän rövare och under dagen var skallen min en ömmande seg gegga. Den trötta kroppen var tillbaka. Så snabbt. En dålig natt så ligger jag platt. Tröttheten la sig som blå sorg i magen, sorg som letar sig upp i halsen och fyller bröstet vid vissa andetag. 

Annars idag så pluggade jag med Jonna, sen impregnerade jag mina ljusa möbler som står och torkar och därför har jag under kvällen hängt i min säng. Åt fil och müsli och bröd med ost till middag. Ska göra té nu, ska se Paddington 2. Eller jag vet inte, det är ju en familjefilm, alltså en barnfilm. Hugh Grant är med, han gillar jag nu på hans äldre dar.

De tre katterna.

 Jag har inte ekonomi för tre katter. Inte när de blir sjuka. Inte två på samma gång. 

Majsan har ett öga som strular, som behöver opereras eller tas bort. Enögda katter har det bra sa veterinären. Alternativet är att åka till Sundsvall och låta en ögonexpert se om operation är möjlig. Om det är värt det. För ögat kan ändå komma att behövas opereras bort. 

Montzi slutade äta och Jonna körde mig till en akuttid hos veterinär i Vännäs. Hennes barn somnade i baksätet. Montzi har inflammation i tandköttet och smärta därför. Inget gjordes på plats, jag skulle kontakta veterinär med kunnande om tänder dagen efter, vilket jag gjorde och hon har tid 30/5 kl 08:30 på morgonen. Mysan kom och hämtade mig och Montzi. Hardy, hennes son, sov i baksätet. Han hade velat följa med för att träffa mig och inte stanna hemma och se film med sin storebror. Han sov hela vägen. Han träffade varken mig eller såg film den kvällen. 

Solen sken in genom dammiga fönster i väntrummet. Det var bara jag där, nån kom ut och med en hund på bår, nån hämtade sprutor, en annan städade en toalett. Men de var bara där korta stunder. Annars bara jag, solskenet och en kyl som en kunde köpa måltider och gobitar ur via swish. Och Montzi i väskan.

Montzi åt kokt kyckling när vi kom hem. Hon äter lite nu, men hon äter. Jag kokar kycklingvingar åt henne som jag sen rensar benen ur och låter svalna i sitt avkok så det blir gelé.

Jag har försäkringar på mina katter. Självrisken är 2500 kr. Men om ögon- och tandvård ingår vet jag inte. Det kan vara så att det inte gör det och de ca 10 000 det skulle kosta att ta bort ett öga kan jag nog skrapa ihop. Men inte om jag också ska betala ca 7000 för en tandoperation. 

Så här sitter jag för att samla ork att ringa Agria och höra vad som gäller.  Redo att rasa som ett okunnigt korthus.

Vårkvällen.

 Efter nattarnas teammöte gick jag och handlade på Kvantum. Det skymde och gatlysena hade tänts när jag kom ut från affären. Himlen var ljusblå med stjärnor på. Jag fick en längtan efter att ta bussen hem. Att åka buss en sen kväll med en vacker vårhimmel utanför. Sitta inne i det gula skenet, kanske är bussen nästan tom, kanske halvfull. Skumpa ner för backen och se ut genom fönstret på vårljuset och av gatlysen upplysta cykelvägar och bortanför i kontrast mot himmeln en svart taggig rand av skog och hustak. Kanske skulle jag ringa upp min kusin och kanske skulle vi prata så jag glömde min hållplats och fått gå tillbaka upp genom östra station. Men enligt appen hade bussen just gått och nästa skulle gå om 25 min. Om 25 min skulle jag nästan vara hemma om jag promenerade. Så jag knatade hem. 

Väl hemma messade jag kusinen om jag kan ringa upp, men hon hade däckat framför en film och vi bestämde att höras imorgon. Äter smörgåsar, dricker té och ser ett program om rika i Sverige på SVTplay. Sitter vid mitt köksbord, taklampan tänd och speglas i fönstret som blivit svart av natten utanför. Nån säger att ett visst mått av ojämlikhet gagnar ett samhälle, nån med tysk brytning på sin engelska säger att det är bra om rika har det bra och att det är bättre nu när vi har flest rika per capita i världen än på 70-talet då de flydde landet för Danmark, Tyskland och Schweiz. Men ingen säger hur vi ska få folk att vilja arbeta inom vården, för vem vill göra det när stor rikedom är målet med arbetet? 

Valborgshelgen.

 Trötthet kom över mig, leder och hud och hjärna kändes ömma och svullna. Kunde igår inte bestämma mig, vi skulle på bio, Signe och jag, vi skulle äta tidigare. Vi skulle se tre timmar långa Beau is afraid. Vi skulle äta Indiskt. Så tog det bara stopp, att duscha, att klä sig, att äta lunch, allt var som ett motstånd, som att det skulle göras i en vattenström. Ringde Signe, höll på att ställa in, men vi sköt på middagen 30 minuter. 

På Bussen ner på stan var unga män högröstade och redo för fest. Vi satt mitt i deras bröl. 

Vi åt på Taj Mahal, vi åt båda Paneer Hindustani. Vi köpte båda varsitt Nan och varsin cola zero. Vi åt inte upp våra Nan, de var kompakta och vaniljsmaken tog över. 

Beau is afraid var tre timmar av mörka roliga grymma scener, roades av varenda en, men tyckte ändå inte att de gjorde filmen bra.

Klockan 22 lämnade vi Folkets bio, himlen hade svaga ljusblå spår kvar av dagen. Vi gick längs kungsgatan och det dofta starkt av röka, nån ca 100 meter framför oss bolmade på en joint som aldrig tycktes ta slut och vi var förundrade över hur avslappnad han var kring det hela, men kanske hör det till effekten av drogen?

Idag vaknade jag inte heller till, samma ömma svullnad till kropp och själ. Skulle plugga, skulle göra klart uppgift sju och börja på uppgift åtta. Men såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av Veep. Handlade även inlagda gurkor, två burkar, åt halva av den ena burken när jag kom hem. Handlade även burktomater, tomatjuice, citroner och parmesan. Drack tre glas med tomatjuice, citron och tabasco. Kokade tomatsås som jag åt med pasta och parmesan kl 19. Magen arbetade så den blev hård som en sköld. Då var jag redo att plugga, gjorde klart uppgift sju. Lämnade in. Började inte på uppgift 8.

Diskade. 

Började se Before Sunrise. Bara sett ca 20 minuter hittills. Har sett den förr. Det högg till över tiden som gått. Filmen såg gammal ut. Jag vet hur gammal Eathan Hawk ser ut idag, fårad och vild. Då 1995 hade han babysläta kinder. Jag fyllde 17 året den hade premiär, min vän Eva älskade den, vi hyrde den nog, såg den i vårat lilla gäng av jag och Eva och Karin, Lotta, Kristina, Marja och Maria. Det högg också till över att inte vara ung längre. Deras möte där på tåget. De liknande möten jag själv haft. De unga männens blickar jag fått när jag var ung som dom, när dom tagit kontakt, på resa, i en skivbutik, på ett café, under ett arbeten vi gjort ihop, under kurser vi pluggat tillsammans. Nu händer inte sånt. Eller jo, men då är det nån gränslös person som blir påstridig. Det suger liksom till i magen över tiden som går, jag blir yr och knäsvag, hjärnan hänger inte med, den stannar kvar. 28 år fyller filmen i år. 45 fyller jag. 

I lördags.

 I lördags, imorgon en vecka sen, rusade jag iväg på bio. En pluggpaus som stoppade plugget för den dagen. Kl 15 skulle filmen visas. "På Hvitfeldska bodde vi" om upptakten på Göteborgskravallerna juni 2001. Efteråt skulle det vara ett panelsamtal. 

Gick mot bussen, tempen hade visat på 11 grader, jag tog tröjan och morfars kavaj. Viden tog i. Dammet lyfte från marken, dammet fyllde luften och färgade den brun. Den dammfyllda vinden slog mot ögonen, mot kinden, mot läpparna och in i munnen. Jag kisade och hostade och på bussen knastrade det mellan tänderna. Jag kände på kinden och den var sträv av sandkorn som vinden piskat i mitt ansikte.

Filmen var en oväntad gråtfest. I ett klipp från 2001 står en beigeklädd herre på 70+ i havet av arga poliser och upproriska ungdomar och den beigeklädde herren säger åt de arga poliserna att de inte kan ta människor så där, att människor har rättigheter. Polisen såg inte ut att svara. Jag började gråta.

Många i publiken hade varit där då, vissa hade blivit tagna av polisen. Det fanns en laddning i salongen under samtalet efteråt. 

Fredrik O var där med sin kollega. Vi pratade en stund inne i salongen efter visningen. När vi klev ut såg vi snöflingor falla. Stora krispiga fluff som singlade ner. Jag handlade lite på Coop city, sen drog jag kavajen om mig och stretade hem. Ville inte ta bussen. Vet inte varför jag ville gå i kylan, snön och vinden. Bestämde mig för att jag köpa en kebabtallrik på AliBaba istället för att laga middag, för innan jag var hemma var jag slut och frusen. 

Åt och sen tog orken slut. Tog inte upp plugget igen. Minns inte riktigt vad jag gjorde den kvällen, men antagligen inget annat än att se nån film/nån serie, kanske Seinfeld, dricka en kanna té. 

Dagen efter var allt åter snötäckt, det blev blött och slaskigt och allt nyfallet regnade bort i början av veckan. Kvar ligger vinterns en gång ståtliga snöhögar. Kvar ligger de pysande och gråknastriga.

Provet.

 Gjorde prov idag kl 09. Loggade in på digiexam och på min pluggmejl. Fick länk av porvvakten som iakttar en via webbcamran. Gjorde provet. Lämnade in kl 09:42. Ägnade timmen efter till att tänka på allt jag missade skriva, som ploppade upp i min skalle och fick mig att våndas. Har sen dess kollat in på skolmejlen var tionde minut för att se om provet blivit rättat. Nu är kl 15:52 och det är fredag eftermiddag innan långhelg. Jag kommer inte få veta hur det gick förrän i mitten av nästa vecka. 

Två dagar till i April.

 Gick ner på stan. Solen värmde och vatten strömmade ner i brunnar, droppade ihärdigt och tätt från taken, likt flödet ur en vattenspridare. Ljudet av smältande snö var överallt. Damm fyllde vinden. Hade först ett möte på Lampray, mötte Yuliya och vi klagade på allt damm och grus och sand som yrde runt. Jag önskade att sopningen av gatorna skulle bli klar, hon önskade sig ett regn som skulle skölja bort allt. 

Efter mötet messade jag Mysan och smet in på hennes jobb. Vi satt och såg på en docka hon klädde som skulle bli en av karaktärerna i Hamlet. En dockoperaversion som får plats i ett antal väskor och kan dra runt på en smidig turné. 

Satte mig på buss nummer 8. Lukten av varmt damm, varm betong och varm asfalt, av cigg och parfym följde mig in och mitt hjärta rusade. Hade solglasögon och trench. På Ålidhem handlade jag mat och hämtade en plansch med Catherine Deneuve.

Viktor Johansson skrev att Funktionsrätt hade en visning av hans film Windows om en timme. Jag som just ätit middag bestämde mig för att ta mig ner på stan. Visningen var på Ögonblicksteatern och i samtalet efter filmen så sa en kvinna i publiken att hon letade efter någon att spegla sig i. Hon visste inte om hon skulle leva upp till de hon skulle spegla sig i, hon sa att hon inte var som tjejerna i filmen, att hon inte var det då när hon var 25, att hon inte var cool och utåtagerande med piercing och smink och det var en sån oväntad uppriktighet. Som jag önskar att jag kunde återge det hon sa ordagrannt. En förtvivlan hon släppte fram och som kändes allmänmänsklig. Jag kände samma någonstans inom mig. När jag gick hem var det ännu varmt. Jag hade skjorta, tröja och morfars gamla kavaj. Det skymde, kvällen blev grå.

Pluggade till midnatt. Stressigt och med flackande blick. Lämnade in de uppgifter som skulle lämnas in.

Sov djupt. Larmet väckte mig kl 07. Drack té. Gjorde mig iordning. Bussen skulle gå från Klintvägen kl 08:26 och vara framme vid Tegs centrum kl 08:44. Tog fram kattväskan. Majsan skulle med. Jag funderade om hon blivit skrämd av väskan sen sist, sen hon togs i den till Veterinären för Kastrering. Men när jag letade efter henne hade hon redan lagt sig i den. Gjorde i ordning en deg som skulle jäsa hela dagen. Klädde mig och tog kattväskan och gick till bussen.

Det var milt ute. En ung man i beige jacka stod redan och väntade. En annan lång ung man kom. Bussen kom, vi klev på och på vägen ner mot stan fylldes den och i stan klev de flesta av. Kl 08:44 klev jag av på hållplats Tegs centrum. Den unge mannen i beige jacka klev också av. 

Två veterinärer kollade på Majsan. Den första sa att det var en ögoninflammation, men hon ville utesluta ev sjukdom. Den andra sa att det var en kronisk sjukdom. Jag betalade 1200 och fick en tid för återbesök samt ett papper med hur vården ska ske hemma. Majsan var lugn och nyfiken under besöket. De stora ögon uppspärrade och det lilla huvudet som vred än hit och än dit för att upptäcka och ta in. 

Kl 10:02 skulle bussen gå. Den unge mannen i beige jacka stod och rökte vid hållplatsen. På bussen satt Kai. Han hade ont i ryggen och pratade på bred stockholmska. I stan klev Kai av och den andre långe unge mannen från tidigare på morgon klev på. Nu var vi tre som klivit på på Klintvägen som åkte tillbaka till Klintvägen. 

Hämtade ut Majsans medicin på NUS. 

Amez kom på lunch och när jag serverat sopppan kom jag på att den var gjord på kycklingbuljong och Amez är veg och jag bad om ursäkt och Amez sa att det är lungt för hennes släktingar lurar i henne animaliska produkter. Jag bad om ursäkt igen. När Amez gick till gymmet följde jag henne på vägen. Åter ljudet av vatten som rinner bort. De stora smutsiga snöhögarna krymper nästan synligt och under dem en ständig stril av smältvattnet. 

Fick tillbaka uppgiften jag lämnat in och den behövde kompletteras. Kompletterade. Fick ett ok. 

Marja skrev att hon skulle åka akut med sin katt Matisse till veterinären i Vännäs. Hon tog Taxi, katten fick somna in. Vi höll kontakt under tiden och jag frågade om hon ville komma förbi mig sen när hon var tillbaka i stan så hon skulle slippa gå direkt till en lägenhet hon nyss delat med sin katt. Kl 20:30 kom Marja hit, hon fick soppa och brödet jag bakat under dagen. Vi såg en dum film om ett par som dras in i en härva av äventyr. Jag hade poppat popcorn vi nästan inte åt av.

När Marja gått kom oron över Majsan.

Idag är det mulet. Inte vilsamt mulet. Himlen är vit som en tänd lampa.

Den där blockningen.

 Jag blockade J för att jag inte ska hålla på och ringa och skicka sms och sånt. Inte som något straff mot honom. När jag läst det lilla han skrivit om mig tänkte jag att vänskapen inte var ömsesidig. Eller först då föll poletten ner. 

Tänk om jag hade ett ordrikt kraftfullt språk, så jag kunde uttrycka mig bättre om det här, om detta med J, för han har ett sätt med ord jag saknar. Han kan skriva, han är beläst. Jag kan rabbla filmtitlar och filmstjärnor och en och annan regissör, jag ser filmer och tycker att de är mer eller mindre bra, jag läser böcker långsamt och ibland mödosamt, jag pluggar komvux och upplever det som kämpigt, jag läser tidningen genom att läsa rubrikerna och ingresserna.

Mår så illa. Åt chips ikväll. Brynt smör och chili. Vill kräkas och dricka vatten. Munnen känns torrlagd. Tog en omeprazol. Har mörklagt mitt sovrum, det drar i mig när jag passerar dess öppna dörr, vill in där, in och slukas av det svarta lugna, ska bara orka tvätta bort mitt fejs. Detta att orka. 

Aprildammet.

Ser i helfigursspegeln att jag går lätt framåtlutad, rumpan ut, ej plutigt, nej stelt ut, vinklad, axlarna uppe vid öronen, halsen framskjuten och tjock. Hela trötta helgen mellan arbetspassen har jag gått så, vankat, stapplat omkring. Otympligt. Otymplig.

Hade skola idag. Så nervös inför. Alltid denna nervositet. Kräkreflexen satte igång just som jag skulle gå. Stod lutad mot byrån i hallen och andades. Ögonen tårades och påsarna under svullnade. Bakom det mörka solglasögonglaset var ögonvitorna rosa och blöta när jag gick hemifrån. 

Klockan var mellan 12:30 och 12:50. Det var varmt. Mötte en ung kvinna i grön klänning och bara ben. Hon höll en kille i handen. Jag hade haft halsduk, mössa och vantar på när jag knatat iväg, innan jag var framme var jackan öppen och halsduk, mössa och vantar låg i kassen,

Skolan var rolig även om jag var seg, dimmig, som att hjärnan svullnat. Klassen var fin. Varje gång har det varit fina grupper, olika temperament men alltid vakna och varma, vi var några som blev kvar, vi pratade på liksom för att slippa gå.

Gick från skolan kl 16:30 och solen sken. Skorna slirade i allt grus som täcker vägarna. Allt grus från vinterns alla lager av is och snö. En ser knappt asfalten, en ser bara grus, grus långt upp på de skrovliga snövallarna som sjunker ihop allt mer för varje dag. Luften var disig av allt damm och när vinden tog i tjocknade diset. Världen var grå. Skoningslöst grå under en blå himmel. Ljuset frätte bort färgerna, när jag passerade nån som hade snygga kläder kunde jag bara förstå att de var snygga, inte känna det. Ingen kan vara snygg i april. Världen blir ett gruvtag, ett månlandskap, under bländande vitt ljus.

Handlade tomatjuice på Ica Berghem. Mötte Kajsa i dörren ut, mötte Amez 30 meter senare. Amez och jag pratade om att ses snart, kanske på fredag. Hon hade köpt hus. Hemma var granne pratglad, han pekade ut vilken bil som var hans. 

På kvällen ringde jag Mysan. Återberättade två grejer från skoldagen, två saker som varit så roliga då, att vi skrattat mycket åt och som när det återberättades saknade all humor och poäng. Sen pratade jag om att jag dramatiskt och antagligen lite narcissistiskt blockerat J pga boken. Nä, inte pga boken men pga hans syn av mig/på mig. Vi pratade om tiden han ofta sa ordet fitta med ett eftertryck av äckel när det rörde mitt sexliv, fitta var ett ord jag inte sa, men han tog det ändå med avsmak i munnen om och om igen, jag tänkte att det var hans allmänna förakt för kvinnor, men även om det tycks allmänt verkar det finnas ett särskilt för mig, ett äckel han känt. Köttsligt banal, det är jag. Då hade det gjort mig brydd. Nu tänkte jag att det var ett tecken på att jag trängt mig på. Mysan sa att det kanske är jag som tar hans konstnärliga frihet för förakt mot mig. Kanske. Men ändå. Äh. 

Eftersom det är jag som hör av mig till honom kommer han inte märka att jag blockat. Så all dramatik helt allena, ut i ingenting. 

Blockat för att jag ska sluta tränga mig på.

Googlar bilder på Lauren Hutton Hair. Fy fan va snygg hon är! Rynkig och leendet med glugg, honungsblonda lockar och solbränna. 

Födointaget.

Kom hem från jobbet ca kl 08. 

Min frukost bestod av 2 st virgin marys, 2 st hembakta frallor med skinka, ett antal inlagda gurkor, 1 stor kopp lapsang. Min mage började skvalpa. Sen fastnade jag. Stod still. För jag visste inte vad nästa steg skulle bli. I vilken ordning. Duscha eller tandtråd. Båda skulle ske. Efter en kvart av att ha legat på sängen med flackande blick tog jag en dusch. I duschen blev jag stissig av tanken på arbetet med att torka mig torr, smörja in, klä mig, hänga upp handduken på tork. Men det blev gjort. 

Då blev det dags för tandtråden. 

Tandtråden fastnade mellan mina tänder, de verkade ha suttit trängre än dan före. Om och om igen skedde det. Tråden gick av, fick knytas ihop, gick av igen på nytt ställe, tre gånger skedde det, gick av och fick knytas ihop, gick av och fick knytas ihop, gick av och fick knytas ihop. Tråden blev allt mer franssig och hal av saliv. Trånga utrymmen och vassa kanter blev dess öde. För varje gång tandtråden fastnade verkade tänderna förskjutas, stå tätare längre ner längs tandraden, problemet fortsatte uppstå. Efter tandborstning la jag mig  äntligen för att sova. Den stissiga blicken höll sig i, pupill med rastlös motorik. Blundande. Klockan var 11:32. 

När jag vaknade pga larmet kl 14 låg jag kvar. Snoozen fick mig att åka mellan groggy och sömn. Tog mig upp, drack 2 st virgin marys, åt 2 st hembakta frallor med skinka och färskost, en hel del inlagda gurkor och  drack 1 kanna earl grey.

Har trots vätskeintaget bara kissat två gånger idag. Eller kanske tre. 

Nu har jag ätit middag, potatisgryta, ris, chilisauce och bröd stekt i stekpannan. Flera glas vatten. Ännu törstig. Ska göra en kanna té. Kanske se Chabrol kanske se ´Til death do us part Kourtney & Travis. Kommer vela i mitt beslut och kvällen kommer bli natt.