I början av sommaren, innan midsommar, såg jag People on Sunday. Inspelad i Berlin sommaren 1929. Regissör Robert Siodmak, manus Billy Wilder. Unga människor som arbetar hela veckan, en flicka i butik, en ung man är chaufför m.m. På Söndag drar två vänninor och två unga män och badar. De tar tåget, de flörtar, de har med sig skivspelare och spelar musik högt och stör andra, de äter korv och de hånglar, är svartsjuka, de åker båt på sjön och larvar sig och har kul. Den tunna handlingen fylldes ut av klipp av barn som leker, unga gossar som gör grimaser, tjocka tanter som badar, samt ansiktet av vanliga Berlinare, unga som gamla den sommaren 1929
Filmen spelades in 11 år efter första världskriget och tio år innan andra. Fyra år innan Nazisterna tog makten och fick filmens upphovsmän att fly till USA pga att båda är judiska. I Berlin 1929 blommade kulturen, teater, opera, filmerna. Queera hade på vissa ställen kunnat vara queera öppet, det fanns hopp om framtiden. Nyss stor fattigdom som följd av nederlaget i kriget som slutade 1918.
Det är bitterljuvt att se filmen, se unga människor vara unga i en paus i grymheten, en tid av hopp i Berlin 1929. Vissa skulle få fortsätta vara unga och glada, andra fick först lögner spridda om sig, en misstänksamhet som väcktes, sen restriktioner, fick gömma sig, fly eller sättas i läger och där dö i massor.
Nu har vi en regering som tagit stöd av ett politiskt parti som började som nynazister. 20% av de som röstade röstade alltså på ett parti som grundades av människor som tyckte att Hitler hade mer än en poäng, att han stod för en ideologi som är bra. Resterade ca 30% röstade på partier som var tydliga med ett samarbete med detta parti. På nätet sprids det lögner om vaccin och lögner om public service. Folk känner sig lurade och är misstänksamma och hittar teorier om Illuminati och Deep state och världsomspännande pedofilringar och känslorna flödar, ilskan flödar. Ilska och rädsla och lögner. Vi tycker vi förtjänar det välstånd vi har och vill ha mer, inte dela med oss, vägra förstå att vi haft sån otrolig tur att födas eller leva här. Att trots vårt hårda arbete så sliter majoriteten av jordens befolkning lika hårt eller hårdare än vi bara för att klara dagen.
Och istället för att vara arga på kapitalister som inte vill betala skatt och bidra till samhället, på personer och koncerner som skor sig på att driva skolor och tjäna miljoner på våra skattepengar, på att forna nazister sätter agendan och privatiseringen urholkat järnvägen och dess underhåll så är folk arga på de som demonstrerar mot miljö- och klimatpåverkan för att de gör det på fel sätt. Jag vill bara håll upp en spegel mot de upprörda skamlösa människorna och önska de ser vad jag ser när jag hör dem orera upprört och skrämt, när de våldsamt släpar iväg nån eller verbalt kräks över Greta eller andra demonstranter.
Men se Menchen am Sonntag, den är alldeles ljuvlig och vacker och stökig och magisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar